(Nåja, jag läste Fords svar till Tallerger först efter att jag hade postat inlägget ovan.)

Alien skrev:Tjejer delar in killar i killkompisar och ev pojkvänner (el kk). Fråga mig inte varför, men de behöver bägge sorterna.

Alien skrev:Jag vet att unga killar tänker annorlunda än tjejer där. En trevlig och snygg tjejkompis är s a s alltid en möjlighet, om båda är singel.

Jo. Vad det egentligen bottnar i vete gudarna, men en rungande, sjusjungande cynism är vad det utgör i praktiken.

I grund och botten är det ju just den som är medveten om att man kan få vem man vill som kan kosta på sig den synen. Men tjejer verkar ha den här synen bra mycket mer generellt än vad den är utbredd bland killar, den saken är ju klar...

Detta är ju faktiskt ytterligare en punkt där alla som har den här synen har förvrängt och stoppat upp en av de annars mer naturliga vägarna för verklig kärlek att växa fram. Fast kanske det i viss mån kan vara en fördel i slutändan ändå, men på ett sätt som därmed kommer att ha tagit avsevärt mer tid än det hade behövt göra. För det är ju väldigt klassiskt att om man och kvinna möts och av någon anledning båda är rätt säkra på att "vi ska bara vara vänner" så är det i praktiken snarast större chans att de båda plötsligt kommer att upptäcka till sin förvåning att de känner mycket starkare än så för varandra.

Men det är också där just tjejerna genom att så generellt "vara så här" verkligen äventyrar allt. Om faktiskt båda två börjar bli kära "i stället" och båda aktivt döljer det så gott de kan är risken jättestor att de båda två kommer att hålla hårt i vänskapen och hålla masken och kanske aldrig fatta att de starkare känslorna var besvarade - eller att de i varje fall slösar bort åratal på att båda två låtsas vara jättenöjda med enbart vänskap, och testar relationer med andra, som inte funkar, kanske sätter olyckliga skilsmässobarn till världen...

Allt detta just för att tjejer i vår tid har sin... nedärvda eller vadå?... halsstarriga syn på att killar ska delas in i de som duger som vänner och de som man är redo att ta ut svängarna lite mer med... det är inget annat än tragiskt att det funkar på det sättet. Gagnar absolut ingen, gör tvärtom massor av skada hos alla så olyckliga män som råkar vara precis lagom fel för att vara typen som alla - eller förhoppningsvis bara klart flest - tjejer bara har förmåga att tro sig kunna uppskatta som vänner.

Det måste ju mest av allt bottna i alla gamla talesätt om hur svårt män skulle ha generellt att kunna vara "bara" vän med kvinnor. Jag tror det är en svårartad myt och inte mycket mer. Många män vill ha en partner och vill gärna ha fler kvinnor som vänner. Det är bara gamla unkna könsrollsmönster som sitter kvar i systemen, och tvingar fram detta.

Dessutom vittnar ju många i verkligt fina och beständiga relationer om att de i grund och botten inte minst är varandras absolut bästa vänner, vilket alltså innebär att en trivsel med någon som vän sannerligen inte alls står i motsatsförhållande till att kunna trivas med honom som partner, utan är en ovanligt bra grogrund för mer än vänskap, om lågan bara händelsevis skulle råka tändas.

Kärlek är vänskap som tagit eld, säger ett talesätt. Så känner jag det. Lär jag känna en tjej och tycker mer och mer om henne så är det ingen naturlig väg vidare att vänskap är en entitet, och kärlek något helt annat. Blir vänskapen varmare och varmare och varmare är det kärlek som finns där i potten, om det nu bara råkar vara tillnärmelsevis besvarat, och förutsättningarna för något riktigt fint tillsammans ser ut att finnas. Och så länge kärlek inte finns i mitt liv redan, förutsätter jag, men hittills har jag förstås ingen aning om saken. Men jag föreställer mig att det riligen blir något helt annat den dag kärleken finns där. Då finns inte törsten efter kärlek och då kan inte en ny vänskap ta samma vägar.

Att det för så många tjejer snarare är som att det de uppfattar som kärlek eller förälskelse eller whatever skulle ha varit något helt annat, men att det nu bara är en vänskap som alltid kan bli en ännu varmare och finare vänskap, och ännu varmare och ännu finare, och ännu varmare och finare, men... "näääää, någon sådan attraktion finner inte jag"... det kan jag inte förstå, det är totalt främmande för mig.

Det är inte min bild av någon särskilt naturlig förmåga att tycka om andra människor och vara varm, medkännande, go och glad... utan en i alla avseenden konstlad blockering att ha i sin syn på "hur" man kan eller inte kan tycka om andra människor. Ett slags empatistörning i allra högsta grad, pardon my french! Och den står ju som sagt också alltid i direkt proportion till hur lätt man själv bedömer sig ha att möta en partner om man bara vill... Och finns också, nota bene, i viss utsträckning även hos en del på den manliga sidan.

