Björne skrev:

Henkkalexi skrev:Alltså, det där är SÅ fascinerande! Jag vet inte hur många gånger jag lyckats klanta till den biten med killar, innan jag träffade min nuvarande. Jag fattade liksom aldrig att snacka metal, dricka öl och kolla på fotboll precis lika gärna kunde betyda sex, så oftast hade killen ifråga redan hunnit tröttna på att försöka få mig att fatta vad förspelet gick ut på, innan jag fattade vad han höll på med...

Jag som trodde att bögar, till skillnad från straighta, hade en mer jämlik ansvarsfördelning när det gäller att ragga? Typ, misslyckas han med att få dig i säng har du misslyckats lika mycket med att få honom i säng?

Grejen var mest den att jag inte fattade att han raggade - jag trodde ju att han ville lyssna på metal med mig, för det sade han ju!

Banzai skrev:OT

Henkkalexi skrev:

Banzai skrev::shock:
Kan det? Det hade jag ingen aning om... Bra att veta antar jag.

JA! Jag blev så överrumplad att jag låg med honom av ren förvirring och överraskning!

Jag undrar om jag har hamnat i en liknande situation. Träffade en gammal klasskamrat från högstadiet som undrade om jag ville se på film tillsammans med honom. Javisst tyckte jag, film är ju (nästan) alltid kul. Väl i soffan så kläcker människan ur sig att han brukar sitta och krama sina tjejkompisar när de tittar på film tillsammans och han undrade om jag ville göra det. Jag såg nog ut såhär: och sa nej. Vi fortsatte titta på filmen och jag tog bussen hem. Killen praktiskt taget förföljde mig efter det... Jag har även blivit bjuden på restaurang av en annan kille och tänkte: "Gratis mat är ju aldrig fel" och tackade ja. Senare var det en annan släkting som påpekade att killen var intresserad, det hade inte jag fattat. Jag trodde han bara ville vara snäll...

Ibland så känner jag mig...blond...
/OT

Får man gratis mat, så är det smart att vara blond!
När en kille bjudit mig på en drink på krogen, så har jag ofta tackat och gått därifrån...

De flesta är nog överrens om att "filmkväll" egentligen betyder "knulla som vilddjur". Jag kom inte på det förräns förra året.

Nefarious skrev:De flesta är nog överrens om att "filmkväll" egentligen betyder "knulla som vilddjur". Jag kom inte på det förräns förra året.

Gör inte såhär mot mig, Neffe! Jag mår nästan lite dåligt när du skriver ut det sådär svart på vitt...

Såja, du har inte gjort något fel.

Nefarious skrev:Såja, du har inte gjort något fel.

Vill jag knulla, så säger jag det. Hittills har jag bara fått uppskattning av killarna för mitt raka sätt, hur NT de än varit.

Henkkalexi skrev:
Vill jag knulla, så säger jag det. Hittills har jag bara fått uppskattning av killarna för mitt raka sätt, hur NT de än varit.

Det är så det ska gå till! Inte fan har man tålamod att dejta och tassa runt som en katt kring het gröt.

Nefarious skrev:

Henkkalexi skrev:
Vill jag knulla, så säger jag det. Hittills har jag bara fått uppskattning av killarna för mitt raka sätt, hur NT de än varit.

Det är så det ska gå till! Inte fan har man tålamod att dejta och tassa runt som en katt kring het gröt.

Åh, underbart att höra, Neffe! Det är inte utan att jag börjar få upp hoppet om kvinnorna när jag hör dig säga så vackra ord.

Jag blir själv fruktansvärt nervös av ordlös kommunikation och kroppsspråk/kroppskontakt. Jag vet liksom inte vad som förväntas av mig eller - ve och fasa! - vad andra läser av hos mig! Min sambo har lärt sig, efter mycket tålamod...

Henkkalexi skrev:

Nefarious skrev:Såja, du har inte gjort något fel.

Vill jag knulla, så säger jag det. Hittills har jag bara fått uppskattning av killarna för mitt raka sätt, hur NT de än varit.

