Jag har undrat och sökt och letat så länge jag kan minnas. Allt jag har gjort har bottnat i min jakt på sanningen för mig. OBS!! Sanningen för mig!. Jag har talat med alla sorters människor och tänkt mig in i en mängd läror. Jag tror att min AS har gjort att jag grävt så djupt i det. Jag skulle kunna säga att det har varit mitt egentliga specialintresse. Förstå vad det hela handlar om. Tänka, tänka, tänka.

I min jakt på detta och odiagnostiserad tog jag för tre år sen steget in i väggen.

Jag bodde i Göteborg på den tiden och hade fått nog. Jag skrek också rakt ut i universum "Är det här livet!? Är det här livet, då skiter jag i det!!!" Min tanke var den, efter allt tänkande jag gjort, att "ta mig den som vill. Först till kvarn!".

Jag tror väldigt mycket på sånt som jag inte kan se. Jag tycker att det är det enda logiska. Ska mina 5 ytterst begränsade sinnen vara måttstocken för vad som finns och inte? Jag blev glad och lättad den dagen som jag sedan omvände mig och började tro på gud. Det hände för tre år sedan. Jag struntar i alla teologier, teorier osv. Det som räknas för mig är mitt liv framför den gud som jag har valt att leva för.

Jag går inte i kyrkan. För mig finns tron inom mig. Och jag måste arbeta på den för att inte gå miste om den. Jag tror att den ska leda framåt. Inte bara det att man ångrar vad man gjort och sen är man färdig. Jag tror man varje dag måste ha en kontakt med sin gud och arbeta för att komma frammåt. Förändras. Jag omvände mig för att jag var färdig med den människan jag var. Så nu arbetar jag hårt för att komma framåt och förändras.

Mitt jobb är inte att döma andra och säga vad de ska göra och inte göra. Mitt jobb är att vara lydig mot den gud som jag har valt att leva för. Och jag tror att han är mer än mig. Det är skönt att få bli av med en del tyngd från axlarna. Jag har gått med på att jag inte fattar allt.

Jag vet att andra kan tycka att jag är naiv och rent ut sagt korkad. Men det gör inget. Det är jag som har gått i mina skor. Därför är det bara jag som kan veta varför jag lever som jag gör.

Jag vet att jag har en "opopulär" tro. Jag är inte inne i tiden. Jag är varken hipp, rätt ellr på. Jag får ibland frågan "Ja, men hur kan du leva ett så "tråkigt" liv och hoppas på något efter detta? Tänk om du har fel? Då har du missat allt i onödan". Jag brukar svara att det finns faktiskt skillnad på vad man uppfattar som tråkigt och inte. Bland det mest spännande jag vet är att tänka på människan, jorden och meningen. Och än sen då om jag har fel. Jag lever ju ändå det livet jag vill nu. Jag har fri vilja och kan sluta tro vilket ögonblick som helst. Men jag vill inte. För jag tror ju. Jag vet inte... men jag tror att jag lever så som jag borde. OBS!!! Så som jag borde!.

Men jag är vansinnigt intresserad av allt som har med tänkande att göra. Ett av mina stora intressen är att diskutera med folk och få bredare perspektiv. Bara för att jag har hittat min tro så är jag ju inte mindre intresserad av att höra om andras.

Därför brukar jag undvika att berätta vad jag tror på. För när jag gör det så tappar folk intresset att prata med mig. Jag gissar att de tänker något i stil med "den där kristna tokan". Men jag har blivit lite äldre och "hör och häpna" mindre känslig För mig får folk gärna kalla mig kristen toka. För sedan tre år tillbaka är jag en glad kristen toka.

Mitt liv är förstås ingen dans på rosor. Det finns vissa saker man måste ge upp när man har ett mål. En häcklöperska kan inte käka 15 pizzor i veckan. Men jag är glad för att jag äntligen hittat det som passar mig.

Helena: Det här att låta tron lätta på kravet att förstå är just jag djupt misstänksam mot. Just du är ju som sagt dock medveten om att du gjort det valet och öppen för att andra gjort andra val så det är lätt för mig att respektera vad jag finner tossigt hos dig.

