Min 7-åriga dotter med AS är inte särskilt intresserad av att leka med klasskompisarna men ibland gör hon det och det händer att hon tar hem en kompis ibland men då är det oftast på kompisens initiativ.
Ni som är unga/vuxna med AS, ska man som förälder pusha på lite och förklara att det är viktigt att leka med andra etc eller ska man ligga lågt och låta henne vara? Jag är rädd för att hon bara ska känna press från mig men samtidigt vill man ju att hon ska bli lite mer social..hur gör man?

Min ex har en son med Asperger som hon sakta gjort lite mer van vid sociala aktiviteter (han är 21 nu).

När vi varit iväg på sociala tillställningar har han ofta fått följa med, men ändå suttit större delen av tiden för sig själv, men fått vara med vid mat osv. Han har ofta hellre umgåtts med vuxna jämfört med jämnåriga och fått chansen ibland att prata om sina specialintressen.

Jämfört med en NT är han väldigt asocial, men har ändå kommit en bra bit jämfört med hur han var innan. Han har inte utsatts för en speciellt mycket press, men fått gå en lite längre bit på vägen varje gång.

Jag tror att det är bra att du provar lite försiktigt var gränsen går och försöker tänja ut den en liten bit för varje gång. Efter varje gång som gränsen blivit tänjd så är det viktigt att visa på ett bra sätt att det gått framåt, men tänkt på att belöningen kanske inte alls är vad du tror, det kan kanske vara att hon får vara ifred med sina egna saker.

Jag har en son med högfungerande autism som är sju år.
Jag låter honom bestämma själv, Om han vill vara med en kompis så försöker jag ordna det.
Men det är inte ofta han vill vara med någon kompis.Jag tycker inte det verkar som han har något större behov av andra barn.De gånger någon följt med hem så har det varit kompisen som frågat.

Jag tror att han får träffa så mycket barn på skola och fritids så det verkar räcka för honom.När vi åker någonstans och till exempel hälsar på hemma hoa andra så får han följa med men då vill han gärna sitta för sej själv.Gärna låna en tv eller en dator och så sitter han för sej själv och verkar trivas utmärkt med det.

Men du får nog prova dej fram och se vad som passar er bäst

Tack! Jag tar det lite försiktigt och hon får vara med på allt som vi gör men på sina egna villkor. Min tjej är väldigt utåtriktad när vi som familj gör saker, det är på skolan hon isolerar sig, kanske för rörigt och för mycket barn?

Om jag blir tvingad till något så går jag helt i baklås, funkar inte alls och det man försöker tvinga mig till blir negativt till max och mer eller mindre totalt omöjligt för all framtid. Värst är det när någon annan än jag själv tvingar mig.

Tror det är bättre att hon får ta eget initiativ när hon känner för det och om du orkar stötta med att köra henne kors och tvärs när hon känner för det så är det guld.

Knepig fråga... Jag vet faktiskt inte vad som är det bästa men jag har ändå en idé. Mitt stora problem var (och är fortfarande) att det är så svårt att hitta miljöer (läs personkonstellationer med associerad sysselsättning) och personer som jag kan fungera bra med. I sammanhang där det inte är så blir jag lätt missförstådd och utfrusen så det är ingen vits med att ens försöka vara social. Så mitt råd är att hitta ett sammanhang där det faktiskt fungerar så kommer det till stor del lösa sig självt. Det man som förälder kan vara observant på är att då "vanliga" barn i en miljö fokuserar på personerna omkring så gör förmodligen inte aspergaren det utan fokuserar på sysselsättningen istället (och det är mycket därför jag är en sån rackare på segling ).

Pusha men inte tvinga, skulle jag vilja påstå. Samt en önskan att föräldrar ser skillnaden däri.

Coacha. För en AS-unge är det lätt att göra bort sig i sociala sammanhang och bli utstött.
Jag tror det är bra att få lära sig en del om hur man beter sig socialt.

Ok, jag vill inte utsätta henne för saker där hon gör bort sig. Funderar på vad slags aktivitet som kan funka. Lagsport går ju helt bort
Hon är ju så pass liten ännu men rollspel kanske är en bra grej för att lära sig att vara social? Det är ju mycket envägskommunikation även med normala 7-åringar så det kanske får vänta lite?

