För någon månad sen fick jag min AS-diagnos. Jag trodde det skulle kännas värre men det positiva i att få vetskap och förklaringar överväger faktiskt. Jag kan se på saker som har hänt och förstå mig själv istället för att som innan bara tänka: klumpig, dum och fel.

Omgivningens reaktioner är lite märkligare att hantera. Inte för att jag basunerat ut det till hela världen (som i mitt fall iofs inte är så stor), men ändå. Jag har nästan bara fått höra att nej, inte kan jag ha AS. Jag som har barn, jag som visst kan kommunicera med andra, jag som kan uttrycka mig väl...och så vidare.

Och jag verkar nog annorlunda än vad jag är. Jag kan kallprata och verka väldigt framåt och social stundvis. Att jag sen går hem och sover i tre timmar är liksom en annan sak. Och jag har barn, flera stycken dessutom, och de är en gåva jag aldrig trodde att jag skulle få efter att ha känt mig och levt ensam så pass länge i livet.

Hur är det för er andra? Fixar ni att vara det ni inte är korta stunder? Hur upplever er omgivning er?
Jag har kämpat så hårt för att vera normal att jag knappt känner mig själv längre... Vet egentligen inte vad jag ville med det här inlägget. Lika bra att posta det snabbt så att jag inte hinner skämmas bort det.

Siri skrev:
Jag har kämpat så hårt för att vera normal att jag knappt känner mig själv längre...

Inget jag gjort har varit så jobbigt som försöka vara normal. Det gör mig fortfarande utmattad.

Vi är flera som har upplevt liknande saker, dvs.

- Diagnosen upplevs positivt för att vi äntligen förstår var det är som det är och har varit som det har varit.

- Många i omgivningen reagerar med, men du kan väl inte ha AS? (Fast i mitt fall accepterar de det, de blir bara förvånade).

Ganesh skrev:

Siri skrev:
Jag har kämpat så hårt för att vera normal att jag knappt känner mig själv längre...

Inget jag gjort har varit så jobbigt som försöka vara normal. Det gör mig fortfarande utmattad.

Jag blir sen en kort tid tillbaka mer och mer "onormal" för varje dag som går. Jag har fått betala ett alldeles för högt pris för att verka "normal", och det är ohållbart i längden att försöka va ngn jag inte är.

I koncentrat: jag kunde knappt säga "hej" i tjugo år utan att få en tunna skit över mig för fel som jag inte hade vetat att man kunde göra. Till slut lärde jag mig (och trots en del hjälp var det ingen annans förtjänst än min egen); sedan dess är det "nej men du som är så trevlig...", och trött nästan som en grönsak så fort jag kommer hem. Med tiden allt mindre bland folk och allt mera grönsak.

Ändå har diagnosen räddat mitt liv. Inte för att jag hade tagit det annars, som jag känner mig själv, men jag hade velat göra det. Innan den visste inte jag mer än någon annan vad som var så totalfel med mig - jag var en absurditet i ett exemplar i hela världen. Nu har jag åtminstone ett mothåll själv - en berättelse om mig själv som stämmer. Och några som förstår den.

Hej!

Jag mötte samma reaktioner som du Siri. Det var väldigt svårt i början. Det kändes som om jag var tvungen att visa folk hur handikappad jag "verkligen" var. Det var en tid av mycket försökande och funderande från min sida. Vad var mitt handikapp och vad var sånt som andra "lagt på mig" med sina förväntningar osv? Förstås var det ingen som med flit försökt att pressa mig men jag hade varit så rädd att visa mitt riktiga jag...så de andra trodde helt enkelt att jag var sån. De visste inte om alla de timmar av ångest och attacker jag genomgick varje dag utöver den tid jag spenderade bland folk. Det tog mig till år 23 innan jag var helt färdig.

Jag blev djupt sårad när folk sa till mig att "du kan väl inte ha AS". Det kändes som om de trodde jag ljög. Det var väldigt svårt. Men nu är jag lite starkare. Jag har kommit fram till att det är jag och jag alena som ska leva mitt liv. Huvudsaken är att jag förstår mig själv...i andra hand kommer vänner och familj. Vad resten av världen säger kan jag inte ge något för...

Men det har varit, och är fortfarande, en kamp...

Sedan jag fick min diagnos så har jag börjat bete mig mer "konstigt"...Det ger liksom mer glöd i vissas eld. De tänker att jag säkert bara har "pluggat" symptom och sen börjat anamma dem så att det ska verka som om jag har AS. Vissa tror då att jag lever i min diagnos.

Men sanningen är mycket enklare än så. Jag har börjat slappna av mer och acceptera min annorlundahet. Alltså försöker jag inte längre dölja den lika mycket.

Siri skrev:Jag har kämpat så hårt för att vera normal att jag knappt känner mig själv längre...

