Ja, man kan ju förstå varför aspergare får dåligt rykte.

Jag ser en resonlig människa som är öppen för dialog och som till och med skriver öppet att hon har konsulterat aspergare, jag ser flera aspergare som inget av det går in i, och jag ser det inte för första gången. De eventuella misstag TS gör väger mycket tyngre och tas till intäkt för att hon säkert inte går att tala med. Till och med bristerna i det system hon verkar i, brister som hon kanske inte har medverkat till, kanske själv opponerar sig mot, tas till intäkt för det.*

Ja, då blir väl inget samtal möjligt heller, och så kan "vi" gå härifrån med "vår" bild av de onda enterna intakt och TS gå härifrån utan att ha fått lära sig det "vi" möjligen hade kunnat lära ut och med bara sina egna insikter sedan tidigare till skydd mot att få en negativ bild av "oss".

------------------------------------
* Jag syftar då till exempel på spännvidden i vår diagnos tillsammans med det faktum att den, genom att vara en diagnos, skiljer ut och klamrar ihop oss gentemot de ungefär lika olika människor som inte har den; att en förening som har startats av föräldrar får ett naturligt utgångsfokus på barn och på dem som behöver mest hjälp; att sådana historiska fokus brukar hänga med ett tag även sedan vidgande krafter har kommit igång, och att man då också har valet att hjälpa fram de krafterna och inte nödvändigtvis måste rida spärr även mot det goda som kan ha uppnåtts.

Jag tycker hela diskussionen visar alla attitydkrockar som motiverar att aspergares mesta möjliga egna engagemang förmodligen alltid borde ha skett i en sådan förening som först på senare år bildats, just by us for us, som är just vad Sinclair talar om, och att de av oss som så önskar också är med i det där som ska försöka vara för alla.

Jag har läst och skrivit en hel del på Autism- och Aspergerförbundets sida på Facebook på senare år, och det är frapperande hur föräldrafrågor dominerar och att diagnosticerades kommunikation drunknar i den mängden. Det avgör saken totalt för min del: för mig framstår som självklart att vi kommunicerar bäst inom den egna gruppen via egna kanaler och att vi sedan som rent komplement kan ha anledning att hålla oss associerade till den bredare föreningen.

En aspekt som också är väldigt viktig för mig är att jag tycker situationen med i första hand intresseföreningar där vår grupp har uppfattats utåt sett nästan bara representeras av anhöriga och professionella är något som i sig har bidragit till en vanlig bild hos många av att vi nog knappast heller är kapabla att göra just något själva. Idag är vi dock några än så länge alldeles för få som försöker visa att så inte är fallet. Jag drömmer om att vi blir betydligt fler...

På flera håll i landet har vår grupp i praktiken bedömts och bemötts av övriga medlemsgrupper i Förbundet som mindre vetande och kapabla, och utlåtanden som "vilken ovanligt duktig aspergare som läser på högskolan" (!?) är kända exempel på de aktuella "tanternas" verklighetsförankring, och det ledde till att den nya föreningen började bildas i en sådan region, och har haft lätt att växa i andra regioner där samma attityder är vanliga, märks tydligt och där det inte finns så värst mycket annat som väger upp.

Samtidigt har den bredare föreningen på en del andra håll i landet funktionella lokaler för träffar, varför gruppen med diagnos just där har blivit van nog vid den och kanske inte har märkt eller tyckt sig märka några tillräckligt störande tendenser från de andra medlemsgrupperna, och därför inte verkar tänka en tanke på att stödja något som aspergare på andra håll försöker skapa själva, om man väl förhoppningsvis har hört talas om det till att börja med. Så i de regionerna är det ett rejält Moment 22 för den nya föreningen att knappt bli sedd.

Allt detta samtidigt som nydiagnosticerade som kommer ut på banan söker information om vad det finns för föreningar, och av någon anledning faktiskt tycker en förening by us for us verkar vettigt, och går med...

Samtidigt kan man ju notera att många med Asperger-diagnos tidigt märkte att Attention bildades 1999 när både ADHD- och Asperger-diagnoserna hade hunnit "uppfinnas", och gruppen med egen diagnos var jämbördig från start (utan någon uppförsbacke på 20 år som renodlad anhörigförening emot oss... ). Inom Attention finns det säkert något hundratal aktiva aspergare över hela landet.

Hade jag varit medlem i Förbundet och/eller i Attention, och kanske t o m aktivt involverad i arbetet i någon av dem, när OA bildades hade jag ju även då blivit precis lika eld och lågor och gått med och förmodligen snabbt engagerat mig lika mycket som jag nu gjorde i verkligheten (där jag alltså ännu inte hade hunnit så långt som att gå med i någon av de andra när man hörde om OA).