Och bollen ligger nog faktiskt mycket mer på den kvinnliga planhalvan att aktivt börja tänka efter lite mer - stå emot reptilhjärnans impulser och börja försöka rata svinen och välja de varma och fina männen, och lära sig det enkla faktum att vänskap inte på något vis står i motsatsförhållande till att det kan bli mer, utan tvärtom alltid desto mer en stark grund för mer än vänskap.

Tillräckligt många män har hajat att ett nej alltid betyder nej, och alla de här bitarna som varit upp till oss. Det vore inte alls helt fel om den kategori män som fattat det kanske bäst och har massor att ge om vi blir sedda kunde slippa bli så klämda i mitten, och de kvinnor vi högaktar så kunde förmå sig att öppna ögonen och se oss. Det känns sorgligt och rätt futtigt att man som man av det snittet inte får känna sig värd mer respekt, förståelse och varma känslor från det kvinnliga könet. Vi har tagit första steget, har tillräckligt många av kvinnorna gått oss till mötes?

Pja. Det tycker ju inte jag som länge inte jag är "i hamn"...

Pemer. Jag säger det bara en gång för att jag förstår att jag inte är rätt person att säga det med tanke på våra olikartade erfarenheter. Du har fastnat och så länge du har fastnat så kommer det inte att hända något!

Zombie skrev:(Nåja, jag läste Fords svar till Tallerger först efter att jag hade postat inlägget ovan.)

Ja, jag tror det ligger mycket undermedvetet bakom vem man fastnar för. Hur ska man ändra på sin "utstrålning", särskilt när inte ens andra kan förklara det som de känner på ett omedvetet plan.

Debbido skrev:Vem utnyttjade vem? Fanns tanken ens där? Knappast! Förälskelse är en förblindelse. Men när livet går mot sitt slut kan jag ändå glädjas åt de där lyckliga stunderna när jag trodde att illusionen om kärleken var kärleken.

Du får inte skriva så melankoliskt, Debbido! Vi som är ordentligt yngre än du kan ju inte påstå oss veta att du har fel. Vi kan bara skriva att vi tror att du kan hitta massor av lycka ännu; gör det litet lättare för oss att utrycka den tron, okej?

*Hittade verkligen ingen varmt lyckoönskande smiley*

Pemer skrev:

Alien skrev:Tjejer delar in killar i killkompisar och ev pojkvänner (el kk). Fråga mig inte varför, men de behöver bägge sorterna.

Alien skrev:Jag vet att unga killar tänker annorlunda än tjejer där. En trevlig och snygg tjejkompis är s a s alltid en möjlighet, om båda är singel.

Jo. Vad det egentligen bottnar i vete gudarna, men en rungande, sjusjungande cynism är vad det utgör i praktiken.

I grund och botten är det ju just den som är medveten om att man kan få vem man vill som kan kosta på sig den synen. Men tjejer verkar ha den här synen bra mycket mer generellt än vad den är utbredd bland killar, den saken är ju klar...

Att det för så många tjejer snarare är som att det de uppfattar som kärlek eller förälskelse eller whatever skulle ha varit något helt annat, men att det nu bara är en vänskap som alltid kan bli en ännu varmare och finare vänskap, och ännu varmare och ännu finare, och ännu varmare och finare, men... "näääää, någon sådan attraktion finner inte jag"... det kan jag inte förstå, det är totalt främmande för mig.

Det är inte min bild av någon särskilt naturlig förmåga att tycka om andra människor och vara varm, medkännande, go och glad... utan en i alla avseenden konstlad blockering att ha i sin syn på "hur" man kan eller inte kan tycka om andra människor. Ett slags empatistörning i allra högsta grad, pardon my french! Och den står ju som sagt också alltid i direkt proportion till hur lätt man själv bedömer sig ha att möta en partner om man bara vill... Och finns också, nota bene, i viss utsträckning även hos en del på den manliga sidan.

Och bollen ligger nog faktiskt mycket mer på den kvinnliga planhalvan att aktivt börja tänka efter lite mer - stå emot reptilhjärnans impulser och börja försöka rata svinen och välja de varma och fina männen, och lära sig det enkla faktum att vänskap inte på något vis står i motsatsförhållande till att det kan bli mer, utan tvärtom alltid desto mer en stark grund för mer än vänskap.

Nu måste jag försvara alla "normaltjejer" som min dotter. Mitt svar var riktat till Tallerger, som jag utgick från att han rörde sig i studentkretsar precis som min dotter. Hon är 20 år och inte inställd på äktenskap och barn ännu. Kanske blir personligheten viktigare när hon blir äldre.

Och det är inte cyniskt att gå efter sina känslor. Det vore mer cyniskt att säga till sig själv "den här killen är kär i mig och har många fördelar, bäst alltså att bli hans flickvän pga de fördelar det ger".

Man kan ju lika gärna säga att killarna är cyniska som alltid är på hugget och ser alla unga tjejer, även kompisar, som sexobjekt. Men det beror kanske på biologiska orsaker, alltså kan man inte fördöma.

Min dotter har hunnit med tre killar det senast året. Den förste höll hon ihop med i ett år, allt var perfekt, tyckte hon. Och så gjorde han slut. Hans kärlek hade helt enkelt upphört. Så går det ofta i den åldern.

