MsTibbs skrev:Jag känner inte "att det behövs" en Gud. Jag känner att Gud finns, lika mycket som jag känner att damen i kassan på ICA finns. Jag har aldrig tagit något aktivt val att "börja tro" eller liknande, lika lite som att jag en dag fick för mig att "börja tro" på vind, blommor, måln och kaffe. Gud bara finns där, sen har det varit upp till mig att bestämma vad jag skulle göra med det faktum. Jag känner mina hjärtslag, alltså tror jag att jag har ett hjärta liksom alla andra, även om jag inte per definition "vet" att det är så. På samma sätt kan jag känna Guds närvaro, utan att för den saks skull ha sett Gud.

För mig är det häpnandsväckande att det finns dem som tror att en gudstro baseras på argument vi hört av en präst, som vi sedan lurats till att tro på. För mig är Guds existens så fullkomligt självklar och naturlig att inga "argument" skulle kunna få mig att tro något annorlunda. Vetenskapliga argument ligger i en mycket lägre division, än vad Gud gör. Fysisk är en mycket lägre division av existens än andlig.

Ja, precis, exakt så skulle jag också vilja uttrycka det!
Jag växte inte upp i en kristen familj. Fick gå på julbön med pappa då och då eller hälsa på mina frireligiösa släktingar. Då KÄNDE jag något ljuvligt, varmt, gott som omslöt mig. Också i naturen, där jag lekte mina ensamma lekar runt sommarstugan; i bäckens porlande, i blommorna o gräsets sång, i vågornas dån - ÖVERALLT kände jag av den där GODA kraften/närvaron, som länge inte alls hade något namn. Jag brukade tala med "det" och "det" brukade rädda mitt liv om jag t ex ramlade ned för ett berg eller så. Bergsklättring var min hobby. En gång föll jag från det allra högsta berget och fastnade på en dvärgbjörk. Den fångade upp mig och bar mig på sina armar.

Som vuxen lärde jag mig att använda kristendomen som ett redskap att förstå och lära känna "det", den som är över alla andra namn, den som vi inte kan ta makten över med något namn.

Jag sitter inte inne med alla svaren på livets gåtor, med jag vilar i en hand som räddat mig undan döden många gånger, som talat till mig med fullt hörbar röst, som låtit mig skymta himmelen, som gjort en hel del "mirakel". 111

Men jag flyr undan den religiösa passiviteten. Jag tror att skaparen förväntar sig att vi ska använda varenda hjärncell vi har, våra ben och händer för att skapa bättre liv för oss själva och andra.

Eftersom jag är autistisk och har en överaktiv höger hjärnhalva, där intuitionen befinner sig så är det kanske inte så konstigt att jag på egen hand har "laddat ner" kunskap om Gud, rent intuitivt, från universum.

Som aspergare passar jag inte in i någon kyrka eller grupp över huvud taget. Men försökte i alla fall i 30 år, inte illa.

Ja, nu känner jag mig nästan som om jag stalkar Debbido - men vad jag blir avundsjuk. Och vad jag önskar mig någon sorts visshet om det. Hur nu den vissheten skulle se ut, när jag har sett hur grundligt både jag och andra kan bedra sig. Hur många som skulle behöva denna hand bära sig men inte får den.
Förstått hur luriga kemikalier, tolknings- och associationsbanor och annat i ens egen hjärna kan vara.

Zombie skrev:Ja, nu känner jag mig nästan som om jag stalkar Debbido - men vad jag blir avundsjuk. Och vad jag önskar mig någon sorts visshet om det. Hur nu den vissheten skulle se ut, när jag har sett hur grundligt både jag och andra kan bedra sig. Hur många som skulle behöva denna hand bära sig men inte får den.
Förstått hur luriga kemikalier, tolknings- och associationsbanor och annat i ens egen hjärna kan vara.

Det här med andlighet ligger för fiskarnas tecken och vissa människor är som sagt synska eller känsliga för den andliga världen. Djur är ofta väldigt känsliga för den osynliga världen.

