Tiblan skrev:man måste orka jaga också

Man måste med andra ord vara tillräckligt frisk för att orka vara sjuk!

Miche skrev:

Tiblan skrev:man måste orka jaga också

Man måste med andra ord vara tillräckligt frisk för att orka vara sjuk!

Precis!

Jag har inte varit utanför dörren på flera veckor nu. Har ingen mental ork till det. Har tappat all inspiration och jag har ingen livsvilja längre.

Jag tror inte på nåt antidepppreparat. Man kan få sämre minne och jag har läst om blodpropp och stroke. En del sväller man upp av som en ballong. Jag är redan överviktig. Jag mår hllre dåligt i depressionen än i biverkningar från en medicin som inte ens hjälper.

Terapi tror inte jag heller på. Dom som jobbar med detta är ofta så hurtiga och ger en råd som " Nä men ryck upp dig". Då ger man upp.

Låter verkligen som du kommit in i en ond cirkel.

Håller med dig när det gäller medicin. Finns en biverkning till ju, självmordsrisken ökar den första tiden också.

Har du funderat på att höra av dig till någon hunduppfödare i närheten och höra om du kan få låna en hund ett tag och gå ut med eller åka dit för att hjälpa till med hundarna när du känner att du orkar.

Kontakta LSS om att få en annan DV än den du hade. En där du måste vara ute. Vet inte hur mycket du orkar och kan men trädgårdssvängen kanske är något?

Ta inte illa upp men ...

Om man inte vill ta medicin, inte tror på terapi och saknar initiativförmåga och kraft ... hur löser man depessionen på rimlig tid då?
Väntar på att kraften skall återvända?

I 20-års åldern drabbades jag av en depression. Jag satt i ett studentrum i 7 månader och vågade i stort sett bara gå ut mitt i natten när alla andra sov. Mat köpte jag på en bensinmack fem min innan stängning. Visst självläkte jag men det tog över tre år innan jag fungerade hjäpligt igen. Det var tre bortkastade år och jag ångrar än idag att jag inte sökte terapi. Det hade förmodligen gjort mitt liv lite lättare.

När jag var runt 30 sprang jag in i väggen. Medicinmotståndare som jag var vägrade jag antidepp och det tog flera år innan jag fungerade hyfsat. Jag ångrar att jag inte tog emot den hjälp psykvården erbjöd. Flera av mina kompisar i samma sits tog medicin/gick i terapi och återhämtade sig på bara något halvår. Jag förlorade ännu ett par år i dimman. Jag gick visserligen i terapi jag också men det var inte tillräckligt.

Jag gillar inte psykofarmaka men har insett att det ibland är nödvändigt för att vända en nedåtgående spiral, och att inte förlora för många år av livet.
Hamnar jag i en depression igen kommer jag att göra allt för att må bättre och få tillbaka livet så snabbt som möjligt.

Jag har haft kontakt med folk som har ätit antidepp och dom har sagt till mig att dom blev snurriga av medicinen och inte mådde dom bättre från Depression. så jag tror inte på det. Men vill man knarka på Antidepp så varsågod. Så länge ingen kan ge mig ett vetenskapligt bevis för att sånt har effekt så nej tack.

calima skrev:Ta inte illa upp men ...

Om man inte vill ta medicin, inte tror på terapi och saknar initiativförmåga och kraft ... hur löser man depessionen på rimlig tid då?
Väntar på att kraften skall återvända?

I 20-års åldern drabbades jag av en depression. Jag satt i ett studentrum i 7 månader och vågade i stort sett bara gå ut mitt i natten när alla andra sov. Mat köpte jag på en bensinmack fem min innan stängning. Visst självläkte jag men det tog över tre år innan jag fungerade hjäpligt igen. Det var tre bortkastade år och jag ångrar än idag att jag inte sökte terapi. Det hade förmodligen gjort mitt liv lite lättare.