Tårar och krossat hjärta. Efter en tid avslöjar killkompisen som hon pluggat ihop med, lagat mat ihop med, tittat på film med och t o m övernattat (utan sex förstås) hos ibland att han är kär i henne. Känslor som plötsligt hoppat upp, nu när hon var "ledig". Dottern blev först förolämpad. Men sen tänkte hon att han verkligen var en trevlig kille, så hon skulle ge det ett försök. Hon tänkte alltså med hjärnan i stället för med "reptilhjärnan".

Det gick inte bra. Den trevlige killen började tjafsa och småbråka. När hennes tålamod brast så bad han om ursäkt. Hon blev trött på hans ständiga bråk och ursäkter. (Jag tror att han kände att hon inte var kär och osäkerheten fick honom att reagera så.) Plötsligt såg hon en massa fel på honom som irriterade henne. Hon gjorde slut. Killen blev ledsen och arg. Min dotter fick stå ut med anklagelser för att hon varit en dålig flickvän, att hon aldrig satsat på förhållandet etc. Hon höll ödmjukt med, men det går inte att tvinga sig att älska någon.

Nu är de kompisar igen, men inte riktigt så bra vänner som före förhållandet. Det är risken med att inleda ett förhållande med en vän; det kan ta död på vänskapen utan att det blir "riktig kärlek".

Så vad min dotter lärt av detta är att följa sina känslor. Och ingen av hennes killar har varit några svin. Bara för att man inte blir kär i alla trevliga killar man träffar betyder det inte att man föredrar svin.

Nu har hon träffat en ny kille som hon är kär i. Snygg och vältränad förstås. En kompis men en mer avlägsen kompis, som hon inte hade det nära förhållandet som hon hade till kille nr 2.

Min dotter har inga bröder, kanske det är därför hon vill ha några "bröder".

Och det är inte så att hon kan vraka och välja och alltid får den hon vill ha. Däremot finns det alltid flera killar som är intresserade. Men hon är hellre utan än med nån som hon inte egentligen älskar.

Hon vet knappt vem hon själv är ännu, så hur ska hon kunna vet vem hon vill dela resten av livet med? Hon är inte ens säker på vilket yrke hon ska välja el om hon ska stanna i Sverige.

Kvinnor och män reagerar och känner olika, av biologiska el sociala orsaker. Jag tycker det är obefogat att säga att kvinnor reagerar "fel" bara för att de inte reagerar som män. Eller som du vill att de ska göra.

Sen reagerar AS-kvinnor nog annorlunda. Jag tog min dotter som exempel på en "typisk ung NT-tjej".

Ett exempel på hur nära vänner förvandlas till älskande är filmen "När Harry träffade Sally". Fast det är ju en film ...

ford skrev:Jag tänkte nu presentera Fords teori om varför as-killar oftast träffar tjejer som "bara vill vara vänner":

Jag tror problemet ligger i en omedveten brist på ömsesidighet vid socialt umgänge.
Det kan t.ex. handla om att man pratar för mycket om "sitt" och "sig själv", istället för att ställa frågor till- och lyssna på tjejen, kanske har man ett ovanligt kallt anikstuttryck o.s.v.
Dålig timing vad gäller vissa repliker/beteenden och/eller okunskap i hur man beter sig för att "charma" en kvinna kan också ligga en i fatet.
En dålig självkänsla som lyser igenom är inte heller det särskilt bra för en människas sex appeal, varken hos män eller kvinnor (men är man kille tror jag det är ett ännu större handikapp att utstråla dålig självkänsla).
Små saker, som har stor betydelse vad gäller kvinnor och deras känslor för en.
,,,
Kom ihåg att bra personkemi faktiskt är viktigare än såväl intressen, som åsikter och värderingar om ett förhållande skall bli lyckligt.
Det är annars ett misstag väldigt många med as. gör (såväl killar, som tjejer), att de nästan uteslutande går efter personens åsikter och intressen. Det är inte nödvändigt, för man har saker gemensamt med de allra flesta människor, samtidigt som det finns annat man inte har gemensamt. Det upptäcker man efter att ha känt varandra ett tag, men en dåligt matchande personkemi är däremot inget att göra något åt.

Jag tror du har rätt, Ford. Jag vet inte hur representativ jag är som tjej (jag vill ju inte ha nåt förhållande och behöver inte sex) men jag är ju fortfarande tjej... Att personkemin måste stämma håller jag absolut med om!

Pemer skrev:

Alien skrev:Tjejer delar in killar i killkompisar och ev pojkvänner (el kk). Fråga mig inte varför, men de behöver bägge sorterna.

Alien skrev:Jag vet att unga killar tänker annorlunda än tjejer där. En trevlig och snygg tjejkompis är s a s alltid en möjlighet, om båda är singel.

Jo. Vad det egentligen bottnar i vete gudarna, men en rungande, sjusjungande cynism är vad det utgör i praktiken.

I grund och botten är det ju just den som är medveten om att man kan få vem man vill som kan kosta på sig den synen. Men tjejer verkar ha den här synen bra mycket mer generellt än vad den är utbredd bland killar, den saken är ju klar...

