Idag damp det ned ett brev i min brevlåda som gav mig kraftig ångest, även om det inte direkt var oväntat.

Jag har fått veta av FK att de vill ha ett nytt läkarintyg före sista mars. Trots detta fick jag idag ett papper om möte på FK där deras satsning för att komma tillbaka till arbetslivet "Pila" kan bli aktuellt.

Det står att man ska bedöma min arbetsförmåga och att det kan komma att leda till att jag ska utredas av FK´s läkare och det ska göras en arbetsförmåge-bedömning.

Nu undrar jag. Har någon en aning om vad fasen "Pila" är?
Sedan måste jag bara få fråga:
Är det bara jag som tycker att detta verkar urdumt/totalkorkat att komma med detta en månad innan de ska få ett nytt läkarintyg som garanterar fortsatt sjukersättning?

Jag har bara väntat på att bli förföljd, men det är inte roligt att få detta stressmoment. Fem minuter efter att jag läst brevet brakade jag ihop av ångest och har fått gå på theralen hela dagen för att inte spy tarmarna ur mig.

Otroligt opsykologiskt och okänsligt att komma med detta bara en månad innan!

Vem eller vilka är FK egentligen till för....?

"Pilotinsatser för Långtidssjukskrivna till Arbete" = Pila

Att alltså få långtidssjukskrivna att börja arbeta. Hittills har 8% gått över till arbete (om jag minns rätt).

Säg att dem får vänta, läkarbedömningen kanske går fel annars

Alternativt ta kontakt med din Läkare o rådfråga med honom istället

Ganesh skrev:"Pilotinsatser för Långtidssjukskrivna till Arbete" = Pila

Att alltså få långtidssjukskrivna att börja arbeta. Hittills har 8% gått över till arbete (om jag minns rätt).

Ahh! Tack för förklaringen!

Parvlon skrev:Säg att dem får vänta, läkarbedömningen kanske går fel annars

Alternativt ta kontakt med din Läkare o rådfråga med honom istället

Mycket bra råd!

Om jag nu bara kunde hitta en mailadress till just den här människan, då jag tycker det är skitsvårt att få fram det jag vill ha sagt på telefonen....

tahlia skrev:Om jag nu bara kunde hitta en mailadress till just den här människan, då jag tycker det är skitsvårt att få fram det jag vill ha sagt på telefonen....

De brukar ha adresser som fornamn.efternamn@myndighetenswebbplats.se

Om man längtar efter att jobba och vara som "alla andra" låter det kanske positivt:

Ny möjlighet att komma tillbaka till arbete

Om du varit sjuk en längre tid finns det nya möjligheter för att du ska kunna arbeta igen. Försäkringskassan genomför tillsammans med Arbetsförmedlingen ett projekt som heter Pila. I Pila utreds din arbetsförmåga och möjlighet till stöd på vägen tillbaka till arbete.
För att du ska omfattas av Pila ska du den 1 januari 2007 ha varit sjukskriven i två år eller mer eller ha en tidsbegränsad sjuk- och aktivitetsersättning.
Du som omfattas av Pila får ett brev från Försäkringskassan när vi börjar titta på dina handlingar. Om vi därefter anser att vi behöver träffa dig så blir du kallad till ett möte.
Om det när vi tittar på dina handlingar visar sig, att du redan får stöd eller av medicinska skäl inte kan arbeta, kallar vi dig inte och du omfattas inte längre av Pila.

Lägg märke till hur de pratar om möjligheter och inte "tvång". Hoppas det inte är nåt kodspråk.

Har man medicinska skäl borde man alltså inte ens behöva kallas. Å andra sidan kan man ju inte bevisa dessa medicinska skäl utan nytt läkarintyg, antar att det inte räcker med det man fick tidigare och som gav en sjukersättning.

Men att det inte är nån idé med ett möte före intyget borde även FK förstå. Det kostar dem också bara tid och besvär i onödan.

Glöm dock inte bort att PILA kanske kan ge dig en nystart och en chans att jobba. Det vore väl kul om det skulle fungera?

Jag tycker inte att du ska se det som förföljning. Se det snarare som att de letar efter möjligheter åt dig för att få det bättre. Det kan ju bli jättebra. Du kan ju inte förlora något på det.

