jag brukar skriva tics, det är stavningen från min utredning/journal, men en läkare jag hade förut stavade det ticks. tror det går bra med vilket som faktiskt.

usch, det är så frustrerande när måste-känslan vägrar ge sig! jag tror det är till stor del stressrelaterat, iaf har det varit mkt så för mig. samt om jag varit mkt bland folk och tvingats "hålla mig" så kommer ticsen igen fem gånger värre när jag väl är hemma och kan släppa loss.

jag tror inte att jag någonsin kommer bli ticsfri, men om jag tar hand om mig och känner mig trygg så minskar de betydligt i omfång.
inte det lättaste iofs, men försöka att inte fokusera så mkt på dem kan vara bra också, det känns som att juh mer man tänker på det desto ticsigare blir man (typ som just nu, när jag skriver om/tänker på mina tics så blir de plötsligt helt sjukt jobbiga och jättetydliga!).

vad säger din omgivning? "märks" det t ex jättemkt utåt?

Det är faktiskt så att det gömmer sig lite när jag är bland folk. Då har jag uppmärksamheten inställd på annat. Men så fort jag känner mig så pass "hemma" i någon miljö, att jag lyckas "frigöra" lite uppmärksamhet, kommer det fram. Mina föräldrar märkte tydligt av det. Andra märker kanske någonting men säger inget.

Förutom tics har jag också andra tvång som hjälper mot "måste-känslan", här menar jag dermatillomani, och det märks

Bror Duktig skrev

Att gå på djupet är det ingen som har gjort eller ens haft som mål. Vad är det för fel att försöka bearbeta roten till det onda?

Det kräver mer av psykatrin och psykiatrikerna (inte minst i engagemang), klart det är mer bekvämt för dem att skriva ut medicin, hoppas på det bästa och sedan mer eller mindre lämna patienten till sitt öde...

Dessutom är det ju så att speciellt antidepressiva piller som SSRI och SNRI anses (vilket du också är inne på) så otroligt harmlösa och de hjälper ju såååå många.
Hur många gånger har man inte vid kritik mot antidepressiv medicinering (att de skrivs ut för lättvindigt och att det finns undersökningar som tydligen visar att de inte är så mycket effetivare än placebo..) fått höra/läsa att de minskat självmorden så ordentligt i Sverige...
Jag har läst någonstans att minskningen av självmord inte alls behöver vara kopplat till ökad utskrivning av SSRI och SNRI, att självmorden började minska redan innan dessa "mirakelpiller" dök upp på marknaden..

Ja, i mitt fall har vården bidragit till min nuvarande situation som sjukersatt.

Även om jag var mindre självmordsbenägen på piller, så blev jag ju mer av ett dyrt kolli. Det är ju så viktigt att vi jobbar, men vem är smart nog att se helheten av alla konton och budgetar, och inte bara till att minska just ens egen post just nu?

När jag läste ditt inlägg snuggelhund, så kom jag på att det har gått ovanlig lång tid sedan jag gjorde något halvdant självmordsförsök, dvs överdos. Jag har slutat med SSRI, Efexor, Lyrica etc. Dessa piller gjorde mig extremt självmordsbenägen. Man kan bli mer kapabel att agera ut. Det finns varningtext för dem som är under 18 år - och det är ju jag t ex.

I am forver young! Jag har en genomgripande utvecklingsstörning, AS, så inuti mig är jag nog som en omogen 13-åring. Känslomässigt tvära kast och bristande impulskontroll.

Testar ännu en läkare och ny VC. Jag ville ha mer Xanor och stå på något som bara är lugnande, inget annat. Jag hade en lista med mig på alla piller jag prövat och misslyckats med. Då sa läkaren: "Ja men, det är ju självklart att du inte ska ha serotoninhöjande medel - du har ju AS!"

Jag stirrade på henne . Ingen hade tänkt på det sättet förut. Hon menade att SSRI är farligt om man är just som jag beskrivit. Nu är jag "bara" trött av mina fysiska sjukdomar + ensamhetsdepression. Men det är inget jag kan göra något åt mer än att sova och sedan gå ut och träffa folk ibland. Det här är mitt liv och jag kan bara acceptera det.