Jag funderar på om det kan handla om att tjejer värdesätter vänskapen så högt, och inte vill riskera att förlora den, vilket är lätt hänt om man låter den övergå i förälskelse och förhållandet spricker... Min (visserligen begränsade) erfarenhet är i alla fall att det inte går att vara vän med ett ex; hur gärna man än vill, så blir det inte samma sak som innan... Jag tror dessutom att tjejer i allmänhet har större behov av nära vänner, än vad killar har...

Jag tror inte alls att det bottnar i att man "vet att man kan få vem som helst", det har det iaf. ALDRIG gjort för min del!

Pemer skrev:För det är ju väldigt klassiskt att om man och kvinna möts och av någon anledning båda är rätt säkra på att "vi ska bara vara vänner" så är det i praktiken snarast större chans att de båda plötsligt kommer att upptäcka till sin förvåning att de känner mycket starkare än så för varandra.

ENDAST om personkemin stämmer...

För min del är det dessutom så att jag inte orkar med att umgås med nån som hoppas att "det ska bli nåt" (om jag inte själv känner för det.) Därför har jag alltid velat uttala det tydligt från början (även när jag var yngre och ville ha ett förhållande.)

Pemer skrev:Tillräckligt många män har hajat att ett nej alltid betyder nej, och alla de här bitarna som varit upp till oss. Det vore inte alls helt fel om den kategori män som fattat det kanske bäst och har massor att ge om vi blir sedda kunde slippa bli så klämda i mitten, och de kvinnor vi högaktar så kunde förmå sig att öppna ögonen och se oss. Det känns sorgligt och rätt futtigt att man som man av det snittet inte får känna sig värd mer respekt, förståelse och varma känslor från det kvinnliga könet. Vi har tagit första steget, har tillräckligt många av kvinnorna gått oss till mötes?

Du underskattar värdet av vänskap... (Och om mannen har fattat att ett nej alltid är ett nej - och tjejen endast önskar vänskap - vad är problemet? Svaret är nej...)

Bra skrivet, Alien! (Jag skrev mitt inlägg innan jag läste ditt.)

Ensamflickan skrev:Jag tror dessutom att tjejer i allmänhet har större behov av nära vänner, än vad killar har...

Jag är man; säg inte det (eller en massa annat) i mitt namn!
Mera uppodlat behov av nära vänner, dock. Biologi, uppfostran, det faktum att samhället (fortfarande i grunden) redan är manligt och kvinnorna ett litet rum i det - så att männen faktiskt också blir osynliggjorda, men på ett sätt som ofta förbises (fast sådana udda omän som jag märker det tydligt) - vad är vad? Som med så mycket annat är överlappningen mellan könen i vilket fall som helst så stor att det blir persondiskriminering att generalisera.

Ensamflickan skrev:För min del är det dessutom så att jag inte orkar med att umgås med nån som hoppas att "det ska bli nåt" (om jag inte själv känner för det.) Därför har jag alltid velat uttala det tydligt från början (även när jag var yngre och ville ha ett förhållande.)

Undrar hur många tjejer det kan gälla? Gav mig en ny tänkbar anledning till de där övertydliga markeringarna av "ingen sex", eller misstänkliggörandet av ens avsikter, som jag kunde möta från tjejer. Och som det aldrig måtte ha fallit någon av dem in hur förolämpad och kränkt man kan bli av ( - om de nu inte också höll sig med standardfördomen att "en kille ska palla vad som helst från en tjej").

Jag har gått från vänskap till förhållande, sammanbrott och till slut vänskap igen. Jag var god vän med och arbetade mycket ihop med en man för mer än femton år sedan. Jag satte stort värde på honom och vi var båda singlar (han hade aldrig varit annat). Han hade nog platsat här hos oss, förresten... Efter några år insåg jag att detta riskerar att haverera om någon av oss hittar en partner, så tätt tillsammans var vi. Jag bestämde mig för att ge det hela en chans, att ta initiativ till ett förhållande även om jag inte var helt säker på att jag ville det.

Vi blev ett par och var så i flera år men det blev inte riktigt bra. Han hade svårt att förlika sig med att jag inte ständigt varken kunde eller ville vara fullständigt oberoende av tid och rum - han ville i princip ständigt kunna sätta sig i bilen till flyget och åka till vart-som-helst genast. Även om han inte gjorde det. Jag var ensam med två små skolbarn och min vardag såg helt annorlunda ut.

Nå - så gjorde jag slut. Jag orkade inte med slitningarna mellan att vara älskarinna/vän/arbetskamrat och en massa annat och samtidigt vara mamma till barnen (som dessutom inte hade någon tillgänglig pappa). Jag längtade intensivt efter närhet och ömhet medan han drog sig undan. Vad jag än sa eller gjorde blev han rädd att jag skulle fånga in honom i mitt familjeliv. Och jag höll på att gå sönder.

Efter att jag gjort slut kom hans sammanbrott. Då hade han gjort vad som helst för att jag skulle ångra mig men då var jag färdig med det hela. Vi blev ovänner, flera bra samarbetsprojekt vi hade ihop gick i stöpet, ett par halvfärdiga blev inte slutförda och det slutade med att hans firma gick i konkurs. Så beroende var vi av varandra. Det hade vi ihop innan och det klarade vi inte av att ha ihop efteråt.

