Varför leva tillsammans?
80 inlägg
• Sida 2 av 4 • 1, 2, 3, 4
Pemer skrev:Själv har jag en mor som försöker trumma in att det väl är exakt jämnåriga kvinnor och ingenting annat jag ska se mig om efter, och ingenting annat. Väldigt upplyftande med stöd från de närmaste...
Även kvinnor över 35 har normalt sett flera fruktsamma år framför oss vet du Pemer! Och flera av oss ser ut att vara yngre än vi är.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 11:32:57, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Läste i en artikel om barnlöshet att efter 40 är direkta undantag, vad än många tror. Men visst, jag drar inte gränsen vid typ 25 nödvändigtvis, utgångsbudet är väl "30-35" så där. Men möta någon kring 25-strecket skulle naturligtvis vara fördelaktigast, det kommer trots allt att vara illa nog med möjligheterna i och med att jag är till åren kommen.
Fast när som helst svänger jag förmodligen över för gott till att det är bäst som har skett, och att det skulle vara för jobbigt att börja med barn. Frågan är om det skulle räcka för att plötsligt bli antastad av någon tjej som visar sig villja ha barn?
En riktigt mysig tjej med någon eller några halvstora "bonusar", som man också kommer bra överens med, känns som ett ganska okej andrahandsval. Om t o m den biologiske fadern skulle vara ett så sorgligt och avskrivet kapitel att man blev så mycket pappa i stället att det rentav blev tal om adoption rentav, så blir det faktiskt nästan samma sak som egna biologiska.
Pja. Den som lever får se. (Den som njure får fibaktuellt.)
Fast när som helst svänger jag förmodligen över för gott till att det är bäst som har skett, och att det skulle vara för jobbigt att börja med barn. Frågan är om det skulle räcka för att plötsligt bli antastad av någon tjej som visar sig villja ha barn?
En riktigt mysig tjej med någon eller några halvstora "bonusar", som man också kommer bra överens med, känns som ett ganska okej andrahandsval. Om t o m den biologiske fadern skulle vara ett så sorgligt och avskrivet kapitel att man blev så mycket pappa i stället att det rentav blev tal om adoption rentav, så blir det faktiskt nästan samma sak som egna biologiska.
Pja. Den som lever får se. (Den som njure får fibaktuellt.)
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 11:32:57, redigerad totalt 1 gång.
Pemer skrev:Titti skrev:Kvasir skrev:Det gäller bara att hitta de där ensamma varghonorna.
Och övertyga oss om att ni har något positivt att bidra till vårt liv med...
Jo, precis, eller framför allt finna dem i rätt livsfas där man matchar i fråga om tankar och planer. Det är där det kan bli ack så knepigt när man är man och halva livet har rusat förbi, med mångas trångsynta inställning till kontrahenters respektive ålder, inklusive hos många av de lite yngre tjejerna själva...
Själv har jag en mor som försöker trumma in att det väl är exakt jämnåriga kvinnor och ingenting annat jag ska se mig om efter, och ingenting annat. Väldigt upplyftande med stöd från de närmaste...
Pemer, du låter lite nere angående detta. Men inte är det väl hopplöst... Det låter som om du börjar ge upp lite. Skam den som ger sig!
Den som söker, finner. Men det är nog inte alltid det aktiva sökandet som nödvändigtvis leder framåt. Ibland så är trixet just att luta sig tillbaka, se det fina i livet, börja trivas och....VIPS! Utan att du har fattat hur det hände så händer det. Vet du, tjejer känner av en killes utstrålning. Om tjejerna känner av att du trivs med dig själv och att du mår bra (så bra man nu kan må med handikapp) så tror jag att det är det som kommer göra skillnaden... inte alla statistiska data typ ålder och sannorlikhet osv.