Jeppjepp! Så är det!

Som tur var insåg jag rätt tidigt att det inte är värt att göra sej annorlunda för att behaga gycklare. Ja, det var mitt sätt att "frigöra mej" - att se på mej själv som en individ utanför den stora massan.

Numera är jag väl lite mer nyanserad ;-D men det hjälpte då och det var väl huvudsaken.

Som andra berättar här kan det hända att man blir mer "aspig". Precis som andra säger beror det mest på att man vet att man inte är FEL och KORKAD och OUPPFOSTRAD - utan man bara ÄR. När man kommit fram till det kan man tillåta sej att VARA som man ÄR.

Om du förstår hur jag menar.

Med diagnosen och ett slags facit på vad som kan tänkas hänga ihop med AS så kan man nog slappna av lite mera och försöka vara normal huvudsakligen på de saker där det spelar större roll, och släppa på kraven där man mest har försökt vara normal för sin egen skull, för att smälta in. Det känns som det är lättare att acceptera sina avvikelser och deras konsekvenser.

Ganesh skrev:

Siri skrev:
Jag har kämpat så hårt för att vera normal att jag knappt känner mig själv längre...

Inget jag gjort har varit så jobbigt som försöka vara normal. Det gör mig fortfarande utmattad.

Den där utmattningen känner jag igen. Jag har verkligen försökt - alla andra orkar ju, då måste ju jag också orka! Men jag har ju inte vetat vad orsaken varit. Nu när jag vet varför jag blir trött, så lär jag inte försöka vara normal längre.

Jag har redan börjat bete mig mer annorlunda (efter att ha fått en muntlig diagnos för fyra dagar sedan). Jag har börjat säga ifrån, börja hålla på mitt revir och min ork. Jag känner det helt plötsligt OK att få vara trött - det är normalt! Jag kan säga "det här gör jag faktiskt inte, jag orkar inte det" och inte låta mig övertalas till att göra det ändå.

Men jag har också redan blivit missuppfattad. Andra tycker "vi är också trötta". De fattar inte skillnaden mellan att vara trött och trött.

Kvasir skrev:Vi är flera som har upplevt liknande saker, dvs.

- Diagnosen upplevs positivt för att vi äntligen förstår var det är som det är och har varit som det har varit.

- Många i omgivningen reagerar med, men du kan väl inte ha AS? (Fast i mitt fall accepterar de det, de blir bara förvånade).

Det är sant, åtminstone för mig själv (jag har ju inte hunnit berätta för så många ännu pga diagnosen enbart är ett par dagar gammal). Allt som har varit har fått sin förklaring. Däremot har det som ligger framför blivit ett frågetecken.
Vem är jag? Jag är ju inte den person jag trott att jag var... kämpat för att vara... Visserligen blir det mer äkta, för jag är ju den person som jag innerst inne känt att jag är. Men att lära känna den personen, att släppa fram all den personlighet som jag så skickligt försökt dölja i alla år, för den var ju inte "tillåten"...
asch, det är blev djupt.

Det är samma för mig med det med normalitetsförsökandet, har lättat på det på sistone mycket tack vare den här sidan.

"Hur upplever er omgivning er?" De neg. uppenbara tecknen på mig är nog: socialt klantig och 'vet (redan) allt'

Kritan skrev:Det är sant, åtminstone för mig själv (jag har ju inte hunnit berätta för så många ännu pga diagnosen enbart är ett par dagar gammal). Allt som har varit har fått sin förklaring. Däremot har det som ligger framför blivit ett frågetecken.
Vem är jag? Jag är ju inte den person jag trott att jag var... kämpat för att vara... Visserligen blir det mer äkta, för jag är ju den person som jag innerst inne känt att jag är. Men att lära känna den personen, att släppa fram all den personlighet som jag så skickligt försökt dölja i alla år, för den var ju inte "tillåten"...
asch, det är blev djupt.

Jovisst, den första tiden var jag också proppfull med frågetecken, och hade jag inte hittat hit, till det här forumet så vet jag inte vad som hade hänt. Men nu har det gått tre månader sedan diagnosen och det börjar kännas bättre och bättre, och inte en enda gång har jag känt mig ledsen eller deprimerad av diagnosen. Den har bara känts som en lättnad. Men det är naturligtvis inte helt lika för alla.

Kvasir skrev:

Kritan skrev:Det är sant, åtminstone för mig själv (jag har ju inte hunnit berätta för så många ännu pga diagnosen enbart är ett par dagar gammal). Allt som har varit har fått sin förklaring. Däremot har det som ligger framför blivit ett frågetecken.
Vem är jag? Jag är ju inte den person jag trott att jag var... kämpat för att vara... Visserligen blir det mer äkta, för jag är ju den person som jag innerst inne känt att jag är. Men att lära känna den personen, att släppa fram all den personlighet som jag så skickligt försökt dölja i alla år, för den var ju inte "tillåten"...
asch, det är blev djupt.

