Ska besöka psykolog snart för att undersöka om jag har Asperger.
För egen del tycker jag att det skulle vara skönt att få svar på min mycket starka misstanke att jag har denna diagnos.
Mycket i mitt liv skulle förklaras och bara den här tiden från att insikten slog till fram till nu har fått mycket av min ångest att försvinna.

Nu är det så här att jag har små barn, dom är det viktigaste för mig i livet och att dom mår bra är prio ett för mig.

Jag är orolig för att min roll som förälder skulle kunna ifrågasättas och att nån form av myndighet skulle begränsa mitt föräldraskap eller ta det ifrån mig om det nu framkommer att jag har Asperger.
Jag oroar mig mycket för detta!

Jag har ingen erfarenhet av vad som sker vid en utredning på en vuxen. Jag har ett syskon med fastställd diagnos Asperger som gjordes när vi båda var små. Så jag vet inte så mycket om vilken hjälp man kan få eller vad som görs.

Skulle vara tacksam att få höra andras erfarenheter och råd.

Jag funderar t.o.m. på att skippa att gå till psykologen och strunta i utredning. Är jag för paranoid eller ska jag oroa mig för att bli ifrågasatt som förälder?

Det där är jättesvårt. Jag har aldrig blivit ifrågasatt som förälder till följd av min diagnostisering. Jag fick diagnosen när mina tjejer var 7 och 9.

Så länge vården är de enda som du har kontakt med angående eventuell diagnos så torde det inte föreligga någon risk alls (jag förutsätter att du är en helt ok förälder, som minst). Det tycks vara när kommun, då främst socialtjänsten kopplas in av olika anledningar som människor kan få problem.

Det tycks också vara stor skillnad mellan olika kommuner. Min erfarenhet har iaf varit positiv. Min diagnos har aldrig nämnts som något negativt trots att skola och kommun är medvetna om den.

tvivlar på att socialen ens bryr sig om du nu skulle ha Asperger, det som kan hända är att dem erbjuder dig hjälp, tex. med städning och sånt(?) (som du absolut inte behöver ta) men det är väll knappast något dåligt.

Min syster har aspergers och själv har jag autismliknande tillstånd. Ingen har ifrågasatt någon av oss som föräldrar (vi bor i två olika län), fast våra makar är båda NT (har alltså ingen diagnos).

Socialtjänsten är skyldiga att erbjuda dig stöd och hjälp om det framkommer att du har problem med att ta hand om dina barn, men oftast skiter de i lagen och begär att få använda en av deras favoritmetoder för att trakassera vanligt folk, LVU (Lagen om Vård av Unga) och förstör därför familjen genom att skicka iväg barnen.

Om de begär LVU, se till att skaffa dig en bra advokat (du behöver inte betala ett enda öre för det) som är erkänt duktig (jag har namn på en i Uppsala, jag kanske via henne kan få tips om andra advokater i andra förvaltningsrättsområden om du inte tillhör Uppsala). Tyvärr kan man inte välja advokat till barnen, det är Soc som utser den (alltför ofta en som inte har ett skit intresse av barnens bästa) och se till att din advokat är med på socialtjänstens möte där det ska beslutas om begäran ska gå vidare till Förvaltningsrätten.

Tack för alla snabba svar!

Brukar vården som i mitt fall är en psykolog kontakta socialtjänsten?

Jag vill inte ha ngt med dem att göra och vill undvika en LVU karusell.

Mina barn har det jättebra och det finns ingen som skulle kunna klaga på ngt i omvårdnad om barnen. När det gäller kärlek och förståelse för barnen så har den alltid funnits där och kommer alltid att bestå, jag har aldrig haft några problem med anknytning och har alltid förstått deras behov. Varken jag eller ngn annan har någonsin tvivlat på det.

Det bästa är nog om du tar upp din oro med psykologen innan utredningen.
Jag vet inte riktigt hur det skulle komma till soc. kännedom. Får de verkligen berätta det hur som helst om det inte ligger någon fara för dina barns välmående?

För även om en diagnos skulle förklara mycket för dig och lindra ångest så är du ju fortfarande samma människa med precis samma förmåga att ta hand om dina barn.