Gör saker för din egen skull och inte nödvändigtvis för att träffa någon.... Jag tror det kommer ge dig lite mera hopp om detta... Men som du säger, det kanske finns nån mening med den tid du går igenom nu...? Och jag tror att det finns sätt vara en kärleksfull människa även om man inte har en partner. Man behöver bara se sig omkring och fundera på vad kärlek betyder för en själv. Man kan få kärlek från vänner, familj osv... Man kan uttrycka kärlek på olika sätt också. För nån sorts ventli måste man ju få ha fast man är själv. Man kan skriva om det, prata om det, tänka på det osv. Förstås är det inte samma sak som att ha en partner...men de båda ska inte jämföras. Det ena är det andras skugga. Men båda finns lika mycket.
Hoppas jag inte var alltför rak på sak nu... Tänkte bara ge perspektiv på det utifrån...
Senast redigerad av Helena 2011-05-04 11:32:57, redigerad totalt 1 gång.
Pemer skrev:Läste i en artikel om barnlöshet att efter 40 är direkta undantag, vad än många tror.
Hittar inte någon perfekt källa för närvarande men följande verkar trovärdig:
http://www.9manader.nu/gravid/planera/kvinna
Citerar:
"Fruktsamheten är störst i 22-26 årsåldern. Runt 35 år avtar fruktsamheten långsamt och efter 40-43 år avtar den allt snabbare."
(...)
"I Sverige upplever de flesta kvinnor sin menopaus vid 50-52 år, uppträder den före 40 års ålder anses det vara onormalt tidigt."
Följaktligen så borde du ha hygglig chans att kunna skaffa barn även med en kvinna i din egen ålder, men att ni nog i så fall får börja överväga saken tidigare i förhållandet.
Statistiken påverkas bland annat av att vanliga fruktsamhetsänkande åkommor såsom exempelvis endometrios som sänker fertilitetsgraden till ungefär en tredjedel ofta debuterar i 30-årsåldern.
Själv är jag nu 38 och börjar bli inne på att försöka "få till något" innan 40.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 11:32:57, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Ah! Bra, där fick jag ju lite bättre fakta! Tack!!
Nu är jag alltså inte själv redo att börja särskilt omgående, som det känns idag. Å andra sidan vet man så klart inte hur superrätt det kan kännas och hur sugna vi må bli på att sätta en oherrans fart om man väl möter henne...
Nu är jag alltså inte själv redo att börja särskilt omgående, som det känns idag. Å andra sidan vet man så klart inte hur superrätt det kan kännas och hur sugna vi må bli på att sätta en oherrans fart om man väl möter henne...
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 11:32:57, redigerad totalt 1 gång.
Bjäbbmonstret skrev:Själv är jag nu 38 och börjar bli inne på att försöka "få till något" innan 40.
Jag fick mina tre senaste och sista barn vid 36, 38 resp 40 års ålder. Min egen, alltså. Småbarnens pappa var då 45, 47 resp 49. Det var inga svårigheter alls att bli gravid - inte för min del alltså. Trots en betydande övervikt tex, vilket ju brukar sätta ner fertiliteten (liksom en kraftig undervikt kan göra).
Min mamma fick sitt sista barn vid 43.
Senast redigerad av Titti 2011-05-04 11:32:57, redigerad totalt 1 gång.
Pemer skrev:Fina ord! Tack ska du ha!
Det kan ju vara så att nu när du har upplevt sådan ensamhet så värdesätter du tvåsamheten mer när den väl kommer... Du kanske inte bryr dig om småsaker som annars kan bli gissel i maskineriet hos vissa par.
Passa på att lär dig så mycket du kan om ensamhet nu medans du har möjligheten! Man behöver inte skämmas att gå på restaurang själv, eller gå på bio... Det finns massa spännande att lära sig!
Senast redigerad av Helena 2011-05-04 11:32:57, redigerad totalt 1 gång.
Ja, andra som knappt vet vad singelliv är tar väl snarare tvåsamhet för givet, och kan inte värdesätta tvåsamheten i sig ett dugg. Och för dem är det så naturligt att inte vara ensam, att de hittar en ny partner på sina egna sätt - som en sådan som jag aldrig har upptäckt någonting av - omedelbart, varje gång en relation (eller "relation"?) tar slut.