Jovisst, den första tiden var jag också proppfull med frågetecken, och hade jag inte hittat hit, till det här forumet så vet jag inte vad som hade hänt. Men nu har det gått tre månader sedan diagnosen och det börjar kännas bättre och bättre, och inte en enda gång har jag känt mig ledsen eller deprimerad av diagnosen. Den har bara känts som en lättnad. Men det är naturligtvis inte helt lika för alla.

Det stämmer det där med lättnaden. Den upplevde jag redan under utredningen! Första gången jag kom dit för utredning, visade det sig att det "bara" var ett samtal för att avgöra ifall jag skulle få göra hela utredningen (! - jag hade fattat att jag skulle göra en utredning). Efter en knapp timmes samtal kunde utredaren säga att jag med största sannolikhet hade Aspergers och att jag skulle få göra hela utredningen följande vecka, veckan efter det (=förra veckan) fick jag sen resultatet.

Men bara det där förhandsbeskedet, och att jag under det där samtalet fick berätta hur jag hade det och bli tagen på allvar, gjorde mig så lättad!

Jag kan bara inte fatta att ingen på så många år kunnat säga det som en utredare kunde säga utan att ens påbörja sin utredning! Kan verkligen ingen ha misstänkt någonting?
Min läkare trodde att jag hade regressiv depression (tror jag det hette), någon sorts ständigt lägre stämningsläge än omgivningen.

Familjen har ju lidit något så oerhört under dessa åren! Inget av barnen har ju minne av att ha sett mig utan depression...
och ekonomin ska vi inte tala om! Men det är ju familjen som lider - jag skulle kunna leva på kålrötter (det har jag gjort förr) alternerat med havregrynsgröt, men det kan ju inte barnen!
Tyvärr blir inte ekonomin bättre av en diagnos.

Kritan skrev:Jag kan bara inte fatta att ingen på så många år kunnat säga det som en utredare kunde säga utan att ens påbörja sin utredning! Kan verkligen ingen ha misstänkt någonting?

Hej och välkommen Kritan! Jag gillar verkligen ditt namn!

Det har varit några olika personer som har frågat om jag haft AS genom åren, före jag visste vad det var. De flesta av psykpersoner har dock aldrig talat om något alls åt det hållet, bara en faktiskt, före psykologen som skickade mig till utredning.

När jag träffade utredningen för första samtalet, så har jag fått reda på i efterhand att hon "såg inom ett par minuter" att jag var aspergare. Hon sa att det är "små tecken som folk vanligen inte tänker på, men som man lär sig känna igen när man jobbar med sådant här"; i mitt fall var de tecken hon nämnde avsaknad av ansiktsmimik, lite kroppsspråk och avvikande blick, samt att jag var väldigt konkret i både frågor och svar. ADHD:n syns bla. genom brist på koncentration, att jag "flyger iväg" någon annanstans mitt i samtal ibland. Det kan vara exempelvis de sakerna som du också har, eller några andra liknande tecken på AS.

MsTibbs skrev:

Kritan skrev:Jag kan bara inte fatta att ingen på så många år kunnat säga det som en utredare kunde säga utan att ens påbörja sin utredning! Kan verkligen ingen ha misstänkt någonting?

Hej och välkommen Kritan! Jag gillar verkligen ditt namn!

Det har varit några olika personer som har frågat om jag haft AS genom åren, före jag visste vad det var. De flesta av psykpersoner har dock aldrig talat om något alls åt det hållet, bara en faktiskt, före psykologen som skickade mig till utredning.

När jag träffade utredningen för första samtalet, så har jag fått reda på i efterhand att hon "såg inom ett par minuter" att jag var aspergare. Hon sa att det är "små tecken som folk vanligen inte tänker på, men som man lär sig känna igen när man jobbar med sådant här"; i mitt fall var de tecken hon nämnde avsaknad av ansiktsmimik, lite kroppsspråk och avvikande blick, samt att jag var väldigt konkret i både frågor och svar. ADHD:n syns bla. genom brist på koncentration, att jag "flyger iväg" någon annanstans mitt i samtal ibland. Det kan vara exempelvis de sakerna som du också har, eller några andra liknande tecken på AS.

Ja, troligen är det så. Jag har t.ex. lärt mig att man inte ska använda kroppsspråk för mycket. Så har jag väl då tagit det till överdrift. Inte tycker jag att min blick och mimik är dålig, men jag får väl stå och prata en stund framför spegeln...

Namnet anspelar på mitt yrke.

Kritan

Ja, välkommen!
Kan vara subtilare saker också, som en erfaren person kan se - t.ex. allmänt en liten aning "felkalibrerad" i hållning och åtbörder, aningen originellt språk... också vi är så olika.

