Fick höra av min make att han skulle behöva mer närhet/spontan uppmärksamhet från min sida. Han känner sig inte sedd och saknar främst den fysiska närheten. Jag vet ju om att jag är rätt ofysisk av mig, blir ofta alldeles stel om han kommer och kramar om mig spontant, pussas måste jag ladda lite för att göra , så jag blev ju inte förvånad, men ledsen och lite orolig för hur jag ska kunna bli bättre på att få honom att känna sig sedd så att han inte totalt ledsnar.

Känner mig ofta rätt otillräcklig både när det gäller honom (orkar sällan prata ordentligt med honom, ha sex, kramas, pussas, etc.) och barnen (brist på närhet, ofta stressad, orkar inte lyssna, blir ofta arg). Jag försöker ju bli en bättre mamma och fru, men allt som oftast krockar mina ambitioner med verkligheten och jag blir istället en bitch pga min i princip ständiga småångest/oro som gör att jag inte riktigt funkar. Vill bara vara inne i mig själv för att skärma av så mycket intryck som möjligt. Vara här och nu som min terapeut pratar sig varm om, det lyckas jag väldigt sällan med!

Ja, inte är det lätt inte! Önskar ibland att jag bara hade mig själv att ta hand om, fast samtidigt är jag usel på att vara helt ensam, då får jag oxå ångest!

Finns väl ingen quick-fix, men det kanske finns andra som känner igen sig i mina svårigheter att klara av ett "familjeliv".

Hej indra76!

Jag har det på samma sätt som du, ofta till och med. Då säger jag till hustrun "nu har jag egentid. Jag säger till när jag är kontaktbar igen". Vid de tillfällena lägger jag mig oftast på sängen, vilar bara, löser något enkelt korsord, eller läser en bok eller en tidning.

Kanske något för dig att prova?

Jag känner igen mig precis! Det är precis som du beskriver. Ibland undrar jag hur länge jag kommer orka. Jag har tyvärr ingen lösning på detta, men jag antar att det bara är att fortsätta kämpa. Jag älskar mina barn och sambo över allt annat och skulle göra allt för dem. Så det är bara att köra på. Jag måste klara detta.