Mannen bakom den nuvarande utgåvan heter Allen Frances, amerikansk psykiatriprofessor vid Duke University School of Medicine.

Idag är han ångerfull, berättar han i en intervju med livegranskningen.

Frances säger att det diagnossystem han var med och tog fram på kort tid dubblerade antalet diagnoser.

Och enligt Frances var det läkemedelsbolagen som eldade på utvecklingen i hopp om bättre försäljningssiffror.

– I efterhand är det tydligt att det blev en överdiagnosticering som understöddes av läkemedelsbolagens marknadsföring av diagnoser.

Frances menar att diagnossystemet leder till att läkare ”medicinerar mot normalitet” i fall med misstänkt adhd.

– Vi har gått för långt med att ge diagnoser till beteenden som borde uppfattas inom ramen för normalitet.

jonsch skrev:Så länge man alltså är mer inriktad på att hitta FUNGERANDE HJÄLP ÅT folk än på att göra dem till MINDRE PROBLEM FÖR ANDRA!!!!!

Jagers skrev:kanske det bara är bra att ingen är "normal" längre, då kanske folk känner sig mindre utanför, dessutom kommer konversationerna bli väldigt roliga
"tjena, jag har 'skd' "
"ah, det hadde jag förra veckan, nu har jag LLV"
"ah, den har jag hört ska vara riktigt rolig, jag hoppas på den diagnosen om några månader"

– DSM-5 kommer sannolikt att ytterligare blåsa upp bubblan av diagnostisk inflation och över­behandling, säger Allen Frances i en mejlintervju med SvD.

Han anser numera att hans grupp gjorde misstag i DSM-IV som fick förskräckliga konsekvenser. Oavsiktligt bidrog de till att utlösa tre falska epidemier, nämligen autism, adhd och bipolär sjukdom hos barn.

Nu befarar han att kollegerna som jobbar med nästa upplaga, som är planerad till 2013, ska göra saker etter värre genom att lägga till nya diagnoser och sänka trösklarna för andra. Även om handboken aldrig föreslår behandlingar, endast diagnoser, anser Fran­ces att DSM-5 öppnar dörrarna för ännu mer läkemedel i behandlingarna, inte minst av barn.

Med stöd av Robert L Spitzer, som ledde arbetet med DSM-III, hävdar Frances att arbetet med den nya upplagan görs under stort hemlighetsmakeri. Han anar att läkemedelsbolag ligger bakom det.

Allen Frances ser en mängd brister i de förslag som föreligger inför den nya upplagan. De två värsta är psykosrisk (attenuated psychotic symptoms) och störande humörsvängningar hos barn (disruptive mood dysregulation).

Enligt Allen Frances är de föreslagna kriterierna för psykosrisk så diffusa att de skulle ge 70-90 procent falska fall. Mängder av patienter skulle få antipsykotiska medel i onödan och riskera att drabbas av biverkningar.

Störande humörsvängningar hos barn och unga beskrivs som svåra återkommande vredes­utbrott i samband med vardagliga stressfaktorer. Även där ser Allen Frances risker för över­medicinering.
---
Han kritiserar också den föreslagna diagnosen binge eating disorder, att hetsäta en gång i veckan under tre månader. Till skillnad från diagnosen bulimi inefattar den inte att personen kompenserar överkonsumtionen med att kräkas. De föreslagna kriterierna är så lågt satta att han själv skulle kvala in som hetsätare under dessa omständigheter, påstår han.

Förläggaren av den svenska översättningen av DSM-IV, psykiatern Jörgen Herlofson, talar om ett DSM-missbruk.

– Jag håller med Allen Frances om att boken missbrukas i den psykiatriska vården. Det är alltför vanligt att läkare går från DSM direkt till Fass och skriver ut medicin. Det är faktiskt chockerande.
---
– Folk köper boken men läser inte bruksanvisningen. De tolkar innehållet som en lagtext när det egentligen är ett strukturstöd för diagnostiskt arbete, säger han.

Resultatet blir alltför ofta överdiagnostisering och övermedicinering.
---
Sorg kan ge samma symtom som en depression, beskriver boken, men för att klassas som egentlig depression måste sorgreaktionerna finnas kvar efter två månader. Frågan som han och många andra ställer sig är: vad händer efter två månader? Är det dags att sluta sörja och börja äta antidepressiva läkemedel då?
---
Beträffande DSM-5, som nu utarbetas i USA, noterar Jörgen Herlofson att arbetsgrupperna gärna vill inkludera fler tillstånd som människor söker hjälp för. Bland annat finns hypersexuell störning på förslag och beskrivs som överdrivet intresse för sex och porr.

– Det är inget fel att beskriva tillståndet. Men är det en sjukdom?

Allen Frances hävdar att vi upplever en falsk adhd-epidemi. 1994 hade 3–5 procent av de amerikanska barnen diagnosen. Nu är andelen 10 procent.

Med stöd av Robert L Spitzer, som ledde arbetet med DSM-III, hävdar Frances att arbetet med den nya upplagan görs under stort hemlighetsmakeri. Han anar att läkemedelsbolag ligger bakom det.

Skev mediebild av psykiatrin
Publicerad: 2011-03-21 14:03, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11

Fortfarande missas många kroppsliga sjukdomar som orsak till psykiska besvär. Den tidigare underdiagnostiseringen av tillstånd som depression och ADHD har förvandlats till en kraftig överdiagnostik. Folk behandlas med läkemedel mot tillstånd som att flickvännen gjort slut eller att maken gått bort. En behandling som inte fungerar eftersom diagnosen är fel. Leder denna form av överbehandling dessutom till att människor emellanåt mår allt sämre? Det skriver David Eberhard, psykiater och debattör.

Folk behandlas med läkemedel mot tillstånd som att flickvännen gjort slut eller att maken gått bort. En behandling som inte fungerar eftersom diagnosen är fel. Leder denna form av överbehandling dessutom till att människor emellanåt mår allt sämre? I så fall ett problem som är viktigt att komma till rätta med. Det finns mycket som tyder på att man måste se över hur man diagnostiserar psykiska sjukdomar. En alltför frikostig diagnossättning på basen av olika separata symptom riskerar att skapa problem.

wuwei skrev:Nästan alla kan väl få någon diagnos någon gång under livet. De flesta tillstånd man kan få diagnos för kan vara övergående med rätt verktyg. Så länge mängden med diagnos inte blir en anledning till att neka människor hjälp så kan inte jag se så stora faror med att fler får diagnos om inte människor övertalas om att de behöver hjälp med helt normala mänskliga problem för att någon kan tjäna pengar på att de tror att de har stora problem när de bara har "normala" problem som går att lära sig att hantera utan att betala stora summor för det.

Redan nu är det lätt att uppfatta de som självläker som någon slags norm alla andra ska rätta sig efter. "Det är bara att...", "Ta sig i kragen", "Rycka upp sig" och sådant tycker jag tyder på det, så just den saken har vi redan problem med.

Varg86 skrev:Frågan är, när man läser alla dessa artiklar/bloggar/komentarer etc om överdiagnostisering och som vissa påstår, att dessa diagnoser egentligen inte finns alls, om man vågar gå någon utredning.

När man läser vissa av artiklarna så skäms man nästan för att man vill gå en utredning. Att man bara borde acceptera att man är "normal" och skärpa till sig