Helena skrev:Många skulle skratta åt min fingerfärdighet... Vad jag skulle behöva är en personlig musikassistent En som sitter bredvid och tolkar och fyller i det jag vill säga... Någon som är så kunnig i musik att den kan tänka istället för mig...

Allvarligt talat: har du provat att skaffa något liknande (kontaktperson? jag vet inte vad som finns i Finland...) med rätt intresse och färdigheter? Eller specialanpassad kurs på någon folkhögskola... (spånar på principen, den yttre formen kanske jag spånar helt fel)?

Helena skrev:Jag har fått ett litet hjälpmedel i det senaste iallafall...jag har ett musikprogram på datorn så jag kan trixa lite där...Men det löser inte bristen på koncentrationsförmåga...hundrafemtielva påbörjade låtar. De flesta kommer aldrig bli färdiga...

Visst kan man väl koppla digitalpianon (och syntar) till en dator, och spela in och ut på? Då får man åtminstone spela... (men det kanske du redan vet eller gör? Jag vet just inte mer än så här om det och skulle själv behöva lära och skaffa mig.)

Kvasir skrev:Av dina två versioner av G# så försökte jag göra några snabba jämförelser, såhär på nattkröken, och föredrar nog klart version 2. Det känns som den hänger ihop bättre och tolkningen är bättre. Men det skulle möjligen kunna vara så att version 1 egentligen är en mera spännande tolkning som du inte får till riktigt ännu.
[... ...]
Men det är väl [tekniska svårigheter] konsertpianister sitter och över på hela dagarna när du sitter och knäcker Riemannhypotesen eller något sådant istället.

Instämmer med Kvasir på båda punkterna.
Ett felslag? På Rachmaninovs tid, innan man lätt korrigerade sånt vid ett mixerbord (och då normen ännu inte var helt satt efter hur ett dussin tekniska broilers lät på sålunda tillfixade skivor), skulle ingen ha slängt en bra tolkning i papperskorgen för det.
-------------------------------------------------------------------------------------

uniqueNr5 skrev:Rachmaninoff skulle tydligen sagt till Horowitz att "du spelar min 3:e piano-konsert bättre än mig"...
Ah apropå den. Jag ska spela mitt favorit parti i den nu!
Så det gick snabbt och blev som det blev...
http://boomp3.com/m/6e444eb269a0/rach3

Men varför avbröt du redan i inledningen till första jazzvariationen? Då blev det ju riktigt intressant!

Zombie skrev:

Kvasir skrev:Av dina två versioner av G# så försökte jag göra några snabba jämförelser, såhär på nattkröken, och föredrar nog klart version 2. Det känns som den hänger ihop bättre och tolkningen är bättre. Men det skulle möjligen kunna vara så att version 1 egentligen är en mera spännande tolkning som du inte får till riktigt ännu.
[... ...]
Men det är väl [tekniska svårigheter] konsertpianister sitter och över på hela dagarna när du sitter och knäcker Riemannhypotesen eller något sådant istället.

Instämmer med Kvasir på båda punkterna.
Ett felslag? På Rachmaninovs tid, innan man lätt korrigerade sånt vid ett mixerbord (och då normen ännu inte var helt satt efter hur ett dussin tekniska broilers lät på sålunda tillfixade skivor), skulle ingen ha slängt en bra tolkning i papperskorgen för det.
-------------------------------------------------------------------------------------

uniqueNr5 skrev:Rachmaninoff skulle tydligen sagt till Horowitz att "du spelar min 3:e piano-konsert bättre än mig"...
Ah apropå den. Jag ska spela mitt favorit parti i den nu!
Så det gick snabbt och blev som det blev...
http://boomp3.com/m/6e444eb269a0/rach3

Men varför avbröt du redan i inledningen till första jazzvariationen? Då blev det ju riktigt intressant!

Jasså? Jag ville inte såra Rachmaninoff. Men kanske han inte tar illa upp.

Jasså? Jag ville inte såra Rachmaninoff. Men kanske han inte tar illa upp.

Han är nog ganska död... Efter det är man nog glad bara nån minns en ens en gnutta... Du ägnar ju en massa tid åt honom... försöker förstå honom. Han ser dig nog som en vän... Jag skulle bli väldigt rörd om nån gjorde så för mig...även om denne missar en not eller två...

