Jag skrev i privata för ett tag sedan om mina problem med att få psykolog.

Kortfattat:
Psyk vill inte ge mig psykolog, utan hänvisar till hab. Hab ger förslag på en tid jag inte kan (plus två andra tider där den ena gavs på en dag jag redan innan sagt att jag inte kan, och andra på eftermiddagen dagen före det skulle ha ägt rum). Jag kunde inte den tiden (den enda som gavs korrekt) och så sade hab att jag inte får hjälp av dem och att de tyväääär inte har oändliga resurser.

Jag har skrivit fram och tillbaka till den jag blev hänvisad till för frågor. Men hon svarade bara en gång, sedan gav hon fan i det.

Nu fick jag reda på att psyk har avfört mig från psyk och menar att de har överfört mig totalt till hab. Jag får inte heller komma till psyk eftersom jag inte vill äta mediciner. Jag sade att jag behöver ju en psykolog, och då sade psykologen att jag får vända mig till hab.

Hon sade också att om jag ville psyk något mer, så får jag gå via remiss från VC, mitt ärende är avslutat.

Det sades inget om på det möte där hon påstod att hon hade avslutat det. Hon sade att jag skulle fråga min ledsagare som var med, så skulle jag få veta att det hade avslutats. Ledsagaren hade, precis som jag, inte hört något om det heller.

Hade jag vetat detta, så hade jag ALDRIG gått med på att gå till hab. Fast jag förstår att psyk har bestämt sig för att aspergare inte får hjälp där om det inte är för medicin (och skriver de ut medicin till ngn, så har du nu börjat att skicka till VC för att de ska sköta medicineringen, vilket de inte vill utan skickar tillbaka. Vilken cirkus alltså).

Har psyk rätt att säga att "vi handikappade" inte är deras bord så att säga? Eller kan man gå till DO på något sätt?

Jag har aldrig velat gå till habs dagispsykologer som sitter och talar tydligt, och säger "men vet du vad, jag tänker att det kan ha med aaaasperger att göra!" eller "har du tänkt på att det kan bero på att du har dålig ögonkontakt?".

Och var är habs psykologers erfarenhet av riktad KBT, eller samtal om riktigt djupa och svåra existentiella funderingar o.s.v.? Den erfarenheten är lika med noll skulle jag säga. Ska det vara så att med handikapp har man bara rätt till en grundutbildad psykolog som kan mer om handikappet, men INGET om olika terapier mer än grunden? Och har NOLL erfarenhet?

Jag står inte ut med habs skräppsykologer. Senaste jag hade var visserligen snäll, visade normal hänsyn o.s.v. men kommer aldrig att kunna ge det jag vill, eftersom hon har helt annan personlighet än den jag behöver för att få smarta och logiska svar och inget poetiskt svar med ett och annat om AS.

Den psykolog som avfärdade mig från psyk, läste mig direkt. Tog 20 minuter för henne att komma på vad jag ville och behövde diskutera. Fy fan för att få höra att "hab kan bättre". Jag inser att om hon inte hade varit inskränkt i handikapptänket, så hade jag haft en bra psykolog där. Det inträffar sällan att man träffar en sådan.

Finns det möjlighet att vända sig till DO i sådant här, eller tycker de också att man ska åka tre gånger så långt och träffa en dåre om man har AS?

Och vilka är tillsyningsmyndigheterna för hab resp psyk?

Psyk har en tendens att se dig som behandlingsovillig om du nekar till den medicinering de vill ge dig. På sätt och vis ser jag poängen i det, men faktum är ju att även psykologsamtal anses som behandling och är man villig till det så torde de ha bättre vett än att döma ut så totalt.

Socialstyrelsen och patientnämnden tror jag är de man klagar hos.

Jag inbillar mig att psykiatrin vill fokusera på patienter som utgör en fara för sig själv eller andra.

@Matterik, det är inte länstyrelsen eller landstinget då, som jag får för mig? Kanske kan googla det också...

Jag kan inte förstå hur de kan säga att jag måste vända mig till hab, när hab först och främst inte tar emot mig mer eftersom jag tackade nej till ett FÖRSLAG på tid som de FRÅGADE OM JAG KUNDE KOMMA PÅ, och för det andra inte har en enda psykolog som är specialiserad på annat än NPF och att sitta och dadda med sitt "du tror inte att det kan ha med aaaaasperger att göra? Så tänker jag då."

@Thalia, det är ju just det att jag har sagt att jag behöver en psykolog. De skickade mig till hab, och avskrev mig helt från psyk. Och det utan att säga något (ledsagaren hade inte heller uppfattat något sådant som sagt).

Jag ringde psyk och frågade varför jag inte hade blivit kallad. Då sade de att det skulle jag bli ett år senare, 6 månader som läkaren hade sagt. Sedan sade psykologen att det var fel och att hon hade avskrivit mitt ärende helt och att jag får gå via VC om jag vill ha kontakt igen.