Alla kanske inte får känna, se, höra så mycket, men den där Handen tror jag bär oss alla, i alla fall. För mig handlar livet om att utveckla medvetenheten om "det". Här finns det många metoder att använda, men jag tror att meditationen är en av de bästa.

Själv har jag testat att leva efter vissa bibelord, dvs utmanat Gud. "Om jag gör så här, gör du då det som står i det här bibelordet?" Sedan har jag agerat, t ex gett bort alla mina pengar till en nödlidande och sedan fått exakt de penagr jag behövt den närmaste tiden från vilt främmande personer. Trial and error kallas den metoden, något nervpåfrestande, men funkar hyfsat bra.

Det är väldigt spännande att ha kontakt med det "övernaturliga"!

För övrigt har vi ju den grå vardagen att handskas med då man inte känner så mycket mer är fasa över alla räkningar som strömmar ned genom brevlådan. Att leva med ständig visshet om att allt ordnar sig är en nivå jag inte har nått upp till och antagligen aldrig gör.

jonsch skrev:Helena: Det här att låta tron lätta på kravet att förstå är just jag djupt misstänksam mot. Just du är ju som sagt dock medveten om att du gjort det valet och öppen för att andra gjort andra val så det är lätt för mig att respektera vad jag finner tossigt hos dig.

Jag önskar att alla "tokar" (ur min synvinkel sett, alltså) vore som du. Då skulle jag kanske inte ens ha behövt kämpa så med respekt (se tråden "Konsten att respektera").

Jag håller med - både om Helena [edit](äsch, inte "tossigt!")[/edit] och i det övriga.

Jag undrar uppriktigt och trängande vad som är skillnaden mellan

religiösa människor som Helena, Tibbs, Debbido och andra jag har träffat (kristna, till och med i Livets Ord, muslimer, lamaister, hinduer, hippiesynkretister m.fl.) - som jag skulle säga har funnit "Gud" = godhetsprincipen (även om vi kan vara oense i moraliska småsaker; och även fast det inställer sig en viktig fråga om varför de (just som KS var inne på) gör sig omaket att kalla sig vid en religion, vars värsta, ondaste, mest föråldrade lärodrag de plockar ut för att de, hedervärt nog, bedömer dem efter förtjänst - men samtidigt ändå omfattar och så att säga gör reklam för den lära, som i sina urkunder faktiskt har dem kvar; och vars utövare bevisligen mycket ofta har odlat och odlar dessa onda drag. Och det alltså om den saken - inte om ens personliga förhållande till det gudomliga.)

- och andra, som också har just precis accepterat att de inte fattar allt och underordnat sig - en hård, svartsjuk, inskränkt och opåkallat missionerande Gud som är treenig och/eller har givit sitt ord genom en Budbärare som kan heta Muhammed, Billy Graham, Lewi Pethrus, L. Ron Hubbard, Ulf Ekman, eller en sekulär version där man på samma sätt underordnar sig Hitler, Marx plus lämplig profet, Milton Friedman...

Jag menar: om man är en sådan människa (som överlämnar fattningen och ansvaret i sista hand till en högre makt): vad har man för skydd mot att bli en av de onda sorten? Och om inte från början, så efterhand (alltså att man, sålunda överlämnad, utvecklas åt orätt håll)? Vad har man för skydd mot att bli farlig för sin omvärld? Så många uppriktigt troende är det - både från början och genom att ha utvecklats åt fel håll.

weasley skrev:Helena, MsTibbs och Debbido

Alltså, jag håller helt med er i er världssyn. Jag vill gärna också vara snäll på det sätt ni beskriver. Jag vill inte gå runt och känna hat och bitterhet. Men jag kan göra det helt på egen hand. Man behöver ingen RELIGION eller GUD för det. Inte jag iaf. Det räcker så bra med logik, sunt förnuft och en gnutta folkvett.

Det tycker jag är rätt fascinerande, att vi har ungefär samma syn på hur det borde vara, men ni känner att det behövs en gud, en större makt, till det, medan jag tycker jag klarar mej bra utan det.

