Hej, jag är ny medlem och har läst lite på forumet men detta är mitt första inlägg.
Jag vill berätta om min situation och vill sedan veta vad ni tycker.

Jag är väldigt osocial av mig, jag har få kompisar och jag har alltid haft svårt för att skaffa vänner, har aldrig haft nån flickvän eller ens nån dejt. Jag tycker det är svårt att träffa människor och det är jobbigt när dom som jag känner vill vara sociala nästan varje dag då jag gärna stannar inne i min studentlägenhet en vecka i streck utan direkt kontakt med någon.
Jag gillar att vara ensam och går helst och handlar och gör andra saker själv så jag slipper gå med någon eller träffar någon på vägen som gärna pratar och vill ha nån som säger en massa saker tillbaka, vilket jag inte gör.

Jag har alltid haft det svårt i skolan men ändå lyckats klara mig med godkända betyg i det mesta.
När jag gick i högstadiet va jag ofta hemma sjukanmäld då jag tyckte allt i skolan va ointressant och allt som är ointressant för mig är väldigt svårt att göra.
Jag va heller inte intresserad av att vara med skolkompisarna.
Det va bara bild och slöjd i skolan som va roligt för där fick man vara kreativ och göra praktiska saker och man fick syssla med sina egna valda projekt i fred.

Gymnasiet va jobbigare då man hade mer krav på sig för att få godkänt i ämnena.
Jag va lika osocial här och gick aldrig på nån fest eller på balen som va i slutet av utbildningen.

Efter gymnasiet visste jag inte riktigt vad jag skulle göra.
Jag försökte läsa ikapp det jag hade misslyckats med i gymnasiet på komvux men det gick inte bra, efter bara några tillfällen slutade jag gå på lektionerna.
Sedan försökte föräldrarna tvinga mig att hitta nåt jobb.
De enda två jobben jag har kunnat provat på är saker som jag verkligen inte ville göra, servicehem och dagis. Det kändes väldigt jobbigt och dåligt och jag slutade efter några dagar.
Jag kände att det va helt omöjligt för mig att jobba med något som jag inte va intresserad av och där jag måste vara social.

Ca 3 år (är lite osäker på årtalen) efter jag slutade gymnasiet så kom jag in på en utbildning på Högskolan i Skövde som jag tyckte verkade intressant, Dataspelsutveckling - Grafik då det kombinerar två stora intresseområden: 3d-grafik/teckna/måla och spel.
Det va här mina problem blev väldigt uppenbara för mig själv och det blev till slut för jobbigt för mig så jag va tvungen att nyligen söka hjälp.
Anledningen till att det blev väldigt jobbigt är att jag klarade inte av alla krav som ställs för att klara av utbildningen.
Kurser som har med intresset att göra brukar gå att genomföra ganska lätt eftersom det är mycket praktiska saker man ska göra för att visa att man lärt sig och oftast inget eller väldigt lite skrivande och annat som jag tycker är jobbigt.
Jag ligger nu redan 1 år efter och jag är orolig för att jag inte ska kunna göra klart utbildningen.
Jag tror inte jag hade räknat med att behöva göra så mycket saker som jag tycker är ointressant och jobbigt för att klara utbildningen.

Då det har blivit mer och mer sådana kurser med allt högre krav så har stressen och ångesten över att inte klara av det ökat mer och mer under de 2,5 åren jag har gått på utbildningen.
Stressen har gjort att jag fått svåra sömnproblem de senaste månaderna, jag har börjat oroa mig för saker jag inte brukar oroa mig för och det har slitit på huvud och kropp och gjort att jag har förlorat energi för att göra även det som jag gillar och brinner för och den senaste månaden eller så har aptiten blivit mindre och mindre. Strax efter jul vägde jag 102kg och nu väger jag 96kg. Att tappa aptiten va den känslan jag reagerade mest på då jag alltid har varit väldigt glad i mat eller vad man ska säga.

