För det första, vet någon om det finns ett forum för anhöriga? Det kunde jag inte hitta på nätet.

Vi är båda 58 och har varit tillsammans in snart två år. Vi trivs mycket bra ihop men då och då dyker det upp ett nytt problem, och alltid av samma karaktär, nämligen kommunikation mellan oss två och i den delen hur vi upplever det känslomässigt.
Själva händelsen kan vara ganska trivial, men sedan följer ett tankeutbyte som blir turbulent eftersom det inte alls fungerar. Flickvännen verkar inte kunna förstå och acceptera att min tankegång är annorlunda, att jag upplever det på ett annat sätt.
Från början struntade jag i det och kanske trodde att vi skulle så småningom utarbeta ett sätt att leva med det.
Men det som blir för mig ganska jobbigt i slutändan är att hon betraktar mina inlägg antingen som trams eller så blir det någonting som gör henne ledsen.
Efter varje sådan situation då vi inte uppnått någon lösning lägger vi locket på och bara glömmer det. Men det känns att det inte är bra och jag är rädd att till slut kan det bli för mycket.

Och nu, det främsta problemet där jag vill söka lösning är att hon inte är diagnostiserat som AS. Det är bara jag som ser det hos henne. Jag är helt införstådd med att vem som helst kan ifrågasätta det, även om jag kan se alla typiska symtom hos henne. (Ni kan fråga mig om det).
Nästa sak är att hennes vuxna dotter och hennes son (men inte hans lillasyster) har enligt mig AS, eller AS/ADHD, dock av ett annat slag. Ingen av de har varit undersökt.

Jag har två frågor:
- har ni några tips hur jag kan övertala min flickvän att göra tester för AS, och att hennes dotter skulle också göra det?
- kan någon rekommendera en bra läkare i Stockholm som jag skulle kunna vända mig till och ställa samma fråga?

Jag hoppas att det skulle hjälpa henne, hennes dotter och barnbarnet.
Tack på förhand.

Moderator: Ändrade rubriken från "Min flickvän har AS - vad kan jag göra?" då det framkommit att hon inte har någon formell diagnos.

Men det som blir för mig ganska jobbigt i slutändan är att hon betraktar mina inlägg antingen som trams eller så blir det någonting som gör henne ledsen.

Ni passar inte ihop, helt enkelt.
Det är ju ni som har problem.
Inte henne, hennes dotter eller barnbarnet...

snyft skrev:Ni passar inte ihop, helt enkelt.

Det behöver inte vara så, det kan mycket väl vara så att TS behöver lära sig lite om hur flickvännen fungerar och att det finns så otroligt mycket i kommunikationen som han tar för givet, som hon inte får grepp om, eftersom det inte är så givet.

Kommunikation är väldigt komplicerat då två personer missuppfattar varandra, jag har egen erfarenhet av det och önskar att jag och min ex kunde rett ut det mycket tidigare. För vår del slutade det med separation eftersom jag inte orkade med alla missförstånd och vi kan fortfarande inte förstå varandra i känsliga situationer.

snyft skrev:Ni passar inte ihop, helt enkelt.
Det är ju ni som har problem.
Inte henne, hennes dotter eller barnbarnet...

Det var väl lite förhastat.

Vi passar väldigt bra ihop. Vi trivs tillsammans i allt vi gör, vare sig att laga middag, åka på ett cykeltur, prata, gå på bio, eller resa.
Just att trivas bra tillsammans på en resa tycker jag är viktigt. Det vet jag av min tidigare erfarenhet - att bege sig på en resa tillsammans är ett bra prov på hur förhållandet fungerar i övrigt.
Båda vi har rest mycket, dock bara de sista två åren tillsammans. Ett exempel:
Nyligen gjorde vi en resa till Nepal, och gick bl a på en lång vandring, 16 dagar upp till drygt 5500m. Mycket fysisk ansträngning, avsaknad av bekvämligheter, tunn luft. Efter den trekken sade jag till flickvännen att jag inte kunde tänka mig att någon annan från vår (kvinnliga) bekantskapkrets skulle kunna göra det. Vi var båda mycket glada att kunna uppleva samma lycka.
Sådant betyder mycket för oss båda och för vårt förhållande.

Moderator: Tog bort överflödiga citattaggar!

notoco skrev:Det var väl lite förhastat.