Om att ingen på åratal såg vad det var du hade: många i sjukvården är fruktansvärt okunniga om NPF; en del "tror" inte ens på det. Jag hade alldeles utmärkta både läkare och psykoterapeut i över tio år - som tanken på Asperger inte föll in, eftersom det de kunde om det härrörde från fyrtiotalet.

Då är jag nog mer den felkalibrerade, subtila sorten skulle jag tro.

Kul att inte alla tror på det :( Jag har astma också och en del nära släktingar tror inte på att astma finns. Mig veterligt finns ingen som ifrågasätter astmans existens. Med Asp blir det säkert värre.

Kritan skrev:Då är jag nog mer den felkalibrerade, subtila sorten skulle jag tro.

Kul att inte alla tror på det Jag har astma också och en del nära släktingar tror inte på att astma finns. Mig veterligt finns ingen som ifrågasätter astmans existens. Med Asp blir det säkert värre.

Låt mig gissa vad kommentaren kommer bli:

Asperger? Men sade du inte att det hette astma förut? Där ser du att du ljuger. Du vet ju inte ens vad det heter.

Zombie skrev:många i sjukvården är fruktansvärt okunniga om NPF; en del "tror" inte ens på det. Jag hade alldeles utmärkta både läkare och psykoterapeut i över tio år - som tanken på Asperger inte föll in, eftersom det de kunde om det härrörde från fyrtiotalet.

Glömde vara rättvis mot ett par felbara men ovanligt bra människor: det var också de som till slut ändå läste in sig litet, tänkte om och remitterade mig till NPF-utredning.

Kvasir skrev:Vi är flera som har upplevt liknande saker, dvs.

- Diagnosen upplevs positivt för att vi äntligen förstår var det är som det är och har varit som det har varit.

- Många i omgivningen reagerar med, men du kan väl inte ha AS? (Fast i mitt fall accepterar de det, de blir bara förvånade).

Känner starkt igen mig!

weasley skrev:

Siri skrev:Jag har kämpat så hårt för att vera normal att jag knappt känner mig själv längre...

Jeppjepp! Så är det!

Som tur var insåg jag rätt tidigt att det inte är värt att göra sej annorlunda för att behaga gycklare. Ja, det var mitt sätt att "frigöra mej" - att se på mej själv som en individ utanför den stora massan.

Numera är jag väl lite mer nyanserad ;-D men det hjälpte då och det var väl huvudsaken.

Som andra berättar här kan det hända att man blir mer "aspig". Precis som andra säger beror det mest på att man vet att man inte är FEL och KORKAD och OUPPFOSTRAD - utan man bara ÄR. När man kommit fram till det kan man tillåta sej att VARA som man ÄR.

Om du förstår hur jag menar.

Otroligt bra skrivet både Siri och weasley.
Trots att min utredning inte är klar ännu så har den 'muntliga' diagnosen gjort att jag äntligen, efter många år, kan utgå mer ifrån mina egentliga förutsättningar och släppa taget litegrann. Som en av de som strävat hårt hela livet efter att vara 'normal' och 'en i gänget' kan jag nu släppa den stenhårda kontroll som krävs för att hålla 'masken' på plats ute bland folk. Det lär bli till att återupptäcka den jag egentligen är. Vilken lättnad att bara få vara!

Jag tänkte också börja försöka hitta tillbaka till mig själv och den jag egentligen är, men utan att bli mer "aspig" på ett nördigt sätt för det har jag aldrig varit och kommer aldrig att vilja vara. Problemet för mig är att jag aldrig haft någon egen personlighet, den jag varit så länge jag kan minnas är helt styrd utifrån av mina föräldrar. Jag var ganska autistisk som riktigt liten, men sen så anpassade jag mig tidigt och blev någon som jag själv hatade men omgivningen gillade. Jag kanske måste försöka ta reda på vem jag var som barn.

Otroligt bra skrivet både Aura Lux och Anastasia.
Sätter fingret på saker som jag tror fler än jag känner igen.

Hålla masken ute en kortare stund går, men det känns inte bra . Det är ju inte JAG. Som yngre var jag den som hellre satt och iakttog andra på fester och dylikt. Jag var den som var minst pratglad i gänget. Det fick jag höra...inte illa ment, bara ärligt sagt av dem.

För några år sedan fick jag höra av en bekant att jag var den enda hon kände som inte hade nåt ansikttsuttryck.

I övrigt ser folk mig nog som den där enstöringen som typ aldrig talar med sin sons klasskamraters mammor, aldrig går ner till den lokala puben (jag med familj bor i en liten håla), har två nära vänner men i övrigt inget behov av att umgås med någon utanför familjen.
Jag som nöjer mig med sudokutidningar, andra korsord, dokumentärer, vetenskap, böcker, data...