Ganesh skrev:Byten?
Sex för ömhet och närhet?
Ömhet och närhet för sex?

Varför inte både och för både och?

Jag tar mig friheten att ta ett citat från tråden "Hur klarar ni av ensamheten" och inleda en ny tråd. Jag har funderat mycket över det Ganesh skrev ovan. Eftersom jag står mitt i en utredning på BUP kring min dotter har frågan kommit upp där också - hon har en del svårigheter i sin relation till män vilket jag också alltid haft (nu börjar vi bli personliga...). Som barn var jag rädd för okända vuxna män, så till den milda grad att det hänt att jag fallit ihop gråtande på gatan om någon för mig främmande man tilltalade mig och suttit under bordet och ätit när någon för mig mindre bekant man varit med vid bordet.

Fullt så illa är det inte nu, jag kan tycka män är både trevliga och intelligenta, i själva verket har jag ofta lättare att umgås med män än med kvinnor. Men då handlar det som regel om praktiska projekt och konkreta diskussionsämnen. I tonåren försökte jag närma mig problemet genom att förföra de män som kom i min väg (vilket oftast var ganska enkelt att göra) - kanske som ett sätt att göra dem ofarliga? Som vuxen har jag konsekvent valt att gå in i relationer med män som varit omöjliga att leva ihop med, med män som befunnit sig i underläge på olika sätt. Samt att allt mer leva ensam.

Men jag funderar och jag funderar mycket.

Vad får människor att välja att leva tillsammans?

Den första förälskelsen är ett skäl att inleda en relation såklart. Men den är inte så lång. Ändå väljer människor att leva tillsammans, en del i många år. Vad är skälet? Har de ett gemensamt projekt ihop och hur ser det i så fall ut? Att arbeta ihop är ett projekt jag kan förstå, som ett slags kompanjonskap. Men att bara leva tillsammans? För att det är enklare att dela på hemarbetet, billigare att dela på de fasta kostnaderna i ett hushåll, enklare att organisera passningen av hunden och de eventuella barnen? Eller bara för sällskaps skull eller för att andra gör det?

Jag inbillar mig att det måste finnas ett djupare syfte som jag inte begriper. Kanske är ni fler här som inte riktigt begriper. Psykologen på BUP gjorde det uppenbarligen inte utan föreslog mig att anmäla mig till en kurs i genusvetenskap... Hon talade om att ha någon att föra intelligenta samtal med över middagsbordet - men det förutsätter för mig att jag inga barn har för det förutsätter att det är tyst och jag inte blir avbruten i tankegångarna. I vart fall för mig. Dessutom har jag svårt att äta samtidigt som jag försöker föra ett intelligent samtal. Intelligenta samtal med andra vuxna kan alltså inte förekomma i hemmet under den tid då barnen är hemma och vakna. Med barnen beror samtalen på deras ålder och mognad men barnen finns där ju ändå även om jag är ensam vuxen. Hade de bott delvis hos sin pappa (vilket de inte gör) så hade de naturligtvis gjort detsamma hos honom.

Det är naturligtvis så att man kan dela på arbetet med hem, barn och hus om man är två. Vore jag gift med en snickare kunde han reparera huset istället för att jag lejer bort jobbet, vilket vore billigare och enklare. Vore han inte så händig med det kunde jag reparera själv och han diska och läsa läxor med barnen. Naturligtvis vore det praktiskt. Handlar det gemensamma projektet mellan två vuxna människor som lever tillsammans om att dela det praktiska arbetet och kostnaderna i hemmet eller om just detta som Ganesh uttrycker i citatet ovan: att byta sex, ömhet och närhet mot detsamma tillbaka? Eller om något annat? Och i så fall vad?

Det är den svåra frågan och jag hoppas jag har lyckats förklara för er hur jag menar. Vi pratar här ibland om hur man skall hitta någon att vara tillsammans med men inte om varför.

"What's in it for me?"

För att få en personlig assistent/vårdare...

Anledningarna är så klart många, men i grund och botten är det väl att det ofta är enklare och trevligare att dela saker och ting med en människa man tycker om och uppskattar må det vara en kompis eller kärleksrelation.

Jag kan inte se något annat skäl än kärlek eller möjligen sex, till att leva tillsammans. Hur mycket frihet man än ger varandra så tror jag inte det kan kallas "att leva tillsammans" om man inte ger upp mer frihet än man får igen i form av praktisk hjälp och vanligt sällskap. Å andra sidan kanske det skiftar hur viktigt det är med exempelvis sällskap?

