Kära aspisar, så här ser mina erfarenheter ut:

Varje gång jag börjar på ett nytt jobb, en universitetskurs eller dylikt är jag väldigt framåt. Det är min aspie-natur skulle man kunna säga. Jag tar kontakt med alla, är väldigt frispråkig i mina åsikter och saknar distans.

I början går detta rätt bra. Men med tiden blir människor både avståndstagande och rädda för min intensivitet. Inte alla, men väldigt många. Framförallt tjejer (är tjej själv by the way).

Till saken hör att jag blir väldigt ledsen, för jag är egentligen en väldigt snäll person som gillar människor. Men det blir nästan alltid fel, och jag börjar alltmer tvivla på mig själv.

Ytterligare en sak handlar om att jag inte kan ändra på mig, för jag kan verkligen inte de sociala spelen och kan inte vara annat än mig själv.


Känner någon igen sig? Och hur hade man kunnat göra, eller tänka, i min situation?


Tack för svar

Det där kunde ha handlat om mig oxå. så där har det sett ut varje gång jag gjort mina försök på arbetsmarknaden. Det går så gudomligt bra i början och sen slutar det med en kraschlandning och mental katastrof för min del. Ett annat problem jag har är ju att jag har så lätt för att bränna ut mig så än arbetsmarknaden är inget för mig tyvärr.

Vad man gör åt saken är en svårare fråga. Det skulle jag oxå vilja veta.

"Känner någon igen sig? Och hur hade man kunnat göra, eller tänka, i min situation?"
Känner igen mitt tidigare jag, ja.
Jag har inte tid att vara social, jag ska studera/jobba.
Några timmar kvar, sen är jag hemma.
Jag lyssnar och lägger ut frågor som får de andra i gruppen att fundera, medans jag filosoferar iväg.

Allting blir vad man gör det till, finns inga rätta svar bara din rätta lösning.

Kära M. Annor,

Tackar som frågar, känner igen mig, vet faktiskt inte vad man kunnat göra eller tänka i din situation.

Men gör ett försök till att beskriva hur jag kan ha upplevt mina sociala avkörningar.

I min egen backspegel ser jag för mycket rädsla (konflikt rädsla?), mina försök till att vara ärlig och öppen brukar till en början vara välkommet, men efter en tid svalnar det och ett fåtal verkar stå ut med den komplett och sammansatte person som jag tror mig vara, det är inte sällan som detta fåtal personer har betytt och fortfarande betyder mycket för min varelse.

Tror att det sociala spelet är nödvändigt för att en homogent stark grupp skall hålla för de påfrestningar av stress, förändring, mognadsprocess och annan dynamik som är viktig för gruppen ... men kan vara till skada för ... individer.

Går själv vilse i dem sociala spelen och gör motstånd när det förväntas av mig att spela roller som jag inte kan/vill/eller har kompetens för, kan hålla färgen men saknar pokerface när det kommer till rävspel, kotteri och falska ryggdunkaden.

För några år sedan var det populärt med "Autenticitet" som i att vara "Äkta" . Vad glad jag blev när det i media beskrevs som något vi människor kunde träna och bli bättre på, tänkte mig att det kunde vara bra om jag trots mina funktionshinder ändå skulle slippa en del av den rädsla som det ändå innebär att vara den som inte förstår varför det så ofta kan bli fel.

Ärlighet och värme var det jag uppskattade hos de fåtal av välvilliga medmänniskor jag mött i Skola, Arbetsliv, och i samhället i övrigt. Svagheter och Styrkor både hos grupp som individ.

Är hundägare och samma fenomen upplever jag i dem situationer som uppstår av socialt rollspel, några få som jag tror mig kunna lita på. Resten av hundägarna kan jag vara utan men tvingas spela med för hundarnas skull, det tar på krafterna när en ofullkomlig hundägare kräver fullkomlighet av sitt djur och förespråkar att hundar som grupp inte förtjänar att ses som de individer dem är.

Vet inte om det här blev för luddigt eller O/T ... några röriga funderingar skrivna ... då jag fick för mig att jag känner igen.