När jag var runt 30 sprang jag in i väggen. Medicinmotståndare som jag var vägrade jag antidepp och det tog flera år innan jag fungerade hyfsat. Jag ångrar att jag inte tog emot den hjälp psykvården erbjöd. Flera av mina kompisar i samma sits tog medicin/gick i terapi och återhämtade sig på bara något halvår. Jag förlorade ännu ett par år i dimman. Jag gick visserligen i terapi jag också men det var inte tillräckligt.

Jag gillar inte psykofarmaka men har insett att det ibland är nödvändigt för att vända en nedåtgående spiral, och att inte förlora för många år av livet.
Hamnar jag i en depression igen kommer jag att göra allt för att må bättre och få tillbaka livet så snabbt som möjligt.

Det vill ju till att man har något att "återvända" till också. Har man inget att göra efter depressionen är "hävd" har man heller ingen morot.

Tiblan skrev:Det vill ju till att man har något att "återvända" till också.

Visst så kan man se det så. Personligen anser jag att vad som helst är bättre än en djup depression, men det är ju jag det.

Om man inte anser sig ha något att återvända till är det väl egentligen inte depressionen som är problemet?
Kanske är ens vissna liv orsaken till depressionen och då måste man väl angripa huvudproblemet?
Eller så kan depressionen få en att se negativt på hela tillvaron, trots att ens depressionsfria liv egentligen är ganska ok.
Depressioner tenderar att göra så.

kullan skrev:Jag har haft kontakt med folk som har ätit antidepp och dom har sagt till mig att dom blev snurriga av medicinen och inte mådde dom bättre från Depression

Jag har jobbat på psyket och träffat mängder av människor som mått bra av antidepp. Min erfarenhet är att majoriteten blir hjälpta även om det kan ta lite tid att finna rätt psykofarmaka och ställa in rätt dos.

Alla har ju ett val och man måste väga för och nackdelar mot varandra. Många föredrar att gå upp lite i vikt, vara lite yra ett par veckor än att gå i ett par år i det töcken en djup depression ger.

Visst är det så.

Men om man inte har något man kan göra därför att alla ens vänner gör saker som kostar pengar så blir man snart ganska inaktiv då man inte har råd att göra något. Du tvingas hela tiden slå knut på dig själv för att allt kostar pengar. Man kan ju inte förvänta sig att ens vänner ska betala för en eller lägga om sina liv för att det ska passa en. Dom har ju många gånger begränsat med tid och vill ju hinna med så mycket som möjligt.

Den enda medicin som skulle hjälpa mig är Mänsklig närhet och och kroppslig beröring. Men är man 40 år så finns det ingen som har tid med en. Det är barn som ska till idrottsträning och det är familjemiddagar och annat. då får inte jag plats i deras liv. Så här sitter jag ensam och mår skit av den anledningen. Ingen kan få mig att tro att antidepp ska kunna ersätta det som en mänsklig kontakt kan ge. I så fall ska väl alla som är ensamma käka antidepp så blir dom av med ensamheten.

calima skrev:

Tiblan skrev:Det vill ju till att man har något att "återvända" till också.

Visst så kan man se det så. Personligen anser jag att vad som helst är bättre än en djup depression, men det är ju jag det.

Om man inte anser sig ha något att återvända till är det väl egentligen inte depressionen som är problemet?
Kanske är ens vissna liv orsaken till depressionen och då måste man väl angripa huvudproblemet?
Eller så kan depressionen få en att se negativt på hela tillvaron, trots att ens depressionsfria liv egentligen är ganska ok.
Depressioner tenderar att göra så.

1+.

Klokt tänkt, calima!

kullan skrev:Den enda medicin som skulle hjälpa mig är Mänsklig närhet och och kroppslig beröring. Men är man 40 år så finns det ingen som har tid med en. Det är barn som ska till idrottsträning och det är familjemiddagar och annat. då får inte jag plats i deras liv. Så här sitter jag ensam och mår skit av den anledningen. Ingen kan få mig att tro att antidepp ska kunna ersätta det som en mänsklig kontakt kan ge. I så fall ska väl alla som är ensamma käka antidepp så blir dom av med ensamheten.