Dagobert skrev:Coacha. För en AS-unge är det lätt att göra bort sig i sociala sammanhang och bli utstött.
Jag tror det är bra att få lära sig en del om hur man beter sig socialt.

Jag har inga barn själv, det här är bara vad jag tänker hade varit bra för mig när jag var barn. Tveksamt vilken nytta det kunde ha gjort.
Men egentligen ska jag inte uttala mig, jag har både as och add, och hade som barn mer social vilja än förmåga.

Muminmamman skrev:Ok, jag vill inte utsätta henne för saker där hon gör bort sig. Funderar på vad slags aktivitet som kan funka. Lagsport går ju helt bort
Hon är ju så pass liten ännu men rollspel kanske är en bra grej för att lära sig att vara social? Det är ju mycket envägskommunikation även med normala 7-åringar så det kanske får vänta lite?

finns det nått hon är intresserad av (musikinstrument, annan sport än lasport, etc) jag tycker om karaten för man är bara social före och efter inte så mkt under (annorlunda i de flesta barngrupper dock men det är bara ett exempel) det posetiva med nått då man är social före/efter är att om man tex är extra trött en dag kan man skynda sig att packa ihop sina grejer och fara men behöver inte vara med på det sociala. bara en tanke

Lagsport behöver inte gå bort. Jag var med i skollaget i volleyboll. Superkul.

Kom på att jag en gång i tiden även spelade innebandy, mestadels som målvakt då jag hade min "egen" uppgift.

Tiblan skrev:Kom på att jag en gång i tiden även spelade innebandy, mestadels som målvakt då jag hade min "egen" uppgift.

Min dotter älskar att vara domare
Karate kanske, men är det inte mycket kroppskontakt? Det gillar hon ju inte..

Muminmamman skrev:

Tiblan skrev:Kom på att jag en gång i tiden även spelade innebandy, mestadels som målvakt då jag hade min "egen" uppgift.

Min dotter älskar att vara domare
Karate kanske, men är det inte mycket kroppskontakt? Det gillar hon ju inte..

det beror helt på stil, det bror ju på hur mkt man tål på barngruppen i den stil jag tränar kör man ju inte regelrätt sparring men det kan ju vara vissa lekar eller liknande som inte har lika mkt. (om man tänker på andra budoarter så)däremot gissar jag att jujutsu har ganska mkt kontakt från början. och tex aiaido har nog inte så mkt kroppskontakt.
men jag tror att 7 år är lite tidigt för att ens få börja på de flesta kampsporter (? har för mig att många har åldersgräns på 10 år neråt)
det posetiva med kampsport är ju att man ofta får testa ett tag utan att betala och då behöver man inte en gi ("karatedräkt") i början heller så det blir ju inte dyrt att testa, själv var karaten en stor räddning för mig då man tränar självkänsla ganska mkt och den stil jag tränar är väääldigt strukturerad och diceplinerad och det passar mig men då är ju alla olika också (och jag började först i 17 års ålder)

edit: och det är inte bara skillnad mellan stil utan också mellan olika dojo(s) (träningslokal/klubb) och även vilken tränare det är. men iallafall i min stil kan man ta hänsyn till skador, funktionshinder m.m. upp till svart bälte på graderingar och på träningen för man göra så gott som man kan. tex så kan jag pga en skadad hört/knä inte stå i djupa ställningar men eftersom senpai (tränaren) vet om det så är det okej att jag står högt

Muminmamman skrev:Min 7-åriga dotter med AS är inte särskilt intresserad av att leka med klasskompisarna men ibland gör hon det och det händer att hon tar hem en kompis ibland men då är det oftast på kompisens initiativ.
Ni som är unga/vuxna med AS, ska man som förälder pusha på lite och förklara att det är viktigt att leka med andra etc eller ska man ligga lågt och låta henne vara? Jag är rädd för att hon bara ska känna press från mig men samtidigt vill man ju att hon ska bli lite mer social..hur gör man?

