Om man har misslyckats med sina vänner. Folk tar bort mig från sin vänskapslista på Facebook, ringer mig och ber mig att sluta ringa och säger att i klassen så är det ingen som tycker om mig. Och att folk funderar på att sluta. Jag har ingen nära vän. Har bara min syster som är min kompis.Om allt detta händer vad gör man då?

Funderar på varför det händer? Hamnar du i bråk med folk innan dom tar bort dig eller sker det helt utan anledning?

Vad tråkigt för dig!

Har du frågat dem som ringer varför de inte vill att du ska ringa mer? Tycker de att du ringer för ofta, pratar för länge, pratar för mycket om (för dem) ointressanta saker? Det är svårt att ändra sig om man inte vet vad man gör för fel.

Att få nära vänner är svårt, jag vet inte hur man gör. Men kompisar borde inte vara omöjligt. Hittar du inga i klassen kanske du kan hitta utanför, t ex via internet.

Jo jag säger saker ibland som kan verka elakt. De är skämt som missförstås, fel tonfall och ibland för rakt på sak. Sen så tror jag att många upplever mig som antingen blyg och försynt eller helt känslokall. Folk har svårt att läsa av mig. Men folk runt omkring mig vet om mina problem så jag tycker det är lite extremt att bryta kontakten helt så där.

Oooops Inge illa menat nu med detta bara det att jag höll på få hjärtsnurp när jag läste det ovan!
fel tonfall och ibland för rakt på sak och att folk har svårt att läsa av en med mera ja iallafall så sant så sant.. hade ju varit bra om det vart annorlunda för en annan och kommit med nåt positivt istället för ja det där känner man igen och sen inget mer.

Jag har väl inte haft nån tur med heller. Det känns som att mitt namn skrämmer folk.

Ja jag är så ledsen nu för det känns när folk bara bryter kontakten och man inte vet varför. Folk har sagt till mig att alla går inte ihop med alla och det är sant. Men det är så smärtsamt när man träffat någon och man trodde att det skulle kunna bli vänskap så blir det inte det. Men jag får försöka gå vidare men jag vet inte vad jag ska ändra till nästa gång.

Vadå vänner? själv har jag nog passerat det stadiet, men kan verkligen förstå dig. På den tid jag försökte bli vän med folk, hade jag inte fattat skillnaden mellan min asperger och andra personer med NT beteende. Därför förstod jag alldrig varför och om jag gjorde bort mig. Tror faktiskt du har möjlighet att skaffa vänner, men du borde nog söka bland folk som har liknande intressen som du.
Själv försöker jag så sakteliga bli lite social med folk som likt mig, tycker om att vara ute i naturen, det blir ganska otvunget. Om man tex är ute och vandrar i skogen, är problemet med ögonkontakt, nästintill eliminerat. och samtalen handlar oftast om det som intresserar.
Nu är jag betydligt äldre än du, har hunnit bli pensionär, men jag känner väl igen problemen från min ungdom. Vi aspisar brukar ju oft vara ganska bra på våra specialintressen, me det gäller att inte bli för krävande mot andra, när vi berättar.

Devil skrev:Jo jag säger saker ibland som kan verka elakt. De är skämt som missförstås, fel tonfall och ibland för rakt på sak. Sen så tror jag att många upplever mig som antingen blyg och försynt eller helt känslokall. Folk har svårt att läsa av mig. Men folk runt omkring mig vet om mina problem så jag tycker det är lite extremt att bryta kontakten helt så där.

Om du uppfattas som helt känslokall och lite elak kanske det inte är så konstigt att de backar.
Man minns det som sårar. Även om man är medveten om någons problem tänker man inte på just det när man blir sårad, ledsen och kanske tom lite rädd. Och det kan vara svårt att glömma det som sårat en.

Om jag blivit riktigt sårad flera gånger av en person har jag svårt att skaka av mig känslan, även om jag vet att personen har en diagnos. Och blir jag tillräckligt djupt sårad skulle jag bryta kontakten.

Kan du ändra ditt beteende? Tänka efter på hur det du säger kan uppfattas? Alltså tänka ordentligt innan du pratar?
Jag vet att det inte är så lätt, jag har förmågan att säga fel saker vid fel tidpunkt.
Eller rättare sagt "hade". Jag tror att jag genom åren och ett otal misstag lärt mig att gå en balansgång för att inte såra.

Från början när jag var yngre så var jag väldigt rädd att såra andra så jag sa förlåt hela tiden vilket gjorde att folk retade mig för det. Det känns som att vad man än gör så blir det fel. Men visst det kan jag påverka själv. Men att jag uppfattas som känslokall kan jag göra något åt.

Devil skrev: Det känns som att vad man än gör så blir det fel.

Ja som sagt det där känner man igen men jag menar inte nu att det inte går att påverka och förändra för det gör det, men för egen del om jag tänker tillbaka iallafall så har det känts så alldeles för ofta ja ja ja ...

Nästan dagligen i mitt långa liv nu har hjärnan varit inställd på... ingenting kan bli lyckat utan vad man än gör blir det bara skit av allt och ingen vill vara med en ärligt,om någon visat nåt sorts intresse från början har man bara känt.. är bara ett spel för stunden inte ärligt för fem öre!

Det gör ont att läsa och det påminner mig alltför mycket om min mamma. Jag avvisade henne, jag tålde inte henne helt enkelt, drog mig undan av ren självbevarelseinstinkt. Hon kunde aldrig fatta att man inte bara kunde "spy ut sig" på någon annan och ändå förbli accepterad. Svårt, svårt...
Själv är jag av den överförsiktiga typen och lider av konfliktskräck i stället.