Lite tråkigt när enda och ända blandas samman.
Enda används om ett ensamt objekt, detta är den enda vänliga språkpolistråden.
Ända används om ena änden (eller rumpan) på ett objekt, allt har en ända, utom korven, den har två.

Har hänt att jag skrivit fel i brådskan fast jag vet skillnaden.

Har även råkat blanda ihop:

en = 1
än = ännu

Zombie skrev:Nej, jag har ingen viss text i minnet och ackusativ verkar sannolikare: man lägger dit rågen, den låg inte där redan. Alltid förbiser man någonting, suck. På isländska blir det ju tydligt ("böta med grått ovanpå svart").

Vad som är riktning och vad som är befintlighet kan man ju förresten ha lite olika uppfattning om:

Jag är där. (B)
Jag går dit. (R)
Jag sätter mig där. (B)
Jag lägger mig där. (B)
Tidningen ligger där. (B)
Jag lägger tidningen där. (B)

Ich bin dort. (B)
Ich gehe dorthin. (R)
Ich setze mich dorthin. (R)
Ich lege mich dorthin. (R)
Die Zeitung liegt auf dem Tisch. (B)
Die Zeitung liegt dort. (B)
Ich lege die Zeitung auf den Tisch. (R)
Ich lege die Zeitung dorthin. (R)

Däremot dit som verbpartikel med sätta och lägga: lägga dit tidningen etc.

Dorthin motsvaras väl snarare av "där borta" än av "där" på svenska.
Det jämkar jämförelsen tror jag.

nallen skrev:Dorthin motsvaras väl snarare av "där borta" än av "där" på svenska.
Det jämkar jämförelsen tror jag.

Såvitt jag förstår förhåller det sig på följande sätt:

-hin anger riktning, vilket innebär att ett adverb med slut på -hin är utbytbart mot en prepositionsfras där rektionen står i ackusativ (och prepositionen är an, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor eller zwischen): ich fahre {dorthin / in die Stadt} (men ich wohne {dort / in der Stadt}). Verben setzen, stellen och legen tar samma slags rumsadverbial som fahren: ich setze mich {dorthin / auf den Stuhl} (men ich sitze {dort / auf dem Stuhl}). Således motsvaras svenskans här och där vid sätta, ställa och lägga av tyska adverb med slut på -hin.

Min tyska är rostig och jag har aldrig kunnat på den nivån. Jag tror mig ändå ha hört både "Ich fahre dort" och "Ich fahre dorthin" i betydelsen "jag åker dit" -men det kan vara slarvigt lyssnande från min sida. En bekant tyskalärarinna förtäljer dock att tyskarna själva bryter alltmer frekvent mot sitt språks något snåriga regler. Jag har helt enkelt inte på fötterna att uttala mig om vare sig hur det är eller om hur det "ska" vara.

HGJ skrev:[...] an, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor eller zwischen [...]

... och gegenüber, väl?

nallen skrev:

HGJ skrev:[...] an, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor eller zwischen [...]

... och gegenüber, väl?

Nej, gegenüber hör till de prepositioner som alltid styr dativ.

*språkförvirrad*

ragnevi skrev:Själv är jag hängiven macanvändare, när alla andra använder Windows och du är den ende som är lite tekniskt kunnig på kontoret vill du inte använda något annat än mac. För när du har fullt upp med att fixa alla andras strulande burkar vill du inte behöva lägga tid på att hålla efter din egen…

Från: post659077.html#p659077

När en svensk här i Sverige efter amerikansk modell börjar använda "du" istället för "man" blir blir jag antingen förvirrad och undrar vem som åsyftas (som jag blev i det här fallet) eller småirriterad för att detta är den absolut vanligaste språkförändringen som svenskar lägger sig till med så fort de varit i Hollywood några månader. (Uttrycket verkar vanligast på västkusten; jag har själv råkat förvirra östkustamerikaner genom att använda "you" där de förväntar sig ett "one".)

Jag hoppas verkligen att detta inte får rot här i Sverige eftersom vi redan har ett mycket väl fungerande och mindre förvirrande ord för detta: "man". Eller "jag" (i de fall man bara syftar på sig själv men säger "man" för att slippa stå för det eller bli för personlig).

(Hoppas Ragnevi ursäktar att jag citerade exemplet, inget illa menat förstås.)

Martin Kellerman, snälla rara söta, jag tokälskar din serie, men det heter inte LANDSTÄLLE, det heter LANTSTÄLLE!

Parvlon skrev:Cat fight's innebär en hel del kvinnlighet imo.

Efter särskrivning är apostrof-s där det inte ska vara något nog den vanligaste felskrivningen både bland svenskar, nysvenskar och faktiskt även bland engelsmän och amerikaner som använder det felaktigt i sitt modersmål.

1. På engelska indikerar 's att något tillhör någon, t ex Angelo's car, Bono's benefits, Carl's amusement.

Är det fler som äger en sak eller egenskap så lägger man apostrofen sist, t ex peoples' votes. Om man inte menar folket i singular, då blir det the people's vote.

Vill man på engelska ange plural (flera av något) så använder man ett enkelt s utan apostrof. One car, many cars. One catfight, many catfights.

2. På svenska används inte apostrofer för att markera ägande utan bara ett enkelt s. Anitas äpple.

Enda undantaget i svenskan är namn som slutar på s, där man i förtydligande syfte kan lägga till en apostrof efter s:et. Anders' apelsin.