Håller med dig till 100%. Har man inte barn och familj och jobb så har man inget och är inget och ingenting värd enligt samhället. Att tro att antidepp skulle hjälpa är naivt tycker jag. Man kan inte bota symptom bara fel.

kullan skrev:Ingen kan få mig att tro att antidepp ska kunna ersätta det som en mänsklig kontakt kan ge. I så fall ska väl alla som är ensamma käka antidepp så blir dom av med ensamheten

Många blir deprimerade av ensamhet, det är sant. Och en depression gör en ännu mer ensam eftersom man inte orkar/vågar att söka sig till folk. En lösning kan faktiskt vara att bryta depessionen med antidepp, må bättre och våga söka upp människor.

Jag är över femtio och det finns massor av människor som har tid över för mig. Men att tro att de söker upp mig är naivt. Man måste nog jobba lite på relationer.
Dessutom anser jag nog att det är lite naivt att tro att Mänsklig närhet och kroppslig beröring på något sätt skulle vara alena saliggörande. Man kan inte hänga upp tillvaron på andra och vad andra kan göra för en själv.
Till syvene och sist hänger det mesta i ens liv på en själv.

Känner igen mig rätt mycket i det Kullan säger.

Fortfarande kostar allt där dom flesta är pengar. Finns massor med event jag skulle kunna vara med på men det kostar pengar. Har man inga pengar så får man om man har tur stå på sidan om och titta på men det finns även event där man inte får göra ens det. Är man på eventen kan man träffa människor men om man inte kan delta utan bara titta på så delar man ju inget med dessa människor. Då blir man väldigt ensam trots att det är massa människor runt omkring.

Har man inte pengar har man heller inte råd att bjuda hem någon/några vilket automatiskt gör att man inte kan gå bort då man inte kan bjuda igen.

Att jobba på lite relationer som du skriver Calima kostar pengar. Du måste vara hel och ren och helst ha hela och rena kläder på dig. Resan till och från kostar pengar, bio kostar pengar, ta en fika kostar pengar, gå ut och äta kostar pengar, träna kostar pengar. Att göra allt som vanliga människor gör kostar och då hamnar man vanligtvis utanför.

Tror också att det är bäst att umgås med sådana som har allt det där därför att annars dras man väldigt lätt ner i skiten av andra som också mår dåligt.

Tiblan skrev:Att jobba på lite relationer som du skriver Calima kostar pengar. Du måste vara hel och ren och helst ha hela och rena kläder på dig. Resan till och från kostar pengar, bio kostar pengar, ta en fika kostar pengar, gå ut och äta kostar pengar, träna kostar pengar. Att göra allt som vanliga människor gör kostar och då hamnar man vanligtvis utanför.

Hel och ren bör man nog vara ... Det kanske är ett problem för folk, det har jag nog aldrig tänkt på.

Kanske har jag haft en sagolik tur genom åren men mina relationer/vänner har aldrig kostat speciellt mycket.
Jag har alltid varit lågbetald alternativt arbetslös och ensamstående med två barn. Pengar har det alltid varit ont om.
Restaurang går jag aldrig på. Det har varit knytkalas som gällt. Eller pic-nic. Det kostar inte mer än att äta hemma.
Sitta hemma och fika med kompisar kostar mycket lite, fika på stan händer aldrig. Bio har jag sällan råd med, det blir att hyra film och fixa lite popcorn. Laga mat tillsammans är kul liksom att baka.

Träna? Nope, här handlar det om långpromenader i skogen (grilla korv!) och ibland hyra en kanot och paddla iväg. Man kan övernatta gratis i vindskydd och runt Vadstena kan man gå en kyrkovandring och sova över i lokaler på kyrkans mark, 40 kr natten om jag minns rätt.