Håller helt och hållet med, ändå vet jag ingenting förutom det jag läst ut av ditt inlägg, att det först och främst är på det kommunikativa det skär sig ... ni verkar ju kunna dela era upplevelser när det gäller resor.

Tror nog att att det är ett vanligt bekymmer i förhållanden AS eller inte, att det skiter sig i kommunikationen då det kan bero på så väldigt mycket ... om det nu är ens fel att två träter så tror iaf inte jag att det har med AS att göra, AS - Styrkor och svagheter ... är så mycket och individuellt olika precis som det är för sk Neurotypiskt "normalt" folk.

Om det nu är är en NPF-problematik och som sådan behöver utredas ... för att förhållandet skall utvecklas i rätt riktning, så är tiden vi lever i nu 2011 snart 2012 en bra tid då det inte ens skulle gått att ta upp sådana här NPF-saker som samlevnadsproblem för bara tjugo år sedan.

Tiden verkar stå på er sida, försök att inte ha för bråttom, det är inte alltid en utredning ger förväntat resultat, vet inte hur många som är odiagnosticerade men är ganska säker på att det är många, tycker själv att jag kan se en del NPF-drag i omgivningen men vet inte, rent statistiskt borde det iaf vara så även om jag kan ha fel.

Mvh segdeg

Lägger till att jag själv inte har Diagnos.

Jag känner inte till något forum för anhöriga. Däremot finns det en avdelning, Barn och föräldraskap, där föräldrar t ex kan ta upp vad de tror är AS hos sina barn, om de ska göra en utredning etc.

Jag undrar om det öht är möjligt för din sambo att göra en utredning, ens om hon vill. De kan anse att har hon klarat sig i 58 år med arbete, förhållanden etc, så är det inte nödvändigt med en utredning.

Däremot är det en annan sak med hennes dotter och barnbarn. Om barnbarnet har problem i skolan tycker jag gott du kan väcka frågan om han kanske har AS och/el ADHD/ADD. En diagnos kan vara till stor hjälp för honom i skolan.

Jag tycker mig ha läst på forumet att Cereb är bra, om man som vuxen vill göra en utredning privat (för att landstinget inte vill el det är för långa köer).

Vad du för övrigt kan göra är att läsa på om AS, här och annorstädes. Då får iaf du lättare att förstå henne (om hon har aspergerdrag).

I det här läget är min fråga - kan någon rekommendera en läkare eller mottagning i Stockholm?

Jag skulle vilja träffa någon och ställa lite allmänna frågor.
Kruxet är att varken flickvännen eller hennes dotter vill gå med på någon undersökning. Dottern är dessutom helt okapabel att leva ett självständigt liv.
Att gå till en psykdoktor ? Ett klassiskt fall av "vad kan en sådan människa göra?", "90% av de är själva psykfall", "är jag ett psykfall?". Det är flickvännens ord.

Jag är bekymrad över hennes passivitet mot hennes dotter.
Men i första hand, att hon själv är så skeptisk mot sjukvården, utan att själv kunna hitta en lösning.

Om man är skeptisk mot sjukvården så har det oftast någon anledning. Kanske tråkiga erfarenheter? Det är väl inte ovanligt att folk med asperger likväl som många andra patienter blir missuppfattade i vården och sånt kan lämna spår efter sig.

Jag tycker faktiskt det är lite fult att amatördiagnosticera sin partner och sedan skriva på ett forum på det här sättet. Tycker inte din flickvän att hon har allvarliga problem med det här så tror jag att det är långsökt att du i första hand ska förmå henne att söka vård. Att föreslå henne läsa lite mer om det inte minst för dotterns eller dotterdotterns skull kanske vore en bättre strategi? Oavsett skulle ni kanske snarare överväga att söka terapi och reda upp det som är besvärligt i ert förhållande.

Jag har ju inte själv AS utan kom hit på grund av någon jag kände som jag också råkade ut för en massa missförstånd när jag skulle umgås med.

Enligt min erfarenhet av personer jag träffat med AS eller drag av det är det viktigt att vara klar och tydlig och använda rak kommunikation. Det är riskabelt att ta för givet att personen har förstått något som för dig är uppenbart för han/hon kan uppfatta det annorlunda utan att visa det på ett sätt som du kan förstå.