Mvh segdeg

Ja, jag känner igen mig. Massor. Och när jag hamnar i de där situationerna drar jag mig undan, hellre än att bidra till/råka ut för konflikter.

/geocache

MolkomAnnor skrev:Kära aspisar, så här ser mina erfarenheter ut:

Varje gång jag börjar på ett nytt jobb, en universitetskurs eller dylikt är jag väldigt framåt. Det är min aspie-natur skulle man kunna säga. Jag tar kontakt med alla, är väldigt frispråkig i mina åsikter och saknar distans.

I början går detta rätt bra. Men med tiden blir människor både avståndstagande och rädda för min intensivitet. Inte alla, men väldigt många. Framförallt tjejer (är tjej själv by the way).

Till saken hör att jag blir väldigt ledsen, för jag är egentligen en väldigt snäll person som gillar människor. Men det blir nästan alltid fel, och jag börjar alltmer tvivla på mig själv.

Ytterligare en sak handlar om att jag inte kan ändra på mig, för jag kan verkligen inte de sociala spelen och kan inte vara annat än mig själv.


Känner någon igen sig? Och hur hade man kunnat göra, eller tänka, i min situation?


Tack för svar

Själv är jag mer tillbaka dragen, jag hälsar visserligen dagligen på mina arbetskamrater men jag håller mig undan konflikter och den rutinmässiga ryktes spridningen på arbetsplatsen. Skulle kanske rekommendera att du lägger band på dig och tar ett steg tillbaka. En person med asperger kan säga saker rakt ut som kan chockera, vara ofinkänsligt, eller säga något vid fel tidpunkt. Kan försöka sammanfatta det jag vill ha sagt om den sociala beteende biten med det engelska ordspråket "less is more".

Man ska inte vara för framfusig utan måste lära sig gränser i det sociala livet. Påträngande människor gör intrång på integriteten och sånt uppskattar ingen. Lära känna människor gör man steg för steg, inte pang på och direkt.

Ja det känner jag igen.
Vad kan man göra åt det? Tja ingenting egentligen. Acceptera att man har ett handikapp som gör att man är socialt inkompetent och alltid kommer få vara ensam och bli sårad av andra.

Kanske försöka att ta bättre vara på din integritet?
Folk blir skrämda om man börjar prata "allvarliga" saker med dom - om man nu inte står varandra nära (men även då är det lätt att skrämma bort folk). Bäst resultat har jag alltid fått när jag varit hemlighetsfull.

Deadly_Nightshade skrev:Ja det känner jag igen.
Vad kan man göra åt det? Tja ingenting egentligen. Acceptera att man har ett handikapp som gör att man är socialt inkompetent och alltid kommer få vara ensam och bli sårad av andra.

Kanske försöka att ta bättre vara på din integritet?
Folk blir skrämda om man börjar prata "allvarliga" saker med dom - om man nu inte står varandra nära (men även då är det lätt att skrämma bort folk). Bäst resultat har jag alltid fått när jag varit hemlighetsfull.

Intressant, eller egentligen ganska lättförståeligt antar jag. Jag tror nog ändå att jag ska försöka ha mer integritet.

KrigarSjäl skrev:Man ska inte vara för framfusig utan måste lära sig gränser i det sociala livet. Påträngande människor gör intrång på integriteten och sånt uppskattar ingen. Lära känna människor gör man steg för steg, inte pang på och direkt.

Nej jag vet det, KrigarSjäl. Men då kommer vi till det där med att man måste ta sig igenom en långsam socialisationsprocedur, som jag kan anse vara trist och onödig. Likväl har du ju rätt, det är det rätta sättet. (I guess).

KrigarSjäl skrev:Man ska inte vara för framfusig utan måste lära sig gränser i det sociala livet. Påträngande människor gör intrång på integriteten och sånt uppskattar ingen. Lära känna människor gör man steg för steg, inte pang på och direkt.

1+

Jag är helt tvärtom. Är tillbakadragen och tar inte kontakt med någon självmant. Svarar bara på tilltal i princip. Dock så skapar det reaktioner som litr liknar dem du beskrev. Folk tycker nog det är konstigt och jobbigt att jag är så avståndstagande.