Förresten ville jag ha sagt att det är skillnad på religion och gud(ar). Jag tycker inte alls särskilt bra om religion, däremot har jag inget emot gud(ar).

Weasley sa precis det jag också tycker. Men när du skriver "Jag tycker inte alls särskilt bra om religion" menar du säkert, liksom jag, inte själva religionen i sig utan när religionen blandas ihop med makt. Det finns ju hur många exempel som helst på hur fel det blir. Därför är jag glad att jag lever i ett sekulariserat land.

OT-risk:

Själv gillar jag stämningen och värmen i kyrkor. Sedan tycker jag generellt att präster, teologer osv verkar vara väldigt intelligenta och engagerade. Jag gillar att läsa <a target="_blank" href="http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_489483.svd">Tommy Hellsten</a>. Jag var med på en (väldigt!) kort turné med Jesus Christ Superstar med rockband och kör. Den är min favoritmusikal alla kategorier. Har ni hört Ian Gillan som Jesus och Murray Head som Judas? ojojoj...

Vill bara säga en sista sak om religion . Jag tror att religion är överskattat som orsak till krig, konflikt och undergång. Jo, indirekt kan det bli det när det blandas ihop med makt. Men annars tror jag att konflikter och civilisationers undergång genom historien berott på andra saker än religion: beroenden av grannar och handelspartners som försvann, stöld av landområden (exempel behövs inte), jordbrukmark, dricksvatten, brist på rent vatten och mat, klimat- och miljöfaktorer (ex torka och översvämningar gjorde maten knapp så att man tvingades knacka på hos grannen som kanske inte hade möjlighet att ställa upp). Dessa basala grundproblem har i nästa steg gett upphov till etniska, religiösa och militära konflikter osv osv.

Om ni inte håller med läs boken <a target="_blank" href="http://en.wikipedia.org/wiki/Collapse:_How_Societies_Choose_to_Fail_or_Succeed">Collapse (2005) av Jared Diamond</a> - jag är mitt inne i den just nu.

/Barracuber

barracuber skrev:

weasley skrev:Förresten ville jag ha sagt att det är skillnad på religion och gud(ar). Jag tycker inte alls särskilt bra om religion, däremot har jag inget emot gud(ar).

Weasley sa precis det jag också tycker. Men när du skriver "Jag tycker inte alls särskilt bra om religion" menar du säkert, liksom jag, inte själva religionen i sig utan när religionen blandas ihop med makt. Det finns ju hur många exempel som helst på hur fel det blir. Därför är jag glad att jag lever i ett sekulariserat land.

Jag tror snarare det är du som inte riktigt hängt med i begreppen här. Kolla det Helena säger:

Det är bra att du påpekar skillnaden mellan religion och gud/-ar. Religioner kan ofta vara konstallationer av något. En knippe teorier och ritualer. Guden/-arna i sin tur är just gud för vad de nu är gud för. Tro ytterligare är något annat. Det är den tillförlit man som människa lägger på något eller någon, ofta någon gud.

Lite den grejen är det jag menar. Religionen är (menar jag) det knippe ritualer och regler som kringgärdar mötet med gud(arna). Dessa regler och ritualer måste upprätthållas av människor. Där det finns människor finns det makthunger, alltså kan reglerna och ritualerna användas i dessa syften.
Att däremot bara TRO, att ha en gud man lägger tillit till, handlar inte om ritualer och regler. Därför har jag inget emot gud(ar). Tron kräver ingen annan människas ingripande. Religionen däremot kräver det.

Debbido skrev:Själv har jag testat att leva efter vissa bibelord, dvs utmanat Gud. "Om jag gör så här, gör du då det som står i det här bibelordet?" Sedan har jag agerat, t ex gett bort alla mina pengar till en nödlidande och sedan fått exakt de penagr jag behövt den närmaste tiden från vilt främmande personer. Trial and error kallas den metoden, något nervpåfrestande, men funkar hyfsat bra.

