Asperger och Sorg
13 inlägg
• Sida 1 av 1
Asperger och Sorg
Tror ni att människor med AS sörjer annorlunda än människor utan? Det påstod min psykolog men jag förstår inte riktigt hur han menade. Något om att vi får det svårare att komma vidare....Vad är eran erfarenhet av detta? Känner mig själv väldigt förvirrad efter att nyligen ha förlorat min pappa. Han blev 55 år. Det största problemet är att jag verkligen längtar efter människor och att mötas - men än en gång känner jag mig som vanligt väldigt osäker i dessa sociala situationer. Som vanligt gör de möten och de samtal som ska göra mig mindre förvirrad, sårbar och ångestfylld - mig bara mer av just detta.... Vad gör jag för fel?
- Aspergerprästen
- Ny medlem
- Inlägg: 5
- Anslöt: 2010-12-16
- Ort: Malmö
Re: Asperger och Sorg
jag tror snarare att man som person med AS kanske visar det annorlunda, när min pappa dog för 3 ½ år sedan (han blev 46) så grät jag knappt inför andra, jag har svårt att visa mig "svag" inför andra tex
jag hade heller inte samma behov av att säga adjö till pappa då vi såg hans kropp på sjukhuset eftersom det som gjorde han "han" inte var kvar (såklart), mina systrar har också större behov av att bevara min pappas stuga "precis som den var" vilket jag vet är omöjligt och även tycker är onödigt. jag behöver inte fara "hem" till honom för att minnas honom.
och andra hade också större behov av att skönmåla honom efter hans död. vilket jag inte hade behov av, pappa var ju både hans goda sidor och hans dåliga.
men att säga att jag inte sörjer lika mkt tex är helt galet, behövde jag gråta för pappa kunde jag helt enkelt lyssna på I'm A Troubled Man av jimmy nail så storbölar jag inom sekunder (vi spelade den på begravningen)
edit: däremot misstänker jag ibland att min familj ansåg att jag var känslokall eftersom jag inte visade känslorna och tog på mig skuld
jag hade heller inte samma behov av att säga adjö till pappa då vi såg hans kropp på sjukhuset eftersom det som gjorde han "han" inte var kvar (såklart), mina systrar har också större behov av att bevara min pappas stuga "precis som den var" vilket jag vet är omöjligt och även tycker är onödigt. jag behöver inte fara "hem" till honom för att minnas honom.
och andra hade också större behov av att skönmåla honom efter hans död. vilket jag inte hade behov av, pappa var ju både hans goda sidor och hans dåliga.
men att säga att jag inte sörjer lika mkt tex är helt galet, behövde jag gråta för pappa kunde jag helt enkelt lyssna på I'm A Troubled Man av jimmy nail så storbölar jag inom sekunder (vi spelade den på begravningen)
edit: däremot misstänker jag ibland att min familj ansåg att jag var känslokall eftersom jag inte visade känslorna och tog på mig skuld
Re: Asperger och Sorg
Jag har inte förlorat någon nära släkting i ung ålder, men jag vet att jag sällan "fastnar" i sorg, som med mormor. Jag dromde nån natt innan att morfar gick fram till mig, gav mig en kram och försvann bakom en vägg. Jag "visste" redan att hon skulle dö då (trots att hon var kärnfrisk).
Re: Asperger och Sorg
Jag vet att jag sörjer på ett annat sätt, men kan tyvärr inte förklara det förståligt. Har förlorat både en farbror, mormor och två vänner.
- KaosPrinsessa
- Inlägg: 3153
- Anslöt: 2010-10-10
- Ort: Cardiff, Wales
Re: Asperger och Sorg
Jag har inte utretts än, måste jag börja med, men diagnos är ytterst möjlig enligt psykologen.
Om det gäller sorg, så har jag svårt att släppa det förflutna överhuvudtaget. Jag vet inte om jag sorger annorlunda då jag inte vet hur man kan jämföra det...
När min mamma dog för två år sedan, kände jag ingen sorg för min egen skull (det vågar jag inte erkänna för många), men vårt förhållande var inte så värst bra... Däremot så tyckte jag synd om henne och hennes liv som gått förlorat. Och så kände på något sätt att jag blivit av med mina rötter.