Jag önskar att alla "tokar" (ur min synvinkel sett, alltså) vore som du. Då skulle jag kanske inte ens ha behövt kämpa så med respekt (se tråden "Konsten att respektera).

jonsch skrev:Helena: Det här att låta tron lätta på kravet att förstå är just jag djupt misstänksam mot. Just du är ju som sagt dock medveten om att du gjort det valet och öppen för att andra gjort andra val så det är lätt för mig att respektera vad jag finner tossigt hos dig.

Jag önskar att alla "tokar" (ur min synvinkel sett, alltså) vore som du. Då skulle jag kanske inte ens ha behövt kämpa så med respekt (se tråden "Konsten att respektera).

Tack för de fina orden. De värmde. Detta var lite som att komma "ur garderoben" för mig. Jag blir så ledsen när folk avfärdar mig för att vi har olika tro... Så det var snällt...

Mycket upplysande inlägg Zombie, jag håller med i stort men kommenterar det kanske mer ingående vid ett senare tillfälle.


Helena, kul att du tar steget ut ur garderoben. Du är ju en intressantare person än vad jag först trodde.
Men det var synd att du gick in i väggen av tänkandet. (mitt grubblande har nog inte alltid varit så bra för min hälsa heller misstänker jag).
Jag tycker det är helt okej med en Gudsrelation baserad mer på känsla än på teoretisk grund. Det fungerar ju för dig så det är bara att gratulera.
Jag tror på Gud numera men kunde nog jobba lite mera på den relationen. Det skulle jag nog må bra utav. Fast för mig är som sagt både intellektuell förståelse som känsla viktigt, men vi är ju alla olika.

Micke skrev:Mycket upplysande inlägg Zombie, jag håller med i stort men kommenterar det kanske mer ingående vid ett senare tillfälle.


Helena, kul att du tar steget ut ur garderoben. Du är ju en intressantare person än vad jag först trodde.
Men det var synd att du gick in i väggen av tänkandet. (mitt grubblande har nog inte alltid varit så bra för min hälsa heller misstänker jag).
Jag tycker det är helt okej med en Gudsrelation baserad mer på känsla än på teoretisk grund. Det fungerar ju för dig så det är bara att gratulera.
Jag tror på Gud numera men kunde nog jobba lite mera på den relationen. Det skulle jag nog må bra utav. Fast för mig är som sagt både intellektuell förståelse som känsla viktigt, men vi är ju alla olika.

Vi är alla olika. Så enkel. Så komplext. Tack för uppmuntran

En gräsligt intressant tråd. Jag har nog inte så mycket att komma med i den religiösa aspekten är jag rädd.

Däremot känner jag igen väldigt mycket av det som Helena skriver. Fast jag har tänkt ut att jag itne behöver en gud till det. Märkligt, hur man kan komma fram till likadana slutsatser fast ur två helt olika perspektiv.

Jag är nämligen väldigt misstänksam mot kyrkans patentering på snällheten. Alltså, om du inte är snäll hamnar du i helvetet. Men du måste tillhöra kyrkan, gör du inte det så hamnar du i helvetet oavsett. Jag har svårt för sådana dogmer. Snälla människor förtjänar allt de kan få. Vare sej i detta eller andra liv. Om det nu finns några andra liv, alltså.

weasley skrev:En gräsligt intressant tråd. Jag har nog inte så mycket att komma med i den religiösa aspekten är jag rädd.

Däremot känner jag igen väldigt mycket av det som Helena skriver. Fast jag har tänkt ut att jag itne behöver en gud till det. Märkligt, hur man kan komma fram till likadana slutsatser fast ur två helt olika perspektiv.

Jag är nämligen väldigt misstänksam mot kyrkans patentering på snällheten. Alltså, om du inte är snäll hamnar du i helvetet. Men du måste tillhöra kyrkan, gör du inte det så hamnar du i helvetet oavsett. Jag har svårt för sådana dogmer. Snälla människor förtjänar allt de kan få. Vare sej i detta eller andra liv. Om det nu finns några andra liv, alltså.