Som relativt ung själv men utan barn så vill jag nog säga att man får nog "väga lite" på det. När kan det vara nyttigt och när kan det vara dåligt?
Trots att jag själv förstår problematiken så tror jag att det är rätt hjälpsamt att i alla fall försöka hålla en relativt positiv inställning till omvärlden. Den är inte endast där för att vara "läskig och oförståelig". Vissa människor är ju snälla också.

Känns som att vissa personer missar det totalt i min mening.

Muminmamman skrev:---klipp---

Min dotter älskar att vara domare
---klipp---

nu vet jag inte men kanske finns det att man kan få vara det? i större städer kanske? det jag tänker är att du ska nog inte puscha henne till nått hon inte vill, då tar det nog energi som kanske behövs för att vara social.
så även om tex det finns massa olika stilar av kampsport så det nästan alltid finns nått i ens smak så om hon tex är jätte anti karate/kampsport så är det ju inget. och det finns ju andra sporter som inte är lagsporter, orientering (dock finns det väl lag där särskilt i den åldern), cirkus, viss slags dans, (musikinstrument, målning det behöver ju inte vara sport)

det är då iallafall så för mig att jag orkar vara social längre om jag håller på med nått jag tycker om (tex föreläser jag om te och många anser att folk med AS inte ska/kan föreläsa, bland annat min moster)

rapchic skrev:många anser att folk med AS inte ska/kan föreläsa

Man ska inte lyssna på självutnämnda "experter". Det finns så otroligt många människor där ute som bara ser våra begränsningar, inte våra möjligheter.

Att världen skulle se mycket bättre ut utan dessa negativister kan vem som helst räkna ut.

@Muminmamman, med det vill jag ha sagt att din dotter har alla möjligheter i världen att bli en framgångsrik person, hjälp henne förbi blindskären och skippa alla negativa råd, i det här forumet så slipper du dessa (för det mesta).

Miche skrev:

rapchic skrev:många anser att folk med AS inte ska/kan föreläsa

Man ska inte lyssna på självutnämnda "experter". Det finns så otroligt många människor där ute som bara ser våra begränsningar, inte våra möjligheter.

Att världen skulle se mycket bättre ut utan dessa negativister kan vem som helst räkna ut.

@Muminmamman, med det vill jag ha sagt att din dotter har alla möjligheter i världen att bli en framgångsrik person, hjälp henne förbi blindskären och skippa alla negativa råd, i det här forumet så slipper du dessa (för det mesta).

tyvärr så har hon ett barn med AS (min kusin) som har blivit mkt värre sen h*n fick diagnos, först var jag avis på h*n att h*n fick diagnos i skolåldern (= han kan få den hjälp jag behövde) men h*n får i princip inte utveklas nu och med tanke på vad min moster sägen till mig (tex " men aspergare ska inte ha såna jobb", "apbergare kan inte ha ett förhållande", "aspergare kan inte föreläsa",m.m.) så ser min kusins framtid inte ljus ut

@ munimmamma: sorry för OT men det kian ju vara bra att se hur man inte ska göra också

Jag blir förbannad över att åsikter om vad aspies skall/kan eller inte!
En diagnos innebär inte automatiskt vissa begänsningar. Begränsningar är individuella och gäller alla människor, med eller utan funktionshinder. Man får prova sig fram.

Jag anser, som Krigarsjäl, att man skall pusha men inte tvinga. Man tjänar alltid på att ha social vana eftersom man faktiskt lever i ett samhälle där en förkrossande majoritet är just sociala. Flertalet människor är flockdjur och samhället är uppbyggt kring social interaktion. Även om man inte kan/vill delta fullt ut bör man kunna de spelregler som finns och därigenom kunna välja fritt i möjligaste mån.

Idrott och intresseföreningar tror jag på. Man är social men anledningen är en specifik aktivitet. Min son, HFA, har aldrig förstått vitsen med att "bara" umgås men träffar gärna folk om det finns en i förväg uppgjord "plan". Han har provat på det mesta och har fastnat för simning/dykning, aktiviteter där man är i grupp men egentligen utövar sporten ensam. Det finns gott om liknande aktiviteter.

Ja klart.