Det första jag tänker är det där att man inte skall sätta Herren på prövning. Skämt åsido.

Jag kan verkligen instämma i att det Debbido skriver stämmer! Jag upplevde liknande denna månad. Jag fick problem med ekonomin, sände en liten undran och sen kom det in pengar på mitt konto. Ingen aning om varför, men tack så mycket vem som nu är den "skyldige"!

Livet tenderar gå bättre då man läser i Bibeln litet. Citaten talar till mig. Jag förstår inte hur det fungerar i praktiken, men då jag är nere brukar jag slå upp på måfå och det stämmer de flesta gångerna. I synnerhet har Det förlorade lammet betytt obeskrivligt mycket för mig.

Barracuber

Visst ligger det mat och fysisk säkerhet bakom de flesta konflikter mellan folkgrupper (i en eller annan form - upplevd eller verklig jordbrist, krigiska kulturideal, rädsla för grannars upplevda dito, svårhanterlig underklass som överklassen inte vill dela sitt överskott med...); men människan verkar (av all historia att döma) funka så att hon föredrar ett ideologiskt rättfärdigande när hon bär sig illa åt i stor skala. Och som sådant har religionerna, särskilt de tre intoleranta abrahamitiska (judendom, kristendom och islam) gjort ytterligt god tjänst (och gör så än). Numera supplerade i den funktionen av ett "rikt" sortiment politiska trosläror.

[När jag går hårt åt religioner, så är det den sak Helena skisserade det gäller: lärorna, dogmknippena - eller (enkelt höftat) det som är ont i dem; och onda människors personliga gudsupplevelser - men inte godas.]

Jag tror att skillnaden på tro och tro är just...hör och häpna...tro. Tro är tro, vad man än tror på. Att tro är inte att veta. Inte i metaforisk mening och inte i litterär mening. Om jag tror att gud är ond så är ju den guden jag tror på just...ond. Om jag däremot tror att han är en glad trevlig prick... Skillnaden är som natt och dag. Men de båda handlar om tro och kanske också ursprungligen om samma gud.

När en människa tolkar något så måste man ta in en mängd företeelser i beräkningen. Årtionde, fysisk/mental hälsa, grannar, regering, genuppsättning osv... Dessa är bara några av alla de grejer som ligger till grund för en individs tolkning av något specifikt. När det handlar om religion så berör dessa tolkningar ofta skrifter av olika slag. Jag kan inte tänka mig att ens så lite som två personer hade samma föreställning om hur Frodo såg ut i Sagan om ringen.

Jag tror man måste vara självkritisk och analytisk, ja rent ut sagt vetenskaplig, i sin jakt på sin tro. Är det jag har kommit fram till bara en av mina tolkningar eller är detta faktiskt det rätta? Man måste fördjupa sig i sina intentioner och fråga sig själv med "kniven vid halsen"..."Är jag ärlig i detta eller är jag bara inte villig att göra som den här guden säger?"

Detta leder oss vidare till frågan "Vad bland alla föreskrifter och ritualer är roten till det som gör det önskvärt för en mäniska att tro på detta?" Alltså var går gränsen mellan att följa religiösa föreskrifter och att tro på den gud som är upphov till religionen?

Den frågan är individuell. Bara den enskillde individen kan veta vad som pågår i dennes medvetande. Utåt sett så kan det se ut som om jag är den perfekte kristne/muslimen/juden osv. Men hur ser det ut i mitt tankeliv? Vart är mitt hjärta? Lite som att fråga någon var gränsen till otrohet går.

Det är skillnad på olika läror. Så många människor som det finns på jorden....lika många tolkningar kan man finna av tex kristendomen. Men ofta sluter sig folk samman och skapar "sin" gren. Vi är ju trots allt socialal varelser. Vid sådana händelser så finns det mycket som kan spela roll.

Om alla tex. fick välja mellan tre grupper. I en religiöst perfekt värld så skulle väl alla välja den grupp som utövade den tro man själv gjorde. Men ofta blir det inte så. "Vilken grupp gick mamma till? Vart gick grannarna? Vilka finns i de andra grupperna?"