Jag tror man får vad man förtjänar vad man än tror på. Ingen snäll handling går förbi obemärkt. Vem det än är som gör den. Gud gör inte skillnad på människor och människor. Det är vi människor som gör den skillnaden.

Den kristna tron kan ses på som väldigt mörk. Efter vad "den" har utsatt folk för genom tiderna så är det inte så konstigt. För mig är det viktigt att skilja på gud och mänskliga handlingar. Man kan säga att man gör något i någon guds namn fast guden inte har ens har något med det att göra.

Den gud jag tror på är snäll och omtänksam. Han är sträng men rättvis. Han vill bara det bästa för mig. Därför tror jag på hans ord. Jag litar på honom. För mig är han levande. Inte bara en skäggig gubbe i himlen. Jag tror också att Jesus var en människa precis som jag själv. Och inte extra "andlig". Det stora för mig med jesus är just det faktum att han var en människa som jag. I kött och blod. Med alla fel och brister som vanligt folk. Och ändå utförde han det han gjorde.

Jag tror att man inte kan förklara gud med förnuftet. Det är för stort. En stor del av min tro handlar just om att acceptera min litenhet. Jag behöver inte gå med stenar i skorna och slå mig själv med en bibel 50 gånger om dagen för att vara tillräkligt god och from. Nä, jag behöver bara "offra" mitt liv. Alltså min vilja att göra andra illa, att bli sur, vara avundsjuk, hata osv osv. Det är det jag "offrar" för att få leva det liv jag vill.

Det är klart det känns jobbigt ibland. Man kan tänka att "varför får inte jag skrika och härja?" Men då försöker jag komma ihåg att de är just de grejerna jag vill bli av med. Jag vill bli fri från min egen irritation, mitt eget hat, min egen avundsjuka. Det är därför jag har valt att leva för gud. Det som står i evangelierna passade in just på min önskan. När jag såg det tänkte jag "Det är just så jag vill leva!!!!Här har jag det jag alltid har letat efter!!!" Och tro mig...jag har letat.

Alla människor är olika men lika. Vi har alla samma "kött". Alltså samma lust att bli arg, sur, hata osv. Ingen är heligare än nån annan. Skillnaden är att om man lever efter evangeliet så vill man bli fri från allt det där.

Här går många "grenar" av kristendomen isär. Många säger att Jesus var extra helig. Andra säger att man inte kan bli fri från sitt "kött". Ytterligare andra säger man är färdigt kristen om man bara tar emot syndernas förlåtelse.

Jag tror att jesus var en människa som fick sin kraft ifrån gud. Jag tror att man kan bli fri från sitt kött om man med guds hjälp går emot det gång på gång. Jag tror att efter man har omvänt sig så måste man"gå vägen". Alltså arbeta på sin tro och bli "friare och friare" från sitt "kött".

Många tycker att detta är dårskap. Jag förstår det. Men jag gör inte det här med mitt förstånd. Jag gör det här med min tro. Det är det som är det fina. Det finns inga bevis på det jag säger. Ingenstans. det enda beviset jag har är mitt eget liv. Den skillnaden det har gjort i mitt liv. Och tro mig...den skillnaden är stor. Jag blev utkastad hemifrån som ung tonåring. Som sjuttonåring var jag hemlös i New York, rökte crack med uteliggarna i Chigago, blev ertappad vid den Canadensiska gränsen som Illegal ailien. Jag liftade med långtradare genom Texas och frågade varenda människa jag mötte om vad meningen med livet var. En man som jag fick lift med skrockade gott. Han var stor och svart. Han sa att det bästa som fanns var Tupack och Prince. Vilket jag blev tvungen att lyssna till tretton timmar i sträck. från rosslig kassett. Detta var back in the ninty´s. Jag hade inga pengar, ingen biljett hem. Jag var i Tijuana mexico, arbetade på diverse vandrarhem för tak över huvudet....osv, osv...

Jag berättar inte det här för att utmärka mig på något sätt. Jag vill bara förklara vart jag kommer ifrån och att min omvändelse var genuin. Jag hatade det liv jag levde. Och dessutom så gör jag inte det här för att någon annan ska dömmas och komma på skam. Jag gör det här endast för min egen skull. Och om det sen kan hjälpa någon annan.