Peace skrev:Jag är helt tvärtom. Är tillbakadragen och tar inte kontakt med någon självmant. Svarar bara på tilltal i princip. Dock så skapar det reaktioner som litr liknar dem du beskrev. Folk tycker nog det är konstigt och jobbigt att jag är så avståndstagande.

Ja. I ditt fall kan det nog bli missförstånd, människor kan få för sig att du nonchalerar dem eller är dryg. Det är typiskt att socialisation ska behöva vara så kryptiskt.

Känner igen sig gör man lätt men angående vad man ska göra. . . jag har svårt att tro att någon på detta forum kan besvara den frågan egentligen.

Har själv försökt förstå mig på varför och hur relationer tycks förväntas förändras efter en tid. Det är som att efter att man känt varandra ett tag så ska hur man umgås med varandra vara ett annorlunda sätt än det som gjorde att man blev vänner från början.

Det bottnar nog i det jag observerat som en tvetydig natur hos vanliga.

För generellt så uppfattas ärlighet och framfusighet, starka åsikter å så som ngt positivt men verkar på något sätt vara en sak ingen egentligen vill ha som egenskap hos en vän.

Själv har jag aldrig haft annat än ytliga vänskapsrelationer, s.k "fejkvänner" och folk som egentligen bara utnyttjat min naivitet så det är svårt att veta.

TechnoDrop skrev:Känner igen sig gör man lätt men angående vad man ska göra. . . jag har svårt att tro att någon på detta forum kan besvara den frågan egentligen.

Har själv försökt förstå mig på varför och hur relationer tycks förväntas förändras efter en tid. Det är som att efter att man känt varandra ett tag så ska hur man umgås med varandra vara ett annorlunda sätt än det som gjorde att man blev vänner från början.

Det bottnar nog i det jag observerat som en tvetydig natur hos vanliga.

För generellt så uppfattas ärlighet och framfusighet, starka åsikter å så som ngt positivt men verkar på något sätt vara en sak ingen egentligen vill ha som egenskap hos en vän.

Själv har jag aldrig haft annat än ytliga vänskapsrelationer, s.k "fejkvänner" och folk som egentligen bara utnyttjat min naivitet så det är svårt att veta.

Som "segdeg" skrev här ovanför var autenticitet (att vara sann i sig själv och gentemot andra) eftertraktat för några år sedan, och är väl egentligen ännu på agendan. Men detta tycks ändå inte falla "verklighetens folk" så väl i smaken.

Jag har också alltid gått runt och förundrats över hur samspelet mellan individer med tiden förändras, och fördjupas, för mig på ett märkligt sätt. Det är som att de bygger upp ett osynligt band, som kräver vissa beståndsdelar jag inte känner till.

Tillskillnad från dig har jag ändå lyckats få några vänskaper att hålla. Men då var jag den jag är från första dagen, och detta fåtal individer tycks uppskatta detta. Men som sagt, de är sällsynta.

MolkomAnnor skrev:

TechnoDrop skrev:Känner igen sig gör man lätt men angående vad man ska göra. . . jag har svårt att tro att någon på detta forum kan besvara den frågan egentligen.

Har själv försökt förstå mig på varför och hur relationer tycks förväntas förändras efter en tid. Det är som att efter att man känt varandra ett tag så ska hur man umgås med varandra vara ett annorlunda sätt än det som gjorde att man blev vänner från början.

Det bottnar nog i det jag observerat som en tvetydig natur hos vanliga.

För generellt så uppfattas ärlighet och framfusighet, starka åsikter å så som ngt positivt men verkar på något sätt vara en sak ingen egentligen vill ha som egenskap hos en vän.

Själv har jag aldrig haft annat än ytliga vänskapsrelationer, s.k "fejkvänner" och folk som egentligen bara utnyttjat min naivitet så det är svårt att veta.

Som "segdeg" skrev här ovanför var autenticitet (att vara sann i sig själv och gentemot andra) eftertraktat för några år sedan, och är väl egentligen ännu på agendan. Men detta tycks ändå inte falla "verklighetens folk" så väl i smaken.