Jag tror inte på en lära. Jag tror på gud... som har föreskrivit en lära. Alltså följer jag den läran. Jag är intresserad av att ha samfund med människor som också tror på gud. De som också följer hans lära. (Tro nu bara inte att jag vägrar umgås med folk av annan åsikt och tro...Eller förresten, tro vad ni vill)

Vad jag vill ha sagt är alltså att jag inte valde församlig. Jag valde den gud jag ville tro på.

Så vad är skillnaden? På att tro och tro...?

Är jag mitt idealjag? Svar nej. Är jag religiös? Världen e för obegränsat oändlig för att ja ska vara begränsad.

Hur funkar världen? Kan man säga att det ena e si och det andra e tvärtom? Ta afrika som exempel. En kontinent i krig med sig själv och Hiv som en dagens pest. Naturens gång kanske nån säger? Ett sandkorn i jordens historia. En humanitär katastrof? Kan man värdera ett människoliv?

Kan man värdera ett människoliv? Hm. Om jag fick bestämma vilka 100 personer som skulle överleva världens undergång, så skulle jag tex prioritera läkare, överlevnadsexperter osv. Tyvärr skulle nog inte jag få plats bland dem hundra, krasst sett.

MsTibbs skrev:Kan man värdera ett människoliv? Hm. Om jag fick bestämma vilka 100 personer som skulle överleva världens undergång, så skulle jag tex prioritera läkare, överlevnadsexperter osv. Tyvärr skulle nog inte jag få plats bland dem hundra, krasst sett.

Ha ha! Det var ett häftigt perspektiv...Har aldrig tänkt så. Men det är sant...i teorin så vill jag nog att alla ska vara lika värda. Men om jag var tvungen att välja...var hamnar min moral och lojalitet då?

Jag tror jag måste vara ganska självisk och välja de människor jag har känslor för...och de som behöver det mest kanske...

Ja, allvarligt talat...

... personligen tycker jag egentligen att de som är viktigast i vårt samhälle är bönder, läkare, hantverkare och språklärare.

Bönder ger oss mat och material att göra kläder, hantverkarna tillverkar kläderna, husen och möblerna, läkarna lagar kroppen och språklärarna gör så vi åtminstone hjälpligt kan förstå varann.

Det jag sysslar med (datorer) är egentligen riktigt fånigt. Det räcker med ett strömavbrott för att mina kunskaper om datorer ska vara onödiga. Som tur är har jag kännedom om sammansättande av kläder så helt värdelös är jag inte när atomvintern kommer... ;-D

Men nu handlade det här om SNÄLLHET så jag halkade nog lite OT där.. ajajaj man får passa sej för bananskalen!

Zombie skrev:Barracuber

men människan verkar (av all historia att döma) funka så att hon föredrar ett ideologiskt rättfärdigande när hon bär sig illa åt i stor skala. Och som sådant har religionerna, särskilt de tre intoleranta abrahamitiska (judendom, kristendom och islam) gjort ytterligt god tjänst (och gör så än)]

Helt rätt. Religionen är ett redskap. Vad kan jag ha en spade till? Jo, jag kan gräva upp jorden och plantera potatis eller jag kan ta spaden, slå den i huvudet på grannen och döda honom.

Så redskapet, religionen, i sig, är ingenting som ska upphöjas och dyrkas, bara Gud. Berättelserna om Jesus visar den enorma frustration han kände över sin tids religiösa människor medan han själv, genom liknelser, försökte beskriva Gudsriket.

Denna frustration delar jag till fulla. Det vimlar av fariséer idag. De "silar mygg och sväljer kameler". De är ytterst noga med att alla ska se att de går på sina gudstjäster, inte har sex utanför äktenskapet, inte dricker, inte svär - MEN - hur var det med det väsentliga - det som var Jesu budskap??? Den kända berättelsen om den barmhärtige samariten säger allt om Jesu budskap. De religiösa människorna sket fullständigt i den överfallne, slagne mannen. De hade bråttom till synagogan! Samariern, som hade en blandtro, icke renlärig, han gjorde det helt uppenbart rätta: Han plockade upp den slagne mannen, la honom på sin åsna och tog honom till ett härbärge för rehabilitering.