Det gick ytterligare några år. Vi började så sakta tala med varandra igen, vi började hitta tillbaka till den vänskap vi hade och idag är det bra. Vi arbetar åter ihop, vi känner varandra utan och innan och ingen av oss hade velat vara utan den erfarenheten vi har ihop. Ingen av oss vill heller vrida klockan tillbaka även om vi båda har snuddat vid tanken mer än en gång.

Nu har det gått mer än tio år sedan vi gjorde slut och vi har varit kompanjoner igen i några år. Men vägen dit var både lång och snårig och det var långt ifrån säkert att vi skulle hitta dit igen. Idag är han min bäste vän. Igen.

Och egentligen skulle vi aldrig haft något förhållande med varandra. Det var en befängd idé jag fick som höll på att störta alltför mycket över ända. Jag försökte omvandla vänskap till kärlek där egentligen ingen kärlek fanns. Jag trodde inte att vänskapen var sig själv nog. Idag vet jag bättre.

Så ja - det är skillnad på vilka jag vill vara vän med och vilka jag vill något annat med. Det är inte alltid givet från början men utkristalliserar sig oftast rätt snart. Och för mig är inte det ena nödvändigtvis bättre än det andra. Men olika. Sen kan jag naturligtvis inte ha ett förhållande med någon jag är ovän med, men det är inte riktigt samma sak.

Alien skrev:

Zombie skrev:(Nåja, jag läste Fords svar till Tallerger först efter att jag hade postat inlägget ovan.)

Ja, jag tror det ligger mycket undermedvetet bakom vem man fastnar för. Hur ska man ändra på sin "utstrålning", särskilt när inte ens andra kan förklara det som de känner på ett omedvetet plan.

Ja. Jobbajobbajobba med sig själv (inklusive insiktsförmågan i annat och andra)... *har iaf. jag gjort; kan förstås inte direkt påstå att det har löst just den här saken för mig; för trött för ett bättre svar...*
---------------------------------------------------------------------------------
Instämmer (eller vad man säger) med Titti. Och fler sätt kan det också vara på; ursäkta Pemer, men det du beskriver är bara ett av dem.

Massor av kanonkommentarer till mitt eftermiddagsinlägg, tack till alla!

Dock en brasklapp som måste inflikas nu när passningen kom:

Alien skrev:Och det är inte cyniskt att gå efter sina känslor. Det vore mer cyniskt att säga till sig själv "den här killen är kär i mig och har många fördelar, bäst alltså att bli hans flickvän pga de fördelar det ger".

I varje fall bland de som använder nätdejting är det äckligt uppenbart att det är just så enorma mängder vuxna kvinnor resonerar. Låt oss hoppas att det är kontaktformen i sig som lockar fram den förfelade grundsynen! Jag vill absolut tro att det är en oerhört ovanlig kategori kvinnor som ser så på saken, men att den är överrepresenterad just på nätet.

Men jag har sett det praktiseras, jag har varit med om kvinnor som själva nämnt utan omsvep att visst ser de så på saken, och jag har hört tjejkompisar jag lärt känna via nätet tala med rynkad näsa om egna väninnor som pladdrat öppet och helt ogenerat om att de ser mest till bra jobb och god ekonomi i första hand.

Och Weasley nämnde väl liknande typ av tugg från sin egen syster under någon bilfärd i ett inlägg här i någon tråd någon gång i fjol, vad jag minns...

Men men. Jag känner att jag också skulle behöva klarlägga mer var jag står själv. Jag har tagit till mig av massor av motargument i alla olika diskussioner i det här ämnet det sista året... ett år här på forumet i morgon, är det väl, förresten, eller var det rentav nu idag?....

Det innebär dock bara att jag naturligtvis inser att världen ser ut som den gör och att man får lov att "deal with it"... däremot tar jag inte till mig att det skulle vara rätt och bra och klokt och förståndigt och något som helst positivt att människor är präglade på att känna av varandra så som de är idag.

Fler är onödigt ensamma och olyckliga just för att det funkar som det gör. Det är trots allt ovedersägligt. Så jag accepterar att det funkar som det gör, jag räknar inte med att kunna ändra på det i första taget, men det känns principiellt viktigt att förklara min ståndpunkt för att förhoppningsvis sprida insikterna. Kanske det kan så ett frö som leder till något riktigt bra om så där en 28 generationer... det är det värt för mig...

Zombie skrev:Ja. Jobbajobbajobba med sig själv (inklusive insiktsförmågan i annat och andra)... *har iaf. jag gjort; kan förstås inte direkt påstå att det har löst just den här saken för mig; för trött för ett bättre svar...*

Kvällsfilosofisk? Det låter som om du ska gå och lägga dig! Sänder en liten kram.

Kvällsfilosofi? Det är väl den mest kreativa formen av filosofi. Själv sitter jag med en öl för att bättra på den ytterligare.

Inte om den kvällsfilosofiska stunden ägnas åt att älta egna tillkortakommanden. Men skål Kvasir!