Där verkar jag dock vara ovanlig. De största mängderna av aspergare som var i den sitsen då sitter väldigt stilla kvar i samma förening som då än idag. Och visst, stora delar av den gruppen är väl just passiva och gör inte så mycket mer än läser Ögonblick när den kommer och går på träffar ibland, och i så fall är det ju fullt möjligt att inte till denna dag ha märkt någonting över huvud taget om några andra föreningar.

Men det går sakta framåt, fler och fler dyker sakta men säkert upp och stödjer åtminstone också det nya med medlemskap. Glädjande! De flesta riktigt centralt aktiva aspergarna i Attention är om inte annat medlemmar, liksom åtminstone en aspergare med en styrelsepost i sitt läns Autism- och Aspergerförening. Och många av dessa har varit med i flera år redan. Jag hoppas verkligen det där kan fortsätta ta sig mer och mer! Om några månader blir det fem år sedan OA första gången nämndes här på Aspergerforum.

Genom de här åren har jag tyckt att många har verkat ha rätt grumlig uppfattning om hur man påverkar föreningar, och särskilt en ung och nybildad och i allra högsta grad påverkbar. Det har ofta känts som att många valt att avstå medlemskap motiverat med ungefär "än så länge ser jag åsikter jag inte delar, så då vill jag att ni utvecklas mer i riktning mot mina åsikter innan jag går med".

Nu funkar inte föreningar så. Rätten att påverka har de som gör valet att gå med och uttrycka sin åsikt som medlem i föreningen. Gör man det har man genast yttrande- och rösträtt och i en ny och ung förening med inte särskilt många aktiva medlemmar ännu kan man påverka mer ju tidigare man hoppar på. "Den där föreningen några har startat talar inte för mig" ser jag därmed som ett sjukt svagt argument, föreningen i fråga är inte större än att den personens åsikter skulle kunna göra skillnad - om han/hon bara går med.

Däremot är Autism- och Aspergerförbundet mycket större och ska passa även de anhöriga och professionella också, så det är för mig en logisk supersjälvklarhet att en enskild aspergare kan påverka som mest i en föening enbart för vår grupp.

Någon som tycker en alldeles ny förening borde funka på delvis annat sätt och är röststark och kan få med sig tillräckligt många fler som är med på samma linjer skulle kunna åstadkomma något. Däremot handlar föreningsarbete lika lite om att bli medlem, invald i styrelsen och väl där kunna skrika högst. Inom en förening och i dess styrelse gäller det att kunna jämka samman många gånger delvis skilda viljor så nära varandra man kan komma och ta majoritetsbeslut - och således ha vilja och förmåga att kunna kompromissa när så blir påkallat. Ibland finns en minoritet som är besviken och i värsta fall så besviken att man tar sitt pick och pack och går. Det enda det egentligen handlade om i en viss historia som till stor del kom att utspelas mer på det här forumet än i den aktuella föreningen...

Föreningar är ändå väldigt strukturbundna och logiskt uppbyggda saker och borde passa många aspergare som hand i handske. Tillsammans är vi faktiskt starka, vi också! Uppsplittrade på tre parallella intresseföreningar (jag är medlem i alla tre, så enkelt är det ) plus alla horder som inte ser något värde i intresseföreningar alls gör vi oss betydligt svagare än jag tycker vi har råd att vara - det tycker jag världen runt omkring oss ger oss tecken på var och varannan dag. Mina fem cent...

Om alla engagerade intresserade aspergare är med i tre olika föreningar med varsin röst i debatten blir gruppen åtminstone någonstans uppemot tre gånger så röststark i samhället. Når man dit blir ymnigheten av föreningar närmast ett plus. Det är precis det jag väljer att försöka satsa på, som medlem i alla tre. Men dyrt blir det. AAF tar 300 spänn fr o m 2012...

Att sätta alltifrån förståndshandikappade till genier i samma grupp ökar sannolikheten för att fördomar och stigmatisering ökar i samhället i stort eftersom förmågan att göra urskilljning hos allmänheten och även politiker är för låg. Vägen till helvetet är prydd med goda intentioner och att vara bredd innebär också att minsta gemensamma nämnare blir det som sätter dagordningen.

Gehör för aspergerperspektiv i en förening med personer som kan ha som främsta syfte att få sina söner/döttrar att bli enligt normalmallen utan hänsyn till det som faktiskt fungerar bäst för den egentliga personen i sammanhanget. Eller personal som kanske mest ser det ur ett hanteringsperspektiv. Gör att perspektiv från de det egentligen handlar om lätt blir marginaliserade för att strukturen förstärker andras målsättningar.

Mycket väl funnet, Plåtniklas!
Lyfter på hatten för din klarsyn.