Kristofer skrev:Glöm dock inte bort att PILA kanske kan ge dig en nystart och en chans att jobba. Det vore väl kul om det skulle fungera?

Jag tycker inte att du ska se det som förföljning. Se det snarare som att de letar efter möjligheter åt dig för att få det bättre. Det kan ju bli jättebra. Du kan ju inte förlora något på det.

Det kan vara positivt för vissa.

Men om man t ex mår väldigt dåligt och i princip bara orkar med sig själv och sina barn, blir allt prat om nystart bara extra stress.

Eller om man har haft väldigt dåliga erfarenheter av jobb och trodde man äntligen skulle slippa det, då får man nog ångest av detta förslag.

Hade väl varit skillnad om det klart och tydligt stått "detta är ett erbjudande, inget tvång".

Dock är det ju skillnad på jobb och jobb, så jag hoppas och tror att de flesta människor kan hitta ett de trivs med- bara de får chansen att leta och prova.

Sen är det ju så att det ska göras en bedömning av hur det ser ut för individen så det är ju inte bara att de kastar ut folk till vadfan som helst.

Är det inte minst 8veckor en sådan utredning tar? De har hela köret med FK,AF,Kuratorer, Psykologer o allt möjligt stressande där vad jag hört.
Jag kan ha förväxlat PILA med något helt annat dock men jag tror det var det nya som kommit med sittande regering.

Om den nu vore så jävla bra, så skulle dem ju tjäna på att ha en läkarbedömning utav den som går där som gäller. Annars får dem gissa sig till allt utöver det dem inte är specialiserade på.

Kristofer skrev:Glöm dock inte bort att PILA kanske kan ge dig en nystart och en chans att jobba. Det vore väl kul om det skulle fungera?

Jag tycker inte att du ska se det som förföljning. Se det snarare som att de letar efter möjligheter åt dig för att få det bättre. Det kan ju bli jättebra. Du kan ju inte förlora något på det.

Jodå, jag inser det positiva i det. Men det positiva i det gäller inte för mig. Jag klarar ingen som helst stress, och inget stressar mig så mycket som tider och måsten.
Det är först nu det börjar funka med att klara av hela ruljansen på morgonen med barnen, att de ska iväg en viss tid. Detta oftast med hjälp av theralan, eftersom en sådan enkel sak ger mig sådan ångest att jag får springa på toa och kräkas stup i kvarten.
Då kan man tycka att jag borde kunna ta theralen och sedan åka iväg. Visst, men då somnar jag, stående som sittande, inom två timmar. Theralen knocker mig totalt, vilket är anledningen till att jag valt att kräkas morgonen igenom om jag inte är säker på att barnen mår bra och kommer iväg till skolan.

Kanske lite mycket förklaring för frågan, men du kanske förstår varför detta stressar mig så in i helsicke och varför det, för mig, är en förföljelse. Dessa problem har de dessutom fått förklarade för sig ett x antal gånger, och ändå skickar det sådan skit till mig. DÅ blir det, i mina ögon, förföljelse.

Du är väl dessutom medveten om att kommunen får extra pengar, där summan baseras på hur många sjukskrivna som kommer ut i jobb igen. Det kan motivera till en jävla massa dumheter.

tahlia skrev:Du är väl dessutom medveten om att kommunen får extra pengar, där summan baseras på hur många sjukskrivna som kommer ut i jobb igen. Det kan motivera till en jävla massa dumheter.

Du ska nog inte bara se detta som dumheter, det finns ju faktiskt dem det kan vara bra för. Sen så tror jag också att du inte ska se dig själv som stagnierad jag tror att du kan träna på stresshantering så det blir en förbättring. Varje framsteg torde väl vara av glädje? Iblandfår jag faktiskt intrycket av att du helst av allt vill att det ska vara som nu eftersom du dömer ut precis allt och alla förslag som syftar till en chans om förbättring.

Kristofer skrev:Ibland får jag faktiskt intrycket av att du helst av allt vill att det ska vara som nu eftersom du dömer ut precis allt och alla förslag som syftar till en chans om förbättring.

