När Susanne själv var 38 år startade hon organisationen Angelsnetwork för hemlösa. I dag håller organisationen en ljusceremoni med 100 himmelslyktor som ska lyfta mot skyn klockan 16.30 i Stadshusparken.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13964119.ab

Artikeln är väldigt fint skriven och berättar om vidriga förhållanden.

Vardagen på flera av familjehemmen innebar inlåsning, stryk med ridpiska, misshandel med slag och andra kränkningar, både psykiskt och fysiskt.
– Men det värsta var att ständigt höra att man inte var något. Man var bottenskrap, att det inte var någon idé att försöka för man skulle ändå aldrig kunnat bli något. Dessutom den här isoleringen. Att aldrig få träffa andra barn, aldrig få ha barnkalas. Och att inte få träffa mamma.

Jag fattar inte varför man öht tar hand om barn när man inte bryr sig om dem. Tydligen enbart för pengars skull.

I amerikanska serier så verkar det värsta som kan hända att ett barn hamnar i fosterhem. Hellre försöker man hitta någon släkting, som inte alls umgåtts med barnet förr. Motvilligt åtar sig släktingen att ta hand om barnet pga övertalning och pliktkänsla. Det är väl bättre med en fosterfamilj som vill ta hand om ett barn, tycker jag. Fast om det är så här illa, förstår jag misstron.

Inte ens idag är det riktigt bra:

Susanne är kritisk mot att övergreppen mot barn som fosterhemsplaceras tillåts fortsätta än i dag.
– Man borde kontrollera familjehemmen noggrannare, ge dem bra utbildning, uppbackning. Knyt upp de placerade barnen till en PBU-mottagning där de får gå och prata om det ingripande som för hela livet är ett trauma. Att ett före detta fosterbarn kan vara stödperson, med egen erfarenhet som kan hjälpa dem och följa med dem i livet.
– Jag hoppas man tillsätter en myndighet som följer upp och har riktlinjer och tar tillvara på de här barnens rättigheter.

Ja, det tycker man. Men det stupar väl som vanligt på penga- och personalbrist.