Jag har aldrig sett det som konstigt att äta en bit på restaurang eller gå på bio ensam. Minns någon tjej på dåvarande jobbet som lät alldeles förstörd, "Vadå??? Gick du på bio ensam???"
Märkligt egentligen. Alla dessa som aldrig har några direkta problem, och hela tiden möter någon ny... de har ju något slags anknytningssätt till alla de möter, så att de kan bli intresserade av nya partners uppenbarligen utan särskilt mycket till krav egentligen....? Bara att väl rimligen alla sådana personer har ett helt annat sätt att kunna känna av att de matchar - eller får för sig att de matchar - så att de kan få kontakt.
Medan vi är en del andra som bara står bredvid och tittar på, och bevisligen kan få riktigt romantiska och varma kontakter ibland, men oj oj oj så mycket mer det krävs för oss. Det är ganska anmärkningsvärt att människor kan läsa av varandra så otroligt olika bra på det sättet. Ska man gissa att det är exakt samma sak som detta med Asperger gentemot NT:s, eller att den här biten handlar om ett helt annat signalsystem där folk kan läsa av andra människor olika bra?
Tror nog på det sistnämnda, det verkar ju inte vara någon som helst automatisk skillnad med AS-tjejer jämfört med NT-tjejer...
Jag har aldrig sett det som konstigt att äta en bit på restaurang eller gå på bio ensam. Minns någon tjej på dåvarande jobbet som lät alldeles förstörd, "Vadå??? Gick du på bio ensam???"
Märkligt egentligen. Alla dessa som aldrig har några direkta problem, och hela tiden möter någon ny... de har ju något slags anknytningssätt till alla de möter, så att de kan bli intresserade av nya partners uppenbarligen utan särskilt mycket till krav egentligen....? Bara att väl rimligen alla sådana personer har ett helt annat sätt att kunna känna av att de matchar - eller får för sig att de matchar - så att de kan få kontakt.
Medan vi är en del andra som bara står bredvid och tittar på, och bevisligen kan få riktigt romantiska och varma kontakter ibland, men oj oj oj så mycket mer det krävs för oss. Det är ganska anmärkningsvärt att människor kan läsa av varandra så otroligt olika bra på det sättet. Ska man gissa att det är exakt samma sak som detta med Asperger gentemot NT:s, eller att den här biten handlar om ett helt annat signalsystem där folk kan läsa av andra människor olika bra?
Tror nog på det sistnämnda, det verkar ju inte vara någon som helst automatisk skillnad med AS-tjejer jämfört med NT-tjejer...
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 11:32:59, redigerad totalt 1 gång.
Helena skrev:Passa på att lär dig så mycket du kan om ensamhet nu medans du har möjligheten! Man behöver inte skämmas att gå på restaurang själv, eller gå på bio... Det finns massa spännande att lära sig!
Nehä? Behöver man inte skämmas för att man går ensam på restaurang??? Det är frågan. Svaret blir olika beroende på om man är man eller kvinna. För en man är det mesta okey att göra på egen hand, inkl. restaurang, men på en kvinna ställs högre sociala krav. Hon förväntas göra sådana här saker med en man eller med väninnor.
Har nu varit utan man några år och blivit allt mer handlingsförlamad och oförmögen att bryta med fobisk ångest. I somras försökte jag, när det var värmebölja i juni, att bryta med ångesten och leva som om jag inte vore ensam. Åkte till sommarstugan och levde där helt ensam (förbannat tråkigt!), satte mig sedan på EU-moppen och gjorde en dagsutfykt till Kärringön. Tyckte att jag lyckades rätt bra med "singelprojektet".
Att åka moped i kriminell hastighet är ett stort nöje! Vinden fläktade, ängarna luktade gott och livet lekte. Åkte färja över djupblått hav medan solen glittrade i vågtopparna. Njöt. Noterade att alla andra var 2-5 personer, ingen mer än jag var ensam (huuuuuuuu!). Försökte låtsas att allt var okey. Tog en flugsmällare och slog ihjäl ångesten.