För mig måste det (tänker jag mig) finnas så mycket förälskelse "kvar" att det gör mer ont att leva isär än det tar emot att leva ihop. Andra kanske inte har mycket mer än sexuell attraktion kvar efter förälskelsen. Finns det månne något praktiskt sätt att indela människor efter hur de känner i den här frågan?

/ J

Inte lätt att ge ett kort svar på. Men om jag tittar på hur min och min hustrus relation är uppbygd, så finns det givetvis fler fördelar än dom rent praktiska som att dela på utgifter och göromål.

Jag själv har AS & ADD medans min hustru är NT. Vi har varit gifta i fjorton år och jag tycker nog för att använda en sliten klyscha att helheten bir större än delarna. Vi har under dessa år blivit ett ihopsvetsat team som kompletterar varandras starka & svaga sidor. Jag lägger stor vikt vid att vi kan ställa upp för varandra när livet är tufft. Vi delar båda den egenskapen att vi är ensamvargar och föredrar hemmets lugna vrå, men med den viktiga skillnaden att min hustru har den egenskapen att hon väldigt lätt kan vara social när det krävs och gör det på ett sätt som gör henne väldigt omtyckt av omgivningen. Samtliga av våra gemensamma vänner är hennes förtjänst, men då vi båda är väldigt osociala så blir det väldigt sällan som vi umgås med släkt & vänner.

Vi har båda våra hobbies respektive "aspiga specialintressen", och har löst det smidigt genom att ha var sitt hobbyrum där vi kan dra oss tillbaka när vi vill vara själva. När sedan lusten att umgås en liten stund infaller så "messar" eller ropar vi till varandra om att nu är det kaffe & en film i vardagsrummet som gäller! Eller helt enkelt bara smyger in och ger varandra en kram. Vi tycker båda två att vi på detta sätt får ut det bästa av både ensamhets- och gemenskapsbehovet.

Givetvis så tycker jag att det väldigt viktigt att man är på samma våglängd sas när man skall inleda en relation. Att tidigt diskutera hur man ser på livets viktiga beståndsdelar.

Anledningen till att Ford och jag lever tillsammans är kärlek.

Om inte annat så är det både billigare och miljövänligare än vad enmanshshåll är.

Massor av människor håller också uppenbarligen ihop relationer mer av praktiska skäl ("hur skulle jag klara ekonomin alldeles själv igen om jag lämnade honom" (/henne??!?)), samtidigt som det är sjukt svårt att se verklig kärlek hos den som är full av sådan. Det är oerhört märkligt, tycker jag.

Själv vill jag leva tillsammans med någon jag älskar just för att jag känner att jag är skapt med alldeles för mycket värme, kärlek, närhet och ömhet för att sitta ensam med det... det måste finnas någon att dela det med...

Det är på den punkten man kan undra om jag är ett unikum för min tid, jag har ju inte en utstrålning så att just några kvinnor känner av att det finns något trevligt, positivt och attraktivt med mig som en man som man skulle kunna tänkas komma nära, och inte är det något positivt att själv nämna sina företräden på de här punkterna heller, tvärtom verkar det vara mer oattraktivt i sig att nämna sådana sidor...

Alla andra som förhållandevis lätt kan mötas två och två, och ömsesidigt få intresse för varandra, de måste ha någon mekanism i sina sätt att fungera som vi är en del andra som saknar... Är det så det är?

Annars är jag helt enkelt för full av kärlek på ett sätt som det finns alldeles för få kvinnor som matchar och attraheras av... också ett jävla öde, det har jag aldrig bett om...

För att hela livet helt enkelt blir mycket roligare då. Man kan dela det som är tungt och svårt och besvärligt och då blir det lättare och man kan ha roligt tillsammans, någon att ha "intelligenta samtal" med i vardagen, någon att dela närhet med, någon som man samtidigt har en djup vänskap och många gemensamma referenser med, eller annars låta sig berikas av olikheterna.

Att leva tillsammans med någon är helt enkelt mycket lättare och roligare än att leva ensam endast till den dag man känner sig instängd och även ensam i förhållandet och priset för att inte ha sin frihet helt enkelt blir för högt.

Jag gillar män, de är söta, man får kuk och sällskap. Ekonomin förbättras en aning när man delar på elräkningen. Och så är det mysigt att vara besatt av någon. Antar att det är kärlek, när man inte kan tänka sig att leva utan honom.