Med varje sådan förändring blir världen mindre och mindre trygg och självklar, om man säger så...
Om det gäller sorg, så har jag svårt att släppa det förflutna överhuvudtaget. Jag vet inte om jag sorger annorlunda då jag inte vet hur man kan jämföra det...
När min mamma dog för två år sedan, kände jag ingen sorg för min egen skull (det vågar jag inte erkänna för många), men vårt förhållande var inte så värst bra... Däremot så tyckte jag synd om henne och hennes liv som gått förlorat. Och så kände på något sätt att jag blivit av med mina rötter.
Med varje sådan förändring blir världen mindre och mindre trygg och självklar, om man säger så...
Re: Asperger och Sorg
Själv sörjer jag helt annorlunda, kan t.ex inte känna saknad inför en död människa då jag ser denna människa som icke-existerande efter sin död, däremot kan jag naturligtvis känna tomhet efter den människans försvinnande.
Om jag får reda på att någon nära anhörig eller vän kommer dö, sörjer jag mer innan det händer. Efteråt kommer det bli som ovan, fast med en känsla av lättnad över att väntan är över.
Om jag får reda på att någon nära anhörig eller vän kommer dö, sörjer jag mer innan det händer. Efteråt kommer det bli som ovan, fast med en känsla av lättnad över att väntan är över.
- Kostymhippie
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 2573
- Anslöt: 2011-10-12
Re: Asperger och Sorg
När det gäller sorg är jag väldigt vanlig. Gråter vid begravningar och allt det där.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Re: Asperger och Sorg
Min egen sorg fryser ofta, en svårtinad sörja, där finns den seg och degig, svårvärmd men ständigt vakad.
Sorg kan ageras till bearbetning...sorgen har så många nyanser, lika naturlig för en personlig tillväxt som våra andra känslor, så har sorgen en viktig plats i vår själ, ändå blir det obalans...
-jaha, hur har du det da.(?)
-jo,tack...ehh(!) (Du vill ändå inte veta om jag åt nå'n frukost i dag, heller,...eller om jag åt men inte kunde behålla den!!!)
Sorgen är en del av min glädje. Att veta att allting kan förloras gör mig rikare, att förlora sorgen skulle för mig troligen vara en förlust som jag aldrig skulle kunna komma över.
Att det sen finns människor som inte vill förstå (-har du inte kommit över det där än?) är att beklaga. Ja jag tror att människor i allmänhet har svårt att skilja sin egen sorg från andras. Den med funktionshinder behöver få uttrycka sina känslor med de eller den eller dem eller dom som det känns bekvämt med att få visa sin sorg med dem förutsättningar som givits, är och bör och måste vara en mänsklig Rättighet.
Mvh segdeg
(odiagnosticerad ((om det är nå't som behöver missförstås)))
Sorg kan ageras till bearbetning...sorgen har så många nyanser, lika naturlig för en personlig tillväxt som våra andra känslor, så har sorgen en viktig plats i vår själ, ändå blir det obalans...
-jaha, hur har du det da.(?)
-jo,tack...ehh(!) (Du vill ändå inte veta om jag åt nå'n frukost i dag, heller,...eller om jag åt men inte kunde behålla den!!!)
Sorgen är en del av min glädje. Att veta att allting kan förloras gör mig rikare, att förlora sorgen skulle för mig troligen vara en förlust som jag aldrig skulle kunna komma över.
Att det sen finns människor som inte vill förstå (-har du inte kommit över det där än?) är att beklaga. Ja jag tror att människor i allmänhet har svårt att skilja sin egen sorg från andras. Den med funktionshinder behöver få uttrycka sina känslor med de eller den eller dem eller dom som det känns bekvämt med att få visa sin sorg med dem förutsättningar som givits, är och bör och måste vara en mänsklig Rättighet.
Mvh segdeg
(odiagnosticerad ((om det är nå't som behöver missförstås)))
Re: Asperger och Sorg
Fint skrivet, segdeg.