Där kommer det klassiska missförståndet som jag ofta möter. Det är inte så att jag dömer ut alla förslag, det är helt enkelt så att jag redan har tänkt på de flesta (oftast alla) lösningar, och avfärdat dem en efter en av olika anledningar. Huvudanledningen har genomgående varit att de helt enket inte funkar.
Det är först när jag själv gått igenom allt jag kan tänkas komma på, som jag ber om råd och/eller hjälp. För att inte inlägget där jag ber om hjälp ska bli 3 sidor långt, så rabblar jag inte upp allt jag redan tänkt på, försökt och avfärdat, vilket då i sin tur leder till att det kommer förslag som jag redan testat och avfärdat och jag tvingas då förklara varför detta förslag inte kommer att fungera.
Det i sin tur leder till att folk får för sig att jag inte vill ha hjälp och att jag trivs som det är.

Det finns två frågor jag ställer mig varje gång detta händer:
Vilken någontsånär normal människa skulle vilja ha en sådan här tillvaro? Och vad för slags person kan drista sig att tro att man faktiskt vill ha det såhär?

Om jag trodde att det fanns minsta chans att jag skulle kunna bli bättre, och om det fanns någon åtgärd som bet på mig, skulle jag kasta mig över det med en gång.
Ingen trivs med att spy tarmarna ur sig varje gång man har en tid att passa.

Vad jag däremot kan säga är att jag inte på något vis sörjer att jag inte behöver vistas bland andra människor speciellt ofta. Detta för att andra människor stressar ihjäl mig. Även för att jag upplever dem som falska och har oerhört svårt att vara trevlig med folk som jag upplever som på det viset.
Vad det gäller jobb så finns det ju faktiskt jobb där man inte behöver umgås en jäkla massa med folk. Men då kommer ju stressfaktorn in istället.

Du får döma mig åt vilket håll du vill, och du får gärna tro att det fortfarande finns en chans att jag blir mirakulöst botad. Själv har jag dock inte råd att unna mig sådan lyx. Det är nämligen en lyx att inbilla sig att man blir frisk, eftersom man om och om igen blir djupt besviken och ramlar ned i en ordentlig svacka.
Jag har istället tvingats acceptera faktum, och lära mig att leva med det.

Ptja eftersom du så kategoriskt dömmer ut allt innan du ens provat det och inte tror att du på ngt sätt kan förbättra din situation så är det väl ingen idé att skriva om den heller?


Du tycks mest vara ute efter folks uppmärksamhet och folks medhåll för att få bekräftelse, inte att någon verkligen känner empati för dig och vill att din situation ska förbättras.

Som sagt, det är ditt liv och dina chanser och möjligheter. Det är bara du som bestämmer om du vil ta chanser till förbättring och förändring. Ingen annan.

Känner att jag måste ge tahlia lite stöd här.

När man malts runt några varv mellan olika myndigheter så förstår man ju att dom flesta inte förstår vad det handlar om.

Det finns handikappanpassade jobb och det finns säkert bra kurser i stresshantering. Problemet är ju att inget är anpassat till personer med AS och därför kommer det inte att fungera.

Kompetensen är helt enkelt för låg hos de flesta instanser vad gäller AS så risken är överhängande att man bara blir kränkt och ihjälstressad om man tvingas ut i massa "välmenande" åtgärder..

Jag förstår PRECIS det Tahlia skriver här ovan. Jag intygar härmed av egen och en och annan bekants erfarenhet att det kan vara så, att det är för djävligt jobbigt och att man är duktig som klarar det.
Ni som inte vet, var snälla och försök ha ödmjukheten att glädjas åt att ni slipper.
"Hoppa inte på en som redan ligger" kan jag inte säga, för det stora är just att Tahlia och en del till håller sig upprätta; likväl är det det du gör, Kristofer.

Kristofer skrev:Ptja eftersom du så kategoriskt dömmer ut allt innan du ens provat det och inte tror att du på ngt sätt kan förbättra din situation så är det väl ingen idé att skriva om den heller?

Vet inte om du läste fel med vilje. Som jag sa så ber jag bara om hjälp om jag själv inte kan se någon lösning alls. Dvs när jag tänkt igenom och testat allt jag kan komma på.

Kristofer skrev:Du tycks mest vara ute efter folks uppmärksamhet och folks medhåll för att få bekräftelse, inte att någon verkligen känner empati för dig och vill att din situation ska förbättras.