Bjäbbmonstret skrev:För att hela livet helt enkelt blir mycket roligare då. Man kan dela det som är tungt och svårt och besvärligt och då blir det lättare och man kan ha roligt tillsammans, någon att ha "intelligenta samtal" med i vardagen, någon att dela närhet med, någon som man samtidigt har en djup vänskap och många gemensamma referenser med, eller annars låta sig berikas av olikheterna.

Att leva tillsammans med någon är helt enkelt mycket lättare och roligare än att leva ensam endast till den dag man känner sig instängd och även ensam i förhållandet och priset för att inte ha sin frihet helt enkelt blir för högt.

Precis, ett förhållande ska ge PLUS i livet, inte MINUS...

Själv har jag levt ett långt långt minus-liv och skulle ha tagit mig igenom mycket elände betydligt lättare, och säkerligen på andra bättre sätt (och sluppit många följd-eländen!) om jag hade delat livet med någon underbar människa vid min sida. Sannolikt har jag lidit oerhört av singellivet, relativt hur det hade varit om man hade mött den där speciella tidigt i livet.

Men... det fanns väl något slags mening med att man skulle gå igenom alla de här åren först, och SEDAN..............

Men den meningen är svår att förstå, när man inte alltid har vetat hur man ska orka härda ut över huvud taget i någon naiv förhoppning att en belöning väntar någon gång....

Tja, jag instämmer med föregående påståenden.
Folk är väl kära (får jag hoppas) och mår bra av att dela vardagen med varandra. Man behöver varandra på en djupare nivå.

Själv skulle jag då gott kunna ställa frågan: Varför vill man ens ha en partner? Minus vinner solklart över plus i den ekvationen för mig. Men jag vet ju att andra människor trivs med att vara med varandra och att bo tillsammans.
Själv vill jag dock aldrig någonsin tvingas dela bostad med någon annan än mina barn igen.

Leva tillsammans... jag tolkade det som att bokstavligen dela hemmet, men det verkar tydligen vara även att "bara" vara ett par.

Jag vill leva tillsammans med min pv i bägge aspekterna för han är allt det jag inte är och det på ett så fantastiskt sätt att ibland känns det som om varje sekund utan hans närvaro är en bortslösad sekund.

Juppjupp. Så är det.

Jag känner inget större behov av sällskap annat än mina barn och hundar, och många gånger inte ens det. Det sociala livet kräver så oerhört mycket av mig att jag tacksamt tar emot de ensamma stunder jag har. Jag kan inte känna att jag skulle vinna mer än jag förlorade genom att dela mitt liv med någon annan vuxen.

Ett fåtal vänner har jag redan. De förhållanden jag levt i har alla varit sådana att vi har aldrig dragit åt samma håll - det har alltid varit fråga om hans eller min vilja.

Det jag ibland kan känna vore skönt, vore att ha någon att dela föräldraskapet med - någon som kan ta en del konflikter med barnen när jag inte orkar, någon som kan göra saker tillsammans med mig och barnen när jag inte orkar eftersom det ofta går överstyr med sonen, någon som hjälper till och sköter hus, hem och sånt. Visst kan jag sakna en karl i sängen ibland. Men allt detta sammantaget blir för mig fortfarande inte ett svar på varför man lever tillsammans. Jag kan väl inte leva tillsammans med en man av de här skälen - det måste finnas något mer, något mer genomgripande som berör mig på djupet antar jag.

Jag kan inte riktigt känna att en man vid min sida skulle tillföra något mer än möjligen en del praktisk avlastning. I bästa fall. Mer sannolikt vore en person ytterligare som vill ha och ha och ha av mig och att jag skulle få ännu mindre kvar åt mig själv. Vad skulle jag få?

Förälskelse är en sak - men det är inget långsiktigt projekt. Arbetsdelning känns inte nog. Vad återstår? Gemensamt utbyte av sex, ömhet och närhet som Ganesh skrev? Det låter möjligen genomförbart men är det så enkelt?

Man lever tillsammmans för att man tröttar på att betala hyra för en för liten lgh för två och en som nästan står tom.

ASterix skrev:Inte lätt att ge ett kort svar på. Men om jag tittar på hur min och min hustrus relation är uppbygd, så finns det givetvis fler fördelar än dom rent praktiska som att dela på utgifter och göromål.