I pianotrådens tecken så skulle jag gärna höra vad folk har för relation till piano. Hur spelar/lyssnar ni till piano? Varför gör ni det...? osv... Jag tycker sånt är roligt...

Zombie

Ja, det är inte dåliga idéer... Kanske nån gång... Jag vågar inte ta vanliga lektioner nu för jag förstår inte vad läraren menar...

En liten dröm är förstås att köpa ett ordentligt elpiano... Men tills dess får jag syssla med lite musik i allmänhet. Jag tycker det är roligt att välja och vraka bland alla trumrytmer och sedan skapa lite slingor och harmonier till det. Det blir en hel del dunka, dunka och upprepningar... Men det är kul. Känns som om man äntligen kan prata...

Jag blev inspirerad nu så kanske jag kan få ihop nåt litet att dela med mi av... Men jag påpekar och upprepar!!!! Jag är ingen konsertpianist utan bakar ihop lite trummor och grejer... Inge tipp topp alltså, bara lite musik. Får se om jag har koncentration tllräckligt länge...

uniqueNr5 skrev:Chopin's verk och i viss mån även liszt och Rachmaninoff sitter oförskämt fint i händerna och är därför populärt att spela bland de flesta pianister i jämförelse.
[...]
Jag ska se om jag vågar mig på lite Rachmaninoff när jag ändå är uppe i varv...

Chopin hade fasiken händer som dasslock! Tänkte ge mej på att spela en av hans allegron (jo han har gjort några sådana...) men det var fasiken inte lätt. Killen kan ju fan greppa över tio vita tangenter samtidigt som han hamrar ner några svarta också! Jag var tvungen att modifiera alla de passusarna till snabba arpeggion, annars hade det aldrig gått. Om jag anstränger mej ordentligt lyckas jag greppa över nio vita, men då finns det verkligen inte alls rum för att klämma ner något som helst annat däremellan!

Rachmaninoff var inte mycket bättre han. Har aldrig stött på maken till kille att använda så många toner på en gång. Känns lite typiskt ryskt på något vis. Stort och pampigt. Massor av ljud. Är lite ljudkänslig så jag har inte spelat mycket Rachmaninoff. Jag gillar bäst att spela ganska enkla stycken som inte kräver enorma gripverktyg som kan plocka upp LP-skivor med bara en hand.

Två av mina absolut största favoriter är Månskenssonaten (Beethoven) och Memory (Webber). Lagom anpassade för mina pyttehänder och inte för många toner på en gång. Hade faktiskt konsert på Månskenssonaten och det var meningen att jag skulle spela Memory också, men jag hoppade av, av privata skäl.

uniqueNr5 skrev:Wow vilken kvinna! Någon som verkligen bryr sig om vad hon spelar.

Det tolkar som ett erkännade av hennes storhet.

Många fantastiska pianister finns det, men jag vet ingen annan som lyckas få till den där magin som Haskil uppnår i sina bästa stunder, som det jag länkade till. Det finns ingen som kan spela så mjukt och smygande och ändå samtidigt så distinkt. Men som sagt, hon hade social fobi i kubik och levde sitt liv vid pianot.

Chaplin, som inte ens var särskilt musikintresserad, bodde granne med henne i Schweiz några år på slutet. Han lär ha sagt att han hade träffat tre genier i sitt liv: Einstein, Churchill och Haskil.

(Kvasir)
Chaplin inte särskilt musikintresserad? Jag har hört att han t.o.m. gjorde
musiken till sina flesta filmer själv! (dock inte om han skrev ner eller arrangerade den också; så musikkunniga var nog inte uppgiftslämnarna.)

(Weasley)
Här droppar pianisterna in, verkar det (som jag trodde redan hade gjort så mycket i livet att de inte hade haft tid till det också (t.ex. även Unique...))!
Jag har inte sett några mått, men läst att Chopin skulle ha haft rätt små händer. Och finlemmade. Vänner lär ha förbryllats över hur han klarade en del av sina egna ackord.
Men han spelade nog inte i samma division som särskilt många andra...

Zombie skrev:(Kvasir)
Chaplin inte särskilt musikintresserad? Jag har hört att han t.o.m. gjorde
musiken till sina flesta filmer själv! (dock inte om han skrev ner eller arrangerade den också; så musikkunniga var nog inte uppgiftslämnarna.)