Att lägga locket på det och glömma missförstånd verkar inte alls vara någon bra strategi. Gör ni det så är det ju inte bara hon utan också du som har problem! Inte heller att prata med det precis när personen är orolig och förvirrad. Det är nog i så fall bättre att bestämma sig för att man sätter sig ner vid något annat tillfälle och talar om det som man tycker är problem och då är konkret med exempel så att personen förstår vad du syftar på. Här liksom i all konfliktlösning när man ser saker på vitt skilda sätt.

Jag menar på vilket sätt skulle en diagnos till din flickvän lösa problemet i det här sammanhanget? Ni skulle fortfarande ha samma svårigheter att förstå varandra.

Vad en diagnos kan hjälpa till med är att man taggar ner när man inser att problemen inte beror på att alla andra är idioter. Man har helt enkelt "alternativkablad" hjärna. (Å andra sidan kan man bli deprimerad när man inser att det är man själv som är idioten, el iaf den som är avvikande.)

Men den sortens insikt kan man lika väl få genom att läsa om AS och inse att man har en del aspergerdrag.

Det bekymmersamma med din flickvän och hennes dotter är att de är så fördomsfulla gentemot diagnoser och psykiatrin. Jag ser en klar risk att barnbarnet i stället för en familj som kämpar för att han ska få den hjälp i skolan han behöver i stället förnekar alla hans svårigheter.

Bjäbbmonstret skrev:Jag tycker faktiskt det är lite fult att amatördiagnosticera sin partner och sedan skriva på ett forum på det här sättet.

Har du några förslag vad annars man kan göra?
Att läsa böcker - det vill hon inte göra. Inte på internet heller.

Alien skrev:Vad en diagnos kan hjälpa till med är att man taggar ner när man inser att problemen inte beror på att alla andra är idioter. Man har helt enkelt "alternativkablad" hjärna.

Jag hade övergivit behovet av en diagnos.
Men nyligen, efter ett missförstånd - det där med kommunikationen, kom jag på det igen och att det kan vara viktigt.

Jag började tänka på att det går i arv, och speciellt vad gäller dottern och hennes två barn, skulle det kanske hjälpa om man söker stöd. Då behövs förmodligen en diagnos.
Lite bakgrund: båda föräldrarna är högutbildade (PhD och prof.). Dottern är helt osjälvständig, har aldrig haft något jobb vad jag vet, och börjar bli alkoholiserad. Försummar barnen. Jag ser hos henne ADHD, eller AS/ADHD, men kan inte veta säkert, jag är ingen specialist. Pojken, alltså dotterns son visar också sådana tecken.
Fadern till dottern (flickvännens f.d.) som det ser ut, struntar i hennes problem för det mesta. Han har ett annat liv.

Jag, som är relativt ny, skulle kunna bortse från problemen - de är inte mina, men ibland går det in på vårt förhållande och mitt liv.
Då tänkte jag att någonstans måste man börja. Man måste söka lösning utanför. Alltså sjukvården, kanske familjerådgivning. Men jag får inte mycket gehör, eller kanske mina förslag är inte de rätta.
Det är därför jag kom till det här forumet.

notoco skrev:Jag skulle vilja träffa någon och ställa lite allmänna frågor.
Kruxet är att varken flickvännen eller hennes dotter vill gå med på någon undersökning. Dottern är dessutom helt okapabel att leva ett självständigt liv.
Att gå till en psykdoktor ? Ett klassiskt fall av "vad kan en sådan människa göra?", "90% av de är själva psykfall", "är jag ett psykfall?". Det är flickvännens ord.

Hon kanske inte vet att AS inte är en sjukdom utan ett funktionshinder. Jag själv sätter likhetstecken mellan "psykfall" och "sjukdom". Men AS räknar jag inte som "psykfall" som sagt. AS är dessutom inte ett psykiatriskt funktionshinder utan ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Och inom vården är det oftare psykologerna (mestadels de yngre med modernare utbildning) som kan nånting om AS, medans psykiatrikerna inte lika ofta kan det.

Även om inte hon vill läsa kanske du vill det. En bok som innehåller många exempel på vuxna med AS/NPF-symptom är Konflikter, missförstånd, ensamhet: återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna? av psykologen Karin Stadler. Den har diskuterats en del här; gör bara en forumsökning på Stadler.