Jag har aldrig bett om uppmärksamhet. Jag har heller aldrig bett om empati från någon. Om ingen svarade alls på mina inlägg så skulle jag väl undra, men å andra sidan så går jag inte runt och förväntar mig att få någon respons så fort jag yttrar mig, oavsett vad jag yttrar mig om.

När det gäller att någon känner empati för mig så erkänner jag direkt att jag har skitsvårt att hantera det. Jag har lättare att hanter folk som avskyr mig än folk som bryr sig. Precis som vid beröm blir jag generad och obekväm.

Kristofer skrev:Som sagt, det är ditt liv och dina chanser och möjligheter. Det är bara du som bestämmer om du vil ta chanser till förbättring och förändring. Ingen annan.

Jag har testat det som i praktiken skulle kunna funka. Så ditt påstående i början att jag inte testar något är helt fel. Dock är det i många fall som TC skriver, att den rehab och det jag blir erbjuden inte är anpassat efter människor med mitt (och även ert) funktionshinder. Då blir saker i det närmaste omöjligt.
När man dessutom går igenom sådan "behandlig" med folk som egentligen inte har en susning om vad AS innebär så är det bäddat för katastrof.

Det jag har testat som sägs fungera på människor med AS dock, är KBT. Tyvärr så hjälpte det mig inte ett skvatt, utan framstod som rena svammlet för mig.

Men visst. Du har rätt att döma mig hur som helst, det är ett fritt land. Och helt ärligt så är jag less på att försvara mig, och tycker själv det är våldsamt tröttsamt att läsa mina egna förklaringar hela tiden, som dessutom ofta blir missförstådda. Så nu räcker det.
Häv ur dig vad du behagar. Jag behöver inte stå och försvara mig. Jag har ansvar gentemot mina barn och mig själv. Ingen annan.

Zombie, jag har inga ambitioner om att hoppa på någon alls. Men jag tror att varje människa har chanser att förbättra sin tillvaro. Jag tror också att den bästa hjälpen inte alltid är att bara hålla med, ibland behöver vi nog alla med jämna mellanrum en spark (obs detta är ett konventionellt uttryck) i rätt riktning.

Ex:
I höstas had jag det riktigt jobbigt och visste inte hur jag skulle palla med. En annan forummedlem, W, skrev då till mig och gav konkreta råd på hur kag skulle göra. Det har jag förmodligen haft betydlgt större nytta av än att bara ha fått medhåll och medhårsstrykningar.

Om folk utan armar och ben lyckas få saker gjorda så borde det inte vara omöjligt för någon av oss att förbättra vår tillvaro, åtminstone lite. Jag tycker inte att man ska se det som en pik om att man ska sluta tycka synd om sig själv eller dyl., snarare är det ju ett bevis på att möjligheter alltid finns.

Det liknar mer den Kristofer jag har sett annars - en vänlig människa som gör så gott han kan.
Det gjorde du nog här också, jag tvivlade inte på det.
Men, vi är ju alla så trist funtade att vi har svårt att förstå annat än det vi själva har gått igenom. Medvetna försök att vara känslig och observant kan i viss mån ersätta det. Vet nog du också.
Och just här så råkade jag känna igen vad Tahlia talade om, och se att det inte var läge för en spark i häcken (till).

Parvlon skrev:Är det inte minst 8veckor en sådan utredning tar? De har hela köret med FK,AF,Kuratorer, Psykologer o allt möjligt stressande där vad jag hört.
Jag kan ha förväxlat PILA med något helt annat dock men jag tror det var det nya som kommit med sittande regering.

Om den nu vore så jävla bra, så skulle dem ju tjäna på att ha en läkarbedömning utav den som går där som gäller. Annars får dem gissa sig till allt utöver det dem inte är specialiserade på.

Jag är aktuell för Pila. De säger här att det ska ta 2-3 veckor. Nu så har jag hunnit få en ASdiagnos från annat håll under tiden, så vi får se hur det blir.
Jag fick min Pila-kallelse idag, men det hade inte gått fram från Försäkringskassans handläggare att jag bara kan mitt på dagen pga barnens dagistider, utan jag är kallad på heltid. Jag höll på att flyga i taket!
Får se hur jag ska få rätsida på det här. Ännu fler ansträngande kontakter med andra människor att ta...