Om behovet att mötas - ett skadligt behov?
6 inlägg
• Sida 1 av 1
Om behovet att mötas - ett skadligt behov?
Som vanligt gör de möten och de samtal som ska göra mig mindre förvirrad, sårbar och ångestfylld - mig bara mer av just detta.... Vad gör jag för fel?
- Aspergerprästen
- Ny medlem
- Inlägg: 5
- Anslöt: 2010-12-16
- Ort: Malmö
Re: Om behovet att mötas - ett skadligt behov?
Hej och välkommen!
Inte nödvändigtvis att du gör något fel alls, kan ju lika gärna vara den andre som gör något fel, eller att era kommunikationsstilar inte klickar, eller att samtalet inte motsvarar dina behov.
Om du är man så kan en del män känna sig försvagade eller förvirrade av alltför intima samtal och föredra att lösa psykologiska problem på egen hand, medan kvinnor brukar må bättre av att få ventilera sina problem med någon annan (om man får generalisera så grovt, vilket t ex John Grey gör, han med Män är från Mars och kvinnor från Venus). Kan ju skilja mellan individer också.
Sen brukar ju aspergare ha problem med kontakter ö h t... många signaler som ska förmedlas, uppfattas och tolkas korrekt... kroppsspråk, ansiktsuttryck, ögonkontakt, outtalade meddelanden 'mellan raderna', outtalade sociala koder som man förväntas känna till, samt känslor den andra har som man ska reagera på korrekt även om de inte visar dem korrekt. Samtidigt som man kan bli sensoriskt överstimulerad, fysiskt uppstissad p g a hyperreaktivt nervsystem, emotionellt förvirrad av ev konflikten mellan det som sägs och det som känns eller menas, etc. Innan man med ålder och erfarenhet kanske börjar få lite reda i soppan så kan man ju bli snurrig för mindre.
Jag har börjat få lite bättre koll nu, men ett av mina största problem är fortfarande när jag träffar personer som har mycket ångest som de inte visar utåt. Då kan jag plocka upp den och tro att det är min. Men eftersom jag alltid blir nervös av vissa personer och inte av andra har jag sent omsider börjat inse att det är deras och inte min.
Inte nödvändigtvis att du gör något fel alls, kan ju lika gärna vara den andre som gör något fel, eller att era kommunikationsstilar inte klickar, eller att samtalet inte motsvarar dina behov.
Om du är man så kan en del män känna sig försvagade eller förvirrade av alltför intima samtal och föredra att lösa psykologiska problem på egen hand, medan kvinnor brukar må bättre av att få ventilera sina problem med någon annan (om man får generalisera så grovt, vilket t ex John Grey gör, han med Män är från Mars och kvinnor från Venus). Kan ju skilja mellan individer också.
Sen brukar ju aspergare ha problem med kontakter ö h t... många signaler som ska förmedlas, uppfattas och tolkas korrekt... kroppsspråk, ansiktsuttryck, ögonkontakt, outtalade meddelanden 'mellan raderna', outtalade sociala koder som man förväntas känna till, samt känslor den andra har som man ska reagera på korrekt även om de inte visar dem korrekt. Samtidigt som man kan bli sensoriskt överstimulerad, fysiskt uppstissad p g a hyperreaktivt nervsystem, emotionellt förvirrad av ev konflikten mellan det som sägs och det som känns eller menas, etc. Innan man med ålder och erfarenhet kanske börjar få lite reda i soppan så kan man ju bli snurrig för mindre.
Jag har börjat få lite bättre koll nu, men ett av mina största problem är fortfarande när jag träffar personer som har mycket ångest som de inte visar utåt. Då kan jag plocka upp den och tro att det är min. Men eftersom jag alltid blir nervös av vissa personer och inte av andra har jag sent omsider börjat inse att det är deras och inte min.
Re: Om behovet att mötas - ett skadligt behov?
Iridia skrev:..
Jag har börjat få lite bättre koll nu, men ett av mina största problem är fortfarande när jag träffar personer som har mycket ångest som de inte visar utåt. Då kan jag plocka upp den och tro att det är min. Men eftersom jag alltid blir nervös av vissa personer och inte av andra har jag sent omsider börjat inse att det är deras och inte min.
Jag kan känna igen det där. Du blir nervös av att en person har mycket ångest som h*n inte visar utåt? Uppfattar du att personen också är nervös och är det ifs samma sorts nervositet hos er båda, eller kan det vara olika former?