Ensamflickan skrev:För min del är det dessutom så att jag inte orkar med att umgås med nån som hoppas att "det ska bli nåt" (om jag inte själv känner för det.) Därför har jag alltid velat uttala det tydligt från början (även när jag var yngre och ville ha ett förhållande.)

Den biten är bland det värsta, för det är den känslan också åtskilliga tjejkompisar som jag inte hoppas att det ska bli mer med helt uppenbart övertolkar och läser in hos mig ändå, och förpestar vänskapen med att skriva en på näsan med ständigt fortsatta onödiga förtydliganden, så att man ledsnar och kanske inte vill bryta helt, men absolut inte orkar med lika mycket umgänge som med andra tjejkompisar som inte har samma problem. Inte deras fel, inte mitt fel, bara ännu ett bisarrt exempel på hur jävla dåliga vi män och kvinnor är på att läsa av varandra, och vilka tråkiga och onödiga följder det får.

Och det är ju det där jag har märkt i otaliga sammanhang också, helt andra situationer där man fått kontakt med kvinnor i en potentiellt passande ålder som visst råkade vara singlar, och plötsligt försvann all världens väg och så kunde man bara inse att de nu hade märkt att jag också är singel, och blivit övertygade om att jag ofelbart skulle börja vilja ragga på dem, och det vore ju förskräckligt om jag ens försökte det. Den risken var inte ens en vänskap värd i ett fall, i ett annat fall tyckte jag det var kul att få mailkontakt med en avlägsen släkting som synts i TV-serien "Orka! Orka!" och väldigt gärna ville få en hemsida åt henne på mitt CV, men hon råkade själv föreslå att vi väl kunde ses när hon kom till Stockholm... men så hände plötsligt något, som sagt...

Ensamflickan skrev:Du underskattar värdet av vänskap... (Och om mannen har fattat att ett nej alltid är ett nej - och tjejen endast önskar vänskap - vad är problemet? Svaret är nej...)

Det var inte riktigt min poäng, jag talade om att väl så många killar har lärt sig att nej alltid är nej, men att det är alldeles för många tjejer som fortsätter spela de trista gamla könsrollerna i händerna genom att välja svinen och rata de snälla. Vilket kommer att fortsätta få fler från början snälla killar att lacka ur och tro att de lärt sig att det är svin man ska vara. Jag tycker om vänskap med tjejer, men aldrig så många jättegoa tjejkompisar kan aldrig ersätta tomrummet efter någon att få älska...

Bjäbbmonstret skrev:Kvällsfilosofisk? Det låter som om du ska gå och lägga dig!

Ja *tjat?*... vore det så enkelt. Ska försöka tvinga i mig litet mat att sova på också.* Och sov fortfarande hellre i sällskap. Ett något påtagligare problem än kvällsfilosofi. Men jag är större än mina problem. Och du är större än dina. Peace, love & understanding ...

Bjäbbmonstret skrev:Sänder en liten kram.

Återgäldas!

*[edit] och koka kaffe till morgontermosen. Ska försöka erinra mig Kvasirs recept från nonsenstråden...

Zombie skrev:

Ensamflickan skrev:Jag tror dessutom att tjejer i allmänhet har större behov av nära vänner, än vad killar har...

Jag är man; säg inte det (eller en massa annat) i mitt namn! Mera uppodlat behov av nära vänner, dock. Biologi, uppfostran, det faktum att samhället (fortfarande i grunden) redan är manligt och kvinnorna ett litet rum i det - så att männen faktiskt också blir osynliggjorda, men på ett sätt som ofta förbises (fast sådana udda omän som jag märker det tydligt) - vad är vad? Som med så mycket annat är överlappningen mellan könen i vilket fall som helst så stor att det blir persondiskriminering att generalisera.

Ursäkta om jag skrev nåt opassande... Men jag skrev att jag tror, eftersom jag inte visste, och dessutom skrev jag nära vänner - det är väl allmänt känt att "tjejer bara kan umgås två och två" medan killar oftare umgås i grupp; av detta drog jag slutsatsen att tjejer har ett större behov av riktigt nära vänner... (Men jag kanske har fel? Jag utgår ifrån vad jag själv känner, och vad jag sett (och hört) från andra...)

Det är fullt möjligt att jag missförstått hur män "i allmänhet" är - och särskilt när det gäller deras känsloliv... (Kan faktiskt erkänna att jag, (och min syrra!) tills vi var vuxna, inte visste att män också har känslor och kan bli ledsna... (Jag skämtar inte!!!) (Förmodligen en kombination av autistisk oförståelse, och en "störd" pappa!))

Det är först nu, det senaste året, som jag börjat inse hur autistisk jag verkligen är - att jag faktiskt inte ens har förstått vad en människa är! Så jag har mycket kvar att lära...

Ber allra ödmjukast om ursäkt till alla som tog illa upp av det jag skrev!

Zombie skrev:

Ensamflickan skrev:För min del är det dessutom så att jag inte orkar med att umgås med nån som hoppas att "det ska bli nåt" (om jag inte själv känner för det.) Därför har jag alltid velat uttala det tydligt från början (även när jag var yngre och ville ha ett förhållande.)