Gick omkring på ön, satt och målade akvarell. Upptäckte an annan kvinna som också målade en bit bort! Och så några till - aha - en kurs. De gjorde en normal gruppgrej, men inte jag.
Lomade iväg till det enda öppna matstället på ön. Hoppade ur vägen för en TV-kändis som kom marcherandes på bryggan. Slank in på den fina restaurangen och beställde en havskatt. Efter en stund kom kocken ut och sa:"Jag har fått beställning på EN havskatt "Ja, sa jag." "Men, är du ALLDELES ENSAM HÄR???!!!!" "Ja, jag är ALLDELES ENSAM HÄR!" svarade jag. "Det är verkligen väldigt synd om mig. Finns det ingen här jag kan få äta med, kanske med dig? "undrade jag och tittade på servitören.
"Jo, men visst. Det går bra. Ska just äta middag." "Så bra", sa jag, och slog mig ned bredvid den ursnygga servitören. Sedan följde en trevlig liten pratstund över havskatter o mitt liv som hund.
MEN. Projekt singelliv hade liksom kommit av sig. Medan jag körde de fem milen till den ensliga sommarstugen ekade orden inne i huvudet: "Är du alldeles ensam här? Är du alldeles ensam? Ensam? Alldeles? Varför det då? Jamen, du måste ju ha ett giltigt skäl? Alla andra är ju i par!"
Jag försökte försvara mig mot den elaka rösten. Tänkte på alla tusentals singlar som finns på internets singelsajter. Var är de nu? Sitter de inne i sina lägenheter med skammens rodnad på sina kinder, kollar på sina kontaktsidor och onanerar? Varför är de inte ute vid havet och ROAR sig, äter havskatt och låter höra sina glada singelskaratt?
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 11:32:59, redigerad totalt 1 gång.
Pemer
Det är inte heller bara frågan om social kompetens, det där med dem som svingar sig från ett förhållande till nästa utan att ta mark emellan som en orangutang mellan grenarna. Inte heller alltid om lägre krav på en partner. Utan ofta om en inkompetens att leva ensam. Social, praktisk, känslomässig, invand. Som för kvinnors del ofta också är en uppfostringsskada, en del av de förväntningar på kvinnor som Debbido skriver om.
Man missar saker i livet med det beteendet också.
Det är inte heller bara frågan om social kompetens, det där med dem som svingar sig från ett förhållande till nästa utan att ta mark emellan som en orangutang mellan grenarna. Inte heller alltid om lägre krav på en partner. Utan ofta om en inkompetens att leva ensam. Social, praktisk, känslomässig, invand. Som för kvinnors del ofta också är en uppfostringsskada, en del av de förväntningar på kvinnor som Debbido skriver om.
Man missar saker i livet med det beteendet också.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 11:32:59, redigerad totalt 1 gång.
Good point, Zombie!
Själv är jag väl inte heller direkt kompetent att leva ensam, men jag har inte kunnat kompensera det med någon alldeles sagolik kompetens att "pling-plinga" med andra, eller vad man ska kalla det - tvärtom är man minst lika inkompetent på att "bonda" och förmedla vilket kap man är, så att potentiella kontrahenter uppfattar det...
Många av de mest utpräglade av den sorten är förstås sådana som har sitt utseende något så oerhört till sin fördel att det alltid har räckt fullkomligt med det. Vissa har det bra...
Själv är jag väl inte heller direkt kompetent att leva ensam, men jag har inte kunnat kompensera det med någon alldeles sagolik kompetens att "pling-plinga" med andra, eller vad man ska kalla det - tvärtom är man minst lika inkompetent på att "bonda" och förmedla vilket kap man är, så att potentiella kontrahenter uppfattar det...
Många av de mest utpräglade av den sorten är förstås sådana som har sitt utseende något så oerhört till sin fördel att det alltid har räckt fullkomligt med det. Vissa har det bra...
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 11:32:59, redigerad totalt 1 gång.