Fan vad mycket enklare det är att ragga upp en bög, säger man så till en tjej, oavsett hur kåt hon är på en så drar hon...

Miche skrev:

Henkkalexi skrev:

Nefarious skrev:Såja, du har inte gjort något fel.

Vill jag knulla, så säger jag det. Hittills har jag bara fått uppskattning av killarna för mitt raka sätt, hur NT de än varit.

Fan vad mycket enklare det är att ragga upp en bög, säger man så till en tjej, oavsett hur kåt hon är på en så drar hon...

Int jag! Och jag är säkert inte ensam.

Men vilka signaler ska man leta efter om man vill veta ifall man har chans på nån då?

Miche skrev:

Henkkalexi skrev:

Nefarious skrev:Såja, du har inte gjort något fel.

Vill jag knulla, så säger jag det. Hittills har jag bara fått uppskattning av killarna för mitt raka sätt, hur NT de än varit.

Fan vad mycket enklare det är att ragga upp en bög, säger man så till en tjej, oavsett hur kåt hon är på en så drar hon...

Words of truth and wisdom, Miche! Det är precis detta som jag har försökt säga till en del killar härinne som har seriösa issues med tjejer.

Henkkalexi skrev:

Björne skrev:

Henkkalexi skrev:Alltså, det där är SÅ fascinerande! Jag vet inte hur många gånger jag lyckats klanta till den biten med killar, innan jag träffade min nuvarande. Jag fattade liksom aldrig att snacka metal, dricka öl och kolla på fotboll precis lika gärna kunde betyda sex, så oftast hade killen ifråga redan hunnit tröttna på att försöka få mig att fatta vad förspelet gick ut på, innan jag fattade vad han höll på med...

Jag som trodde att bögar, till skillnad från straighta, hade en mer jämlik ansvarsfördelning när det gäller att ragga? Typ, misslyckas han med att få dig i säng har du misslyckats lika mycket med att få honom i säng?

Grejen var mest den att jag inte fattade att han raggade - jag trodde ju att han ville lyssna på metal med mig, för det sade han ju!

Jaha. Jag tolkade det som att du var lika intresserad av honom som han av dig. Men givetvis är det väldigt förvirrande om någon verkar vänskaplig men egentligen stöter på en. Det blir lätt att man tar avstånd från personen helt eftersom situationen blir för komplicerad och jobbig.

kullan skrev:Men vilka signaler ska man leta efter om man vill veta ifall man har chans på nån då?

Man kanske skulle kunna ha ett system med ett rött kort och ett grönt kort som kunde markera huruvida intresse fanns. Rött kort=no,no och grönt=right on...

Björne skrev:Jaha. Jag tolkade det som att du var lika intresserad av honom som han av dig. Men givetvis är det väldigt förvirrande om någon verkar vänskaplig men egentligen stöter på en. Det blir lätt att man tar avstånd från personen helt eftersom situationen blir för komplicerad och jobbig.

Ptja... sex är bara en aktivitet som andra, så ja, jag låg med honom. mest för att jag var så förvånad att jag liksom inte hann fundera över om jag ville eller inte

Tack Henkkalexi och ni andra för jätteintressant tråd!

geocache skrev:Tack Henkkalexi och ni andra för jätteintressant tråd!

Så lite, så.

Jag har ofta tänkt att AS är någon slags förstärkt form av svenskhet, men ju mer jag tänker på saken så känns det mer finskt än svenskt. Å andra sidan så kan det ju bero på att vi svenskar tycks så ivriga att ta till oss allt som är nytt och att "hänga med"... Det känns inte riktigt som att det är något som egentligen hör till våra särdrag.

Kulturella skillnader i kroppsspråk? Ja för tusan, sånt ser man ju direkt. Själv är mest bekväm med det svenska eller finska, det nordiska sättet jämfört med italienares och fransmäns eviga vispande och vevande med händerna och som med överdriven mimik och högljuddhet låter sig höras.