Undrar hur många tjejer det kan gälla? Gav mig en ny tänkbar anledning till de där övertydliga markeringarna av "ingen sex", eller misstänkliggörandet av ens avsikter, som jag kunde möta från tjejer. Och som det aldrig måtte ha fallit någon av dem in hur förolämpad och kränkt man kan bli av ( - om de nu inte också höll sig med standardfördomen att "en kille ska palla vad som helst från en tjej").

Som jag skrev: Jag har begränsat med erfarenheter av både förhållanden och vänskap med killar, och jag skriver bara utifrån mina egna erfarenheter. Jag hade ett tag en killkompis som verkligen visade vad han ville, utan respekt för mina nej! Han kanske inte är så representativ som man, men detta är ändå en erfarenhet som skrämt mig... (Och han var inte den enda, även om han var värst!) Men det är inte heller till alla killkompisar jag känt behov av att säga ifrån så tydligt - vissa har jag direkt känt att de inte är ute efter "nåt mer", och då har jag också slappnat av mer.

(Och som jag började med: "Jag vet inte hur representativ jag är som tjej..." Så mao. - utgå inte ifrån att alla tjejer är "lika knäppa" som jag... )

[ändrad 00:42]

Ensamflickan

Oj, nej, ingen fara alls! Be aldrig mig om ursäkt för att du skriver vad du tycker, det behövs inte - skulle jag kräva en sådan så är det jag som är knäpp.

Det är jag som ska be om ursäkt för att jag inte gjorde tydligt att det var ämnet som upprörde mig, inte du. Jag är bränd på och blir provocerad av sådana generaliseringar från folk som verkligen tycker eller handlar på dem - och missade i känslosvepet att du hade skrivit "tror".
----------------------------------------------------------------------------------
Jag känner själv igen sådana killar/män som dem du beskriver. De är alltför vanliga. Ingen konst att begripa att en tjej som har träffat för många sådana eller i fel skeden av livet kan börja tro att män är något annat än människor eller blir tvungen att antingen stänga av sin sexualitet eller övergardera sig mot oönskad sex. Med mera.

Jag menade bara att det finns flera sorter, och talrika de med - precis som med kvinnor. Och att jag tror att många sådana här dåliga egenskaper hos många sådana här män (och motsvarande hos kvinnor) har utlösts av uppväxt, kretsar/gäng, könsrollsförväntningar osv - biologiskt sett finns det säkert skillnader, men hos få eller ingen är enbart de så här till den milda grad stora.

Och jag tycker jag har träffat misstänkt många tjejer med en förenklad hård, omänsklig och misstänksam syn på killar, som inte har verkat vara brända på killar som faktiskt är sådana, för att tro att det inte också är en fördom man som tjej kan bli smittad av.

Zombie skrev:

Ensamflickan skrev:Jag tror dessutom att tjejer i allmänhet har större behov av nära vänner, än vad killar har...

Jag är man; säg inte det (eller en massa annat) i mitt namn!
Mera uppodlat behov av nära vänner, dock. Biologi, uppfostran, det faktum att samhället (fortfarande i grunden) redan är manligt och kvinnorna ett litet rum i det - så att männen faktiskt också blir osynliggjorda, men på ett sätt som ofta förbises (fast sådana udda omän som jag märker det tydligt) - vad är vad? Som med så mycket annat är överlappningen mellan könen i vilket fall som helst så stor att det blir persondiskriminering att generalisera.

Ensamflickan skrev:För min del är det dessutom så att jag inte orkar med att umgås med nån som hoppas att "det ska bli nåt" (om jag inte själv känner för det.) Därför har jag alltid velat uttala det tydligt från början (även när jag var yngre och ville ha ett förhållande.)

Undrar hur många tjejer det kan gälla? Gav mig en ny tänkbar anledning till de där övertydliga markeringarna av "ingen sex", eller misstänkliggörandet av ens avsikter, som jag kunde möta från tjejer. Och som det aldrig måtte ha fallit någon av dem in hur förolämpad och kränkt man kan bli av ( - om de nu inte också höll sig med standardfördomen att "en kille ska palla vad som helst från en tjej").

Rent generellt verkar killar inte sätta så mycket värde på vänskap med tjejer som tvärtom. Liksom "jag har ju mina (kill)kompisar, tjejkompisar kan jag leva utan, det är viktigare att få en partner el att ta varje chans att ligga". Vilket ju kan kännas sårande för tjejerna som tror att de är uppskattade som kompisar och inte bara som ev ligg el flickvänner.

Sen med alla dessa tjejer som övertydligt markerar att de inte är intresserade. Jag har läst massor av inlägg från tjejer som undrar varför en del killar är så jobbiga. Trots att de tydligt visat att de inte är intresserade, så fortsätter killen att tjata. Svaret från killarna är det är för att det lönar sig, många tjejer ger efter om man tjatar tillräckligt länge. (Svårt för mig att fatta.) Så tjejer med dåliga erfarenheter tror alla killar är ute efter dem och att man måste markera övertydligt. Man kan säga att "tjat-killarna" förstör för alla andra.