Till notoco:
Skriv gärna (här i tråden) listor med de påstådda AS/ADHD-dragen som du har uppmärksammat hos din flickvän, dottern och dotterns son.

barracuber skrev:Hon kanske inte vet att AS inte är en sjukdom utan ett funktionshinder.

Det är jag som hävdar i våra samtal att det är ingen sjukdom, och att det är därför det kallas ett syndrom. Dessutom lägger jag till att AS symtomen är vanligt förekommande hos normala människor.
Ibland, när hon nämner det själv i förbigången då använder hon ordet "asparagus", så där lite på skoj.

Tack för bokrekommendationen.

Sheyen skrev:Till notoco:
Skriv gärna (här i tråden) listor med de påstådda AS/ADHD-dragen som du har uppmärksammat hos din flickvän, dottern och dotterns son.

En del - bara hos flickvännen:
1. svårigheter med att förstå vad jag tänker eller känner.
Exempel: hon bokade en skidresa åt sig själv trotts att vi hade planerat helgen tillsammans och skulle fira hennes födelsedag. Hennes förklaring var att hon blev trött på en medarbetare.
Hon meddelade mig efter att hon gjort bokningen och undrade sedan varför jag blev besviken.
2. Dåligt tidsuppfattning - hon är ofta sen och dessutom förstår inte att jag blir upprörd till slut. Då säger hon att jag är oflexibel.
3. Förvränger ord och ändelser, använder ord på felaktigt sätt, utan att se nyansskillnaderna
4. Är ljudöverkänslig - diskmaskin, klimatanläggning, även havet
5. Undviker ögonkontakt - tittar mig aldrig i ögona när vi sitter mitt emot varandra
6. Känner sig obekväm vid samtal som inte gäller något hon själv är intresserad av, kan bli tom sömnig sittande vid bordet
7. har svårt med att planera vilket resulterar i att hon utför mer än behövs och att det tar mycket tid. Det kan vara allt mellan inköp av mat och hennes jobb.
8. uppfattar det mesta bokstavligt - jag måste komma ihåg att vara försiktig till ex. med ironi. Också konkret tänkande
9. monotont tonfall
10. Begränsad mimik
11. hon vill veta hur saker fungerar även om hon inte behöver veta det
12. Har svårt med bildligt språk (ingen skönlitteratur, faktaböcker ska det vara)

Goda drag:
1. hon är målmedveten
2. duktig i naturämnen som har gett henne framgång i karriären på ett väldigt smalt område
3. intensivt intresse i det hon sysslar med för stunden (som tyvärr kan leda till att hon glömmer klockan och blir sen)
4. hon är bra på att samla information, detaljer

Vad tycker du, hur räcker det?

Alien skrev:Jag undrar om det öht är möjligt för din sambo att göra en utredning, ens om hon vill. De kan anse att har hon klarat sig i 58 år med arbete, förhållanden etc, så är det inte nödvändigt med en utredning.

Däremot är det en annan sak med hennes dotter och barnbarn. Om barnbarnet har problem i skolan tycker jag gott du kan väcka frågan om han kanske har AS och/el ADHD/ADD. En diagnos kan vara till stor hjälp för honom i skolan.

Hej Alien,
Glömde svara på din fråga.

Så hade jag tänkt också att hon själv i sin ålder egentligen inte skulle behöva göra det.
Men sedan, insåg jag att problemet har ju ett mycket bredare spektrum. Pga problemen med dottern ville hon att dottern skulle söka hjälp dock inte som AS - hon visste inte exakt vad. Dottern hade dessutom anorexia in tonåren.
Men, dottern ville inte heller gå med på att göra det.
Jag tror att det finns en sorts skräck att bli klassad som psykpatient eller att få bekräftelse på något man befarar.

Just idag pratade jag med flickvännen och hon sade att hon skulle gå och besöka någon rådgivning eller läkare men med dottern.
En bra början tycker jag.

Det är naturligtvis varken "fel" på den som är NT el den som är aspergare; de kan bara ha svårt att kommunicera.

Notoco, har du läst den här sidan: http://habilitering.se/autismforum/leva ... ra-partner

Låt säga dom genomgår utredning allihop och får diagnosen AS, vad tror du ska hända då??? Dom är av en annan personlighetstyp än dig och du är den som måste anpassa dig oavsett om dom har diagnos eller inte.