I slutet av förra veckan blev det för jobbigt och jag ringde för att få en tid till en läkare som jag va hos idag och försökte förklara mina problem. Då jag har väldigt svårt för att prata med andra människor så vet jag inte om jag förklarade mina problem på ett tydligt sätt för honom för först ville han bara ge min nåt för att hjälpa mig sova, sedan ändrade han sig och gav mig antidepressiv medicin (Mirtazapin Teva) som samtidigt ska göra mig trött och ska hjälpa mig att sova.
Då min bror har fått diagnosen Asperger så nämnde jag det för läkaren och sa att jag känner igen mig mycket i symptomen som jag har förstått att han har.
Läkaren frågade mig om jag har svårt att läsa av om människor t.ex. är ledsna och om jag kan förstå hur dom känner sig då?
Jag anser inte att jag har problemet med det men det kändes som att läkaren grundade sin uppfattning på enbart den punkten.
Läkaren sa att han skulle remittera (stavning?) mig till nån på vårdcentralen för några slags samtal, kommer inte vad han kallade dom, men att det kan dröja ca 3 månader då dom som gör det är väldigt upptagna.

Läkaren sa också nåt i stil: att allt i livet är inte roligt och lätt och att vissa krav måste man klara. Han tyckte att jag bara hade problem med självdisciplin och jag att jag behövde ändra på det och att det är upp till mig själv.
Då kände jag mig väldigt nedslagen och undrade om han förstår hur svårt det är för mig för just den känslan av att inte klara av att göra saker hur mycket jag än försöker att pusha på mig själv och att inte förstå varför det är så svårt är något av det som är jobbigast för mig.

Eftersom jag har väldigt svårt för att prata så tror jag inte att jag kunde förklara för honom hur svårt det är för mig och det kanske bara är en kommunikationsmiss som gör att han inte misstänkte Asperger, vilket är det jag misstänker.


Så nu vet jag inte vad jag ska tro...

Välkommen.

Tycker att det låter klokt av dig att gå till läkaren i alla fall. Och det var nog klokt av läkaren att misstänka nåt asperger-aktigt. (Det kanske inte är det, men kan vara idé att kolla.)

Välkommen i alla fall.

Ganesh skrev:Välkommen.

Tycker att det låter klokt av dig att gå till läkaren i alla fall. Och det var nog klokt av läkaren att misstänka nåt asperger-aktigt. (Det kanske inte är det, men kan vara idé att kolla.)

Välkommen i alla fall.

Läkaren misstänkte INTE nåt asperger-aktigt, han tyckte bara att jag hade dålig självdisciplin..


Här är ett smakprov på saker som jag har gjort ifall det kan vara intressant för någon:

http://fc03.deviantart.com/fs14/f/2007/098/e/6/Some_thing_or_other_by_njali.png
http://fc05.deviantart.com/fs18/f/2007/183/c/0/Mountain_range_by_njali.png

Mitt fel. Jag drog min slutsats av läkarens frågor efter det att du berättat om din bror.

Gillar bilderna!

Skriv ner problem, känslor och sådant som kommer för dej, leta på nätet där människor förklarat hur dom har det om det stämmer för dej, och ta med och visa och tala om att du har svårt att utrycka dej.

Eftersom du tydligen bor i Västra Götaland så kan du skriva hit

Skaraborgs sjukhus, Division psykiatri,
Neuropsykiatriska utredningsenheten
521 85 Falköping

Berätta det du skrivit här och gärna mer så att de får en bra bild av dig.

De brukar ha kort väntetid, men jag kan inte garantera att de tar emot dig.

Det är en dansk psykolog, väl meriterad men ibland lite för lättsam s a s, han tar inte alltid folk på allvar, och en kvinnlig psykiater som gör utrednignarna.

Men det är ju värt ett försök iaf. Får du diagnos så är ju allt OK, om inte så har du nog ändå fått veta en del om hur du fungerar och hur du kan hantera det.

Lycka till!

A skrev:Eftersom du tydligen bor i Västra Götaland så kan du skriva hit

Skaraborgs sjukhus, Division psykiatri,
Neuropsykiatriska utredningsenheten
521 85 Falköping

Berätta det du skrivit här och gärna mer så att de får en bra bild av dig.