När man hör om kristendomen så får man höra mycket om synd, skam, förnedring, straff osv... Jag tror att man missar den viktiga biten i det hela. Anledningen till varför man uttsätter sig för sånt tokeri som "prövelser och lidande". Jag gör ju det här för att jag vill bli fri från allt som tynger mig. För det tynger mig någe fruktansvärt att vara sur och grinig. Jag hatar att hata någon eller något. Jag mår dåligt av det. Så om jag tar tjuren vid hornen nu och bråttas med allt detta så blir jag ju fri ifrån det sen. Det är det som är hoppet i evangeliet. Att leva ett liv fri från "synd"...

weasley skrev:Jag är nämligen väldigt misstänksam mot kyrkans patentering på snällheten. Alltså, om du inte är snäll hamnar du i helvetet. Men du måste tillhöra kyrkan, gör du inte det så hamnar du i helvetet oavsett. Jag har svårt för sådana dogmer. Snälla människor förtjänar allt de kan få. Vare sej i detta eller andra liv. Om det nu finns några andra liv, alltså.

Otroligt intressanta debattinlägg som gjorts medan jag har sovit och senare på dagen lagt ned tid på att försöka hjälpa en kvinna som trasslat till det för sig.

Goda gärningar kommer fram ur kärleken som krokusen kommer fram ur jorden när våren är på gång. Medlidandet mognar fram som en frukt på Lidandets Träd. OM man låter det ske. Jag tror att det lidande som delas med Gud blir ett meningsfullt lidande som kan få anden att mogna. Om jag inte delar det med Gud förlorar det eventuellt sin mening och blir bara destruktivt både för mig och andra.

MEN här går jag in på minerad terräng - när jag använder ordet Gud. Detta ord är missbrukat så till den grad att det knappast går att använda utan att en uppsjö av dåliga associationer utlöses i vissa hjärnor, speciellt den överintelligenta AS-hjärnan.

Exempel på negativ associationsbana: Gud-kristen-dömande-torrboll-oresonlig-fundamentalist-
abortmotståndare-böghatare-inskränkt-trångsynt-korstågen-
inkvisitionen-kvinnoprästmotståndare-antiintellektuella bakåtsträvare-vidskepliga galninga utan verklighetskontakt
och - BUSH:a new-born-christian-war-maker.

Vem vill leva i en fyrkant där andra människor har tänkt färdigt åt mig?
Inte jag! Jag är intellektuell, dvs utforskande. Jag ägnar mitt liv åt att utforska:

Gud-skaparen-universum-meningen med livet-varför vi är här-hur man blir god-vad kärlek är-hur man utvecklas i kärlek-hur man slutar döma-hur man lär sig förlåta allt och alla-hur man integrerar sina ljusa och mörka sidor till ett gediget, kärleksfullt jag-vem är jag-en människa?

Att söka svar (obegränsat och religionsöverskridande) på sådana här frågor är otroligt intressant! Inte böjer jag mig för någon dömande svartrock! Inte skulle jag förbjuda äktenskap mellan Jonas Gardell och Mark Levengod. Inte är jag emot ett par glas vin - Jesus förvandlade ju vatten till vin. Inte är jag någon fördömande paragrafryttare. Jag avskyr dogmer. Är ingen moralist. Men moral är bra att ha.

Vill gärna byta ut ordet Gud mot: Kärleken, Godheten, Sanningen, Barmhärtigheten, Ömjukheten, Förlåtelsen, Nåden, men då blir det så många bokstäver!

En religion/kyrka byggd på rädsla för straff och helvete vill inte jag veta av. Jag tror på olika utvecklingsnivåer här - och på andra sidan. Har ingen svart-vit syn utan mer steglös, som en dimmer. Tror på Apokatastasis. Kolla på Googles om du vill. Läran innebär kortfattat att vi alla hittar hem till oss själva och vår sanna identitet som gudomliga förr eller senare.

Fråga är väl hur många miljoner år det dröjer??? (för min del alltså) Fast jag har inte så bråttom. Det tar den tid det tar. Har evigheten på mig.

