Insåg idag att jag nog har problem med att jag blir provocerad. Typiskt för diagnosen eller, och finns några råd hur man kan mota det?

Jag var mkt lättprovocerad när jag var yngre, fram till 30-års ålder ungefär. Efter det så har jag slutat ta saker personligt och förstått att andra har egna problem och inte är perfekta dem heller. Att andra inte alltid menar det dem säger och att det lika gärna kan vara jag som missförstått. Tror det har med åldern att göra helt enkelt.

Aha ja jag är 31, så kanske inte har problemet mkt längre snart då

Om du med provocerad menar att man tar åt sig saker som man blir arg över, så blir jag inte det lätt och har aldrig blivit. Däremot tar jag kritik väldigt lätt personligt men blir då bara ledsen och ångestfylld.
Men jag kan ju ha tolkat ordet provokation fel.

Jag vet inte själv riktigt vad jag menar. Men om nån t.ex. säger saker som jag vet är helt galet fel på TV eller i en diskussion på ett forum, så kan jag bli jävligt provocerad. Tror dock inte att det är lika farligt IRL.

Jag vet inte, jag skulle själv vilja förstå, jag vet bara att jag kan fastna på Internet och bråka med folk, fast jag egentligen inte vill osv.

Aha, nä det brukar jag inte göra. Jag är så rädd för att såra folk. Jag vill inte vara jobbig eller i vägen och så länge ingen tvingar mig att gå emot mina principer så blir jag sällan arg. Jag är ganska fridfull och "lugn" av mig. Visserligen väldigt känslomässig men jag blir mer ledsen och ångestfylld än arg.

Så vet inte om alla med AST lätt blir provocerade, men jag tror att vi alla är rätt känslomässigt känsliga, även om det kan vara svårt att se och förstå på oss.

Jag är också fridfull och lugn huvuddelen 99% av min tid, men sen finns den där sidan också, men nu när jag tänker efter så tror jag att den där ilskan kan vara nån sorts ledsenhet, för ibland har jag märkt att ilskan kan slå över ledsenhet istället. Eller jag vet fan inte. Har blivit sämre och sämre på att förstå mig själv, det är så många dimensioner av allt, man kan knappt säga nåt helt säkert om sig själv. Då blir det fel på nåt annat sätt om man tänker lite till, och så tycker jag att jag felrepresenterat mig.

Ingen aning om det är typiskt diagnosen... jag kan bara tala för mig själv och jag är inte lättprovocerad. Tvärtom så har jag ganska högt i tak och det ska ganska mycket till för att jag ska känna mig provocerad och/eller brusa upp. Däremot har jag svårt att ta kritik utan att känna mig arg eller ledsen. Dock brukar jag inte visa det utan hålla de känslorna inom mig. Om det sen är rätt eller fel att göra så vet jag inte.

Jo ilska och ledsamhet kan vara svårt att känna skillnaden mellan, det brukar jag ha med.
Även om jag tror att jag blir arg först så sen när jag tänker/känner efter så märker jag att det är ledsen jag är, brukar ju oftast gråta då med. Tydligen kan jag vara rätt förvirrande för en del har tolkat mig som arg fastän jag gråter och egentligen är ledsen och det brukar förvirra folk.

@Vampyren

Nu när du skriver känner jag att jag också stämmer in på det. Jag kan typ omedvetet vända andra kinden till länge innan jag exploderar (och inte ens vara medveten om att jag sårats förrän nån dag efteråt ). Men jag menade typ om folk analyserar världen fel, och snackar en massa strunt på ett överlägset eller insiktslöst självgott sett, sånt blir jag arg på.

Jag vet inte om jag är typ oförmögen att förklara mig nuförtiden fick känslan att du tolkade mig fel.

@Prinsessan

Det låter som mig också, även om jag inte brukar gråta bland folk. Bara då och då kanske, med ens tjej om man har en.

Jag kan aldrig hindra mina tårar

sansula skrev:@Vampyren

Nu när du skriver känner jag att jag också stämmer in på det. Jag kan typ omedvetet vända andra kinden till länge innan jag exploderar (och inte ens vara medveten om att jag sårats förrän nån dag efteråt ). Men jag menade typ om folk analyserar världen fel, och snackar en massa strunt på ett överlägset eller insiktslöst självgott sett, sånt blir jag arg på.

Jag vet inte om jag är typ oförmögen att förklara mig nuförtiden fick känslan att du tolkade mig fel.

Jag tror att jag förstår hur du menar Det kan gå upp för mig också, någon dag efteråt, att jag faktiskt blivit sårad. Ibland inser jag det efteråt och ibland känner jag ingenting. Det där med starka känslor är inte riktigt min grej, jag har svårt för dem när det kommer till mig själv.

sansula skrev:Jag vet inte själv riktigt vad jag menar. Men om nån t.ex. säger saker som jag vet är helt galet fel på TV eller i en diskussion på ett forum, så kan jag bli jävligt provocerad. Tror dock inte att det är lika farligt IRL.

Jag vet inte, jag skulle själv vilja förstå, jag vet bara att jag kan fastna på Internet och bråka med folk, fast jag egentligen inte vill osv.