Själv har jag bara erfarnehet av situationer där folk har fått tjata, tjata, tjata på soc. för att de skall göra en insats för barn som faktiskt farit illa i sin hemmiljö.

Vill inte skrämmas i onödan, är inte förälder och vet inte mycket i ämnet, men två saker jag reagerade på...

VeganGeekGirl skrev:Får de verkligen berätta det hur som helst om det inte ligger någon fara för dina barns välmående?

Man kan tyvärr inte ta för givet att alla nöjer sig med att göra vad de får i sekretessärenden.

VeganGeekGirl skrev:Själv har jag bara erfarnehet av situationer där folk har fått tjata, tjata, tjata på soc. för att de skall göra en insats för barn som faktiskt farit illa i sin hemmiljö.

Precis som för vem som helst är det väl lättare att ta fasta på (och ingripa) mot någon som redan har en avvikelse bekräftad i systemet, och som man inte egentligen vet något om och därför kan lägga in litet vad man tror i — som en diagnos på ett "intellektuellt funktionshinder" man har hört ska innebära "ingen empati och kan inte sätta sig in i andras behov" — än att ingripa bara på grundval av vad någon säger om en "obefläckad" person. Har för mig jag har sett folk förbryllas förr av den här skenbara motsättningen.

Lindorin skrev:Brukar vården som i mitt fall är en psykolog kontakta socialtjänsten?

Om de misstänker att dina barn far illa så är det deras skyldighet att kontakta soc, men det är knappast vanligt att det händer i samband med en utredning.

jag är också rädd för detta jag ska också utredas, men jag har en make som stöttar mig mycket kan de väl inte ta barnen? & mina har det jättebra hos oss, nu känner jag mig också orolig...

Zombie skrev:Vill inte skrämmas i onödan, är inte förälder och vet inte mycket i ämnet, men två saker jag reagerade på...

VeganGeekGirl skrev:Får de verkligen berätta det hur som helst om det inte ligger någon fara för dina barns välmående?

Man kan tyvärr inte ta för givet att alla nöjer sig med att göra vad de får i sekretessärenden.

VeganGeekGirl skrev:Själv har jag bara erfarnehet av situationer där folk har fått tjata, tjata, tjata på soc. för att de skall göra en insats för barn som faktiskt farit illa i sin hemmiljö.

Precis som för vem som helst är det väl lättare att ta fasta på (och ingripa) mot någon som redan har en avvikelse bekräftad i systemet, och som man inte egentligen vet något om och därför kan lägga in litet vad man tror i — som en diagnos på ett "intellektuellt funktionshinder" man har hört ska innebära "ingen empati och kan inte sätta sig in i andras behov" — än att ingripa bara på grundval av vad någon säger om en "obefläckad" person. Har för mig jag har sett folk förbryllas förr av den här skenbara motsättningen.

Fast det handlade inte om en "obefläckad" person utan om en med långvarig, dokumenterad psykisk sjukdom. Men prata med psykologen om det hela först.

Jag har en sexårig son och har bara haft positiva erfarenheter hittills. Min son är också under utredning (eller i väntan på en np-utredningt efter att en utredning gjorts av barnhälsovården på mitt initiativ). Jag har själv fört på tal att jag vill ha hjälp med att strukturera upp vardagen för min sons skull eftersom han behöver stöd med just det som jag själv har så svårt för, och har därigenom fått kontakt med en urgullig arbetsterapeut och kommer även att få hjälp av en socialpedagog. Tillsammans skall vi försöka hitta välfungerande rutiner för mig och min son, och vi kommer att få hjälpmedel som timstock och schema för honom. Själv kommer jag att få boendestöd och diverse stöd genom HAB.

Under utredningen blev jag tillfrågad om jag var intresserad av en stödfamilj till min son, men det tackade jag nej till. Han har ju en pappa också, och vi brukar ställa upp för varandra. Jag berättade vilken hjälp jag hade för min son (stödsamordnare, tidigare psykologkontakt via barnhälsovården och nu stöd genom BUP) och beskrev vår relation.

