Jag undrar om det är någon annan som har bipolärt syndrom koexisterande med asperger syndrom. Det ser nämligen ut som jag kommer få denna (Bipolär II) "tilläggsdiagnos". Ett problem är komplexiteten i koexisterande "tillstånd", dvs att ha bipolär med aspergersyndrom. En aspekt är de hypomaniska perioderna.

Jag "behöver" dem, för det är nämligen då jag mår som bäst. Att vara osårbar, full av idéer och energi, massor av projekt och planer. Negativa tankar finns då inte i min värld. Det är en känsla av övermänsklighet. I det hypomaniska tillståndet "minns" jag inte min depressiva sida känslomässigt och vice versa. Ibland växlar det mycket snabbt - "cyklotomiskt" ibland är jag i ett tillstånd i flera månader och ibland någonstans emellan. Det som är det svåra är hur min asperger växelverkar med det bipolära. Ibland är jag så "inne i en värld", aspie-drag? att jag inte är medveten om att jag är hypomanisk eller deprimerad. En sorts dissociation av känslomässig medvetenhet.
Min intellektuella medvetenhet är däremot numera mycket mer skarp när jag sitter med korten i hand och förstår problematiken lite bättre.

Men vad jag alltså undrar är hur ovanlig kombinationen är och hur den samverkar för er som också är "där" i denna koexistens?

Det kan vara svårt att tala om asperger med NT's. Jag vill erkänna att det, på något ironiskt plan, på samma vis, känns svårt att tala om Bipolärt syndrom med Aspergare. Jag inbillar mig att kombinationen gör en till en förvirrande individ även här..

http://en.wikipedia.org/wiki/Bipolar_disorder


Moderator: Ändrade rubriken något.

Såg du TV-programmet med Stephan Fry. Det var bra och öppnade mina ögon.

Ganesh skrev:Såg du TV-programmet med Stephan Fry. Det var bra och öppnade mina ögon.

Nej, berätta mer. Jag förundras över kontrasten av min hypomani och depressionerna, det nästan två separata personligheter, natt och dag. Det blir mycket tankearbete i ekvilibriumet mellan dessa som gör att jag är intellektuellt förberedd för när jag väl är inne i ett tillstånd är det svårt att sätta stopp. Sedan blir det inte samma sociala uttryck som förväntas av någon utanför autism spektrumet.

Den största kontrasten är självförtroendet. Jag har ett sånt grymt bra självfötroende när jag är hypomanisk att jag skulle kunna ta mig an nästan vad som helst.

Jag har alltid gillat Stephan Fry. I både TV-program och filmer. Att han var bög visste jag ju. Hans film "Peter's Friends" var lysande.

Nu hade man gjort en film om honom, hans bi-polaritet och bipolär sjukdom i allmänhet, Stephen Fry: The Secret Life of the Manic Depressive. Man fick också i programmet träffa andra som hade sjukdomen. Det jag fäste mig mest vid var när han resonerade kring ifall han skulle ha velat vara utan (eller slippa) ifrån den. Det ville han inte. Han resonerade litet som vi gör om vår aspighet.

Som sagt en ögonöppnare.

Ok. Jag gissar, av denna tystnad, att asperger + bipolaritet är ett unikum (ivarjefall på forumet)?
Är du bipolär Ganesh? eller ville du bara tipsa om ögonöppnaren. Du behöver naturligtvis inte svara om du inte känner för det.

Förövigt uppskattas c.a. 1% av befolkningen vara bipolär...

Grattis! du är 40stycken människor på en miljon..

Jag har också sett Fry dokumentären, och kan nog inte tillägga något mer än att den var bättre än jag trodde

Inte alls. Litet deppig nån gång, men ingenting ens liknande nån mani. Och inga svårare depressioner heller om man skall vara ärlig. Det var nog bara insikt om hur det känns att vara bipolär som mina ögon öppnades för. Att veta "tekniskt" hur det är har väldigt litet att göra med hur det känns.

Och att man kan tänka kring sin bipolaritet på ett som (litet?) liknar hur jag tänker kring aspighet.

Jag har funderat lite på det där själv. Men jag är fortfarande i ett sådant stadium att jag inte erkänner det. Hittils har jag tänkt att det blir en krash med min AS och ADHD... Jag är som natt och dag.... Jag har tänkt att det beror på en hel mängd olika saker.

Jag känner igen mycket av det du beskriver... Det är väldigt besvärligt. Visst har man humöret på topp ibland men när det floppar över så mår jag dödens. I det sista så har jag med hjälp av mina mediciner blivit mer "stabil" och kan överblicka mina olika stadier. Uppe eller nere. Det har gjort mig väldigt orolig... för nu kan jag ju se hur jag "flippar"...

Men det kan vara allt möjligt för min del...Har inte undersökt nått. Jag är väl rädd att nån ska kalla mig för schizo... Jag är rädd att de inte ska förstå vad jag vill säga...