Nu sitter jag vid en dator utomlands utan svensk tangentbord, sa ni far ursakta skrivfel.

Alien - tack for lanken, den hade jag tittat pa tidigare.

Tiblan,
Jag pendlar nu mellan olika losningar, mojliga eller omojliga.
Vad galler sjalva problemen med flickvannen gar det bra eller valdigt bra, problemen ar bara sporadiska. Det som hander ar att i vara samtal hackar det upp sig nagon gang men sedan lossnar det. Aven senaste fallet var det sa. Ett klassiskt exempel av bokstavlig tolkning som var orsaken till ett misforstand.

Hade problemen varit begransade till flickvannen skulle jag inte tanka mycket pa det. Det finns dock en storre dimension pa familjeplanen. Det ar framst dottern, en vuxen person med tva barn, som ar helt osjalvstandig och bor med sin mor. Mor (alltsa flickvanen for mig) har det mycket jobbigt ibland och kanske inte klarar det i langden. Men ursprunget till problemen finns anda hos henne.
Eftersom hon inte kan losa det sjalv, maste hon soka hjalp utifran. Det ar vad jag tror men inte flickvanen, hon ar lite svar att overtyga.
Det ar darfor jag tror att en eventuel utredning och en diagnos skulle ge storre klarhet och en annan syn pa situationen, och kanske en losning i siktet.

Är ny här på forumet så jag vet inte om jag ska lägga upp en ny tråd eller fortsätta på denna, eftersom min fundering är likadan som trådstartarens. Nästan.

Jag är sedan 17 år gift med en man jag misstänker har AS (har ingen neuropsykiatrisk diagnos själv, är däremot deprimerad av och till). Även min terapeut misstänker att min man kan ha AS (eller en släng av det) utifrån min beskrivning av honom samt de gånger hon träffat honom. Han är inte själv intresserad av att utredas, och jag ser inte något egentligt behov av det heller, det kommer inte att förändra honom eller mina känslor för honom oavsett om han har en diagnos eller ej.

Eftersom jag själv under alla dessa 17 år med honom varit mer eller mindre deprimerad och ångestdämpat genom att vara sjukt effektiv, har jag kompenserat för hans brist på effektivitet och inte funderat så mycket över det. Har ju inte ens fattat att jag ångestreducerat förrän nu...
Nu är jag sedan ett år i dåligt skick både psykiskt och fysiskt och kan inte ångestreducera som förr och då blir det tydligt hur min kära make fungerar.
Min ångegst ökar av att jag inte känner att han bryr sig om hur jag och barnen har det, att han inte tar initiativ till saker som jag tycker att han borde se att de måste åtgärdas etc. Jag inser att det förmodligen är så att han gör sitt bästa med sina förutsättningar. Dessutom är det alltid jag som tycker att vi har det dåligt. Han tycker alltid att det är bra och säger att han inte kan leva utan mej, han har bara svårt att visa det.

Känner igen beskrivningar av AS i min man. Tänker mej att det inte skadar att försöka ändra mina krav på honom utifrån det faktum att han kanske har AS, det är ju ingen medicinsk behandling som man behöver läkare för eller som har några biverkningar (blir bara lite svårare för mej att ändra mitt beteende). Har försökt läsa mej till hur jag bäst ska anpassa mej så att han kanske fungerar och mår bättre men har inte hittat några konkreta tips. Män fungerar ju dessutom annorlunda än kvinnor och jag råkar höra till den kategorin kvinnor som analyserar och får ångest över småsaker etc. och behöver omsorg, vilket jag får söka hos mina vänner om jag inte uttryckligen ska efterfråga det av min man.

Känns inte rättvist att jag ska bli irriterad och förbannad när han kanske inte alls är ointresserad, inte älskar mej och barnen, är slö och osocial (bland annat). Han kanske gör det bästa han kan, vilket jag ju vill tro. Vi skulle båda må bättre om vi kunde mötas nånstans i mitten, där jag inte kräver det omöjliga(om det nu är så att han inte har förmågan) av honom och blir besviken för att jag inte får det. Och där han inte blir ifrågasatt och avkrävd ett beteende som inte ligger i hans natur och som i så fall borde vara orimligt skitjobbigt för honom.... Jag menar... han låter ju mej vara som jag är, men är det så att han har AS visar jag faktiskt inte mycket till hänsyn som det är idag.....