Iridia skrev:Är det fler som äger en sak eller egenskap så lägger man apostrofen sist,

Inte om ordet i fråga inte har -s eller -es som pluraländelse: the children's toys, the women's clothes.

Iridia skrev:t ex peoples' votes. Om man inte menar folket i singular, då blir det the people's vote.

Även formen people (i genitiv people's) uppfattas i allmänhet som plural: the people have spoken etc. Formen peoples (i genitiv peoples') kan väl bara avse (flera) folkslag. Med the peoples' votes menas således folkens/folkslagens/nationernas röster, med the people's votes däremot folkets/människornas röster.

Jo det stämmer nog. Tack för korrigeringen.

Jag har sett allt oftare i forum och bloggar hur man av någon för mig obegriplig anledning sätter ett "h" efter ordet "ju", så att det blir "juh". Vad i hela friden gör man så för? Varför sätter man till en totalt onödig bokstav, som förmodligen inte ska uttalas (eller säger dessa personer "juh"?), i slutet av ett kort ord sådär? Tendenser är väl annars snarare att man, för att förenkla sms:ande och dylikt förkortar ord istället för att förlänga dem. Jag har aldrig sett stavningen "dåh", "jah", "duh", eller liknande (men det kanske kommer ). Mig veterligen är det väl bara är det väl i svenskan bara ord som slutar på -sch, som "dusch", som har ett h sist.

Är det någon här som kan föklara varför en del gör så?

Det stavas "ju", inte "juh"!

Det där tror jag att jag kan förklara.

När man på svenska skiver "juh" istället för "ju" så är det att betrakta som skrivet talspråk i stil med "dom" snarare än som felaktig skrivsvenska. H:et tillkommer sannolikt för emfas och om man skulle uttala det skulle det faktiskt finnas ett nästan hörbart h i utandningsluften där på slutet, ex "men så är det juh!"

Jmfr med ett frustrerat "gah", eller "meh" som också är en sorts nästan seriebubbleuttryck som blivit vanliga då man använder skrivmedier istället för samtal eller telefonsamtal, för att illustrera olika känslolägen som man annars skulle använda kroppsspråk och röstläge till att förmedla. Eller för all del det gamla klassiska luftinsugandet som en bakvänd vissling som norrlänningar gör för att visa medhåll utan att behöva göra sig omaket att uttala ett ord.

"Duh" finns men betyder och uttalas inte duu utan dö-öh. Det är ett amerikanskt uttryck som vi faktiskt inte har någon riktigt bra svensk motsvarighet till och som kommit att användas mer och mer både online och i riktiga samtal. Det betyder ungefär "jamen självklart", fast lite mer ironiskt och träffsäkert.

Så länge man vet om att "juh" och liknande uttryck inte är riktig svenska och inte använder dem i mer seriösa sammanhang så tycker jag det är helt ok. För normalt stavas det mycket riktigt "ju", och inte "juh", juh!

@Iridia: Det kanske är som du säger. Oavsett vilken förklaringen är så tycker jag ändå det ser urdumt ut att stava det så, men så är jag ju(h) också en språkpolis av besvärande mått. Jag mår fysiskt illa av skrivfel och brukar sitta och rätta i dagstidningar, reklamblad med mera, när jag är på det humöret.

Solitaria skrev:Jag mår fysiskt illa av skrivfel och brukar sitta och rätta i dagstidningar, reklamblad med mera, när jag är på det humöret.

Jag är korrekturansvarig på mitt jobb och höll på att få ett hysteriskt sammanbrott när min chef tyckte jag petade för mycket i hans text eftersom "särskrivningar inte är så farliga". Dåligt språk ger mig magproblem. >.<

I "talspråkstext", som på Facebook, sms eller liknande skriver jag "juh" (ett lite avmätt "eller hur" med mycket luft) och "jue" (ett spetsigt eftertryckligt "ju" med ett avslutande ä-ljud)

Henkkalexi skrev:Jag är korrekturansvarig på mitt jobb och höll på att få ett hysteriskt sammanbrott när min chef tyckte jag petade för mycket i hans text eftersom "särskrivningar inte är så farliga". Dåligt språk ger mig magproblem. >.<

"Inte så farliga"?? Jag skulle också fått ett sammanbrott.

Iridia skrev:

Henkkalexi skrev:Jag är korrekturansvarig på mitt jobb och höll på att få ett hysteriskt sammanbrott när min chef tyckte jag petade för mycket i hans text eftersom "särskrivningar inte är så farliga". Dåligt språk ger mig magproblem. >.<

"Inte så farliga"?? Jag skulle också fått ett sammanbrott.

Jag håller honom i strama tyglar och bitchar konstant på den punkten. Kan jag något, så kan jag något och då får de som inte kan rätta sig. Basta!

Heja Henkka!

Tycker mig ha märkt en viss rädsla att använda bindestreck. T.ex. som om särskrivning vore mera "rätt" än bindestreck i de fall hopskrivning av sammansatta ord blir för långt eller otydligt.
Jag tycker att bindestreck är befogat för läsbarheten ibland.

Bindestreck ska man bara använda vid radbyte eller i dubbelnamn.

Henkkalexi skrev:Bindestreck ska man bara använda vid radbyte eller i dubbelnamn.

Förkortningar och siffror också va? Typ SFI-studenten, 11-tiden.