Ja, det måste ha varit fel, eller jag som minns fel. Jag kollade hastigt upp några av hans filmer på IMDB, och han verkar ha helt eller delvis ha gjort musiken till dem. Ja ja, var han då musikalisk så var det ju ett ännu trovärdigare omdöme om Haskils genialitet.


Edit: Vad menar ni förresten med stora och små händer? Det viktiga är väl långa fingrar, om man vill greppa över många tangenter, så man kan ju ha händer och fingrar som är smala, men ändå långa fingrar. Mormor brukade alltid säga att jag hade pianofingrar när jag var barn, men Aspergare som jag är tog jag inte det som någon uppmuntran att börja spela piano (nåja, det var väl inte därför kanske).

Jag har inte sett några mått, men läst att Chopin skulle ha haft rätt små händer. Och finlemmade. Vänner lär ha förbryllats över hur han klarade en del av sina egna ackord.

Ja, sina egna accord är ingen match! Jag använder allt som går att använda. Fingar, armbågar, kvastskaft ibland även knän... En aning mindre ortodoxa metoder...men det är ju mina egna accord just därför...

Skämt åsido... jag försöker att sätta gränsen vid 2 max 3 händer per accord och bara använda från armbågarna och nedåt...

(Helena)

[avhåller mig från att säga något om varför män är bättre som pianister också ) , eftersom det inte är nonsenstråden... ]

(Kvasir)
Det finns olika bud om vad för händer en pianist "ska"(!) ha. Beror också på hur (och vad) man spelar. Rachmaninovs dasslock har ett uppenbart samband med hans hemska ackord; långa fingrar enbart kan ju också nå vida; men är man fint byggd i handen kan den bli opraktiskt bräcklig istället. Många säger att den bästa kompromissen, undantaget extremer som Rachmaninov, kanske är litet som Brahms och Barenboim: korta, kraftiga, robusta (precis som korta kraftiga armar för armbrytare). Och att ta jobbet med att lära sig arpeggiera även där det inte föreskrivs.

För att travestera en tysksvensk om sångerskan Elly Ameling*: jag är också en av Clara Haskils otaliga älskare.
Det var en människa, det.

*(enligt Sten Frykberg i "Musikradions önskekonsert")
---------------------------------------------------------------------------------
[EDIT] (Unique, Helena)
Den där förbannade ängsligheten att förstöööra ett höggt-ståående stycke klassisk mysiiiiiik... [danska:] jeg skiter på den! Vad den förstör - för en musikform som redan är nästan kvävd till döds av sådana fördomar!!! *
Av oss som har litet mer känsla för det det handlar om, nämligen musik, är det väl inte många som skulle sänka sig till att förneka vår kärlek på sådant vis (att vilja stoppa den i frysbox alltså). Möjligtvis litet känslighet för hur andra hanterar ett eget verk - på den punkten känner jag inte Rachmanimov. Men i så fall är det därför.

*Obs. nu har inte jag några fördomar mot Unique på den punkten. Jag kunde själv ha varit nojig för hur andra skulle ta det om jag tog mig friheter. (Men bara just jåmnt för det, i så fall!)

[EDIT] (Unique, Helena)
Den där förbannade ängsligheten att förstöööra ett höggt-ståående stycke klassisk mysiiiiiik... [danska:] jeg skiter på den! Vad den förstör - för en musikform som redan är nästan kvävd till döds av sådana fördomar!!! *
Av oss som har litet mer känsla för det det handlar om, nämligen musik, är det väl inte många som skulle sänka sig till att förneka vår kärlek på sådant vis (att vilja stoppa den i frysbox alltså). Möjligtvis litet känslighet för hur andra hanterar ett eget verk - på den punkten känner jag inte Rachmanimov. Men i så fall är det därför.

*Obs. nu har inte jag några fördomar mot Unique på den punkten. Jag kunde själv ha varit nojig för hur andra skulle ta det om jag tog mig friheter. (Men bara just jåmnt för det, i så fall!)

Ja, det blir så mycket prestationsångest... det slutar ofta i att folk inte vågar försöka för att undvika att bli hånade eller sedda ner på... Alltså om jag förstod det hela rätt.