De brukar ha kort väntetid, men jag kan inte garantera att de tar emot dig.

Det är en dansk psykolog, väl meriterad men ibland lite för lättsam s a s, han tar inte alltid folk på allvar, och en kvinnlig psykiater som gör utrednignarna.

Men det är ju värt ett försök iaf. Får du diagnos så är ju allt OK, om inte så har du nog ändå fått veta en del om hur du fungerar och hur du kan hantera det.

Lycka till!

Jag är utredd just i Falköping men inte av den danske psykologen utan av en annan som också jobbar (jobbade?) där. Min uppfattning är att de hade en prestigelös och avspänd inställning, bemötandet var okomplicerat och det passade mig. Däremot tyckte jag inte på något sätt att jag inte blev tagen på allvar.

Väntetiden var 4-5 veckor för två år sedan.

Väntetid i Kungälv (1år sedan) = 2år

Jag kanske inte är ett 'akut' fall, men jag fick uppfattningen som att dem hade ganska mycket att göra och att dem var underbemannade.

Titti

Vad skönt att höra att det finns nöjda personer som blivit utredda där.

Mern jag har träffat några som inte är det och som tyckte att deras problem blev bagatelliserade. Men då träffade de dansken.

A skrev:Titti

Vad skönt att höra att det finns nöjda personer som blivit utredda där.

Mern jag har träffat några som inte är det och som tyckte att deras problem blev bagatelliserade. Men då träffade de dansken.

Jag har en god vän som också blivit utredd där, av dansken. Hon är också nöjd - fick en ADD-diagnos vilket stämde väl med hennes egen uppfattning (och hennes testresultat). För min del övervägde de ADD som tilläggsdiagnos då en hel del talade för det men uteslöt det pga en del direkt motsägande testresultat.

Finns det ingen möjlighet att man kan samtala med en psykolog som arbetar privat ett antal gånger angående om du har AS eller ej? Därifrån kan du kanske få mer tyngd genom att bifoga ett utlåtande från psykologen när du söker till en utredningsgrupp. Vet någon någonting om detta?

vetej skrev:Finns det ingen möjlighet att man kan samtala med en psykolog som arbetar privat ett antal gånger angående om du har AS eller ej? Därifrån kan du kanske få mer tyngd genom att bifoga ett utlåtande från psykologen när du söker till en utredningsgrupp. Vet någon någonting om detta?

Jag har inte kollat upp det men samtal med en psykolog låter dyrt och jag har bara CSN att leva på och det blir inga pengar över varje månad

silentlob skrev:

vetej skrev:Finns det ingen möjlighet att man kan samtala med en psykolog som arbetar privat ett antal gånger angående om du har AS eller ej? Därifrån kan du kanske få mer tyngd genom att bifoga ett utlåtande från psykologen när du söker till en utredningsgrupp. Vet någon någonting om detta?

Jag har inte kollat upp det men samtal med en psykolog låter dyrt och jag har bara CSN att leva på och det blir inga pengar över varje månad

På Studenthälsan brukar psykologer, psykoterapeuter och liknande finnas för en rimlig kostnad. På Karlstad Universitet kostade det mig 70kr för 45 minuter hos psykoterapeut. Dessutom var de tre första samtalen gratis. Värt att kolla upp!

Skolan har tydligen kontakt med någon för psykoterapi och det kostar 250kr per tillfälle och det borde jag väl ha råd med om mina föräldrar hjälper till att betala.
Jag ska försöka få tid till någon kurator på skolan att prata med först.

Silentlob

Du kan skriva direkt till teamet i Falköping.
Det kostar bara ett frimärke.

Får du komma dit så är ju problemet löst.

Om inte så ska du kanske följa nåt av de andra råden du fått.

A skrev:Silentlob

Du kan skriva direkt till teamet i Falköping.
Det kostar bara ett frimärke.

Får du komma dit så är ju problemet löst.

Om inte så ska du kanske följa nåt av de andra råden du fått.

Jag ska nog ta och göra det, tack för rådet.

A: Vet du om det är möjligt att skicka e-mail till dom då jag tycker det skulle vara lättare?