Om vetenskapen hade ALLA svar på livet gåtor skulle jag väl nöja mig med den, men dessvärre har den inte alla svaren. DÄRFÖR finns det religoner. De är bara redskap man kan använda när man försöker hitta livets essence. Skulle aldrig falla mig in att söka omvända en självlysande buddist.

Religion är ett finare ord för önsketänkande.

Debbido skrev:Exempel på negativ associationsbana: Gud-kristen-dömande-torrboll-oresonlig-fundamentalist-
abortmotståndare-böghatare-inskränkt-trångsynt-korstågen-
inkvisitionen-kvinnoprästmotståndare-antiintellektuella bakåtsträvare-vidskepliga galninga utan verklighetskontakt
och - BUSH:a new-born-christian-war-maker.

Jag har varit kristen hela livet och känner inte alls igen den synen. Det är synd att många tror att kristendom handlar om ovanstående saker, jag är bara första exemplet som inte uppfyller ett enda av de orden. Kristendom handlar först och främst om relationer, inte regler. Älska Gud och älska din nästa. Gud älskar oss och vill att vi skall avstå från sådant som skadar oss. Att hata andra människor är därmed fel väg att gå. Bless.

Gud är ett bra samlingsord för: Kärleken, Godheten, Sanningen, Barmhärtigheten, Ömjukheten, Förlåtelsen, Nåden, då det är jobbigt med många bokstäver!

KrigarSjäl skrev:Religion är ett finare ord för önsketänkande.

Ja, så kan det vara... För mig så blir det bra vilket som. Jag önskade att det fanns ett sätt för mig att leva som jag ville. Sen hittade jag det...i en religion...

KrigarSjäl skrev:Religion är ett finare ord för önsketänkande.

Det skulle vara gott med ett glas konjak nu, men jag har ingen hemma så det är bara religion.


Nja, den definitionen var nog lite för enkel.

MsTibbs skrev:

Debbido skrev:Exempel på negativ associationsbana: Gud-kristen-dömande-torrboll-oresonlig-fundamentalist-
abortmotståndare-böghatare-inskränkt-trångsynt-korstågen-
inkvisitionen-kvinnoprästmotståndare-antiintellektuella bakåtsträvare-vidskepliga galninga utan verklighetskontakt
och - BUSH:a new-born-christian-war-maker.

Jag har varit kristen hela livet och känner inte alls igen den synen.

Jag är glad att du inte känner igen dig i den beskrivningen, det gör inte heller jag. Men jag försökte bara skildra de attityder som är så vanliga, alltså leva mig in i hur andra (som inte är kristna) tänker och känner. Aspergare som jag är borde jag ha svårt för det, men det känns som om jag förstår en del.

Försöker vara diplomatisk och se på det här med livsåskådningar lite utifrån även om jag försöker leva Jesu lära inifrån.

Debbido skrev:

MsTibbs skrev:Jag har varit kristen hela livet och känner inte alls igen den synen.

Jag är glad att du inte känner igen dig i den beskrivningen, det gör inte heller jag. Men jag försökte bara skildra de attityder som är så vanliga, alltså leva mig in i hur andra (som inte är kristna) tänker och känner. Aspergare som jag är borde jag ha svårt för det, men det känns som om jag förstår en del.

Försöker vara diplomatisk och se på det här med livsåskådningar lite utifrån även om jag försöker leva Jesu lära inifrån.

Aha, förlåt, jag läste för slarvigt, jag fick uppfattningen att du tänkte så om kristna... *skäms* Alles cool Jo jag tror också att många icke-kristna kan uppfatta det på det viset. "Vanliga snälla" kristna syns ju inte så mycket som extremisterna som har mer konstiga ideer för sig.

Eftersom kristendomen omhuldas; kristendomen är ett merkantilt projekt, för att kunna handla & ha utbyte med övriga länder i Europa (som kristnades före oss) var vi barbarer från norr tvungna att infoga oss i kristendomen.

Sen håller jag inte med Tibbsan: de flesta kristna man stöter på är "mellanmjölksvarianten", de som plockar ut lite vad de vill ur bibeln & ignorerar de inslag som inte passar.