Så i all opretatiöshet.... Låt mig presentera!....trummvirrvel...... Helenas kastrullorkester!!!!


http://boomp3.com/m/b4c4612b95a3/monzala

Helena skrev:I pianotrådens tecken så skulle jag gärna höra vad folk har för relation till piano. Hur spelar/lyssnar ni till piano? Varför gör ni det...? osv... Jag tycker sånt är roligt...

Också jag är nyfiken så jag kan spricka. (Och med en komponent av stimulansbehov, ärligt talat...)
-------------------------------------------------------------------------------------
Så jag får väl försöka ge någon sorts delsvar själv...

en av mina stora passioner i livet. Kanske den största? Har aldrig kunnat kolla det. En av de mörka också - tyvärr mera bokstavligt än femme-fataleskt. Hon är kanske inte överjordiskt vacker (=jag är långtifrån något "geni" på området); men hon är en bra kvinna som jag älskar. I mångt och mycket olyckligt och på avstånd, kyskt fast hon är singel hon också. En förutsättning för mitt liv, och en djup sorg.

En lärare i kommunala musikskolan som sade att jag "fuskade" på pianot. (Med en viss glimt i ögat, och innan jag hade börjat jobba medvetet med fingersättningen, men -) Jag trodde på det. Och en del annat liknande. Sökte inte vidare till något med musik. Lika bra det på ett sätt: i den lilla svenska musikvärlden, allrahelst när man har tyngdpunkten i det "klassiska", så hade jag nog gjort mig omöjlig för resten av livet med all den sociala ofärdighet jag hade då.
Kanske jag skulle ha blivit något annat ändå, borttänkt min AS och ADD (som ingen visste något om på den tiden). Mina intellektuella intressen är också starka, och jag skulle gärna prova på att skriva skönlitterärt. (Skriver detta i fullt medvetande om att allt konstnärligt kräver tillgång till brödjobb dessutom.) Men jag hade velat (och behövt) prova mig för. Nu känner jag fortfarande inte min "produktiva friska" sida särskilt bra.

Har väl alltid försökt spela så mycket jag har kunnat. Men det har oftast inneburit bara någon handfull veckotimmar när det inte har blivit ett flerårigt uppehåll. Och bara klassiskt efter noter. Och bara de allra klassiskaste "grabbarna". Det som har gått att få tag på när man är folkskygg och allt annat kräver kontakter, socialt självförtroende att ta dem, mental energisatsning därefter, att utan stimulans utifrån ge sig in i genrer där man är så totalt okunnig att ingen annan, inte ens andra kufar, fattar hur man kan ha undgått den gruppen, den artisten...
Min håg har alltid stått till mycket mer ifråga om genrer, instrument; och till att göra egen musik också.

Del av ett svar iallafall. Kunde ha varit ett roligare. Men jag har lärt mig i livet att tiga och hyckla och leda andras upmärksamhet bort från mig och mitt. Den orken är slut för länge sedan, jag är absolut tvungen att hitta något bättre. Och jag har lovat mig själv att också för min egen del respektera en aspies rätt att få vara precis den h*n är på ett aspergerforum.

En riktigt udda och intressant figur i den yngre generationen är den turkiske pianisten Fazil Say. Det var en dokumentär om honom på TV för något år sedan eller två, och han verkar väldigt musikalisk och spännande, och glider fritt mellan klassiskt, jazz och orientaliskt. Här är en av hans mera udda saker, han spelar våroffer fyrhändigt, ensam på en flygel! Det ser lite spöklikt ut i början.
http://www.youtube.com/watch?v=50abK3OljhY



Han visade i TV-programmet hur det går till. Han har låtit konstruera en anordning med elektromekniska hammare som kan slå an strängarna underifrån. De kan även känna av strängarna (eller kanske snarare hamrarna?). På så sätt spelar han först två av stämmorna och låter maskinen registrera detta och lagra på en dator. Sedan spelar han upp dessa förinspelade stämmor och fyller i de två andra själv. Det verker inte vara bara en gimmick, utan han menar att han gjorde det för att kunna få ett mera homogent ljud än om man spelar på två flyglar, med två pianister som är brukligt.

Det kanske kan vara en variant för weasley när händerna inte räcker till?