Tintomara Ariadne skrev:Jag har en sexårig son och har bara haft positiva erfarenheter hittills. Min son är också under utredning (eller i väntan på en np-utredningt efter att en utredning gjorts av barnhälsovården på mitt initiativ). Jag har själv fört på tal att jag vill ha hjälp med att strukturera upp vardagen för min sons skull eftersom han behöver stöd med just det som jag själv har så svårt för, och har därigenom fått kontakt med en urgullig arbetsterapeut och kommer även att få hjälp av en socialpedagog. Tillsammans skall vi försöka hitta välfungerande rutiner för mig och min son, och vi kommer att få hjälpmedel som timstock och schema för honom. Själv kommer jag att få boendestöd och diverse stöd genom HAB.

Under utredningen blev jag tillfrågad om jag var intresserad av en stödfamilj till min son, men det tackade jag nej till. Han har ju en pappa också, och vi brukar ställa upp för varandra. Jag berättade vilken hjälp jag hade för min son (stödsamordnare, tidigare psykologkontakt via barnhälsovården och nu stöd genom BUP) och beskrev vår relation.

tack för ditt inlägg jag har boendestöd med som är jättebra för mig sen har jag en 6åring jag med som håller på att utredas & när det är gjort kommer även han få stöd om det behövs. Synd att man ska bli så uppskrämd, jag har en man vid min sida som stöttar i allt.

Hörde i helgen om en mamma som blev anmäld av skolan enbart p.g.a. diagnosen. Skolan sade att de inte senare ville bli anklagade för att inte anmäla, och de visste inte vad diagnosen kunde innebära.

Den som är osäker, kanske, om möjligt, kan ta kontakt med andra föräldrar inom samma kommun eller skola, och försöka få reda på hur de brukar arbeta. Det verkar vara väldigt olika på olika ställen. I min kommun t.ex. utreder de eller bråkar inte med folk enbart p.g.a. diagnoser (men såklart om det finns något annat uppenbart dåligt), medan de gör det i andra kommuner.

Bror Duktig skrev:Hörde i helgen om en mamma som blev anmäld av skolan enbart p.g.a. diagnosen. Skolan sade att de inte senare ville bli anklagade för att inte anmäla, och de visste inte vad diagnosen kunde innebära.

Vilka jävla svin, istället för att kolla upp det så går de till soc och jävlas med familjen, sen vet man fan inte vad soc kan hitta på för jävelstyg!

Bottenbetyg åt den skolan, helt klart!

Miche skrev:

Bror Duktig skrev:Hörde i helgen om en mamma som blev anmäld av skolan enbart p.g.a. diagnosen. Skolan sade att de inte senare ville bli anklagade för att inte anmäla, och de visste inte vad diagnosen kunde innebära.

Vilka jävla svin, istället för att kolla upp det så går de till soc och jävlas med familjen, sen vet man fan inte vad soc kan hitta på för jävelstyg!

Bottenbetyg åt den skolan, helt klart!

Det är tydligen så att skolan FÅR inte rota och kolla, utan ska anmäla vid minsta misstanke. I det aktuella fallet, så kan de kanske ha varit oroliga för att diagnosen skulle innebära något, och de ville kanske friskriva sig från framtida reprimander om något senare skulle inträffa.

Eftersom jag bara hörde om det, så vet jag inte om det var ett oskyldigt anmälande enligt ovan, eller om de var jävliga och fördomsfulla.

Enligt en insatt kommunperson, så är det vanligt att man numer anmäler för minsta lilla, för att just friskriva sig om något senare skulle inträffa och de skulle kunna bli anklagade för att inte ha agerat.

Jag anser att man ska kalla till en EVK (ElevVårdsKonferens) först, innan man bestämmer om man ska gå vidare eller inte (på en EVK medverkar föräldrar med lärare och skolledning samt eventuell inkallad expertis).

Miche skrev:Jag anser att man ska kalla till en EVK (ElevVårdsKonferens) först, innan man bestämmer om man ska gå vidare eller inte (på en EVK medverkar föräldrar med lärare och skolledning samt eventuell inkallad expertis).

Det har jag hört nu från flera håll, att det får de inte. Skolan får inte utreda på minsta vis.

Jag funderar lite i samma banor gällande att försöka bena ut fler diagnoser hos mig.