KrigarSjäl skrev:Eftersom kristendomen omhuldas; kristendomen är ett merkantilt projekt, för att kunna handla & ha utbyte med övriga länder i Europa (som kristnades före oss) var vi barbarer från norr tvungna att infoga oss i kristendomen.

Sen håller jag inte med Tibbsan: de flesta kristna man stöter på är "mellanmjölksvarianten", de som plockar ut lite vad de vill ur bibeln & ignorerar de inslag som inte passar.

Intressant. Måste erkänna att jag inte alltid tänker på sånna saker. Jag lever mitt liv nu med den tro jag trivs med. Men jag tror att kristendomen många gånger har handlat om makt över andra och inte om ett "segrande liv i kristus"...det vill säga det "inre" livet. Jag håller mig till det senare.

Själv lever jag med bibeln som rättesnöre. Jag följer det som står i den. Det är för svårt för mig att förstå allt som står i den så jag tar lite i taget. Under tiden rättar jag mig efter den tills jag förstår bättre. Det här med tro är ju ett "work in progress".

Men det är skillnad att tro på ordet för dess litterära mening och tro på det för dess andliga mening. I gamla testamentet (i mänsklighetens ungdom) så hade människorna lagen att rätta sig efter. Det var det enda sättet de kunde leva för gud på. De hade inte verktyget för att får "seger över synden". De kunde däremot hålla den i shack genom offergåvor, regler, lagar osv. Judarna hade ju väldigt många sådana. (För övrigt så tror de (oftast) inte i judendomen att jesus var messias utan de väntar fortfarande på sin frälsare.) Detta var alltså den gamla pakten människan hade med gud.

I nya testamentet kom jesus som människosonen. Han fick kött och blod som vanligt folk. Han var tvungen att prövas i allt av gud för att visa att det var möjligt att få seger över satan/synden. Han gjorde det inte på egen hand utan bad till gud för hjälp i allt. Han gjorde det med skrik och tårar. Tårar som blod. Varje gång han blev arg, sur, avundsjuk osv vände han sig till gud. Han var tvungen att ge upp sin vilja för att göra guds vilja. Men detta var inte omöjligt eftersom han bad om hjälp hela tiden. Den som ber han får.

Han lyckades med detta och fick då "nycklarna till dödsriket". "Döden" kunde inte hålla honom för han hade segrat över satan och trampat han under sin fot. Därför återuppstod han. Därmed fick människorna den nya pakten. De kunde nu alltså bli helt fria från det "kött" som de var födda med.

Gud sa att han sände en man att "dö för alla". Därför kan vi alltså få alla våra synder förlåtna. Jag tror alltså att man sedan efter det måste gå vägen. Gå i jesus fotspår.

Det här kan inte jag greppa med förnuftet och förståndet. Det låter som någon science fiction film. Men jag kan förstå det i min ande. Den del av mig som skrek ut i universum... Som jag sa tidigare så förstår jag inte allt det som står i bibeln men jag har märkt att den här tron är som medicin för min själ. Därför vill jag hålla fast vid den även om det ibland "går över mitt huvud". En del av "vägen" är att arbeta och få mer tålamod. Så jag får väl göra det tills jag fattar bättre. Man kan inte fatta allt på en gång. Man behöver alltså bara hålla fast även om det kniper ibland.

Jag har alltid varit en svart/vit person. Allt eller inget. Visst jobbar jag på att se gråskalan...för att det är sunt. Men att ge upp "allt" för gud passar mig utmärkt. Även det faktum att det är en gud passar mig. För jag blir så förvirrad annars. Gud talar om en sund tro som är som en bäck med friskt vatten som springer fram i öknen. Vatten som ger liv så att träd och växter kan blomma. För mig så är det en avsevärd skillnad från den medeltida kristna tron. Den som handlade om död och begravelse.