"Min" personliga religion, min tro, är tron på GODHETEN och barmhärtigheten. Precis allting annat kommer längre ner på listan.

Just nu försöker jag hålla en manodepressiv tjej som hamnat i Spanien av olika skäl, vid liv. Hon behöver ekonomiskt och känslomässigt stöd.
Jag vet att många kristna säger: "Jag ska be för dig." Visst, men det räcker inte. Jag vet inte om min ytterst praktiskt orienterade gudstro är aspergiansk? Jag hanterar livet väldigt konkret. Vad är lösningen? Vad kan jag göra?

Jag tvivlar på att jag kan få kyrkan med mig i detta projekt. Det har varit väldigt svårt i alla andra praktiska projekt jag befunnit mig i. De verkar inte fatta att kärlek är något väldigt konkret, praktiskt, som inte har med renlärighet eller dogma att göra. Gud är obegränsad kärlek. Det är därför jag strävar efter att lära känna honom/henne, eftersom jag också vill leva OBEGRÄNSAT, evigt liv och evig kärlek.

Hallå kyrkan, kom igen nu! Var inte en sån betongkloss! Anden är en VIND! Den går absolut inte att låsa in i dogmer och lärosatser.

Aktiv i en kyrka kan jag känna att man vill styra in mina tankar i vissa banor, dvs tankeberänsning, men om jag sitter vid ett hav och mediterar/lyssnar så upplever jag att inga gränser finns.

Men å andra sidan, allt socialt liv innebär ju besvärande begränsningar för oss aspergare, eller hur? Vi vill ju bara få vara oss själva!

Jag diggar skarp din beskrivning av hur vi aspergare vill vara oss själva...=

Right on!
[/quote]

Just så där beter jag mig när jag är som jag är mest

Helena skrev:Just så där beter jag mig när jag är som jag är mest

Tack för att du håller med om att är det mest naturliga sättet för aspergare att vara på! Fast det finns ju varienater som eftersom det verkar som om vänster och höger hjärnhalva kan ha lite svårt för att samarbeta (inom rimlig tid) ibland?

Debbido skrev:Helt rätt. Religionen är ett redskap. Vad kan jag ha en spade till? Jo, jag kan gräva upp jorden och plantera potatis eller jag kan ta spaden, slå den i huvudet på grannen och döda honom.

Så redskapet, religionen, i sig, är ingenting som ska upphöjas och dyrkas, bara Gud.

[...]

De är ytterst noga med att alla ska se att de går på sina gudstjäster, inte har sex utanför äktenskapet, inte dricker, inte svär - MEN - hur var det med det väsentliga - det som var Jesu budskap???

[...]

"Min" personliga religion, min tro, är tron på GODHETEN och barmhärtigheten. Precis allting annat kommer längre ner på listan.

[...]

Jag vet inte om min ytterst praktiskt orienterade gudstro är aspergiansk? Jag hanterar livet väldigt konkret. Vad är lösningen? Vad kan jag göra?

[...]

De verkar inte fatta att kärlek är något väldigt konkret, praktiskt, som inte har med renlärighet eller dogma att göra. Gud är obegränsad kärlek. Det är därför jag strävar efter att lära känna honom/henne, eftersom jag också vill leva OBEGRÄNSAT, evigt liv och evig kärlek.

Hallå kyrkan, kom igen nu! Var inte en sån betongkloss! Anden är en VIND! Den går absolut inte att låsa in i dogmer och lärosatser.

Aktiv i en kyrka kan jag känna att man vill styra in mina tankar i vissa banor, dvs tankeberänsning, men om jag sitter vid ett hav och mediterar/lyssnar så upplever jag att inga gränser finns.

Här är några ytterst belysande citat, som ytterligare klargör min åtskillnad mellan religion och gud(ar).

