ossart skrev:Man blir glad av att höra att man är omtykt det är därför man blir så glad och har svårt att se det onda med det när någon person säger det för att lura än och så.

Nej, just så. Vi själva manipulerar ju inte vår omgivning utan är öppna, sanna, ärliga, rätt så distanslösa (ofta). Alltså är vi ett utmärkt villebråd för hungriga lejon. För tjejer ligger sexuellt utnyttjande väldigt nära till hands. Jag känner till en aspergertjej som blev utnyttjad som "madrass". Killen vill ha vår kropp, men inte vår säregna själ.

Själv har jag uppnått den ålder där man kan stiga åt sidan lite, är inte längre högvilt på köttmarknaden. Men längtan efter att bli älskad som den man är kommer alltid att finnas där...

Så länge som jag är ensam försöker jag bara vara en så god vän som möjligt. Att betyda något för andra och att få det man gett tillbaka, det ger en djup glädje.

Fick ett mail idag från min sargade väninna på vift i Spanien. Mina pengar hade nått fram till henne och hon hade efter några dagars fasta köpt mat till sig själv och sin dotter. Den här typen av "direktgivande" är otroligt stimulerande till skillnad från gåvor till Stadsmissionen eller andra organisationer, där falska människor eventuellt kan roffa åt sig gåvorna för att ha ett trevlig liv själva. Att ge och veta att gåvan har räddat någons dag/vecka eller liv - vad är större än det?

Problemet för mig är bara att försöka förstå exakt var gränserna för kärleken går över i medberoendet. Vi ska och måste stötta varandra men ändå sporra varandra att ta ett eget ansvar för våra liv. Att avgöra var den gränsen ska gå är väldigt svårt. Många svenskar av idag säger: "Det får väl soc/psyksamhället ta hand om! Betalar jag inte skatt, eller?" Men vi har inte ett välfärdssamhälle längre. Det är svårt att fatta, svårt att backa i tid och föreställning, svårt för svensken att återvända till den tid som var före "Folkhemmet".

Bara den som lyssnar på hjärtats röst kan lära sig förstå...
Den som lyssnar till hjärtats röst behöver alls inte vara "religiös".

En liten story bara:

Att avgöra vad som är snällt och "för snällt" är en ständig kamp för mig, då jag har svårt för att avgränsa omgivningens smärta från min egen.

Denna berättelse illustrerar den universella, andliga lag jag vill tro på: "Ge så ska ni få!" Det gäller att ha omdöme när man ger, som sagt.

En manodepressiv kvinna "Barbro" åkte till ett annat land för att få vara med sin tonåriga dotter ett tag. Dottern bodde hos sin "värsting"-pappa. Den bubblan brast fort. Han söp bort företag och sambo, blev vräkt. Tur att Barbro fanns där och kunde ta emot sin dotter. Men hon hade bara 4000 kr efter hyra som skulle räcka till precis allt för två personer. Inget bostadstillägg eller bidrag för dottern. Eftersom Barbro är bipolär kan hon alls inte handskas med pengar, särskilt inte en ytterst snål budget.

Hon har hela tiden skickat mail till mig för att få support känslomässigt, och även för att låna pengar. Vad gör man när två personer står inför två veckors fasta? Låner eller lånar inte? Soc finns inte i det där landet. Inget kontaktnät.

Jag hade en intern strid och sedan skickade jag tusen kronor akut. Barbro blev överlycklig förstås och jag något grubblande.

Gick sedan igenom en massa papper och det fanns ett från Tele2 som jag inte förstod mig på. Ringde för att ställa lite frågor. Samtidigt beklagade jag mig över att jag behövde betala för mobilt bredband året runt när jag bara behöver det under sommaren (i sommarstugen) "Ja men då slipper du betala det du har kvar att betala på modemet - 1000 kronor!!!"

"Slipper jag betala???" Javisst! sa kvinnan.

Och så hade jag plötsligt fått tillbaks de där 1000 kronorna.
"Ge och ni ska få!"
Jag hade inte varit "för snäll". Jag hade varit lagom snäll, enligt Gud!