Nu kan jag inte sova. Ligger i sängen med iPhonen och googlar på allt om AS och hamnade här. Känns som ett bra ställe att ventilera, bland mina gelikar.

Vet inte riktigt vad jag ville med mitt första inlägg utom att jag har ångest och myror i hela kroppen inför morgondagens förväntningar på mig. Det enda jag vill just nu efter dagens besked i ett 9-sidigt utlåtande är att bara strunta i alla måsten imorgon. Är det ok? Får jag bara tycka synd om mig själv och säga till personer imorgon att jag helt enkelt inte orkar göra det jag lovat?

HappyChic skrev:Vet inte riktigt vad jag ville med mitt första inlägg utom att jag har ångest och myror i hela kroppen inför morgondagens förväntningar på mig. Det enda jag vill just nu efter dagens besked i ett 9-sidigt utlåtande är att bara strunta i alla måsten imorgon. Är det ok? Får jag bara tycka synd om mig själv och säga till personer imorgon att jag helt enkelt inte orkar göra det jag lovat?

Hej och välkommen.

Om det är ok att tycka synd om dig själv kan endast du avgöra, men eftersom du frågar så blir mitt svar -----underbart är kort, det är väl skönt en kort stund ... med lite självömkan ... men det har aldrig fört något gott med sig för min egen del, det har alltid förblindat mig inför de faktiska möjligheter som ändå står till buds.

Vet inte, men tror inte att du behöver oroa dig för eventuella förväntningar på dig, är inte själv utredd, men tycker det är väldigt konstigt om det här inte skulle få ta plats, dina måsten kanske inte känner till att du varit på utredning, om de gör det borde det väl finnas förståelse vad som mäktas med.

Vet inte vad som lovats, men det viktigaste måstet är nog att acceptera de frågor som kanske får svar i och med utredningen, även om det ger myror i benen ...

Mvh segdeg

Tack Sega degen för svaret. Jag tänker helt enkelt unna mig en dag imorgon och sen får vanliga livet återkomma på lördag med familj och julbord och om jag ska eller inte ska berätta för min pappa om utredningen som jag hållt hemlig i flera månader.

Varför kan du inte berätta för din pappa?
Eller alltså varför skulle det vara jobbigt?

HappyChic skrev:Vet inte riktigt vad jag ville med mitt första inlägg utom att jag har ångest och myror i hela kroppen inför morgondagens förväntningar på mig. Det enda jag vill just nu efter dagens besked i ett 9-sidigt utlåtande är att bara strunta i alla måsten imorgon. Är det ok? Får jag bara tycka synd om mig själv och säga till personer imorgon att jag helt enkelt inte orkar göra det jag lovat?

Ja, ibland måste man kunna säga nej. Man kan inte alltid göra saker för andras skull.

MolkomAnnor skrev:Varför kan du inte berätta för din pappa?
Eller alltså varför skulle det vara jobbigt?

Min pappa är jag den växte upp med och den som alltid sagt att jag är en idiot som inte fattar nåt. Det jag fick av pappa var pengar, resor, lägenhet, saker el checkar låg i julklapparna. Det var hans sätt att uppfostra med att köpa sina barn.

Själv så tyckte jag att det var väldigt befriande att få diagnosen. Det mesta föll på plats, synd bara att man fick den så sent i livet
Men jag känner att nu behöver jag inte längre hålla upp samma front för familjen (vännerna vet inget), nu kan göra lite som jag vill med mycket av det som jag tyckte var jobbigt förut utan att behöva känna mig skyldig eller knäpp.

Magnus skrev:Själv så tyckte jag att det var väldigt befriande att få diagnosen. Det mesta föll på plats, synd bara att man fick den så sent i livet
Men jag känner att nu behöver jag inte längre hålla upp samma front för familjen (vännerna vet inget), nu kan göra lite som jag vill med mycket av det som jag tyckte var jobbigt förut utan att behöva känna mig skyldig eller knäpp.

Jag har inte haft något emot själva utredningen förutom att den bara pekar på allt negativt som skett i mitt liv. Som en enda lång lista över mina misslyckanden. Det är dessa tankar som snurrar i mig nu, å ena sidan skönt att veta att det inte har varit "mitt fel", å andra sidan hur lång tid som redan gått i mitt liv och vad jag har förlorat i tid. Tänk om denna utredning hade skett tidigare så saker och ting hade varit annorlunda idag? Ja, det är ungefär så jag funderar idag, dagen efter att jag fick svart på vitt vad som varit mitt problem. Tack för ditt svar!