Museum är ofta gratis liksom vernisage och utställningar.
Gillar man som jag att vara ute tar man reda på vilka fornlämningar som finns och söker upp naturreservat.

Tack och lov föredrar jag oftast det som är gratis och har haft den stora turen att träffa likasinnade. Men söker man sig till aktiviteter man gillar brukar det dyka upp trevligt folk också

Och om man vill träffa folk finns det gott om föreningar av olika slag som kostar väldigt lite i medlemsskap. Bor man på landet finns det ofta någon hembygdsförening som skriker av glädje om någon dyker upp som vill engagera sig.

Jag är medveten om att jag får det att låta så enkelt och lika medveten är jag om att för många är det här förtvivlat svårt.

Men ... man kan inte sitta och vänta på att bli uppsökt, vänta på att livet fixar sig självt.
Livet är ofta plågsamt och jobbigt. Vill man ha förändringar får man räkna med att satsa en hel del själv.
Och det kostar på, det vet jag av egen erfarenhet.

kullan skrev:Jag tror inte på nåt antidepppreparat. Man kan få sämre minne och jag har läst om blodpropp och stroke. En del sväller man upp av som en ballong. Jag är redan överviktig. Jag mår hllre dåligt i depressionen än i biverkningar från en medicin som inte ens hjälper.

Terapi tror inte jag heller på. Dom som jobbar med detta är ofta så hurtiga och ger en råd som " Nä men ryck upp dig". Då ger man upp.

Så du mår hellre dåligt än prövar något läkemedel som kan hjälpa dig?
Har du överhuvudtaget testat något?

Vad är det som får dig att tro att alla terapeuter är så hurtiga? De jag träffat har varit seriösa.
Du förkastar ju alla förslag om vad som skulle kunna få dig att må bra.

När det gäller blodpropp, stroke och annat så ligger du redan i riskzonen eftersom du är överviktig och stillasittande vid datorn.

Selma skrev:Så du mår hellre dåligt än prövar något läkemedel som kan hjälpa dig?
Har du överhuvudtaget testat något?

Vad är det som får dig att tro att alla terapeuter är så hurtiga? De jag träffat har varit seriösa.
Du förkastar ju alla förslag om vad som skulle kunna få dig att må bra.

När det gäller blodpropp, stroke och annat så ligger du redan i riskzonen eftersom du är överviktig och stillasittande vid datorn.

+1

Selma skrev:När det gäller blodpropp, stroke och annat så ligger du redan i riskzonen eftersom du är överviktig och stillasittande vid datorn.

Ja. Det är farligare för hälsan att vara stillasittande eller väldigt inaktiv och ha dålig kondition än att vara överviktig men aktiv, typ promenera 30 minuter om dagen. Empatin kan dessutom försämras om man sitter för mycket vid datorn:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-ess ... ma-empatin

Men snälla Kullan, är det inte bättre att försöka än att sitta och plåga sig själv?...
Jag har nu slutat med SSRI, men när jag tog dem, var de till en stor hjälp för mig. Visst är det ingen permanent lösning, men nu behöver du få bort lite tyngd från dina axlar och samla lite krafter till att genomföra en verklig förändring.

Har använt SSRI (sertrelin) i ungefär två år, jag tycker det hjälper. Det är dock inte något lyckopiller, men man blir lite klarare i huvet, ger lite extra ork. Det är inte något man behöver fortsätta med hela luívet, inte beroendeframkallande.

Tycker du kan prova, 0m det inte funkar är det bara att sluta.

calima skrev

Flera av mina kompisar i samma sits tog medicin/gick i terapi och återhämtade sig på bara något halvår

Och dessa är fria från antidepressiv medicinering nu ?

Många föredrar att gå upp lite i vikt, vara lite yra ett par veckor än att gå i ett par år i det töcken en djup depression ger.

Gå upp lite i vikt ? risken finns att man går upp 10 + av medicinen...