Det finns även en annan STARK anledning till att jag bör ha åtminstone några läkarbesök, typ 2 per år. Jag har haft kontakt med psykiatrin sedan jag var 10 år, sedan jag var 18 har jag haft en kontinuerlig kontakt. Det har varit helt nödvändigt de gånger jag har gått ned mig depression eller anorexi. Hade jag inte haft dem då, så hade det gått mycket långt innan någon hade hjälpt mig dit. Och jag har haft återfall av det ena eller det andra om och om igen. En patient som haft så lång kontakt p.g.a. verkliga skäl, tycker jag att man kan behöva ha någon kontakt med, om man har något som helst ansvar.

När jag slutade med min medicin, hade jag ett rent helvete. Jag fick ingen som helst hjälp eller stöd. Läkaren sade, när jag var mitt i det värsta, att han tyckte att nu behöver du inte komma tillbaka när du inte äter medicin. VA!?! tänkte jag. Risken för återfall var ju jättestor! Ska de inte ens kolla upp en tills man är stabil efter utsättning av en medicin vars utsättning får starka tvång och avgrundsdeppsvackor att dyka upp?? Jag mådde skitkass när läkaren slängde ur sig det där. Men nu vet jag att den svenska vården verkligen helt och fullt skiter i en.

Helt ofattbart egentligen. Då bad jag om psykolog, och fick den där remissen till hon som skickade mig till hab och avskrev mig. Och nu får jag alltså ingen psykolog alls.

Hej!

Den svenska vården är inte mycket att hurra för.

Jag har haft olika psykologer på hab. Då har jag fått prata om precis vad jag har velat.

När jag först kom till den senaste psykologen fick jag själv skriva upp/tala om vad jag ville prata om. Sedan pratade vi om det jag skrivit upp/sagt att jag ville tala om. Jag kunde även prata om annat än det vi kommit överens om. Psykologen var utbildad i KBT och eftersom jag hade/har fobi för insekter så gick jag igenom olika steg för att kontrollera min fobi. Titta på bilder av insekter och skatta mitt obehag, titta på riktiga insekter och skatta mitt obehag, göra en andningsövning när det kändes jobbigt o.s.v.

När psykologen tyckte att jag kommit så långt att jag inte behövde henne längre blev jag avskriven därifrån. Och det är svårt att få prata med den psykologen igen, eftersom jag mår rätt bra nu.

Så det finns psykologer på hab som kan mer än bara NPF. Som inte skyller allt på Asperger och ADHD. Men det varierar tydligen.

Hälsningar

Lilla Gumman

Ring akutpsyk när du mår jättedåligt. Ingen kan tvinga dig att ta mediciner så länge du inte har en psykosdiagnos.

Eller ring psykiatripsyksköterskorna på öppenpsyk. Strunta i deras sätt att hantera dig. Jag har erfarit samma sak.

Jag tror det hela handlar om försök att få folk i arbete. Habiliteringen handlar ju om arbete medan psyk mer handlar om folk som inte kan jobba.

jag var med om nått lite liknande då jag bodde i förra kommunen.
jag var på en första träff på vuxenpsyk så dom kunde kolla vilken hjälp jag behövde.
jag fick svaret. du har asperger det kan man inte bota.
så jag fick gå till habeliteringen (särskilt stöd och habilitering om det nu finns olika) men där fick jag inte hjälp pga att mina problem inte var pga AS (ångest m.m.)

tillslut efter nästan ett halvår fick jag en kontakt på ungdomstorget, dom kunde dock bara ha max 6 st träffar men jag flyttade tillbaka till min förra kommun just efter träff nr 6 så det löste sig (har just för ca 2 veckor sen fått kontakt igen och dom kan behandla folk med AS trots att dom är ett mindre ställe )


så du är inte helt ensam med liknande krångel

Jag är nydiagnostiserad och fått veta att psyket inte är aktuellt om jag inte behöver medicin och/eller mår riktigt psykiskt dåligt, dvs fara för mig själv eller andra. De har inte tillräckligt med resurser (läs: pengar) för att ta emot andra.

Har varit på ett möte på hab och blev väl bemött. Jag undrade om jag kunde få ett "bollplank", någon att diskutera med och fick tid hos psykolog tre veckor senare.

Asperger går ju faktiskt inte att "bota". Men man kan få stöd för att underlätta tillvaron. Om det då handlar om psyk eller hab beror väl på vilka/hur svåra problem man har?

Bror Duktig du kan inte få en ny remiss via VC då?

calima skrev:Asperger går ju faktiskt inte att "bota". Men man kan få stöd för att underlätta tillvaron. Om det då handlar om psyk eller hab beror väl på vilka/hur svåra problem man har?

Ja det gör det, och psykiatrin idag räknas som specialistenhet där man ska ha patienter med mycket svår problematik. Om den psykiatriska symtombilden är orsakad av en underliggande sårbarhet som autism så bör ärendet bäst hanteras genom stöd (samtal och konkreta) via hab, men ibland kan även den psykiatriska delen vara så pass allvarlig att psykiatrin ska ta det ansvaret, men samarbetet mellan hab och psyk har länge varit frostigt och det blir ofta så att man 'skjuter över patienter' när man utrett dem på allmänpsykiatrin, trist enligt min mening...