Debbido, det du beskriver är din bekännelse till en (kristen) gud. Dina handlingar speglar det som Jesu budskap handlade om, dvs hur man lever tillsammans med sin omgivning. Jag har den största respekt och beundran för de som tar detta ansvar.

Däremot har jag ingen som helst respekt eller beundran för de du kallar "renläriga". De bekänner sej till en -religion- och inte en gud, enligt mitt sätt att se det. För dem är det viktigare med ramverket, de ritualer och regler som skapats av människorna, än det budskap som den kristne guden framförde genom Jesus.

weasley skrev:Däremot har jag ingen som helst respekt eller beundran för de du kallar "renläriga". De bekänner sej till en -religion- och inte en gud, enligt mitt sätt att se det. För dem är det viktigare med ramverket, de ritualer och regler som skapats av människorna, än det budskap som den kristne guden framförde genom Jesus.

Instämmer. Jag är inte troende och har svårt att tro att jag någonsin kommer att bli det. Men skulle jag mot förmodan någon gång bli det så kommer jag troligen bli en sådan som har mitt eget förhållande till gud, för jag kan ändå ha en viss förståelse för att vissa männniskor tror på gud, men jag har väldigt svårt för de kyrkliga ritualerna och liknande. Och, som du säger, de religiösa uttolkarnas dogmatiska tankar. Det där var väl förresten redan Dostojevskij inne på med sin Storinkvisitor i Bröderna Karamazov?

Weasly och Kvasir: Känns bra att vi är eniga om detta med kärlekens Gud och Religionens tyranni.

Jag har trampat runt i flera olika kristna samfund och fått ut mycket av det, behållit det positiva och dumpat det negativa. Jag har i många år låtit mig undervisas av en svenska dataguru som åkte till Indien, stannade där i 20 och gick i lära hos hinduiska gurus, återvände med en hel del vishet i bagaget. Lät mig inspireras och lärde mig andas och meditera. Men jag kunde inte köpa hela paketet han serverade. I hinduismen är ju sjukdomar och lidande bara en illusion. Tro inte på den så försvinner det. Tja, lite hårdsmält?

Jag har plöjt igenom en del New-Age-böcker. Tjafset med delfiner och kristaller spolade jag ned på toaletten direkt, tillsammans med överdrivet UFO-spanande.

Men det fanns oerhört mycket vishet och expanderat andligt tänkande som jag kunde tillägna mig genom dessa böcker/kurser/människor. Min favoritmening från "A course in miracles" (stort i USA) är: Kärlek är att släppa rädslan.

Kanske fastnade jag för denna mening då den satte fingret på kristendomens ömmaste punkt: rädslan för helvetet. Hur sjutton kan jag älska någon under hot? "Älska mig och tro på mig - ANNARS kastar jag dig i helvetet!" Är inte detta en förenkling av kyrkornas budskap, i grova drag?

Men så kan det verkligen inte fungera! Min Guds kärlek är fullständigt villkorslös och jag tror inte på straff. Tror på en evig utveckling i kärlek, förmodligen genom många existenser. Hur dessa ser ut kan jag inte uttala mig om.

De som går till kyrkan för att "stämpla upp" sin biljett till himmelen tycker jag väldigt synd om!

Jag hade skrivit en sång om villkorslös kärlek som jag skulle spela och sjunga i en frikyrka, på gitarr. Hade en bassist med mig på flera sånger - men just denna vägrade han spela till. Enligt honom (eller hans pappa, en känd kristen artist) var Guds kärlek villkorlig. Man MÅSTE göra si eller så för att bli älskad. Va? Jag älskar min son vad han än gör! Det finns INGENTING han skulle kunna göra som skulle kunna släcka min kärlek till honom och Gud är otroligt mycket kärleksfullare än jag.

Det går lättare att älska om man inte är rädd och kärleken är viktigare är kunskapen.

weasley skrev:Däremot har jag ingen som helst respekt eller beundran för de du kallar "renläriga". De bekänner sej till en -religion- och inte en gud, enligt mitt sätt att se det. För dem är det viktigare med ramverket, de ritualer och regler som skapats av människorna, än det budskap som den kristne guden framförde genom Jesus.