Jag har också alltid gått runt och förundrats över hur samspelet mellan individer med tiden förändras, och fördjupas, för mig på ett märkligt sätt. Det är som att de bygger upp ett osynligt band, som kräver vissa beståndsdelar jag inte känner till.

Tillskillnad från dig har jag ändå lyckats få några vänskaper att hålla. Men då var jag den jag är från första dagen, och detta fåtal individer tycks uppskatta detta. Men som sagt, de är sällsynta.

Mjo. Har lyckats börja prata med några som går samma utbildning som jag.

Vi delar vissa intressen och de vet om min diagnos men relationen är relativt ny så jag är inte säker på om den kommer hålla eller inte.

Det brukar ju så ofta uppdagas saker efter en tid som gör att man förlorar dem och lämnas undrade över vad man gjorde fel. . .menmen so far so good.

MolkomAnnor skrev:Kära aspisar, så här ser mina erfarenheter ut:

Varje gång jag börjar på ett nytt jobb, en universitetskurs eller dylikt är jag väldigt framåt. Det är min aspie-natur skulle man kunna säga. Jag tar kontakt med alla, är väldigt frispråkig i mina åsikter och saknar distans.

I början går detta rätt bra. Men med tiden blir människor både avståndstagande och rädda för min intensivitet. Inte alla, men väldigt många. Framförallt tjejer (är tjej själv by the way).

Till saken hör att jag blir väldigt ledsen, för jag är egentligen en väldigt snäll person som gillar människor. Men det blir nästan alltid fel, och jag börjar alltmer tvivla på mig själv.

Ytterligare en sak handlar om att jag inte kan ändra på mig, för jag kan verkligen inte de sociala spelen och kan inte vara annat än mig själv.


Känner någon igen sig? Och hur hade man kunnat göra, eller tänka, i min situation?


Tack för svar

Ja nu när jag har blivit medveten om att jag har problem kan jag se tillbaks och känner igen mig helt klart.
Oftast har jag varit ganska framåt och kört på lite för hårt vilket inte har funkat. Folk har inte gillat mitt sett och jag har svarat lite med att verkligen försökt få till det. Så i diskussioner är jag verkligen framåt och kör på så alla ska förstå jag är en vettig och snäll som man inte behöver vända ryggen till, gissa om det funkar!?
Men i andra grupper har jag varit väldigt tyst och tillbakadragen. Varför har jag inte kommit på än.
Det mesta är en stor gåta än för mig.

Den stora skillnaden mellan mig och "normalt" folk är att jag inte bryr mig ett skvatt om hur jag uppfattas i sociala sammanhang .Det Pendlar mellan folkskyggt reserverad till överdivet socialt , men ju äldre jag blir desto mindre börjar bry mig , köper det inte hela konceptet med mig kan de lika gärna försvinna ur mitt liv

Gargamell85 skrev:Den stora skillnaden mellan mig och "normalt" folk är att jag inte bryr mig ett skvatt om hur jag uppfattas i sociala sammanhang .Det Pendlar mellan folkskyggt reserverad till överdivet socialt , men ju äldre jag blir desto mindre börjar bry mig , köper det inte hela konceptet med mig kan de lika gärna försvinna ur mitt liv

+1, me like.

Men det finns tyvärr markanta avigsidor med den metoden, det värsta scenariot är nog när vuxenmobbning tar form. Det kan verkligen få en att känna sig alienerad.

TechnoDrop skrev:Mjo. Har lyckats börja prata med några som går samma utbildning som jag.

Vi delar vissa intressen och de vet om min diagnos men relationen är relativt ny så jag är inte säker på om den kommer hålla eller inte.

Det brukar ju så ofta uppdagas saker efter en tid som gör att man förlorar dem och lämnas undrade över vad man gjorde fel. . .menmen so far so good.

Så väl jag känner igen mig där. Det är irriterande att inte förstå vad man gjorde för fel, allt man kan göra är att gissa.

Ellak skrev:

MolkomAnnor skrev:Kära aspisar, så här ser mina erfarenheter ut:

Varje gång jag börjar på ett nytt jobb, en universitetskurs eller dylikt är jag väldigt framåt. Det är min aspie-natur skulle man kunna säga. Jag tar kontakt med alla, är väldigt frispråkig i mina åsikter och saknar distans.