Långt inlägg, men det är svårt att beskriva vårt problelm i några korta meningar.

Önskar att jag kan få konkreta tips på hur jag kan bete mej för att inte vara en krävande pain in the ass Skämt och sido. Jag vill verkligen få oss båda att må bättre och tror att det är jag som måste anpassa mej efter honom.

Hej Villemo.
Du skulle kunna starta en ny tråd. Jag ser att på flera punkter kan du relatera till samma problem, men i sin helhet är det något annat.

Hur som helst, kan jag se likheter med min situation i vad du säger:

Villemo skrev:Vi skulle båda må bättre om vi kunde mötas nånstans i mitten, där jag inte kräver det omöjliga(om det nu är så att han inte har förmågan) av honom och blir besviken för att jag inte får det.

Det är just det som jag också upplever som frustrerande, dvs att man inte kan träffas någonstans i mitten. Min tjej har oftast svårt att acceptera min synpunkt i problemen. Då blir det för henne som om jag ifrågasätter allt vad hon säger och lite till. Hon har svårt att förstå hur JAG tänker och hur det kan kännas för MIG inombords. Jag lyckas att förklara bara ibland men då lägger jag fram färdiga meningar, där jag "citerar" hennes svar, som de hade kunnat vara, och sedan frågar henne varför hon inte kunde sagt så själv.
Det kan verka enkelt för NT, att förstå att en annan person tänker och känner annorlunda vid samma tillfälle, bara för att han/hon är en annan individ. Jag tror att för många AS tankegången är av det matematiska slaget: om 2+2=4 för mig så för honom/henne kan inte 2+2 bli annat än 4.
Fast i livet är inte allt som 2+2.
Hos min AS-tjej är tänkande ofta mycket logiskt, fast logiken har inte mycket användning i det känslomässiga och i det mesta som gäller vara inre liv. Det har hon svårt att separera och att se som två skilda områden, när det gäller andra personer än henne själv.

Jag får ingen bild, notoco, av hur era missförståndssituationer gestaltar sig - därför att jag har erfarenhet av både just såna situationer som du härifrån läst verkar beskriva, och av de motsatta. De motsatta är då att entisen omöjligt kan föreställa sig att aspisen upplever situationen på något annat sätt än vad entisen själv gör. Praktiskt, förresten att du kan uttrycket NT:is/entis!

M.a.o. är jag mest inne på linjen att ni helt enkelt har kommunikationsproblem, ni två, och att ingen bok eller läkare med säkerhet kan säga något som helst om hur ni skall lösa dem.

Mitt enda råd är det billigaste möjliga: "Fortsätt försöka mötas på halva vägen, tålmodigt men framför allt lyhört och självkritiskt!" Sådärja, det var dagens präktighet, från någon av halva er ålder, hoppas du ursäktar!

Men dottern borde väl kunna få en remiss till bokstavsdiagnosutredning, tänker jag naivt, om hon har problem med att få eller klara av ett jobb. Fast vad du kan göra för att det till stånd i.s.f. är väl bara att förslå det precis sm du redan gör. Äh, andra här vet hundra gånger mer om vad som krävs för att få en AS-utredning, än vad jag gör.

/ J

jonsch skrev:De motsatta är då att entisen omöjligt kan föreställa sig att aspisen upplever situationen på något annat sätt än vad entisen själv gör. Praktiskt, förresten att du kan uttrycket NT:is/entis!

Jag är med på vad du säger men bara till 50%.
Att aspisen upplever situationen på något annat sätt, vilket i vissa fall kan verka konstigt åtminstone i början, kan jag förstå. Men, jag ser ASpisen och NTisen som två likvärdiga individer, som tänker annorlunda, medan ASpisen hänger sig fast vid sin version, och inget annat, eftersom den verkar vara den rätta och det blir "ett faktum" som utesluter andra versioner.

Jag vill tillägga vad gäller mig och flickvännen, generellt. Vi har en mycket bra relation och det är kanske 5% av allt som händer som leder till att man slår i väggen och det blir ett totalt stopp. Det är då alltid av samma karaktär, nämligen att man (AS) förstår bara sina tankegångar och känslor och förväntar sig att NT ska tänka och känna likadant, för annars kan det inte vara rätt.