Jag vill inte bo i kloster. Nä, jag vill leva ett helt vanligt liv men leva det för gud. Jesus bad att gud inte skulle ta oss bort från den här världen utan skydda oss från det onda. Så att avskärma sig från yttervärlden tror är för mig inte receptet på ett segrande liv. Då stänger man ju ute alla prövningar. Det kan hända då att man aldrig gör något "fel". Men man blir heller inte av med synden. Genom att leva normalt och möta vardagen så möter man prövningar nog. Man behöver inte göra det svårare än det är. Tänk bara när man först sitter i bilkö i två timmar på väg hem från jobbet, sedan hämtar man ungarna från dagis som gråter och är trötta, lagar mat till dem, diskar, lägger dem osv, osv...är inte detta prövning nog? Att behålla sin tro i allt detta och inte bli arg osv. Utan vara snäll mot barnen och partnern i allafall...?

Nog om detta. Jag vet att jag nu inte är den populäraste människan på forumet Men so be it! Jag har det bra och har hittat mitt favvospecialintresse...

Moderatorn:

Fixade formatteringen. Uppenbarligen blir det knas när man skriver långa sammanhängande rader.

Helena, MsTibbs och Debbido

Alltså, jag håller helt med er i er världssyn. Jag vill gärna också vara snäll på det sätt ni beskriver. Jag vill inte gå runt och känna hat och bitterhet. Men jag kan göra det helt på egen hand. Man behöver ingen RELIGION eller GUD för det. Inte jag iaf. Det räcker så bra med logik, sunt förnuft och en gnutta folkvett.

Det tycker jag är rätt fascinerande, att vi har ungefär samma syn på hur det borde vara, men ni känner att det behövs en gud, en större makt, till det, medan jag tycker jag klarar mej bra utan det.

Förresten ville jag ha sagt att det är skillnad på religion och gud(ar). Jag tycker inte alls särskilt bra om religion, däremot har jag inget emot gud(ar).

weasley skrev: Jag vill gärna också vara snäll på det sätt ni beskriver. Jag vill inte gå runt och känna hat och bitterhet. Men jag kan göra det helt på egen hand. Man behöver ingen RELIGION eller GUD för det. Inte jag iaf. Det räcker så bra med logik, sunt förnuft och en gnutta folkvett.

Min f.d. sambo var kristen, inte något extremt men gick i kyrkan lite halvregelbundet sådär. Jag själv är inte troende för fem öre. Hon brukade ibland säga att jag nog egentligen var mera kristen än hon, fast jag inte var troende.

weasley skrev:Helena, MsTibbs och Debbido

Alltså, jag håller helt med er i er världssyn. Jag vill gärna också vara snäll på det sätt ni beskriver. Jag vill inte gå runt och känna hat och bitterhet. Men jag kan göra det helt på egen hand. Man behöver ingen RELIGION eller GUD för det. Inte jag iaf. Det räcker så bra med logik, sunt förnuft och en gnutta folkvett.

Det tycker jag är rätt fascinerande, att vi har ungefär samma syn på hur det borde vara, men ni känner att det behövs en gud, en större makt, till det, medan jag tycker jag klarar mej bra utan det.

Förresten ville jag ha sagt att det är skillnad på religion och gud(ar). Jag tycker inte alls särskilt bra om religion, däremot har jag inget emot gud(ar).

Ja, det är intressant att det blir så lika...och det är inte helt konstigt. Att vara snäll och glad finns ju i människan det me, vad hon än tror på. Men jag vill att det ska finnas en Gud. Jag vill det så gärna... för annars får jag inte det hela att gå ihop. Och jag får min styrka i att vända mig till honom och inte till mig själv. Det är nog en av de största skillnaderna. Vart man vänder sig för att få ork/kraft att klara dagen. Blir det gud, gudar, sig själv eller någon annan....

Det är bra att du påpekar skillnaden mellan religion och gud/-ar. Religioner kan ofta vara konstallationer av något. En knippe teorier och ritualer. Guden/-arna i sin tur är just gud för vad de nu är gud för. Tro ytterligare är något annat. Det är den tillförlit man som människa lägger på något eller någon, ofta någon gud.