I början går detta rätt bra. Men med tiden blir människor både avståndstagande och rädda för min intensivitet. Inte alla, men väldigt många. Framförallt tjejer (är tjej själv by the way).

Till saken hör att jag blir väldigt ledsen, för jag är egentligen en väldigt snäll person som gillar människor. Men det blir nästan alltid fel, och jag börjar alltmer tvivla på mig själv.

Ytterligare en sak handlar om att jag inte kan ändra på mig, för jag kan verkligen inte de sociala spelen och kan inte vara annat än mig själv.


Känner någon igen sig? Och hur hade man kunnat göra, eller tänka, i min situation?


Tack för svar

Ja nu när jag har blivit medveten om att jag har problem kan jag se tillbaks och känner igen mig helt klart.
Oftast har jag varit ganska framåt och kört på lite för hårt vilket inte har funkat. Folk har inte gillat mitt sett och jag har svarat lite med att verkligen försökt få till det. Så i diskussioner är jag verkligen framåt och kör på så alla ska förstå jag är en vettig och snäll som man inte behöver vända ryggen till, gissa om det funkar!?Men i andra grupper har jag varit väldigt tyst och tillbakadragen. Varför har jag inte kommit på än.
Det mesta är en stor gåta än för mig.

Hur brukar du märka av att människor inte gillar ditt sätt? Blir de undvikande och återhållsamma? Eller visar de konkret ogillande av något slag?

MolkomAnnor skrev:

Gargamell85 skrev:Den stora skillnaden mellan mig och "normalt" folk är att jag inte bryr mig ett skvatt om hur jag uppfattas i sociala sammanhang .Det Pendlar mellan folkskyggt reserverad till överdivet socialt , men ju äldre jag blir desto mindre börjar bry mig , köper det inte hela konceptet med mig kan de lika gärna försvinna ur mitt liv

+1, me like.

Men det finns tyvärr markanta avigsidor med den metoden, det värsta scenariot är nog när vuxenmobbning tar form. Det kan verkligen få en att känna sig alienerad.

nog har jag märkt av det du nämner var mer eller mindre utfryst på en tidigare praktikplats pga av att jag ansågs " udda" Men oftast blir jag accepterad iallafall med tiden nu för tiden är jag realtivt öppen med min problematik ochså vilket underlättar drastistikt dock är jag AS och lägger ingen mängd av energi på det sociala spelet ,Är gärna ensam och social på mina egna villkor , har naturligtvis nackdelar men inget jag tänker förändra i nuläget

Moderator: Ytterligare ett inlägg med egen text i citatet, rättat!

oj vart felpost , vuxen mobbing och sådant har jag stött på folk anser att man är ett "freak" kände den feelingen på en tidigare praktikplats där jag var ganska utfryst och blev mer inåtvänd och misantropisk , jag kan liksom inte koderna i det sociala spelet och det intresserar mig inte helt enkelt och lära mig dem .. jag är social på mina egna villkor och naturligtvis har det sina nackdelar men skulle vilja påstå att jag fungerar ändå hyfsat bra i vardagen .

MolkomAnnor skrev:

Gargamell85 skrev:Den stora skillnaden mellan mig och "normalt" folk är att jag inte bryr mig ett skvatt om hur jag uppfattas i sociala sammanhang .Det Pendlar mellan folkskyggt reserverad till överdivet socialt , men ju äldre jag blir desto mindre börjar bry mig , köper det inte hela konceptet med mig kan de lika gärna försvinna ur mitt liv

+1, me like.

Men det finns tyvärr markanta avigsidor med den metoden, det värsta scenariot är nog när vuxenmobbning tar form. Det kan verkligen få en att känna sig alienerad.

Mobbning funkar bara om offret går med på motståndarens villkor. Tålamod, illvilja och kunskap om mekanismerna bakom retandet kan knäcka vilka mobbare som helst. Det är vad jag lärt mig. Tålamod och opåverkan inför mobbarna gör dom som inte mobbar uppmärksamma. Då kan allt slå tillbaka på mobbarna.