Jag brukar inte reagera så starkt eftersom jag är övertygad om att det bara är kroppen som dör och inte medvetandet. Men samtidigt så blir det ju såklart ett tomrum i den här världen som kan kännas lika påtagligt ändå. Kan t ex sakna min mormor ibland, bara för den där 'mormorsatmosfären' som ingen annan kan skapa. Är dock inte lagd åt att känna efter för ofta och göra mig själv olycklig i onödan, brukar bara acceptera saker som de är och vara glad för det som varit.
Aspergerprästen, har du provat att umgås med andra aspergare? T ex komma på någon av de träffar som brukar anordnas (om du bor så det går att ta sig dit)? Kanske det skulle vara mindre förvirrande. Att du känner dig förvirrad efter att ha förlorat din pappa ser jag som helt normalt och naturligt. Måste vara jättejobbigt, särskilt när han var så ung.
Jag brukar inte reagera så starkt eftersom jag är övertygad om att det bara är kroppen som dör och inte medvetandet. Men samtidigt så blir det ju såklart ett tomrum i den här världen som kan kännas lika påtagligt ändå. Kan t ex sakna min mormor ibland, bara för den där 'mormorsatmosfären' som ingen annan kan skapa. Är dock inte lagd åt att känna efter för ofta och göra mig själv olycklig i onödan, brukar bara acceptera saker som de är och vara glad för det som varit.
Aspergerprästen, har du provat att umgås med andra aspergare? T ex komma på någon av de träffar som brukar anordnas (om du bor så det går att ta sig dit)? Kanske det skulle vara mindre förvirrande. Att du känner dig förvirrad efter att ha förlorat din pappa ser jag som helt normalt och naturligt. Måste vara jättejobbigt, särskilt när han var så ung.
Re: Asperger och Sorg
Kostymhippie skrev:Själv sörjer jag helt annorlunda, kan t.ex inte känna saknad inför en död människa då jag ser denna människa som icke-existerande efter sin död, däremot kan jag naturligtvis känna tomhet efter den människans försvinnande.
Om jag får reda på att någon nära anhörig eller vän kommer dö, sörjer jag mer innan det händer. Efteråt kommer det bli som ovan, fast med en känsla av lättnad över att väntan är över.
Det där är den närmaste beskrivning hur det är för mig jag läst.
- KaosPrinsessa
- Inlägg: 3153
- Anslöt: 2010-10-10
- Ort: Cardiff, Wales
Re: Asperger och Sorg
Jag har av någon konstig orsak inte haft förmågan att gråt på 30 år typ men i år hat spärren lossnat så nu skulle jag kunna böla av vad som helst.
Min morfar dog julen 1979 och jag har väl inte kommit över det riktigt än. Jag kan sakna honom så oehört mycket ibland. Jag avgudade min morfar så det vart nog ett känslotrauma när han dog.
Min morfar dog julen 1979 och jag har väl inte kommit över det riktigt än. Jag kan sakna honom så oehört mycket ibland. Jag avgudade min morfar så det vart nog ett känslotrauma när han dog.
Re: Asperger och Sorg
Personligen tror jag inte detta är något man kan säga är "Asperger och sorg" utan det går från person till person, precis som i vanliga livet.
Kom ihåg, allt behöver inte vara relaterat till våran kära diagnos!
Personligen så går jag upp och ner, jag har fortfarande problem att släppa min fars bortgång, som nu till julen var fyra år sedan. Till och från hamnar jag i galna djupdykningar där jag har svårt att ta mig upp igen, troligen för att jag och han hade en väldigt speciell relation när jag var liten, både på gott & ont..
Kom ihåg, allt behöver inte vara relaterat till våran kära diagnos!
Personligen så går jag upp och ner, jag har fortfarande problem att släppa min fars bortgång, som nu till julen var fyra år sedan. Till och från hamnar jag i galna djupdykningar där jag har svårt att ta mig upp igen, troligen för att jag och han hade en väldigt speciell relation när jag var liten, både på gott & ont..
Re: Asperger och Sorg
keyns skrev:Personligen tror jag inte detta är något man kan säga är "Asperger och sorg" utan det går från person till person, precis som i vanliga livet.
Personligen tycker jag likadant, men vill bara påminna om att det var TS psykolog som påstod att det skulle bli annorlunda för folk med Aspergerdiagnos.
Återgå till Att leva som Aspergare