Debbido skrev:Nehä? Behöver man inte skämmas för att man går ensam på restaurang??? Det är frågan. Svaret blir olika beroende på om man är man eller kvinna. För en man är det mesta okey att göra på egen hand, inkl. restaurang, men på en kvinna ställs högre sociala krav. Hon förväntas göra sådana här saker med en man eller med väninnor.
Förra sommaren tog min mamma hand om alla tre småbarnen samtidigt i tre nätter. Det var årets semester. Stora dottern bodde hemma hos mig med hundarna och jag var ledig. Tänk - i tre dygn var jag helt ensam och kunde göra precis vad jag ville! När jag hämtat mig från första chocken över detta körde jag till det pensionat vid havet där jag bokat rum första natten, checkade in och tog en dusch - utan att bli avbruten... Strövade runt lite, infann mig på utsatt tid till middagen och musiken (Mikael Wiehe sjöng). Jag var den enda som satt ensam vid ett bord. Först kändes det lite konstigt men ingen annan gjorde något som helst väsen av det. Det var underbart skönt att få sitta och äta, lyssna och fundera precis i min egen takt. Bara skära min egen mat, bara se upp med hur jag själv äter/spiller, bara fundera över om jag behöver gå på toaletten, tvätta händerna före maten etc...
Efter en ensam natt - skönt men lite ovant - åkte jag vidare. Nästa anhalt var Mariestad där jag tog in på ett enkelt hotell, tillbringade en dag på Läckö slott där jag fick ströva omkring i precis min egen takt, bestämde mig för att stanna ytterligare en natt. Åkte till Lundsbrunn och såg en föreställning om Cornelis Vreeswijk (spelad av hans son Jack) och fortsatte sista dagen hemåt men passade på att ta en paus i Skara och titta på domkyrkan, som jag aldrig sett men gärna ville se. Lite grann av den gamla stadsbebyggelsen hann jag med att se också.
Att bara vara ensam och göra saker jag vill göra i min egen takt är en fantastiskt underskattad sysselsättning!
Senast redigerad av Titti 2011-05-04 11:32:59, redigerad totalt 1 gång.
Pemer skrev:Det låter jättehärligt, Titti!
Det var det!
Och i sommar stannar äldsta dottern här en hel vecka med barn och hundar - det var hennes julklapp till mig. Då ska jag ta bilen och åka till Stockholm! Under fyra dagar i början av juli pågår en mängd hundutställningar däribland den största vi någonsin haft i Sverige. Jag ska bara strosa runt och titta själv, träffa lite bekanta, sova där det faller mig in (det är ju sommar, jag kan sova i bilen om det kniper) och bara drälla runt efter eget godtycke...
Har ni något på gång som passar kanske jag dyker upp!
Senast redigerad av Titti 2011-05-04 11:32:59, redigerad totalt 1 gång.
Zombie skrev:Pemer
Det är inte heller bara frågan om social kompetens, det där med dem som svingar sig från ett förhållande till nästa utan att ta mark emellan som en orangutang mellan grenarna. Inte heller alltid om lägre krav på en partner. Utan ofta om en inkompetens att leva ensam. Social, praktisk, känslomässig, invand. Som för kvinnors del ofta också är en uppfostringsskada, en del av de förväntningar på kvinnor som Debbido skriver om.
Man missar saker i livet med det beteendet också.
Ja jag befinner mig väl där. Har väl som mest varit singel 7-8 månader i sträck sedan mitt första förhållande i början av 90-talet.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 11:32:59, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Titti skrev:Bjäbbmonstret skrev:Själv är jag nu 38 och börjar bli inne på att försöka "få till något" innan 40.
Jag fick mina tre senaste och sista barn vid 36, 38 resp 40 års ålder. Min egen, alltså. Småbarnens pappa var då 45, 47 resp 49. Det var inga svårigheter alls att bli gravid - inte för min del alltså. Trots en betydande övervikt tex, vilket ju brukar sätta ner fertiliteten (liksom en kraftig undervikt kan göra).
Min mamma fick sitt sista barn vid 43.