För mig räcker det alldeles utmärkt med ord, jag vill inte beskåda eller delta i en pantomimteater när jag snackar med folk. Brittisk sarkasm funkar också men kom för fan inte och tvingaa upp mig på dansgolvet eller delta i allsång & tramslekar.

Jag är nordisk OCH aspergare och det faktum att jag helst sitter vid baren och ser bister ut behöver inte betyda att jag är olycklig eller förbannad. Jag har inte det där torghandlarkynnet helt enkelt.
Jag är inte intresserad av kommunikation som går ut på att skrika högst eller vifta mest.
I min värld är orden kung.
Jag förstår heller inte varför så många är rädda för tystnad. Hellre tystnad än ett nervöst socialt pladder likt syjuntekärringar med diarré.
Jag är förresten inte beredd att bryta isen med vem som helst. Om jag märker att en människa inte gillar mig brukar jag ignorera dem, även om det anses ohyfsat. Inga jävla judaskyssar och socialt finlir. Jag hatar allt sånt.

KrigarSjäl skrev:Jag är nordisk OCH aspergare och det faktum att jag helst sitter vid baren och ser bister ut behöver inte betyda att jag är olycklig eller förbannad.
Jag förstår heller inte varför så många är rädda för tystnad.

Instämmer fullkomligt. Jag kan visserligen vara väldigt social om jag känner att det är mödan värt, men är det inte det så lyfter jag inte ett finger. Tystnad är väldigt underskattat, en ren bristvara i dagens samhälle, skulle jag vilja påstå.

Henkkalexi skrev:Jag har ofta tänkt att AS är någon slags förstärkt form av svenskhet, men ju mer jag tänker på saken så känns det mer finskt än svenskt. Å andra sidan så kan det ju bero på att vi svenskar tycks så ivriga att ta till oss allt som är nytt och att "hänga med"... Det känns inte riktigt som att det är något som egentligen hör till våra särdrag.

Jag har alltid ansett att svenskar är på tok för sociala, kramiga och allmänt fysiskt närgångna för min smak. Jag brukar tänka på mig själv som "extremt svensk" eftersom jag uppfyller klichébilden av den osociala svensken.

Jag har heller aldrig förstått mig på sedvänjan att umgås med folk man påstår är idioter. Varför umgås med personer man inte tycker om (förutom under påtvingade former som på en arbetsplats t.ex. men det innebär ju inte att man måste träffas umgås på sin lediga tid)?

Jag tycker AS drag känns närmare den finska kulturen än den svenska. Jag tycker att det ofta är så att svenskar verkar ha ett behov av att bekräfta varandra med (oväsentligt) småprat, inte är så direkta och raka i kommunikationen, ogärna vill sticka ut utan man vill gärna följa den stora massan i fråga om mode, trender m.m. Har också läst ett flertal ggr att svenskar är väldigt homogena i jämförelse med andra länders befolkning. Om något blir inne här så ska "alla" ha det t.ex. Canada Goose jackor och kök som gör att man får associationer till sterilrum på sjukhus m.m. I andra länder ser man en mycket större variation vad gäller både klädstilar och inredning.

Jag ogillar också det här med kramar och kindpussar i vissa fall. Om det känns äkta och är personer man tycker om och som står en väldigt nära, typ släkt och familj då kan det vara ok men inte med ytligare bekanta som kolleger. Annars ska det ju vara bra med beröring för det sätter igång produktionen av oxytocin, lugn-och-ro hormonet som är kroppens välmående-hormon och som också är läkande.

Ömsint beröring får kroppen att jubla
Publicerad 2004-03-23 08:54

Den fysiska närheten till andra människor gör dig tryggare och friskare, den håller liv i relationer och gör till och med avtryck i världsekonomin. Forskarna börjar nu förstå varför.

Oxytocin...