Jag blir trygg just av tanken på att jag inte bär det yttersta ansvaret. Visst bär jag ett stort ansvar över mitt liv och handlingar. Men det där sista, det där som jag inte kan förklara lämnar jag med lättnad till min gud. Jag har blivit kallad bekväm och rädd. Bekväm för att jag inte ids ta det där sista ansvaret och rädd för att jag inte vågar ta det. Och på det kan jag inte svara annat än, återigen, att det bara är jag som har gått och går i mina skor. Därav är det bara jag som kan veta om jag verkligen är bekväm och rädd. Det spelar ingen roll vad jag försöker förklara om personen som frågar inte vill förstå. Jag har bara mig själv som vittne.

Och andra sidan så tar jag "gärna" det. Det är ett litet pris att betala för att fritt få utöva sin tro och leva det liv man har drömt om. I vissa länder mister man huvudet.

weasley skrev:Helena, MsTibbs och Debbido

Alltså, jag håller helt med er i er världssyn. Jag vill gärna också vara snäll på det sätt ni beskriver. Jag vill inte gå runt och känna hat och bitterhet. Men jag kan göra det helt på egen hand. Man behöver ingen RELIGION eller GUD för det. Inte jag iaf. Det räcker så bra med logik, sunt förnuft och en gnutta folkvett.

Det tycker jag är rätt fascinerande, att vi har ungefär samma syn på hur det borde vara, men ni känner att det behövs en gud, en större makt, till det, medan jag tycker jag klarar mej bra utan det.

Förresten ville jag ha sagt att det är skillnad på religion och gud(ar). Jag tycker inte alls särskilt bra om religion, däremot har jag inget emot gud(ar).

(Jag talar generellt här och inte om/till just dig Wesslan, så ta inte personligt det jag skrivit som exempel i svepande drag)

Jag känner inte "att det behövs" en Gud. Jag känner att Gud finns, lika mycket som jag känner att damen i kassan på ICA finns. Jag har aldrig tagit något aktivt val att "börja tro" eller liknande, lika lite som att jag en dag fick för mig att "börja tro" på vind, blommor, måln och kaffe. Gud bara finns där, sen har det varit upp till mig att bestämma vad jag skulle göra med det faktum. Jag känner mina hjärtslag, alltså tror jag att jag har ett hjärta liksom alla andra, även om jag inte per definition "vet" att det är så. På samma sätt kan jag känna Guds närvaro, utan att för den saks skull ha sett Gud.

För mig är det häpnandsväckande att det finns dem som tror att en gudstro baseras på argument vi hört av en präst, som vi sedan lurats till att tro på. För mig är Guds existens så fullkomligt självklar och naturlig att inga "argument" skulle kunna få mig att tro något annorlunda. Vetenskapliga argument ligger i en mycket lägre division, än vad Gud gör. Fysisk är en mycket lägre division av existens än andlig.

Man måste göra viktig skillnad på Gud och "religionen" som socialt/politiskt fenomen. Det gör inte alla icke-troende. Jag har till exempel inga problem att skilja på vad jag tycker religionen gör bra eller dåligt, jämfört med min inre kompass, däremot har jag aldrig känt dragning till att överväga Guds (eventuella icke-)existens.

Min svårighet ligger snarare i hur jag på bäst sätt skall tolka och förstå Guds vilja och göra det bästa för andra. Det finns många religioner som tycker olika om saker, men Gud är bara en. Vi är därför hänvisade att följa vår inre tro och lita på att ljuset skall leda oss rätt.

Zombie skrev:Kort, delvist och provisoriskt svar på Mickes fråga tredje inlägget ovan (men mycket text OT)

Jag startade en ny tråd baserat på ditt inlägg, hoppas att det är okej.
Vetenskap och det övernaturliga

weasley skrev:Moderatorn:

Fixade formatteringen. Uppenbarligen blir det knas när man skriver långa sammanhängande rader.

Ljuvligt! Det störde mig oerhört, men jag orkade inte krångla om det...
Nu kan jag läsa sid. 8!

Micke skrev:

Zombie skrev:Kort, delvist och provisoriskt svar på Mickes fråga tredje inlägget ovan (men mycket text OT)

Jag startade en ny tråd baserat på ditt inlägg, hoppas att det är okej.
Vetenskap och det övernaturliga

Ja, snälla nån, i den banan tänkte jag inte ens - den tråden kunde ju du eller någon ha startat iallafall!