Min mormor fick sitt sista barn (min mor) vid 46 års ålder.
Men jag skulle vilja påpeka att det är skillnad om man fått barn/varit gravid förut el inte. I förra fallet vet man att man är fertil. I senare fallet vet man inte. Och är det något fel (på mannen el kvinnan) så tillkommer en medicinsk utredning, som kan ta lång tid och under tiden tickar den biologiska klockan.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 11:32:59, redigerad totalt 1 gång.
Alien skrev:Men jag skulle vilja påpeka att det är skillnad om man fått barn/varit gravid förut el inte. I förra fallet vet man att man är fertil. I senare fallet vet man inte. Och är det något fel (på mannen el kvinnan) så tillkommer en medicinsk utredning, som kan ta lång tid och under tiden tickar den biologiska klockan.
Att ha varit gravid förut är inte en garanti för att fortfarande vara fertil och även om man är fertil är det inte säkert att man kan bära fram barnet genom hela graviditeten. Många får ju upprepade missfall.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 11:32:59, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Bjäbbmonstret skrev:Alien skrev:Men jag skulle vilja påpeka att det är skillnad om man fått barn/varit gravid förut el inte. I förra fallet vet man att man är fertil. I senare fallet vet man inte. Och är det något fel (på mannen el kvinnan) så tillkommer en medicinsk utredning, som kan ta lång tid och under tiden tickar den biologiska klockan.
Att ha varit gravid förut är inte en garanti för att fortfarande vara fertil och även om man är fertil är det inte säkert att man kan bära fram barnet genom hela graviditeten. Många får ju upprepade missfall.
Nej, kanske inte. Men har man aldrig blivit gravid utan enbart tänkt på att förhindra graviditet med p-piller, så kan man få en chock när man upptäcker att det inte bara är att sluta med p-pillren för att bli gravid.
Många som väntar till "allt känns rätt" upptäcker att de kan ha väntat för länge. Om man efter misslyckade medicinska behandlingar bestämmer sig för att adoptera, kan man upptäcka att man hunnit bli för gammal för det också. Adoptionsutredningen kanske också drar ut på tiden.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 11:32:59, redigerad totalt 1 gång.
Jag förstår att det inte alltid är roligt att vara ensam. Det tycker inte jag heller. Vad jag menar är att man kan passa på att fundera lite kring sig själv och sina intressen medan man har tid till det. Poff! En vacker dag står den där underbara prinsen/prinsessan där och man vill spendera så mycket tid som möjligt till tvåsamhet.
Det är skillnad på att att "själv inte behöva skämmas" och att "andra tycker man borde skämmas"...
Det är skillnad på att att "själv inte behöva skämmas" och att "andra tycker man borde skämmas"...
Senast redigerad av Helena 2011-05-04 11:32:59, redigerad totalt 1 gång.
Alien skrev:Men har man aldrig blivit gravid utan enbart tänkt på att förhindra graviditet med p-piller, så kan man få en chock när man upptäcker att det inte bara är att sluta med p-pillren för att bli gravid.
I know I know. Men det är egentligen för eländigt att många inte känner till ett så enkelt faktum. Och ett dåligt betyg för ett samhälle med för övrigt hög utbildningsnivå.
Felet är att man lägger skulden på de kvinnor som av olika skäl väntat med barn i stället för att förbättra samhället så att det finns bättre förutsättningar att få barn tidigt.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 11:32:59, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Pemer skrev:Absolut, det där får vi stämma av, så ser vi till att dra ihop något träffaktigt när du är här! Sovplats kan säkert erbjudas också...
Vi får väl återkomma när jag vet exakt vilka dagar. Vad jag vet ska jag titta på hundar torsdag-söndag men exakt vet jag inte ännu. En vecka har jag till förfogande men det är ju en bit att resa och jag kanske stannar till på vägen dit eller hem om jag det finns någon trevlig människa att träffa där...
Låt oss återkomma i juni när skolan är slut.
Senast redigerad av Titti 2011-05-04 11:32:59, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Att leva som Aspergare