Instämmer! Det finns ingen kyrka/religion som jag följer 100%, jag går inte i kyrkan varje söndag, dock är min gudstro väl så stark, som hos dem som kallar sig "renläriga" (dem jag anser hakar upp sig på i sammanhanget mindre viktiga detaljer). Debbidos beskrivning är bra. Gör gott i livet, mina Damer och Herrar, men bränn icke ut Eder!

Det finns en gren inom islam som kallas sufister. Om jag förstått det rätt så har de inga moskéer eller gemensamma ritualer utan det handlar om att bära med sig gud inom sig och var och en har ett personligt förhållande till gud. Jag har för mig att Agueli, den svenske konstnären, blev sufist under sin tid i Egypten.

Torbjörn Säfve lär också vara sufist - har åtminstone starka sympatier.

När jag nu ändå skriver det här, vad ska jag säga om Helenas och Debbidos par senaste? Jag blir ju av att bara kunna hålla med och säga "eja vore jag där" (utan etikett "kristen" eller annan (?) dock)...

sommar skrev:

Debbido skrev:Aspiedrag: socialt rättspatos, trofast och uthållig som vän.
Det har jag pluggat in angående min nya diagnos. Detta gränsar väl till begreppet snäll? Är Aspies snällare än "normalmänniskan"?Jag undrar för själv har jag väldigt svårt för att neka människor hjälp praktiskt, ekonomiskt, känslomässigt.

Under fem års tid hade jag och en annan aspergare "delad vårdnad" av en i stort sett hemlös, lindrigt utvecklingsstörd kille med missbruksproblem.

Vi lärde känna honom i kyrkans dagverksamhet. Inga NT brydde sig om att praktiskt ingripa i killens situation. Men vi två aspergare kunde inte annat/hade liksom inget val. Slump- att det var just två aspergare som ingrep, eller ett mönster?

Så fort någon av min sjukpensionärsvänner är i klistret frågar jag mig vad JAG kan göra för att hjälpa till och sedan rullar det på med en mängd praktiska/teoretiska/byråkratiska arbeten.

Mötte en kille nyss med tydliga Aspiedrag. Han hade lagt ut mängder av pengar, lånat ut, till en eller annan flickvän han haft. Han utstrålade samma goda väsen som min gamla aspergervän.

Vi tycks lätt kunna bli överutnyttjade av omgivningen? Är det så eller är det bara en slump av vi tre aspergare inte kan säga nej till människor eller djur som har det svårt?

Generellt sett tror jag vi med AS. lättare blir lurade än NT. Jag är är iaf. lätt att lura ibland. Ofta är vi mer naiva/godtrogna än NT. tror jag. Psykologen i teamet som utredde mig var oxå lite inne på den linjen. Vad det beror på vet jag inte ,men det kan kanske vara dels att vi blir så glada när någon vill "umgås" med oss + att vi ibland eller alltid har svårt att se konsekvenser o. helheter av saker o ting o. ser då inte att vi kan bli lurade/förda bakom ljuset i vissa situationer o. av vissa personer. Vi tror de har en god avsikt fast de i själva verket "har en räv bakom örat".

Det har hänt mig och andra med as med att jag hara blivit lurad av andra personer som är nt och har varit dumma mot mig som andra killar på internet och ute get sig för att vara tjejer och hålla och sagt hela tiden visa i camn och så du är så söt kan väl visa i cam och så. Det är nog inte bara jag som har gått på det eller att dom har lurat mig att visa mig naken i cam och sådant och tagit bilder och när jag säger nej så har dom hotat med att lägga ut dom på nätet och sådant och en massa annat där till. Har blivit lurad på pengar av andra och så som inte förstår andra personer som har AS och ADHD.

Man blir glad av att höra att man är omtykt det är därför man blir så glad och har svårt att se det onda med det när någon person säger det för att lura än och så.