Jag själv har AS & ADD medans min hustru är NT. Vi har varit gifta i fjorton år och jag tycker nog för att använda en sliten klyscha att helheten bir större än delarna. Vi har under dessa år blivit ett ihopsvetsat team som kompletterar varandras starka & svaga sidor. Jag lägger stor vikt vid att vi kan ställa upp för varandra när livet är tufft. Vi delar båda den egenskapen att vi är ensamvargar och föredrar hemmets lugna vrå, men med den viktiga skillnaden att min hustru har den egenskapen att hon väldigt lätt kan vara social när det krävs och gör det på ett sätt som gör henne väldigt omtyckt av omgivningen. Samtliga av våra gemensamma vänner är hennes förtjänst, men då vi båda är väldigt osociala så blir det väldigt sällan som vi umgås med släkt & vänner.

Vi har båda våra hobbies respektive "aspiga specialintressen", och har löst det smidigt genom att ha var sitt hobbyrum där vi kan dra oss tillbaka när vi vill vara själva. När sedan lusten att umgås en liten stund infaller så "messar" eller ropar vi till varandra om att nu är det kaffe & en film i vardagsrummet som gäller! Eller helt enkelt bara smyger in och ger varandra en kram. Vi tycker båda två att vi på detta sätt får ut det bästa av både ensamhets- och gemenskapsbehovet.

Givetvis så tycker jag att det väldigt viktigt att man är på samma våglängd sas när man skall inleda en relation. Att tidigt diskutera hur man ser på livets viktiga beståndsdelar.

Oj, vad fint det var att höra. Det lät så verkligt och härligt. Tack att du delade med dig...

Hur mycket frihet man än ger varandra så tror jag inte det kan kallas "att leva tillsammans" om man inte ger upp mer frihet än man får igen i form av praktisk hjälp och vanligt sällskap.

Jag tycker det ligger mycket i detta påpekande. Det finns många som bara vill ha förälskelsen och skyr ansvar som pesten.

För mig betyder "leva tillsammans" att dela livet. Hur det sen ser ut är olika från par till par. Jag har speciella behov som, garanterat, inte vem som helst kan leva med. Hur förälskad han än blir i mig. Det samma gäller åt andra hållet. Hur förälskad jag än blir i någon så är jag skyldig mig själv att tänka nästa steg, och nästa, och nästa...(jag talar om mig själv)... Dels för mitt och hans bästa, dels för att jag har AS osv.

Att dela livet kommer med mycket. Rättare sagt med allt. Det kommer med hela känsloregistret. Från A till O. Att kunna och vilja leva med en människa genom alla lägen är varför jag en dag vill dela mitt liv med någon. Att dricka parasolldrinkar är smaskigt. I längden blir det dock smaskigt värre och man längtar efter en ren shot whiskey. Lite verklighet...

Nu när jag är ensam så har jag en viss standard, vissa kriterier och en särskilld oordning i min tillvaro. Jag vet när disken var diskad senast och det är definitivt bara mina smutskläder i tvättmaskin. När man är ensam så har man mer kontroll. Det har hänt att jag har tänkt att jag aldrig vill dela mitt liv med någon. Men jag inser nu att den dagen jag möter "honom" så kommer jag vara enbart glad att mitt liv i exil är över. Men jag behöver den här tiden. Till att utgrunda "Helena" så att hon inte hamnar i fel mans armar bara för förälskelsens skull. Och för att hon ska kunna leva ett fullt liv ( )...eller ett liv fullt av trygghet och självkännedom...ensam eller två.

Jag vill dela livet med honom som jag kan vara både förälskad i och schematisera hushållsarbetet med. Växa med, dela med, fiska med (dåligt exempel, jag fiskar sällan), skratta med, gråta med...

"obs! Detta är ingen kontaktannons "

Jag gissar att jag vill leva med någon också för att se vad som händer då...att vara själv vet jag ju redan hur det går till...

För att människan är ett flockdjur. Aspies kanske mindre än andra.

Se på t ex vargen. Vargen vill inte vara ensamvarg, den vill vill hitta en partner. Sen skaffar den familj och snart är det en vargflock. Vargen lämnar bara flocken om den vill starta en egen ny flock (och bli alfa).

Det finns förstås praktiska skäl, lättare jaga och fälla byten. Men jag tror faktiskt vargen lider när den är ensam. Tänk på alla dessa ensamvargar som genomströvar halva Sverige för att hitta en partner.

Och vargens tama, barnsliga och mesiga avkomling hunden vill definitivt vara i flock.

Människan är nu något mer komplicerad men vi ser tydligt likheten. Människan är mer släkt med chimpansen och gorillan än den ensamlevande orangutangen.

Så svaret blir "av medfödd instinkt och obotlig vana".