Den förra länken valde jag för att det var hans märkliga Våroffervariant, men samtidigt tyckte jag han hade lite väl städad spelstil mot vad jag fick intryck av från TV. Här är en länk som väger upp det med råge. Att bilden och ljudet är kass känns bara helt rätt.
Det verkar vara någon form av demonstration på musikaliska fakulteten på något universitet (Marmara?).
http://www.youtube.com/watch?v=ju538AiR0b4

Nej, ni behöver inte vrida på skärmen, det ordnar upp sig när fotografen vänder kameran rätt.


Vad gillar ni hans spelstil?


Här ett mellanting mellan de förra:
http://www.youtube.com/watch?v=s2K_i0KHEcU

weasley skrev:

uniqueNr5 skrev:Chopin's verk och i viss mån även liszt och Rachmaninoff sitter oförskämt fint i händerna och är därför populärt att spela bland de flesta pianister i jämförelse.
[...]
Jag ska se om jag vågar mig på lite Rachmaninoff när jag ändå är uppe i varv...

Chopin hade fasiken händer som dasslock! Tänkte ge mej på att spela en av hans allegron (jo han har gjort några sådana...) men det var fasiken inte lätt. Killen kan ju fan greppa över tio vita tangenter samtidigt som han hamrar ner några svarta också! Jag var tvungen att modifiera alla de passusarna till snabba arpeggion, annars hade det aldrig gått. Om jag anstränger mej ordentligt lyckas jag greppa över nio vita, men då finns det verkligen inte alls rum för att klämma ner något som helst annat däremellan!

Rachmaninoff var inte mycket bättre han. Har aldrig stött på maken till kille att använda så många toner på en gång. Känns lite typiskt ryskt på något vis. Stort och pampigt. Massor av ljud. Är lite ljudkänslig så jag har inte spelat mycket Rachmaninoff. Jag gillar bäst att spela ganska enkla stycken som inte kräver enorma gripverktyg som kan plocka upp LP-skivor med bara en hand.

Två av mina absolut största favoriter är Månskenssonaten (Beethoven) och Memory (Webber). Lagom anpassade för mina pyttehänder och inte för många toner på en gång. Hade faktiskt konsert på Månskenssonaten och det var meningen att jag skulle spela Memory också, men jag hoppade av, av privata skäl.

Möjligt att det blir jobbigt om man inte har omfånget. Jag greppar en undecima, dvs oktav+kvart. Mitt problem är väl mest att jag började öva ordentligt "för sent" alltså ingen teknik förrän jag gick på gymnasiet.
Då är det nästan lite kört om man ska blir "fulländad" tekniskt och få en brilliant ton på Liszt. Men utmaningen är ju lite häftig ändå .

Du har rätt om Rachmaninoff. Han var har jag för mig uppemot 2 m lång och hade ett gigantiskt omfång som han utnyttjade naturligt.
Scriabin däremot var typ 1.55 cm har jag för mig (de var förövrigt klasskompisar under konservatorietiden) men envisades med att komponera piano musik som var ännu mer "ogreppbar". För mig känns det trots min ojämna teknik fint i händerna med Chopin,Liszt och Rachmaninoff. Speciellt Chopin väljer oftar passager som på något
(om jag får missbruka ordet) "logiskt" i mina händer.
När jag väl övade blev tonen mer brilliant. Det hände aldrig med Scrjabin tolkningarna för mig, av en slump lirade ingen av mina piano kompisar på musikhögskolan jag studerade på scrjabin.

Det finns en del Rachmaninoff som jag inte försöker mig på längre. För de kräver övning för att det ska bli roligt att lyssna på.

Jag tycker finmotoriken i Mozart kan vara knepig. Superlätt att memorera Mozart tycker jag, men det är inte lika förlåtande, inte lika lätt att "svepa ut" långa passager med pedal osv..

Memory (Webber)? Jag borde kanske känna till namnet? Men ibland är det bara musiken jag minns..

Kvasir skrev:En riktigt udda och intressant figur i den yngre generationen är den turkiske pianisten Fazil Say. Det var en dokumentär om honom på TV för något år sedan eller två, och han verkar väldigt musikalisk och spännande, och glider fritt mellan klassiskt, jazz och orientaliskt. Här är en av hans mera udda saker, han spelar våroffer fyrhändigt, ensam på en flygel! Det ser lite spöklikt ut i början.
http://www.youtube.com/watch?v=50abK3OljhY



Han visade i TV-programmet hur det går till. Han har låtit konstruera en anordning med elektromekniska hammare som kan slå an strängarna underifrån. De kan även känna av strängarna (eller kanske snarare hamrarna?). På så sätt spelar han först två av stämmorna och låter maskinen registrera detta och lagra på en dator. Sedan spelar han upp dessa förinspelade stämmor och fyller i de två andra själv. Det verker inte vara bara en gimmick, utan han menar att han gjorde det för att kunna få ett mera homogent ljud än om man spelar på två flyglar, med två pianister som är brukligt.