Varför är det självklart (menade din läkare) att en person med AS inte ska ha serotoninhöjande medel?

Fröken Fräken skrev:Varför är det självklart (menade din läkare) att en person med AS inte ska ha serotoninhöjande medel?

Undrar jag också...

Joakoni skrev:

Fröken Fräken skrev:Varför är det självklart (menade din läkare) att en person med AS inte ska ha serotoninhöjande medel?

Undrar jag också...

Skulle snarare tro, att det har med åldern att göra.

Åldern på läkaren eller på patienten?

Fröken Fräken skrev:Åldern på läkaren eller på patienten?

Det var väl patienten som var under 18?... Eller har jag missuppfattat någonting?

Nä, jag tror hon skämtade när hon skrev det. Jag tror hon menade att hon känner sig som 18 inuti, eller att hon inte är mer mogen än en 18-åring. (Ursäkta Debbido att jag talar för dig, hoppas jag tolkar dig rätt.)

@debbido: Varför var SSRI farligt menade hon?

@alla: Det är väl jävligt (rent ut sagt) märkligt att om jag säger till en läkare att jag mår riktigt dåligt p.g.a. dålig social situation eller ingen meningsfull fritid, så föreslår de direkt SSRI (alternativt ökning av SSRI eller tillägg av annan antidepressiva om man redan har).

Sådant tyder på ett kallt samhälle och/eller en nedåtgående välfärd.

Bror Duktig skrev:Sådant tyder på ett kallt samhälle och/eller en nedåtgående välfärd.

Eller på att det är väldigt lönsamt för läkemedelsbolagen. De tjänar mycket pengar på att marknadsföra läkemedel som många tror sig behöva men som kanske inte ens behövs i många fall. Människan idag kanske lever mer och mer onaturligt så att vi "gör" oss sjuka för att vi inte äter rätt, sover tillräckligt, stressar för mycket, motionerar för lite m.m.

Ja, men det tycker jag hör till det kalla lite. Hela samhället är ju med på att pengar och vinster ska styra allting. Du har såklart rätt i det, oavsett det faller inom det jag skrev eller ej.

En del äter mediciner också, som förvärrar problemen i längden men lindrar för stunden. Gå på novalucol och liknande t.ex.

Det kostar att ha känslor.

När jag var liten, hörde jag en saga om en sjöjungfru som desperat ville ha ben för att kunna leva med en man hon älskade. Och det fick hon, men det fanns en hake: det gjorde ont så in i helvete att gå på benen. Ungefär så känner jag nu.

Funderar på att sluta med Cipralex då Lyrican har fantastisk god effekt på humöret och dämpar ångest. Men det är ju ett rent helvete att sluta med SSRI, har gjort det några gånger, samma utsättningsbesvär varje gång som varar i ca 3 veckor

marcooleo skrev:Funderar på att sluta med Cipralex då Lyrican har fantastisk god effekt på humöret och dämpar ångest. Men det är ju ett rent helvete att sluta med SSRI, har gjort det några gånger, samma utsättningsbesvär varje gång som varar i ca 3 veckor

Jag har känt så innan jag började, glömde bara bort det.

Joakoni skrev:

marcooleo skrev:Funderar på att sluta med Cipralex då Lyrican har fantastisk god effekt på humöret och dämpar ångest. Men det är ju ett rent helvete att sluta med SSRI, har gjort det några gånger, samma utsättningsbesvär varje gång som varar i ca 3 veckor

Jag har känt så innan jag började, glömde bara bort det.

?

Jag menar, det är inte utsättning som är besvärlig, utan min egna medfödda intensitet.

Joakoni skrev:Jag menar, det är inte utsättning som är besvärlig, utan min egna medfödda intensitet.

Ok nu förstår jag Är lite trög ibland

marcooleo skrev:

Joakoni skrev:Jag menar, det är inte utsättning som är besvärlig, utan min egna medfödda intensitet.

Ok nu förstår jag Är lite trög ibland

Nej, det är bara jag som är lite snurrig och har "luddiga" uttryck

Hej, en liten uppdatering.
Igår har jag börjat med Fluoxetin igen och nu får jag tillbaka förmågan att tänka logiskt.
Livet blev övermäktigt. Det skulle inte gå annars...