Jag rekommenderar också Frys dokumentär om manodepressivitet. En intressant sak där är Liz Miller, själv läkare, som säger att hon hållit sig fri från symptom i 15 år genom hög konsumtion av omega-3, i kost och tillskott.

40 av en miljon?
Ja, jag har ju sagt att jag är unik...

uniqueNr5 skrev: Men vad jag alltså undrar är hur ovanlig kombinationen är och hur den samverkar för er som också är "där" i denna koexistens?

Att kombinationen förekommer vet man - inom aspergerforskningen. Sökord som Bipolar Disorder är vanliga i läroböcker om AS. På motsvarande sätt nämns BD ofta då samsjuklighet beskrivs i forskningsartiklar. Inom bipolärforskningen är okunskapen stor om ovanstående. Detta märks både i litteraturen och i kliniken, dvs på mottagningar och vårdavdelningar - även på universitetssjukhusen. Själv finner jag av och till i mitt arbete med bipolära patienter på ett sådant sjukhus dittills oupptäckta fall av AS - senast i förra veckan.

Min uppfattning är att mörkertalet här är stort.

Några siffror på hur vanlig kombinationen är finns inte mig veterligt. Studier på området hör framtiden till.

Man har noterat en överrepresentation av individer med BD hos nära släktingar till personer med AS. Men inte heller här finns vad jag vet någon forskning som kan tala om hur vanligt det är.

docfrasse skrev:

uniqueNr5 skrev: Men vad jag alltså undrar är hur ovanlig kombinationen är och hur den samverkar för er som också är "där" i denna koexistens?

Att kombinationen förekommer vet man - inom aspergerforskningen. Sökord som Bipolar Disorder är vanliga i läroböcker om AS. På motsvarande sätt nämns BD ofta då samsjuklighet beskrivs i forskningsartiklar. Inom bipolärforskningen är okunskapen stor om ovanstående. Detta märks både i litteraturen och i kliniken, dvs på mottagningar och vårdavdelningar - även på universitetssjukhusen. Själv finner jag av och till i mitt arbete med bipolära patienter på ett sådant sjukhus dittills oupptäckta fall av AS - senast i förra veckan.

Min uppfattning är att mörkertalet här är stort.

Några siffror på hur vanlig kombinationen är finns inte mig veterligt. Studier på området hör framtiden till.

Man har noterat en överrepresentation av individer med BD hos nära släktingar till personer med AS. Men inte heller här finns vad jag vet någon forskning som kan tala om hur vanligt det är.

Kan du inte snälla berätta lite om vad biopolär innebär. Eftesom du arbetar med människor som är utsatta... Hur ser man på det från ett sådant perspektiv? Hur är de människorna som är drabbade osv...Tacksam för all info...

Docfrasse, om du orkar och har tid:

Hur ser man på mildare svängningar, eller möjliga svängningar, där man växlar mellan perioder av väldigt låg aktivitet och depressivt beteende och väldigt aktiva men kanske ändå inte hypomana perioden? När jag fortfarande jobbade så fungerade jag i alla fall under många år så att jag mådde dåligt, och kände mig även fysiskt dålig, under långa perioder (veckor, kanske upp till två månader ibland) och hade svårt att få mycket vettigt gjort på jobbet.

Så piggnade jag till i en vecka eller två och jobbade ifatt allt det där jag inte hade orkat innan (vilket måste ha varit en väldig arbetsinsats inser jag nu). Kan sådan tänkas vara någon lättare form at bipolärt beteende (men inte så mycket att det räcker till diagnos), eller är det kanske snarare som en läkare föreslog, att de lätt maniska perioderna kanske är min normala arbetskapacitet och jag var deprimerad under de andra perioderna?

Det finns några fall av diagnosticerad bipolaritet i släkten, men det är syskon till farmor, så det är ju inte så nära, och någon läkare sade att man inte längre anser att ärftliga faktorer spelar så stor roll.


Jag menar givetvis inte att du ska ställa någon diagnos, utan är bara intresserad av någon reflexion över detta. Jag gissar att det kan vara relevant för flera än mig själv.

docfrasse skrev:Några siffror på hur vanlig kombinationen är finns inte mig veterligt. Studier på området hör framtiden till.

Man har noterat en överrepresentation av individer med BD hos nära släktingar till personer med AS. Men inte heller här finns vad jag vet någon forskning som kan tala om hur vanligt det är.

Kanske inte i den just nu "publicerade" forskningen, men i övrigt så hör detta inte framtiden utan dåtiden till.

Indikation 1: Korrelation mellan MDQ och Aspie-quiz: http://rdos.net/eng/aspeval/mdq.htm

Indikation 2: Korrelation mellan axlar och Bipolär: http://rdos.net/eng/aspeval/pcacorr.htm (skrolla ner till "Bipolar").