HappyChic skrev:
Jag har inte haft något emot själva utredningen förutom att den bara pekar på allt negativt som skett i mitt liv. Som en enda lång lista över mina misslyckanden. Det är dessa tankar som snurrar i mig nu, å ena sidan skönt att veta att det inte har varit "mitt fel", å andra sidan hur lång tid som redan gått i mitt liv och vad jag har förlorat i tid. Tänk om denna utredning hade skett tidigare så saker och ting hade varit annorlunda idag? Ja, det är ungefär så jag funderar idag, dagen efter att jag fick svart på vitt vad som varit mitt problem. Tack för ditt svar!

Ja de e ju just det att man spilt en massa tid som kunde ha använts bättre. Bl.a. all skolgång, 3 år hade nog räckt för mig istället för dom 12-13 år det har blivit. Då jag inte lärde mig så mycket mer eftersom jag även har adhd så kunde jag aldrig vara still och concentrera mig. Sen hade det ju varit trevligt när det gäller den sociala biten att förstå varför folk inte fungerar och tänker som jag gör och tvärtom, finns så mycket som jag kunde ha gjort annorlunda om jag bara vetat.

Jag är glad för ADHD diagnosen tillsammans med AS, den har gjort att jag trots allt ändå vågat vara ute där, sticka ut näsan, ständigt ta ny kontakt med människor trots misslyckanden i bagaget. ADHD har gjort mig till en kärleksfull och omtyckt person trots mina svårigheter att förstå och läsa av andras beteenden. Det är väl också pga ADHD som gjort att AS varit så dold för mig under så många år.

HappyChic skrev:

MolkomAnnor skrev:Varför kan du inte berätta för din pappa?
Eller alltså varför skulle det vara jobbigt?

Min pappa är jag den växte upp med och den som alltid sagt att jag är en idiot som inte fattar nåt. Det jag fick av pappa var pengar, resor, lägenhet, saker el checkar låg i julklapparna. Det var hans sätt att uppfostra med att köpa sina barn.

Sorry för det här inlägget, det är snurrigt. Jag hade en stund före tagit en sömntablett för att äntligen slappna av och somna. Jag förklarar mer om min pappa och vår relation någon annan dag. Att födas med silversked i munnen är inte alltid något bra, utan nästan tvärtom. Kram!

Jag har nästan mobbats under hela mitt liv, även som vuxen, misshandlats Diagnos fick jag först förra året. Sent. Jag är 37 år nu. Hade jag sluppit mobbas om jag fått diagnos tidigare? Då hade jag väl fått hjälp. Jag blev istället kränkt av att läsa andra läroböcker än de andra, utan anldening, trodde jag.

HappyChic skrev:Jag är glad för ADHD diagnosen tillsammans med AS, den har gjort att jag trots allt ändå vågat vara ute där, sticka ut näsan, ständigt ta ny kontakt med människor trots misslyckanden i bagaget. ADHD har gjort mig till en kärleksfull och omtyckt person trots mina svårigheter att förstå och läsa av andras beteenden. Det är väl också pga ADHD som gjort att AS varit så dold för mig under så många år.

Ja visst är det så att adhdn har gjort att man inte märkt as så mycket, men med bara as så hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut gissar jag på, bättre i skolan och kanske ett jobb som jag trivits med, men sammtidigt så kanske jag inte haft mina barn och varit så social, finns mycket att fundera över Fast nu på dom senare åren så har mitt intresse för att vara social och umgås med andra människor försvunnit, jag trivs att vara ensam och saknar inte mina vänner så mycket

Varmt välkommen till forumet, HappyChic!
Jag hoppas att du kommer att trivas här och du kommer snart att förstå att här återfinns en salig blandning av "folkslag".
Vi är alla unika och så även du!

Bali skrev:Varmt välkommen till forumet, HappyChic!
Jag hoppas att du kommer att trivas här och du kommer snart att förstå att här återfinns en salig blandning av "folkslag".
Vi är alla unika och så även du!

Tack Bali! Det värmde Kram!

hej och välkommen hit till forumet!

jag tycker att du ska ge dig själv tid - kanske inte nödvändigtvis för att tycka synd om dig själv men väl för att smälta det besked du fått. många upplever tiden precis efter att en diagnos satts som turbulent och jobbig, med så mkt nytt att försöka relatera till. nästan som att hela livet tvärvänder på en femöring, och man har glömt både säkerhetsbälte och karta!

det kan också kännas skönt, samtidigt. som en lättnad, en förklaring.

hur som helst så ska du inte begära av dig själv att du ska vara uppe på topp och prestera till 100% den närmaste tiden, om du inte känner att du gör det. var snäll mot dig själv, men se bara till att inte fastna för mkt i grubblandet är mina bästa råd till dig.