Ett ganska vanligt beteende när folk ska dölja ångest är att lägga på en glättig yta "jämna plågor, huvudet upp vettu, man ska inte klaga". Glättig i betydelsen att man vill skapa en god stämning i själva mötet, om det nu är på ICA-affären eller varsomhelst, vilket egentligen är ganska sympatiskt tänkt. Man vill inte bli ansvarig för att göra den andre nedstämd, hellre då spela allt är bra. I sådana där uttryck "man ska inte klaga, jämna plågor osv" ligger nån sorts underförstådd mening om att livet i praktiken inte är någon dans på rosor. Eftersom alla vet att det är på viset framför allt i tuffa tidevarv.
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
Re: Om behovet att mötas - ett skadligt behov?
Folk som är öppet nervösa, t ex när de ska hålla föredrag, kan jag bli sympatinervös av just då, och liksom hålla andan tills de är klara, men det går över direkt när de är klara eftersom det är helt uppenbart att det är deras problem och inte mitt.
Det är framför allt om de inte visar det utåt som jag blir nervös på det där obehagligt diffusa sättet, som sitter i ett tag efteråt. Lite lättare har det blivit sedan jag fattat rent intellektuellt att det inte är min ångest men jag påverkas ändå både i känsla och beteende.
Det är framför allt om de inte visar det utåt som jag blir nervös på det där obehagligt diffusa sättet, som sitter i ett tag efteråt. Lite lättare har det blivit sedan jag fattat rent intellektuellt att det inte är min ångest men jag påverkas ändå både i känsla och beteende.
Re: Om behovet att mötas - ett skadligt behov?
jag känner också igen det du säger om människor med "dold ångest", iridia.
ofta handlar det för mig om människor som har något slags subtilt nedsättande över sitt sätt att interagera med andra. som att man måste bevisa något för att få vara med och leka med dem. jag har mött alltför många såna, framförallt i tonåren, och gjort mitt absolut yttersta för att visa att jag är värdig, att jag är smart, rolig, lojal...
fast jag inser nu att det handlar om dem och inte mig, kan jag fortfarande fastna i den fällan. det är obehagligt, att vara så känslig. trots att jag i grund och botten har en ganska stabil uppfattning om mitt eget värde är det liksom så lätt att sugas in i någon annans ångest och självtvivel.
ofta handlar det för mig om människor som har något slags subtilt nedsättande över sitt sätt att interagera med andra. som att man måste bevisa något för att få vara med och leka med dem. jag har mött alltför många såna, framförallt i tonåren, och gjort mitt absolut yttersta för att visa att jag är värdig, att jag är smart, rolig, lojal...
fast jag inser nu att det handlar om dem och inte mig, kan jag fortfarande fastna i den fällan. det är obehagligt, att vara så känslig. trots att jag i grund och botten har en ganska stabil uppfattning om mitt eget värde är det liksom så lätt att sugas in i någon annans ångest och självtvivel.
- LostInAForest
- Inlägg: 458
- Anslöt: 2011-07-15
- Ort: sthlm
Re: Om behovet att mötas - ett skadligt behov?
Så är inte de jag tänker på, det är väldigt fina personer som bara har det jobbigare inuti än de normalt visar.
Däremot har jag tidigare känt personer som är liksom smygdominanta, som alltså är servila och inställsamma utåt men samtidigt skickar ut dominanta signaler (kanske utan att de själva är medvetna om det). Liksom personer som är jättetrevliga för att de vill ha något av en som de inte vill visa öppet. Sådana dubbla eller dolda budskap kan göra mig helt konfys genom att man inte vet om man kan lita på vad man känner och vilket intryck som är det rätta. Nu börjar jag fatta att jag oftast kände rätt om jag upplever att de menar något helt annat än de säger, men suck vad mågna år jag trodde att det var ren inbillning och bara jag själv som var knäpp.
Men nu kanske jag har fört diskussionen på ett sidospår. Påminner mer om den här tråden: post633467.html
Däremot har jag tidigare känt personer som är liksom smygdominanta, som alltså är servila och inställsamma utåt men samtidigt skickar ut dominanta signaler (kanske utan att de själva är medvetna om det). Liksom personer som är jättetrevliga för att de vill ha något av en som de inte vill visa öppet. Sådana dubbla eller dolda budskap kan göra mig helt konfys genom att man inte vet om man kan lita på vad man känner och vilket intryck som är det rätta. Nu börjar jag fatta att jag oftast kände rätt om jag upplever att de menar något helt annat än de säger, men suck vad mågna år jag trodde att det var ren inbillning och bara jag själv som var knäpp.
Men nu kanske jag har fört diskussionen på ett sidospår. Påminner mer om den här tråden: post633467.html
Återgå till Att leva som Aspergare