På den tid jag var tvungen att slita ( ) för brödfödan. Har jobbat både i verkstad och på kontor. Framförallt när jag var något yngre, kunde jag bli väldigt irriterad, när folk inte lyssnade på vad jag sade. om jag hade möjlighet sket jag i vad omgivningen sade. I de flesta fallen gick det bra.
Men om man jobbar på ett av de större företagen inom fordon, så inser man snart att det inte är kvantmekanik man sysslar med, utan snarare klant-mekanik som kreeras.
Men med tiden insåg jag att det inte var meningsfullt att förklara för folk, på vilket sätt deras senaste lösning, faktiskt bröt mot, oftast flera naturlagar.
Eftersom dom som jobbat i fyrtio år på företaget visste "allt", var det ingen som ens ansträngde sig att förstå.
Den sista tiden sket jag totalt i att försöka få folk att förstå något, som dom inte ville veta.

Man slutar med att känna sig underlägsen andra.

Jag är inte utrustat med nåt mentalt pansar alls så ibland kan jag bli rejält förbannad eller ledsen för sånt som skrivs på forumet tex. Jag är rätt blödig.

Jag tror inte det är typiskt för personer med AS, snarare tvärtom, då vissa inte förstår de underliggande sociala betydelserna av sarkasm, mobbning etc. Ungefär som när Gunilla Gerland skrev i sin bok att hon inte förstod varför andra slog henne i skolan, men antog att det ingick i skolan som en del av undervisningen.

Jag minns t.ex. själv när vissa elever försökte mobba mig lite grann i högstadiet. Jag blev mest förvirrad och konfunderad kring vad dom menade osv. och inte särskilt provocerad.

Men det är olika såklart, de med lättare AS med ADHD-drag kan väl få raseriutbrott av minsta lilla grej osv.

Känslomässigt styrda aspergare brukar ha borderlineliknande symptom. Ett av tecknen på borderline - och ett ganska vanligt sådant - är plötsliga, omotiverade vredesutbrott för sådant som vanliga människor anser vara rena skitsakerna. Rent praktiskt tar de sig uttryck som att personen ifråga får ett plötsligt gap och skrikanfall ur det blå.

Defekt Mupp skrev:Känslomässigt styrda aspergare brukar ha borderlineliknande symptom. Ett av tecknen på borderline - och ett ganska vanligt sådant - är plötsliga, omotiverade vredesutbrott för sådant som vanliga människor anser vara rena skitsakerna. Rent praktiskt tar de sig uttryck som att personen ifråga får ett plötsligt gap och skrikanfall ur det blå.

Hjälp. det där var en beskrivning på mig. Usch.

kullan skrev:

Defekt Mupp skrev:Känslomässigt styrda aspergare brukar ha borderlineliknande symptom. Ett av tecknen på borderline - och ett ganska vanligt sådant - är plötsliga, omotiverade vredesutbrott för sådant som vanliga människor anser vara rena skitsakerna. Rent praktiskt tar de sig uttryck som att personen ifråga får ett plötsligt gap och skrikanfall ur det blå.

Hjälp. det där var en beskrivning på mig. Usch.

Mig med, men har förärats den fina diagnosen oxå dock en mild variant ( får hoppas maken håller med...) och inget som märks utanför familjen, men känslorna åket ju berg-o-dalbana inombords istället.

indra76 skrev:

kullan skrev:

Defekt Mupp skrev:Känslomässigt styrda aspergare brukar ha borderlineliknande symptom. Ett av tecknen på borderline - och ett ganska vanligt sådant - är plötsliga, omotiverade vredesutbrott för sådant som vanliga människor anser vara rena skitsakerna. Rent praktiskt tar de sig uttryck som att personen ifråga får ett plötsligt gap och skrikanfall ur det blå.

Hjälp. det där var en beskrivning på mig. Usch.

Mig med, men har förärats den fina diagnosen oxå dock en mild variant ( får hoppas maken håller med...) och inget som märks utanför familjen, men känslorna åket ju berg-o-dalbana inombords istället.

Då måste jag utreda det

Jag tror att det finns en del överlappande problematik mellan AS och borderline, tack och lov så kan man jobba med borderlinesymptomen, i alla fall till en viss del då antagligen beroende på vad som är grundorsaken till det.

Det är tydligen inte helt ovanligt att just kvinnor med AS utvecklar borderline pga autismproblematiken och svårigheterrna som de ger. Borderline är inget som man föds med och man kan "bli av med" diagnosen om man kan få hjälp med att hantera den och sen mildra problemen så pass att man inte uppfyller kriterierna.

indra76 skrev:Jag tror att det finns en del överlappande problematik mellan AS och borderline, tack och lov så kan man jobba med borderlinesymptomen, i alla fall till en viss del då antagligen beroende på vad som är grundorsaken till det.

Det är tydligen inte helt ovanligt att just kvinnor med AS utvecklar borderline pga autismproblematiken och svårigheterrna som de ger. Borderline är inget som man föds med och man kan "bli av med" diagnosen om man kan få hjälp med att hantera den och sen mildra problemen så pass att man inte uppfyller kriterierna.

Intressant. Hm... Nu fick jag nåt att tänka på.

så länge jag orkar så glider allt av eller nästan iaf.
fast när det har gått för långt då kan det vara nästan vadsomhelst som får bägarn o rinna över men för det mesta kan jag hålla det innom mig tills jag kommer ifrån mänskligheten o ut i skogen eller nått liknande där jag kan ventilera fritt.