...lindrar smärta
...sänker blodtrycket
...sänker nivån av stresshormoner
...ger bättre matsmältning och näringsinlagring
...stimulerar tillväxt
...påskyndar läkning av sår och stärker immunförsvaret
...gör oss mer lugna och rofyllda
...gör oss mer sociala och intresserade av vår omgivning
...gör oss mindre rädda och fientligt inställda
...förbättrar relationer
...underlättar inlärning

Så stillar du själv din hudhunger

Stå länge i duschen eller ta ett varmt bad. Vattendroppar är också beröring.

Sov under ett lite tyngre täcke. Gärna med en varm vetekudde eller varmvattenflaska som sällskap. Även värme frisätter oxytocin.

Massera dina fötter, till exempel framför teven. Huden på fötterna, liksom den på händerna och i an-siktet, kryllar av beröringsreceptorer. Beröring på dessa hudytor ger därför ett särskilt stort oxytocinpåslag. Du behöver inte ta i, lätta strykningar räcker. Använd gärna massageolja.

Pyssla. I trädgården, köket eller garaget. När dina händer pillar med något frisätts oxytocin. Repetitiva och långsamma sysslor, som att rulla köttbullar, är särskilt lugnande.

Ett keligt husdjur kan göra underverk, särskilt för den som lever ensam.

Investera i någon form av beröringsterapi, som massage eller taktil stimulering.

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/om ... -att-jubla

Min "hudhunger" är i sådana fall väldigt väl tillfredställd; jag fipplar alltid med händerna, jag har två ytterst sociala och keliga katter som älskar att bli pysslade med, jag behöver ingen varmvattenflaska i sängen just för att sagda katter delar den med mig och jag älskar att duscha. Kanske är därför jag ogillar fysisk kontakt med okända människor? Min "beröringskvot" är redan fylld!

Wine skrev:Jag tycker AS drag känns närmare den finska kulturen än den svenska. Jag tycker att det ofta är så att svenskar verkar ha ett behov av att bekräfta varandra med (oväsentligt) småprat, inte är så direkta och raka i kommunikationen, ogärna vill sticka ut utan man vill gärna följa den stora massan i fråga om mode, trender m.m. Har också läst ett flertal ggr att svenskar är väldigt homogena i jämförelse med andra länders befolkning. Om något blir inne här så ska "alla" ha det t.ex. Canada Goose jackor och kök som gör att man får associationer till sterilrum på sjukhus m.m. I andra länder ser man en mycket större variation vad gäller både klädstilar och inredning.

Jag ogillar också det här med kramar och kindpussar i vissa fall. Om det känns äkta och är personer man tycker om och som står en väldigt nära, typ släkt och familj då kan det vara ok men inte med ytligare bekanta som kolleger. Annars ska det ju vara bra med beröring för det sätter igång produktionen av oxytocin, lugn-och-ro hormonet som är kroppens välmående-hormon och som också är läkande.

Så det är därför jag känner mig mycket mera finländsk än svensk... !

Sedan utesluter jag inte möjligheten att jag i mera direkt mening har "något finländskt" i mig, möjligen genetiskt, genom att min pappa var just i Finland 1941, då han var engagerad i Svenska Jordbrukshjälpen (http://www.finlandsfrivilliga.se/historik.html, sjunde stycket) då han jobbade med underhåll av lantbruksmaskiner, och kanske med hästar och andra djur också.

Han dog när jag var bara två år, så jag fick aldrig lära känna honom, men jag har fått berättat för mig om hur "direkt" han var i kommunikationen med andra, en egenskap som har gått i arv till mig och till mina syskon och syskonbarn.

Jag har funderat massor på om/hur det han var med om där borta har påverkat mig till att bli den jag är... men han som vet bäst har jag inte möjlighet att fråga... så jag har fått söka svaret på annat håll; inom mig, och genom att läsa i min släktkrönika om saker han gjort... genom att lyssna på berättelser från människor han mött och levt med. Men den sista "pusselbiten" är jag inte säker på att jag ens vill hitta... om jag inte redan hittat den förresten, genom att "jag är jag".

Tack Wine för ditt inlägg!