När jag var barn och tonåring kunde jag knappt tala. Rösten var svag och folk hörde knappt vad jag sade. Så jag höll käften för det mesta.

Men nu på äldre dar kan jag tala väl och länge. Hemskt för omgivningen när jag drar igång. Och dessvärre får jag det alltid att låta som att allting är så himla bra. Detta är ett problem när jag söker vård. Jag låter aldrig tillräckligt ledsen/uppgiven/skräckslagen.

Jag pratar för stelt och för oakademiskt för att kunna tas på allvar vare sig det gäller extremt bra saker som extremt dåliga saker. Tänker jag inte på hur jag pratar dvs andning, tungpositioner, käkmuskulatur, ögonkontakt och ansiktsmuskulatur så blir allt pannkaka (ungefär som för TS) istället för sufflé.
Lägg därtill tung småländska, som misstas för skånska norr om Linköping/Skövde.

Jag pratar antingen för tyst eller för skrikigt. Jag pratar nog inte så tydligt alltid heller.

sugrövmanövern skrev:När jag var barn och tonåring kunde jag knappt tala. Rösten var svag och folk hörde knappt vad jag sade. Så jag höll käften för det mesta.

Men nu på äldre dar kan jag tala väl och länge. Hemskt för omgivningen när jag drar igång. Och dessvärre får jag det alltid att låta som att allting är så himla bra. Detta är ett problem när jag söker vård. Jag låter aldrig tillräckligt ledsen/uppgiven/skräckslagen.

Så där har jag också, fast är inte så när jag pratar med vanligt folk som jag tvingas att träffade

Jag hade tidigare stora problem med att prata med människor som jag inte kände mycket väl. (läs familj och barndomsvänner). För mig var det mera brist på konversationskunskaper, vad ska man prata om, att inte komma på rätt ord etc. Detta var ifrån tonåren upp till upp runt 25.
Sen började det bli bättre. Och runt 30 märkte jag markanta förbättringar. Dock har jag fortfarande problem med att jag kan tala otudligt/sluddra om jag blir uppspelt och börjar prata för fort.
Jag tror att det som gjort att jag numera har ganska lätt (och faktiskt gillar att prata med folk) är mognad, erfarenhet och att jag lyckats överkomma räddslan att interagera med andra.

Edit: angående rösten då hade jag problem med det också. Men det berodde ju på dåligt självförtroende och räddsla. Vill gärna säga blyghet, men jag tror inte det är riktigt sant även om det tolkades så då.

henry11 skrev:Till och med nu när jag skriver får jag formulera om och tänka ut meningar. Värst är det dock i muntliga samtal, där jag knappt strukturera upp en någorlunda flytande mening, även om jag skulle prata på en 12-årings nivå. Jag stammar, glömmer vad jag sagt en mening bakåt, talar långsamt och hackigt.

Är det besvärligt för er att vara vältalig?

Det du skriver stämmer väl överrens med mina problem med asperger.

henry11 skrev:Till och med nu när jag skriver får jag formulera om och tänka ut meningar. Värst är det dock i muntliga samtal, där jag knappt strukturera upp en någorlunda flytande mening, även om jag skulle prata på en 12-årings nivå. Jag stammar, glömmer vad jag sagt en mening bakåt, talar långsamt och hackigt.

Jag har exakt samma problem. Därför talar jag inte längre.

Känner igen mig mycket.

Visst fastnar språket för mig, men jag har till slut lyckats öva in nåt man väl kan kalla för "ett sätt att vara, muntligen".

Skriftligen är jag ungefär lika akademisk som nånsin - men nog skriver jag inlägg betydligt snabbare, och slarvigare, nu än när jag blev medlem här på forumet.

Intressantaste frågan är kanske vad man behöver för träning om man har svårt att kompensera "dålig slarvighet" med akademiskt språk eller liknande.

Litet som att bli bra på att hantera ett superstarkt exoskelett, om man aldrig haft fungerande armar och ben att få in grundtekniken med.

Eller, det var en slarvig liknelse men den kanske duger?

Att tala går ganska bra för mig så länge det inte är för hög ljudnivå i rummet. Mitt problem är snarare att jag behöver lära mig att prata högre.

Jag har precis samma problem. Hade inte det förut utan det började när jag var 18.
Det har bara blivit värre och värre, kan knappt säga en 5 ords mening rätt nu.

Jag får jag inte ut rätt ord som jag tänker på, gör pauser lite då och då, aningen stammande ibland och slänger orden i helt fel följd. En så enkel sak som att läsa högt går inte heller konstigt nog. Då alla ord står där klart och tydligt tycker man ju att det borde vara enkelt, men nej. Det är i princip lika svårt det.
Att jag förväntar mig att man skall förstå mig redan vid första ordet jag säger är inte heller till en fördel. Finns inget som retar mig mer än folk som inte förstår, finns folk som inte fattar hur man än förklarar. Men nu när jag fått detta problem borde det ju verkligen vara omöjligt. xD

@Arcas, det låter som om ditt problem förvärrar sig själv genom att du skapar psykiska blockeringar (vilket är lätt hänt om man upplever ett problem, då försöker man lösa det problemet, går inte det så skapar det negativa följdverkningar och problemet blir bara värre och värre).

Du skulle behöva professionell hjälp för att komma ur denna blockering, du borde kunna skriva ett mail till din vårdcentral där du förklarar problematiken och kan få en läkartid där en läkare enkelt kan konstatera att ditt prat inte funkar och därmed skriva en remiss.

Jag vet inte om det är ett problem som kan lösas med KBT eller om det är en logoped som behövs, men det känns som ett problem som kan behöva en egen tråd, det kanske finns någon här på forumet som vet mer.

Ja, det måste ju vara så då jag inte haft detta problem förut.
Jag har visserligen alltid varit tystlåten och pratade nästan aldrig men när jag väl gjorde det så kunde jag i varje fall.

Dock litar jag inte till sådan hjälp, tycker bara det är massa svammel.
Det konstiga är dock att jag kan vara hur avslappnad som helst och tänker inte på det, men så skall jag berätta något till maken här hemma ändå går det rakt åt helvete.
Det är en sak att de jag inte träffar ofta och om jag är utanför hemmet gör att jag har problem. Men en avslappnad lugn kväll framför datorn?! Det borde ju gå bra.

Måste ju nästan vara något undermedvetet eller är det för alla år jag inte pratade alls som tagit ikapp mig nu? Det blandat med pepparn av socialfobin.

@Arcas
Verkar lite som stamningsproblem. Sjukvården har väldigt bra behandling som hjälper för att minska problemen. Känner till flera som fått bort problemen med stamning.

Tror det oftast är någon sorts låsning, har ofta problem att hitta ett ord, som jag vett att jag kan.

Har också problem med det verbala vilket förmodligen delvis hänger ihop med mitt dåliga arbetsminne. Tror också jag haft språkstörning som liten, min ena dotter har pragmatisk språkstörning och hon påminner om mig som mindre, kan inte formulera längre meningar. Jag har lärt mig vad jag klarar att uttrycka och vad jag inte klarar att säga, tex så kan jag inte återberätta saker jag hört eller varit med om, det blir bara konstigt och de som lyssnar slutar antingen lyssna på mig eller börjar prata om annat.