Det kanske kan vara en variant för weasley när händerna inte räcker till?

Det här är mitt absoluta favorit verk när det gäller orkestralt.
Jag blev helt besatt frälst när jag studerade partituret.
Vi gick igenom det från början till slut.
"block", det oförutsägbara, rytmisk tydlighet, polytonalitet, polyrytmik.
Våroffer är ett stort fundament. Det är en guldgruva av utan like...

Jag har ett el-piano men jag använder det bara till att stämma andra instrument efter. Köpte det för tio år sen när jag hade förstått att min kringflackande tillvaro inte skulle tillåta mig att "hämta mitt piano" med hänsyn till vad en fungerande transport kostar. Men det blir aldrig av att spela på det. Klangen och anslaget känns inte tillfredsställande. Möjligheten att få en fungerande midi-koppling fick jag av någon anledning inte att fungera när jag bytte till den förra datorn. Har inte prövat med den här dock. Men kanske skaffade jag mig fel typ av interface?

Ursäkta om jag blir tjatig, men ju mer jag rotar efter Fazil Say på youtube, desto mer övertygad blir jag om att han är det geni jag misstänkte när jag såg TV-programmet:

Alla Turca i jazz-version:
http://www.youtube.com/watch?v=ILnZ5YgopZk

En av hans egna kompositioner:
http://www.youtube.com/watch?v=ish2O_vvunw

Bachs Chaconne i Busonis version

http://www.youtube.com/watch?v=WP-FCztap74

Här är något slags modernt politiskt oratorium, med piano
http://www.youtube.com/watch?v=I8tvJtjo-YY


Dags att beställa lite CD-skivor, tror jag.

Jag tyckte om den där jazz fantasy-varianten... Det var väldigt roligt att se på hans händer. Det såg så lätt och häftigt ut

Black earth är makalös...

Zombie skrev:
[EDIT] (Unique, Helena)
Den där förbannade ängsligheten att förstöööra ett höggt-ståående stycke klassisk mysiiiiiik... [danska:] jeg skiter på den! Vad den förstör - för en musikform som redan är nästan kvävd till döds av sådana fördomar!!! *
Av oss som har litet mer känsla för det det handlar om, nämligen musik, är det väl inte många som skulle sänka sig till att förneka vår kärlek på sådant vis (att vilja stoppa den i frysbox alltså). Möjligtvis litet känslighet för hur andra hanterar ett eget verk - på den punkten känner jag inte Rachmanimov. Men i så fall är det därför.

*Obs. nu har inte jag några fördomar mot Unique på den punkten. Jag kunde själv ha varit nojig för hur andra skulle ta det om jag tog mig friheter. (Men bara just jåmnt för det, i så fall!)

Ok. Jag vill bara nämna att jag är väldigt musikaliskt självkritisk.
Jag upplever ett glapp mellan min inre "musikaliska bild" och vad mina fingrar/händer i praktiken lyckas åstadkomma. Det var väl anledningen till att jag valde att studera komposition. Pianot var inte mitt huvudinstrument. Jag vill inte avslöja mitt riktiga huvudinstrument men jag är mer nöjd med det ivarjefall (mer själ i det). Men mest naturligt tekniskt kändes komposition. Däremot är det mycket lättare att spela piano för andra, för mig. Just för att det inte känns lika blottande.. det blir liksom okej att inte spela perfekt då...
(i relation till mitt eget ideal/ mitt krav på mig själv)

Oj, nu gjorde jag en fadäs. När jag läser kommentarerna, dvs. de få som är på begripligt språk, så inser jag att jazzversionen av Alla Turca inte spelas av Say själv, fast det är han som har skrivit den. Undra på att vi bara får se händerna.

Det måste åtgärdas, så här är Say själv i samma verk
http://www.youtube.com/watch?v=vmw3IunQoWo
På köpet får man lite annat blandat ,förstört av japansk speaker.