Jag är inte Aspie, men tror jag har liknande symptom,
4 års särskola med kränkande behandling som leder till utanförskap.

Man kan säga att vara nästan fullt frisk till att verkligen behöva
rehabilitering, men hur funkar samhället då?

Rehabilitering - ja då ska man skickas på en daglig verksamhet,
men att få en mentor som kan stötta en i sina ideér och förslag på
vad man kan hitta på går inte.

Min kurator fick t.ex. inte hjälpa mig att planera och strukturera upp
en flytt, inte heller mina boendestödjare, så nu är jag tvungen att tillfälligt
skaffa en god man som hjälper mig planera detta, och då ska man gå via Tingsrätten.


Vore det inte bättre med en stödperson som kan hjälpa en med alla delar?
En Kp som kanske går in mer än som bara Kp, gärna en man känner sen tidigare,
eftersom boendestödjarna kan inte se mellan fingrarna hur mycket som helst.

Jag skulle verkligen behöva stöd och rehabilitering men det blir nog i form
av att en gm hjälper mig planera detta, sen ska vi i god tid innan flytt ordna
boendestöd och sådant så man får träffa 1 eller 2 boendestödjare redan första eller
andra dan i den nya staden, dom kanske hjälper en att flytta in och organisera upp.


Men då var min kurator så "Du vill ha allt serverat", nej det vill jag inte,
jag vill planera och strukturera och ordna så allt är ordnat redan innan jag åker.

Som att t.ex. ordna så Bredbandsbolaget är klart att kopplas in då man kommer på plats,
att dom skickat modemet till min nuvarande adress så jag plockar med mig det under flytten
och kopplar in direkt då jag kommer dit, antagligen kommer jag skaffa ett mobilt bredband
att ha i reserv.


Vad tycker ni? Är det rätt att hela tiden skylla på regler och sen blir man lämnad ensam, jag har försökt flytta flera gånger, men det blir att man packar, sen packar man upp allt igen.

Bra kan bli bättre, hade jag trivst i Övik hade jag gått med i Socialdemokraterna och
påverkat kommunen till att förbättra sitt omsorgsarbete, men man vet inte ens vem man ska prata med.

Träffar man politikerna och diskuterar gamla erfarenheter om särskola så pratar dom bara om daglig verksamhet och sånt, men att verkligen hjälpa mig att påverka så att jag får se en förbättring av särskolan och att dom hjälper mig reda ut gamla konflikter är omöjligt.


Varför är folk så dåliga på att ta hand om varann för?

Jag gick aldrig på särskola utan gick med så kallade NT(vanlig skola) fick väl höra om särskola av nån lärare femman eller sexan men jag vägrade minns jag,sen om läget sett annorlunda ut idag om det hade blivit särskola, vet ej,kanske hade fått mer stöd och hjälp men tänka bakåt ingen mening nä bara så dumt så dumt, snart tjugo år sen en annan gick ur nian, nämdes inget om asperger då på åttiotalet vad jag kommer ihåg!
Har varit här på detta forum nu ett tag men jämfört med många andra här känner jag ingen överhuvudtaget på nåt sätt, så ska man ta upp en diskussion eller så.. känns lite märkligt.. här kommer jag och ska försöka va delaktig men som ingen har en susning om vem man är,mer än att man har användarnamn så tokigt som uddaaspergare.. kan man ju tolka på lite olika sätt, jo antagligen!

Att vara i behov av stöd? ja det är något som är jävligt kluvet för mej och ett beskymmer då, när det handlar tex om boendestödjare, har jag inte förut tänkt på att dom ser en som enbart vårdtagare inget annat alltså,sen tur att dom finns för dom som har svårt med naturliga relationer med människor och tufft med vardagen och allt vad det nu kan vara,jodå så dom fyller sin funktion för vissa och som tycker bara det är kanon med boendestödjare och ser det inte negativt på nåt sätt,jag har haft det detta år men har samtidigt funderat? vad ska jag ha dom till men å andra sidan klarar jag mej inte helt på egen hand,så det blir snurrigt i hjärnan då och då
Sen snacket om att boendestödjare får ju betalt för att va med en..det kan man ha delade meningar om som sagt,grubblar väl mer på det också om man har endast det i stort sett, inget normalt umgänge vid sidan om som variation,spekulerar bara nu...

Har för mej jag läst nån gång här på forumet om någon som varken känner sej hemma bland så kallade NT, inte heller aspergare fast då har fått den diagnosen själv... hur som helst undrar jag om det inte är så för mej, lyckas tydligen inte skriva nåt här som intresserar och som man kan föra en diskussion om och bolla lite tankar med andra om... så jag funderar då starkt på om jag hör hemma nånstans överhuvudtaget nä kanske inte! en period funderade man på down syndrom men där hör jag definitivt inte in heller så....

Min spontana tanke är att det borde gå att få just sådan hjälp som att planera en flytt.
Personligen skulle jag nog inte planera mer än vart jag ska flytta och hur jag vill ha det där och försöka lösa det.
Nu vet jag inte alla detaljer men tex bredbandsuppkopplingen verkar väldigt vettigt att ha klar innan man kommer på plats precis som du beskriver TS, däremot skulle jag inte ha skaffat mobilt bredband men vi är alla olika.
För 15 år sedan hade jag troligen skaffat det mobila bredband om det funnits då just för att gardera mig med tanke på vad jag då tyckte var roligt att göra med datorn/datorerna. (har lite för många datorer lol )