Vad gäller just Asperger kan jag från mitt håll säga att ingen verkar ha anmärkningar på det, åtminstone inte nämnvärda anmärkningar. BVC-sköterskan blir lite ställd ibland, men det är ju för att hon inte är insatt i neuropsykiatri och ibland tror att jag skapar problem som inte finns, för att jag har Asperger.
(Exempelvis undrade hon om jag ville snacka med BVC's psykolog för att jag tyckte att dottern skrek hela tiden, och att det var jobbigt. Vad hon inte förstod var att dottern faktiskt skrek hela tiden ibland; hon hade ju kolik )

När jag var gravid var det lite värre, men det blev inga större protester mot varesig Aspergerdiagnos, bortarbetade aggressionsproblem eller forn alkoholism.
Däremot nojjade MVC-läkaren upp sig på att jag är tämligen drogliberal, men min kontakt på Socialpsykiatrin hjälpte mig med trovärdigheten gällande avhållsamhet. På helt korrekta grunder, skall påpekas.

Såg nämligen att någon skrev att det kunde bli problem om Soc. var inblandade. För mig var det alltså tvärtom. Det skulle ha blivit problem annars.
...Fast Soc. och Socialpsykiatrin kanske inte är riktigt samma sak...

Bror Duktig skrev:

Miche skrev:Jag anser att man ska kalla till en EVK (ElevVårdsKonferens) först, innan man bestämmer om man ska gå vidare eller inte (på en EVK medverkar föräldrar med lärare och skolledning samt eventuell inkallad expertis).

Det har jag hört nu från flera håll, att det får de inte. Skolan får inte utreda på minsta vis.

Jag anser att så länge som soc inte tar ett skit hänsyn så måste skolan ta sitt ansvar och ta reda på vilka konsekvenser det kan få innan de anmäler.

Miche skrev:

Bror Duktig skrev:

Miche skrev:Jag anser att man ska kalla till en EVK (ElevVårdsKonferens) först, innan man bestämmer om man ska gå vidare eller inte (på en EVK medverkar föräldrar med lärare och skolledning samt eventuell inkallad expertis).

Det har jag hört nu från flera håll, att det får de inte. Skolan får inte utreda på minsta vis.

Jag anser att så länge som soc inte tar ett skit hänsyn så måste skolan ta sitt ansvar och ta reda på vilka konsekvenser det kan få innan de anmäler.

Håller med om det. Men tydligen kan skolan åka dit på att inte anmäla, om det senare framkommer att de visste minsta lilla som var eller kunde vara dåligt.

Jag har endast blivit ifrågasatt av okunnig personal på förskolan i samband med att mitt barn behövde diagnos. Personalen verkar anse att det är mitt fel (de är ena riktiga gamlingar och har troligen lärt sig att autism beror på "kylskåpsmammor" när de gick i skolan för 30-40 år sedan ).

Men från alla andra håll har jag bara fått fantastiskt bra bemötande! Jag har fått jättemycket beröm från både BVC-psykologen och Utredningsteamet för jag är en så bra förälder till just mitt barn .

I resten av samhället har jag heller inte stött på några problem pga att jag är diagnostiserad, tvärt om så har många problem undanröjts tack vare det .

Jag har ADHD diagnos och det vet både skolan och soc om, ingen har någonsin ifrågasatt mig, eftersom båda har stor insyn i mitt hem och i hur jag hanterar barnen.

Har man inget att dölja så behöver man inte heller oroa sig, soc kan inget göra utan en utredning och då syns det ju att allt är bra, om det är bra.

Förstår oron och så, men en utredning är viktig för en som person, sen kan man faktiskt låta bli att fastställa diagnos också, alltså att inte ta emot den och då kommer den inte heller att stå i journalerna sen. Det kan funka om man bara behöver veta själv, men behöver man stöd på grund av diagnosen, så måste man ju få den fastställd av läkaren, men sen är det ingen annan som har rätt att tala om den för någon annan, det är upp till dig att välja vem som får veta.

Jag skulle vilja varna för soc, även om det givetvis kan vara olika på olika ställen. Soc använder gärna diagnoser för att omhänderta barnen lr iaf hota med det, ifall detta på ngt sätt ligger i deras intresse. Jag har fått höra t ex att jag "totalt saknar förmågan att sätta barnens behov före mina egna", enbart som följd av vad socsekreteraren hade läst till om as. Spelade ingen roll hur verkligen såg ut, eftersom sanningen fanns i en lärobok.