Vad jag skriver beror inte i första hand på egna erfarenheter utan på vad jag läst (och hört av min dotter). Ingen behöver ta åt sig.

Ofta tror jag könsrollerna är boven. En kille ska vara på, en tjej måste vara misstänksam. Och folk har svårt att läsa av varann, gäller även NT. Därför tolkar man efter könsnormen.

Zombie skrev:[ändrad 00:42]

Ensamflickan

Oj, nej, ingen fara alls! Be aldrig mig om ursäkt för att du skriver vad du tycker, det behövs inte - skulle jag kräva en sådan så är det jag som är knäpp.

Det är jag som ska be om ursäkt för att jag inte gjorde tydligt att det var ämnet som upprörde mig, inte du. Jag är bränd på och blir provocerad av sådana generaliseringar från folk som verkligen tycker eller handlar på dem - och missade i känslosvepet att du hade skrivit "tror".
----------------------------------------------------------------------------------
Jag känner själv igen sådana killar/män som dem du beskriver. De är alltför vanliga. Ingen konst att begripa att en tjej som har träffat för många sådana eller i fel skeden av livet kan börja tro att män är något annat än människor eller blir tvungen att antingen stänga av sin sexualitet eller övergardera sig mot oönskad sex. Med mera.

Jag menade bara att det finns flera sorter, och talrika de med - precis som med kvinnor. Och att jag tror att många sådana här dåliga egenskaper hos många sådana här män (och motsvarande hos kvinnor) har utlösts av uppväxt, kretsar/gäng, könsrollsförväntningar osv - biologiskt sett finns det säkert skillnader, men hos få eller ingen är enbart de så här till den milda grad stora.

Och jag tycker jag har träffat misstänkt många tjejer med en förenklad hård, omänsklig och misstänksam syn på killar, som inte har verkat vara brända på killar som faktiskt är sådana, för att tro att det inte också är en fördom man som tjej kan bli smittad av.

Okej, då tror jag vi förstår varann, och menar samma sak...

[ändrad 01:12]

Alien

Tack! Nu gav du mig ett landskap att placera in det här i. (Som jag väl egentligen redan kände till, men ändå liksom inte verkligt för mig eftersom sådana kretsar aldrig har lockat mig...)

Könsrollsförväntningar, ja.
Olika sätt att försöka bemästra sin längtan (både efter vänskap och (längtan eller annat lämpligt ord) efter sex).

"Ingen behöver ta åt sig"? Nu missförstår jag dig kanske helt, men inte hade då jag tagit åt mig, iallafall, om du hade berättat av egen erfarenhet.
----------------------------------------------------------------------------------
Ensamflickan


Förresten: du är ju den enda som vet vad du vet och inte vet och vad du har att lära; men tro inte att särskilt många av oss andra, NT heller, vet så noga vad en "människa" är alla gånger. Det är svårt.

Alien skrev:Rent generellt verkar killar inte sätta så mycket värde på vänskap med tjejer som tvärtom. Liksom "jag har ju mina (kill)kompisar, tjejkompisar kan jag leva utan, det är viktigare att få en partner el att ta varje chans att ligga". Vilket ju kan kännas sårande för tjejerna som tror att de är uppskattade som kompisar och inte bara som ev ligg el flickvänner.

Jag (man, 29) uppskattar mina tjejkompisar mycket som kompisar, inte främst för att de är tjejer och kompisar utan just för att de är goda kompisar. Det blir anledningen till att jag måste stänga inne en massa känslor som spontant skulle vilja bubbla fram, såsom en dragning till deras kroppar, dragning till kombinationerna av kropp och själ och med anledning därav tankar på att idka könsumgänge, för de känslorna ligger där på lur och poppar fram emellanåt. Även om så är fallet har det dock vänskapen med dessa för mig varit värd besväret att "tygla känslorna". Men visst är det irriterande när känslorna nästan aldrig är ömsesidiga. Visst händer det med någon att jag hoppas att något magiskt skall hända en dag, men det innebär inte att jag inte värdesätter kompisskapen. För mig kunde kompisskapen bestå om vi blev tillsammans också, ty för mig är kärlek inte en känsla skild från vänskap utan en variant av den i vilken det som ingår i vanlig vänskap ingår som en mycket viktig del.

Kvasir skrev:Kvällsfilosofi? Det är väl den mest kreativa formen av filosofi. Själv sitter jag med en öl för att bättra på den ytterligare.

Ja du Kvasir, vi kan ha det riktigt trevlig framåt 00-01 på dygnet! KUL att jag inte är den enda nattmänniska på forumet.

Beträffande den hjärna som nattmänniskorna har så blir det alldeles oerhört kreativ på natten, medan den står och idisslar lite smått på dagen.

En författarinna jag såg på TV och glömt namnet på (förstås) sa att hon hade skrivit sin framgångsrika bok på nätterna. Hon började vid tiotiden och höll på tills tidningen ramlade ned i brevinkastet. På dagarna kunde hon inte skriva, då fanns det inga ord.

Nattmänniskan vänder inte på dygnet. Dygnet är redan färdigvänt å henne!