Bjäbbmonstret skrev:För att hela livet helt enkelt blir mycket roligare då. Man kan dela det som är tungt och svårt och besvärligt och då blir det lättare och man kan ha roligt tillsammans, någon att ha "intelligenta samtal" med i vardagen, någon att dela närhet med, någon som man samtidigt har en djup vänskap och många gemensamma referenser med, eller annars låta sig berikas av olikheterna.

Att leva tillsammans med någon är helt enkelt mycket lättare och roligare än att leva ensam endast till den dag man känner sig instängd och även ensam i förhållandet och priset för att inte ha sin frihet helt enkelt blir för högt.

Jag tänkte svara 'För att det känns bra' men sen kom jag till Bjäbbis inlägg och hon sa det så mkt bättre!:D

Alien skrev:För att människan är ett flockdjur. Aspies kanske mindre än andra.

Se på t ex vargen. Vargen vill inte vara ensamvarg, den vill vill hitta en partner. Sen skaffar den familj och snart är det en vargflock. Vargen lämnar bara flocken om den vill starta en egen ny flock (och bli alfa).

Där är jag beredd att hålla med. Det var en av de ursprungliga anledningarna till min vilja att ha barn och till att ha hundar. Barnen - alla fem, även de två som vuxit upp och flyttat - och mina hundar är min flock. De är oerhört viktiga för mig. Utan dem vore jag ingenting, höll jag på att säga. Inte riktigt så, men jag vore oerhört vilsen tror jag. Om det sen är mest av vana eller instinkt är svårt att säga.

Till min flock har jag också inlemmat de barn mina fd män har i varierande grad. Jag har knutit dem närmare intill mig än vad deras fäder har gjort. Det betyder att det finns ytterligare fem numera vuxna barn av vilka i alla fall tre definitivt tillhör min flock även om alla dessa numera är 25 plus/minus några år.

Jag saknar alltså inte alls flockinstinkt men barnen gör mig inte rangen stridig som flockens ledare, den enda och ensamma. Jag har alltså en relativt väl definierad roll som flockledare och barnen lämnar flocken med tiden för att bilda egna i periferin av min egen. Det har jag inga svårigheter med.

Varför är det då så svårt att dela ledarskapet med någon annan? Eller vad skall jag ha en vuxen man till? Vilken roll spelar man för varandra? Eller är det så att jag är så van vid att själv leda och ansvara för min flock att det helt enkelt inte finns plats för någon annan - annat än möjligen för sex när barnen inte är hemma?

Och nej - jag vill inte ha fler barn. Det är precis lagom som jag har det...

Varför är det då så svårt att dela ledarskapet med någon annan? Eller vad skall jag ha en vuxen man till? Vilken roll spelar man för varandra? Eller är det så att jag är så van vid att själv leda och ansvara för min flock att det helt enkelt inte finns plats för någon annan

Det ligger nog mycket i det...vanan... Människor är ofta mer vanemänniskor än de önskar medge.... Men det låter som om du har en ganska klar bild av av vad din familj är och inte... En eloge till dig för att du är villig att leda så många...

Helena skrev:Oj, vad fint det var att höra. Det lät så verkligt och härligt. Tack att du delade med dig...

Instämmer. Det låter som ASterix har har hittat en fru och ett sätt att ha förhållande som fungerar utmärkt för en AS. Att frun är ensamvarg är nog en viktig komponent i det hela, misstänker jag.

Det gäller bara att hitta de där ensamma varghonorna.

Kvasir skrev:Det gäller bara att hitta de där ensamma varghonorna.

Och övertyga oss om att ni har något positivt att bidra till vårt liv med...

Titti skrev:

Kvasir skrev:Det gäller bara att hitta de där ensamma varghonorna.

Och övertyga oss om att ni har något positivt att bidra till vårt liv med...

Attans, jag visste att det fanns någon hake.

Titti skrev:

Kvasir skrev:Det gäller bara att hitta de där ensamma varghonorna.

Och övertyga oss om att ni har något positivt att bidra till vårt liv med...

Jo, precis, eller framför allt finna dem i rätt livsfas där man matchar i fråga om tankar och planer. Det är där det kan bli ack så knepigt när man är man och halva livet har rusat förbi, med mångas trångsynta inställning till kontrahenters respektive ålder, inklusive hos många av de lite yngre tjejerna själva...

Själv har jag en mor som försöker trumma in att det väl är exakt jämnåriga kvinnor och ingenting annat jag ska se mig om efter, och ingenting annat. Väldigt upplyftande med stöd från de närmaste...