Hej

Jag har märkt att jag ofta förminskar problem tex kallar jag inte det jag upplevde i skolan för mobbning utan för utfrysning fst min man säger att det är mobbing (efter vad jag har berättat).
om nån frågar om nått hemskt har hänt i livet (typ på första beskök på div insatser) brukar jag skämta och säga, "tja det började med att jag föddes och min tvillingbror dog"
eller att det var inte hemskt att växa upp med en alkoholiserad far eftersom min far var en "snäll alkis"
Jag vet inte riktigt vad "deprimerad" betyder för i min värld är det när man är självmordsbenägen och eftersom jag inte är det nu kan jag ju inte vara deprimerad eller?

samma med kroppsliga problem, jag skulle aldrig tänka mig att gå till en läkare för en enkel förkylning som jag har hört vissa gör utan jag går bar till läkaren då det är väldigt ofta ont/jobbigt och det är bara för att min man tvingar mig. (och ändå får jag höra att jag är hypokondrisk)

är det nått som är vanlig när man har AS eller är jag udda

hmm kanske borde ta upp det där med depprission nästa gång jag träffar min samtalskontakt på psyk, 8 av 9 stämde nämligen in på mig

Det vanligaste svaret på den frågan är att depression är tydligt definierat i diagnosmanualerna DSM-IV eller ICD-10. Diagnoskriterierna för »egentlig depression« är enligt DSM-IV minst fem av följande symptom:
1 nedstämdhet,
2 minskat intresse eller glädje,
3 betydande viktminskning eller viktökning,
4 sömnstörning,
5 rastlöshet eller tröghet,
6 svaghetskänsla eller brist på energi,
7 känsla av värdelöshet och/eller obefogad skuld,
8 minskad tanke- eller koncentrationsförmåga eller obeslutsamhet,
9 tankar på döden, självmordstankar eller självmordsförsök

Läs någon av Tommy Hellstens böcker, till exempel Flodhästen på arbetsplatsen. Han tar upp precis det du skriver om. Det du beskriver kallar han att göra en fjäder av en höna och är vanligt bland barn till alkoholister. De har hela tiden varit tvungna att förminska sina föräldrars problem - "Nä, det är inte så farligt, alla super ju ibland" och samtidigt har deras egna problem kommit i skymundan bakom föräldrarnas. Det kan leda till en överbeskyddarroll där man blundar för sina egna behov på bekostnad av att man hela tiden försöker rädda andra i ens närhet.

Ja jag funkar då lika dant med att förminska alla problem och händelser.
Mobbingen var inte mobbing, jag var bara lite fel och lite utanför.
Ätstörningarna var bara lite matstrul
Brutna armen var bara lite gnäll osv.

Men om det är vanligt eller inte vid as vet jag inte.

Det är nog ganska vanligt förekommande här i sverige att förminska problem även sig själv .Har lagt märke till att jag ofta i efterhand förminskar problem tex tandvärken för 2 veckor sedan är numera en bagatell jag småskrattar åt när någon frågar och yttrar "var en baggis" trots jag nästintill grät av smärta.

Tja, eller också blir man så uppfylld av sina problem att man inte kan prata om något annat... det finns nog båda sorterna,

Känner igen det här så väl, tror att det är svårt med min självskattning, själva förminskningen gör jag egentligen för att synas, tror väl inte att man vill lyssna på mig om jag försöker vara seriös ... svårt för omgivningen att se när jag skojar till det eller blir ironisk eller till och med sarkastisk m.m ...

Det är en mycket bra och tänkvärd fråga då jag tror att det här förminskande av problematik är ett otyg som bara gör det etter värre för mitt vanligtvis kreativa JAG.

Tillägger att jag sällan ber om hjälp för min egen skull men gärna bryter ryggen av mig när det gäller någon annan, obalanserat ser jag inte till mina egna behov utan fastnar i dåliga spiraler av ohälsosamma förminskningar till absurdum rena rama Monty Python, men på kammaren lider jag.

Mvh vanlig

Jag känner också igen och nu när jag verkligen försöker föra fram viss problematik så förminskar kära psykiatrin det istället och jag får alltså ingen hjälp - moment 22.

segdeg skrev:Känner igen det här så väl, tror att det är svårt med min självskattning, själva förminskningen gör jag egentligen för att synas, tror väl inte att man vill lyssna på mig om jag försöker vara seriös ... svårt för omgivningen att se när jag skojar till det eller blir ironisk eller till och med sarkastisk m.m ...

Det är en mycket bra och tänkvärd fråga då jag tror att det här förminskande av problematik är ett otyg som bara gör det etter värre för mitt vanligtvis kreativa JAG.

Tillägger att jag sällan ber om hjälp för min egen skull men gärna bryter ryggen av mig när det gäller någon annan, obalanserat ser jag inte till mina egna behov utan fastnar i dåliga spiraler av ohälsosamma förminskningar till absurdum rena rama Monty Python, men på kammaren lider jag.

Mvh vanlig

Faschinerande hur många vägar saker kan ta, tänkte på att du skriver att du gör det för att synas. Jag gör ju allt för att inte synas, så även det här

Men som du nämner, tusan vad det här kan ställa till med saker, många gånger kan ju inte vara till besvär, ställa till det etter värre. så man är mycket mer till besvär istället.

vill återkoppla lite till vad Björne skrev om barn till alkoholister (höll på att skriva alkoholistbarn, men det blir juh jätteknas ) - att det kan gälla barn öht som haft det tufft tidigt i livet. det kan handla om andra familjeproblem, mobbing eller fysiska sjukdomar, för att ge några exempel.

först vet man inte om att det man upplever inte är normalt, det är juh det enda man känner till.
när man väl inser att det inte ska vara så jobbigt, så mycket smärta, och att de flesta inte behöver stånga sig blodiga precis varje dag så drabbas man av sån ångest att man måste förneka att det är så det ser ut. för att kunna fortsätta hålla fast vid att det man upplever är normalt och måste tas itu med - annars skulle man inte orka fortsätta.

och självklart, för att ingen skall få reda på hur man har det. att det är skamligt att må dåligt och vara avvikande är något vi av någon anledning lär oss väldigt tidigt.

jag kanske inte behöver tillägga att jag också är ett sånt barn.

Känner igen det där väl, särskilt det där med snäll alkis pappa och med fysiska sjukdomar. Fast jag vet ju att jag är nedstämd och så, men säger aldrig till någon att jag är deprimerad. Har svårt öht att säga att nått är fel eller att jag behöver hjälp och så.
Delvis för att jag anser att det säkert finns de som har det värre än mig men även för att jag inte vill vara jobbig eller i vägen.

Jag förminskar också mina problem, slutade med att jag tog magisk svamp en gång och allt jag hade förträngt målades upp i mitt huvud.
Ingen trevlig upplevelse, däremot fann jag en lösning och det var samtalskontakt.

KaosPrinsessa skrev:Har svårt öht att säga att nått är fel eller att jag behöver hjälp och så.
Delvis för att jag anser att det säkert finns de som har det värre än mig men även för att jag inte vill vara jobbig eller i vägen.

+1