Indikation 3: Poängfördelning bland de som har Bipolär: http://rdos.net/eng/aspeval/bip.emf

uniqueNr5 skrev:Ok. Jag gissar, av denna tystnad, att asperger + bipolaritet är ett unikum (ivarjefall på forumet)? (...) Förövigt uppskattas c.a. 1% av befolkningen vara bipolär...

Jag har en polare som är Bipolär 2, det är inget som jag uppfattar har påverkat vår relation alls. Mor (psykiatrisk sjuksköterska) brukar kalla mig halv manodepressiv, ibland på skämt ibland på allvar. Det kan jag nog hålla med om. Jag tror inte att jag skulle uppfylla diagnosen, men jag är lagd lite ditåt, väldigt varierande och har inget "minne" av hur det är att vara depp då jag är på den bra sidan och vice versa. Splittrad.

Jag har sett dokumentären/filmen med Stephan Fry också. Jag rekommenderar den. Jag förstår något bättre vad det handlar om nu.

Tibbs:

Det låter mer som om du är en humörmänniska.

Kristofer skrev:Tibbs: Det låter mer som om du är en humörmänniska.

Mycket möjligt, själv har jag ingen egen erfarenhet av Bipolaritet (utöver polaren då).

Unique No 5 skrev:Förövigt uppskattas c.a. 1% av befolkningen vara bipolär...

Parvlon skrev:Grattis! du är 40stycken människor på en miljon..

Hm? Är det fler än jag som tycker att de två siffrorna är extremt olika? Det jag hört är också att 1% ungefär är bipolära (1 på 100 således) liksom samma procenttal vid schizofreni. Bipolär 2 är vanligare än Bipolär 1 (Klassisk Bipolär).

Eller syftade Parvalon på AS i kombination med BP?

MsTibbs skrev:Eller syftade Parvalon på AS i kombination med BP?

Egentligen så syftade jag bara på siffrorna 4promille utav 1procent.

BP/AS är förmodligen inte samma som BP/(NT+AS) i verkligheten heller.

Kvasir skrev:Docfrasse, om du orkar och har tid:

Hur ser man på mildare svängningar, eller möjliga svängningar, där man växlar mellan perioder av väldigt låg aktivitet och depressivt beteende och väldigt aktiva men kanske ändå inte hypomana perioden? När jag fortfarande jobbade så fungerade jag i alla fall under många år så att jag mådde dåligt, och kände mig även fysiskt dålig, under långa perioder (veckor, kanske upp till två månader ibland) och hade svårt att få mycket vettigt gjort på jobbet.

Så piggnade jag till i en vecka eller två och jobbade ifatt allt det där jag inte hade orkat innan (vilket måste ha varit en väldig arbetsinsats inser jag nu). Kan sådan tänkas vara någon lättare form at bipolärt beteende (men inte så mycket att det räcker till diagnos), eller är det kanske snarare som en läkare föreslog, att de lätt maniska perioderna kanske är min normala arbetskapacitet och jag var deprimerad under de andra perioderna?

Det finns några fall av diagnosticerad bipolaritet i släkten, men det är syskon till farmor, så det är ju inte så nära, och någon läkare sade att man inte längre anser att ärftliga faktorer spelar så stor roll.


Jag menar givetvis inte att du ska ställa någon diagnos, utan är bara intresserad av någon reflexion över detta. Jag gissar att det kan vara relevant för flera än mig själv.

Det här känner jag igen inklusive bipolär i släkten (kusin).

Unika femman: Jag är rätt säker på att jag läst om nån eller några fler här med bipolär så ensam lär du inte vara.

Bipolär 1 och bipolär 2? Nu blir jag förvirrad. Mitt ex var förmodligen manodepressiv. Det yttrade sig så att han framstod ständigt manisk. Det var väldigt bra för det betydde att jag var tvungen att bli mindre uppskruvad för att lugna ner honom ... Sedan jag separerade har jag haft större humörsvängningar än på många år.

Om han var ständigt manisk så var han väl just manisk, och inte manodepressiv?

Kvasir skrev:Om han var ständigt manisk så var han väl just manisk, och inte manodepressiv?

Jag har läst att man inte "kan" vara ständigt manisk. Hans depressiva perioder var dock så sällsynta att jag sällan upplevde något annat.

Bjäbbmonstret skrev:

Kvasir skrev:Om han var ständigt manisk så var han väl just manisk, och inte manodepressiv?

Jag har läst att man inte "kan" vara ständigt manisk. Hans depressiva perioder var dock så sällsynta att jag sällan upplevde något annat.

Kanske det. Man brukar prata om maniker, men det kanske bara syftar på personer i manisk fas.

Nej, ständigt manisk kanske inte fungerar. Kroppen och hjärnan måste kanske vila emellanåt, med att gå ner i en depression.