Nej , jag tycker verkligen du förringar de biverkningar som medicinen kan ge...

Man ska inte glömma att en hel del SSRI och SNRI ger minskad sexlust och utslätat känsloliv, livet blir kanske inte lika svart som när man började, men grått och menigslöst.
Något som Kullan kanske iof sig skulle måt bättre av i den situtation hon befinner sig i...

kullan skrev:Den enda medicin som skulle hjälpa mig är Mänsklig närhet och och kroppslig beröring. Men är man 40 år så finns det ingen som har tid med en. Det är barn som ska till idrottsträning och det är familjemiddagar och annat. då får inte jag plats i deras liv. Så här sitter jag ensam och mår skit av den anledningen. Ingen kan få mig att tro att antidepp ska kunna ersätta det som en mänsklig kontakt kan ge. I så fall ska väl alla som är ensamma käka antidepp så blir dom av med ensamheten.

Hej! Din situation låter ungefär som min. Nej, det finns ingenting som kan ersätta närheten av andra människor! Ja, för många, som för mig, leder Pillren bara till en sabbad ämnesomsättning och tusen biverkningar. Har testat alla och gett upp nu. Har bara lite lugnande.

Jag är utanför. Människorna surrar omkring därute medan jag ligger sjuk härinne. Ingen tänker på mig. Alla tänker på sig. MEN - så kan man ju vända på steken ibland! Om jag tänker på Dig Kullan och sänder dig kärlek genom min tanke och mentala kraft så har jag lämnat min depression en stund.

Imorgon ska jag ta mig ned till ett ställe för psykiskt/neuropsykiskt funktionshindrade och fullborda en "Ljustavla" som föreställer Lidandets väg in i ett bländande ljus. Ska bara lasera ytterligare några ggr. Köparen träffade jag sist jag var där. Han kunde inte betala så mycket, men det gör ingenting. Han hade alltså ett behov av min Ljustavla i sitt hem. JAG behövs! Vi pratade länge och jag kände värmen mellan oss, att han förstod vad jag ville förmedla med tavlan. Livet ÄR lidande, men vi ska försöka omvandla det till något fint, vad det nu kan vara. Därmed har inte lidandet upphört, det har bara fått en mening.

kullan skrev:Jag har inte varit utanför dörren på flera veckor nu. Har ingen mental ork till det. Har tappat all inspiration och jag har ingen livsvilja längre.

Jag tror inte på nåt antidepppreparat. Man kan få sämre minne och jag har läst om blodpropp och stroke. En del sväller man upp av som en ballong. Jag är redan överviktig. Jag mår hllre dåligt i depressionen än i biverkningar från en medicin som inte ens hjälper.

Terapi tror inte jag heller på. Dom som jobbar med detta är ofta så hurtiga och ger en råd som " Nä men ryck upp dig". Då ger man upp.

KULLAN! Jag har delat mycket av den skepsis som du har haft mot psyk men har delvis fått omvärdera det. Den psykolog som vården beviljade några gånger hos var inte ett dugg jävla hurtig. Medicinering är jag inte själv mogen för och jag har inte heller depression men i ditt fall låter det som om det vore värt att pröva åtminstone under en kortare tid för att se om att det kan bryta mönstret. Men jag tycker inte att du ska låta en allmänläkare skriva ut det åt dig utan försöka få komma till en riktig psykiater. Det du har låter inte som en normaldepression utan som något kroniskt och betydligt mer svårhanterligt. Sen håller jag med dig om att behandling givetvis inte kan ersätta mänsklig kontakt. Men när man är riktigt dålig så kan kontakt inte heller ersätta riktig behandling. För min egen del ansöker jag om mer terapi framför allt för att avlasta mina närmaste så att de inte ska få bära mer av min skit än de redan gör vilket riskera att utarma mitt förhållande och mitt sociala nätverk. Din situation är annorlunda men när man mår riktigt dåligt så kan det vara bra med professionell hjälp- Snälla Kullan - försök!