HappyChic skrev:

MolkomAnnor skrev:Varför kan du inte berätta för din pappa?
Eller alltså varför skulle det vara jobbigt?

Min pappa är jag den växte upp med och den som alltid sagt att jag är en idiot som inte fattar nåt. Det jag fick av pappa var pengar, resor, lägenhet, saker el checkar låg i julklapparna. Det var hans sätt att uppfostra med att köpa sina barn.

Intressant. Min far var en likadan typ.
Bodde dock bara halvtid hos honom i några år tills jag stenvägrade.

Mest då p.g.a kommentarer som "kan du inte tänka själv!?" och "Är du helt intelligensbefriad?"

När jag berättade för honom var han föga förvånad och valde att byta ämne till sin odiagnostiserade ADHD. Antar att det var mer intressant för honom.

Fast alla reagerar ju annorlunda.

vallesmamma skrev:Jag har nästan mobbats under hela mitt liv, även som vuxen, misshandlats Diagnos fick jag först förra året. Sent. Jag är 37 år nu. Hade jag sluppit mobbas om jag fått diagnos tidigare? Då hade jag väl fått hjälp. Jag blev istället kränkt av att läsa andra läroböcker än de andra, utan anldening, trodde jag.

Vallesmamma, hej!

Jag skrev ett långt svar till dig men har ingen aning om var det tog vägen. Kram till dig!

HappyChic skrev:

HappyChic skrev:

MolkomAnnor skrev:Varför kan du inte berätta för din pappa?
Eller alltså varför skulle det vara jobbigt?

Min pappa är jag den växte upp med och den som alltid sagt att jag är en idiot som inte fattar nåt. Det jag fick av pappa var pengar, resor, lägenhet, saker el checkar låg i julklapparna. Det var hans sätt att uppfostra med att köpa sina barn.

Sorry för det här inlägget, det är snurrigt. Jag hade en stund före tagit en sömntablett för att äntligen slappna av och somna. Jag förklarar mer om min pappa och vår relation någon annan dag. Att födas med silversked i munnen är inte alltid något bra, utan nästan tvärtom. Kram!

Jag ser inget fel med inlägget?

Men det jag ofta slås av är hur ofta personer med AS/ADHD har dåliga erfarenheter av primär socialisation, alltså familjelivet. Jag vill inte hävda att diagnosen därav har uppstått ur miljö, men att det kanske finns något samband.

Det är ju inte heller ovanligt att en förälder har diagnosen själv.

LostInAForest skrev:hej och välkommen hit till forumet!

jag tycker att du ska ge dig själv tid - kanske inte nödvändigtvis för att tycka synd om dig själv men väl för att smälta det besked du fått. många upplever tiden precis efter att en diagnos satts som turbulent och jobbig, med så mkt nytt att försöka relatera till. nästan som att hela livet tvärvänder på en femöring, och man har glömt både säkerhetsbälte och karta!

det kan också kännas skönt, samtidigt. som en lättnad, en förklaring.

hur som helst så ska du inte begära av dig själv att du ska vara uppe på topp och prestera till 100% den närmaste tiden, om du inte känner att du gör det. var snäll mot dig själv, men se bara till att inte fastna för mkt i grubblandet är mina bästa råd till dig.

Tack för rådet! Jag har lyssnat på min kropp idag och den sa nej och då lydde jag och bestämde att jag inte var tvungen att vara "duktig" idag eller be om ursäkt. Har förstått att den här utredningen som pågått senaste två månaderna har tagit mer på mig än jag trodde initialt. Kram!

HappyChic skrev:

vallesmamma skrev:Jag har nästan mobbats under hela mitt liv, även som vuxen, misshandlats Diagnos fick jag först förra året. Sent. Jag är 37 år nu. Hade jag sluppit mobbas om jag fått diagnos tidigare? Då hade jag väl fått hjälp. Jag blev istället kränkt av att läsa andra läroböcker än de andra, utan anldening, trodde jag.

Vallesmamma, hej!

Jag skrev ett långt svar till dig men har ingen aning om var det tog vägen. Kram till dig!

Kram till dig också! Du kanske kan skriva ett nytt inlägg eller skicka PM.

Hej och välkommen!!

Jag har ochså nyss fått diagnosen Adhd och As för mej så var det oerhört skönt att få veta.Alla pusselbitar föll äntligen på plats.Har berättat för familj och arbetskamrater och även en del vänner.

Det kan kännas omtumlande att få en diagnos men kom ihåg att trots vad din diagnos heter så är du fortfarande samma tjej som innan.Enda skillnaden är att nu vet du vad det är.Lycka till nu och ha det bra!