Vi har länge misstänkt att min son har Aspergers eller liknande. Jag har därför läst massor av böcker i ämnet. Det har fått mig att starkt misstänka det samma om mig själv. Jag har hela tiden tvekat om jag själv borde diagnostiseras eller inte.

Jag har ju en massa problem som delvis kan bero på detta (ångest, depression, svårigheter att sköta hemmet, inga vänner, inget jobb, sömnproblem osv.) Detta har gjort att jag behövt ha regelbunden kontakt med kurator. Jag har bollat detta med henne och bestämde mig för att iallafall svara på lite frågor för ev. remiss ang. Aspergers och ADHD. Sedan var det tänkt att hon skulle skicka in dessa papper anonymt till Utredningsteamet som därefter skulle ge besked till henne om det var något att gå vidare med eller inte. Sedan skulle jag ta ställning om jag vill eller inte.

Saken är den att min sons remiss skickades för ungefär ett år sedan. Vi har fortfarande inte fått tid till utredning för honom, även om vi fått kontakt med NP-teamet så länge (de måste ju ta emot oss pga vårdgarantin). Från början hade jag tänkt att det var bättre om vi gick igenom sonens utredning först innan jag tog tag i mig själv. Men eftersom jag bara får gå några gånger till hos kuratorn (max 10 ggr) tänkte vi att man kanske skulle påbörja det hela för mig också.

Och vad händer? JAG blir kallad för utredning efter bara en vecka (utan att ha hört något från kuratorn), medan vi fortfarande inte kommit någon vart med sonen efter ett år.

Jag trodde inte det skulle gå så fort. Jag ska dit om två veckor och träffa en psykolog och en arbetsterapeut. Jag blev jättenervös när jag läste kallelsen. Vad händer nu? ÄR det utredningen som börjar tror ni, eller är det bara en kontakt så länge medan man väntar i kön? Vad ska jag förvänta mig?


Oj, vad långt detta blev... Hoppas att någon orkar läsa.

Jag kan tänka mig att det "bara" blir samtal denna första gång, och att testerna kommer senare.

Men det är ju positivt att det kommer igång, och det kan ju knappast vara någon nackdel med det. Konstigt att det tar så lång tid för sonen, men det kanske är völ olika utredningsteam för barn och vuxna.

Tack för att du svarade! trevligt att fler än jag är vakna så här dags.

Ja, visst är det bra att det är igång. Det är bara lite läskigt att det helt plötsligt blev allvar.

Ja, det är olika utredningsteam för barn och vuxna. Tydligen gjorde de en riktig miss och lejde ut utredningarna på barn ett tag. Alla utredningar var ofullständiga och fick göras om på ca 40 st barn. Därför är kön lååång här.

Jag hade dock hört att även kön för vuxna skulle vara riktigt lång. För ett år sedan stod det i tidningen (Norrköpings tidningar) att kön var så lång (ca 4år) att man inte ens tog emot fler i kön för vuxna. Men de måste ha anställt fler eller nått...

För min del handlade det om ett inledande samtal där man ville slå fast att en utredning var/inte var motiverad. Det tog inte så lång tid för dem att konstatera att jag definitivt skulle utredas.

Var inte orolig!
Jag fick gå igenom ett par häften med frågor och prata med en psykiater och en arbetsterapeut. Jag var bara där två gånger och så en sista gång då vi gick igenom resultaten och jag fick min diagnos.
Jag tyckte det var kul.
Jobbigt var dock väntan på resultatet. Det tog ett par månader och jag har förstått att det gick ovanligt snabbt för mig. Själv tyckte jag det tog oändligt lång tid

Min utredning tog flera år så detta är nog bara början. Om du får en diagnos så är det både skrämmande och en lättnad. Men samtidigt som vanligt, du har ett funktionshinder som ingen ser alltså finns det inte. Hoppas det går bra för er båda.

Jag var på ett utredningssamtal för ett par veckor sedan, som tog drygt två timmar. Efter detta konstaterades att jag ska göra en fullständig utredning, men väntetiden dit kan vara år.

TS (Tråd Skaparen), Hade hon sagt att hon skulle göra det anonymt?
Himla undeligt om nästa reaktion kommer från ett utredningsteam, jag skulle inte alls tycka om det själv, det visar ju att hon gjort tvärt emot vad hon sagt utan att först fråga dig.
Den personen bllir ju inte någon man kan lita på då.

Jag fattade det iallafall som om det skulle vara anonymt. Men jag vet att jag kan vara lite otydlig med vad jag vill egentligen. Och jag är inte säker på att jag förstod henne rätt.

Egentligen gjorde det nog inte så mycket, för jag ville nog ändå att hon skulle skicka en remiss sedan. Det är bara det att det blev lite väl plötsligt för mig. Jag gillar att ta väl övervägda beslut och att få liksom vara i situationen ett tag.

Men detta kanske var det bästa som hände, eftersom jag troligtvis hade gått och dragit på ett beslut i evigheter.

Jag är egentligen jättenöjd med denna kuratorn. Som jag skrev tidigare kanske det är jag som snurrat till det. Jag vet inte...

Jag är nog mest orolig för att det plötsligt blev så verkligt.

Sån är jag med, inga oövervägda beslut om det inte brinner eller så, då är det bara att göra massa saker för att alternativet att vara inaktiv är värre.
Jag behöver ha tänkt på det som behöver beslutas om tidigare för att kunna ta ett snabbt beslut.

Nu har jag varit på samtal hos utredningsteamet.

På vägen dit ringde de på mobiltelefonen och undrade varför jag inte var där ännu. De hade tid för mig kl 8:30. Men på min kallelse stod det 9:30. Felbokning. Så de hade inte så lång tid för mig som det var tänkt. Jag var nog bara där 30-40 min. Men de sade att de ändå hunnit att få reda på det mesta de behövde. De tyckte inte det var någon tvekan om att jag behövde utredas.

Eftersom min son förhoppningsvis ska påbörja sin utredning i januari-februari får jag dessutom gå före i kön. De tyckte att det vore bra att samköra vissa moment (som t.ex. hembesök)och att det vore bra om min utredning är färdig innan sonens. Så här går det undan!

Det känns lite läskigt (fast bra på samma gång) nu när jag fått bekräftat från dem att jag bör utredas. Innan har det ju bara varit spekulationer från min sida. Jag har ju tänkt att jag kanske inbillar mig och att ingen annan skulle tro på det.