Ni föräldrar som har AS, hur klarar ni av föräldramöten? Jag blir så uppstressad att jag inte kan gå dit. Undrar om fler har det som jag?

Tja, det är väl bara att härda ut. Jag var på ett förra veckan, så jag har det i färskt minne.

Det jag tycker är jobbigast är att alla där känner i alla fall någon, medan jag knappt känner igen ett enda ansikte. Sedan fyller de ut föräldramötet med en "mingelstund" (cider och frukt, yay!) där alla samlas i klungor med dem de redan är bekanta med. Svettigt!

Sedan tycker jag sällan att föräldramötena leder fram till något positivt, rent konkret. Jag tror att dess största funktion är att föräldrarna ska lära känna varandra, skapa band. Kräver man längre tid eller andra former för att lära känna andra så har man inte så mycket att hämta.

Jag tycker ändå att det är bra att gå dit och vara så social man förmår. Kanske bara för att inte sticka ut. Det finns alltid föräldrar som älskar ljudet av sin egen röst, så även om man inte pratar hela tiden kanske det inte märks så mycket.

Jag känner mig - som så ofta - alldeles fel och malplacerad på föräldramöten. Ändå envisas jag med att gå dit. Till all lycka har de blivit bättre i takt med att barnen blivit äldre och det tror jag inte bara beror på att jag blir äldre och mer van, möten blir mer konkreta när barnen passerat dagis- och fritidsstadiet.

I början, när mina äldsta barn var små, kände jag mig som den unga, ansvarslösa mamman bland alla vuxna ordentliga föräldrar, numera tittar jag ofta på de andra och tänker att "Herregud, är de här vuxna nog att gå på föräldramöten"...

Jag umgås egentligen inte med några föräldrar just i rollen som föräldrar men i några klasser är jag bekant med någon från andra sammanhang (tex är en familj återförsäljare för det hundfoder jag använder) och det gör det enklare för mig. Någon enstaka känner jag igen eftersom något av mina barn ibland umgås med deras men mycket mer än så är det och jag umgås inte med någon av dem.

Lärarna är ofta lättare... dessutom är de inte lika många att hålla reda på för det är mest klassföreståndarna som dyker upp på mötena, ämneslärarna är sällan med någonstans om det inte är allmänna informationsstunder.

Hittills har jag klarat av två den här terminen och ett tredje är nästa vecka. Ett utvecklingssamtal har vi redan haft också, det är skönt när första omgången möten är över. I år har vi flera nya ansikten bland lärare och skolledning med, det gör det besvärligare.

Ja, de vär jobbiga! Jag försöker gå eftersom jag vill veta vad som händer och vara engagerad i skol-/dagisgången. Men klar ångest innan! Ibland går det bättre än förväntat, då hittar jag ofta någon annan att prata med, så jag slipper "mingla" runt.

Men det händer att jag bara håller mig för mig själv och känner mig udda och malplacerad.

Förldramöten är ett rent h-vete!

Men jag går på alla, eller rättare sagt gick. Ju äldre ungarna blir ju färre möten, nu har jag bara ett möte per termin.

Jag anser att man måste gå för att verkligen hålla koll på vad som händer och planeras. Man får inte all info annars. Det kan också vara bra att veta vilka föräldrar som engagerar sig i vad, och då för att veta vem som är bäst att vända sig till för evetuella frågor.
Om man bor på landet kan det också vara bra att veta vad föräldrar sysslar med i allmänhet, vilka man kan få hjälp och tips av när det gäller praktiska frågor som exv vem som kan fixa billig ved, har grävare, är plåtslagare osv.

Att gå på föräldramöten är på landet en väldigt social och viktig grej. För att få hjälp och info måste man synas. Man ringer inte till Jansson och försöker köpa billig ved om man inte har träffat honom eller hans fru ett par gånger och då är föräldramöten praktiska.

Men ont gör det att gå ...

Det var länge sen men jag gick alltid pliktroget. Min man tyckte att det var min uppgift. Jag såg det som information, och även möjlighet att framföra sin åsikt. Jag satt mestadels tyst och kände mig allmänt bortkommen, eftersom jsg inte umgicks mrf någon av de andra. Men en gång blev jag lite upprörd och sa vad jag tyckte. Det hade säkert ingen betydelse, men läraren sade till min dotter att det jag sagt var bra (säkert vad hon tyckte också men var förhindrad att säga).

Föräldrakvartarna (som var ca 30 min) däremot var enbart positiva. Men då var det bara klassföreståndaren ("mentorn"), min dotter och jag. Och det de hade att säga om min dotter var också positivt (förutom att hon var väl tyst och tillbakadragen på lektionerna). Men det är kanske svårt att säga något verkligt negativt till en förälder, särskilt när barnet ifråga självt är med. Det är därför jag anser att dessa samtal inte kan ersätta betyg som information.

Jag har ingen (fastställd..) diagnos själv men tycker ändå att det är urjobbigt med föräldramöten och att mingla med andra föräldrar.

Tänkte fråga om ni tycker att man ska informera andra föräldrar om att ens barn har Aspberger? Hur skulle ni gjort?

Det heter Asperger. Och om man ska informera eller inte beror helt på klassen. Och på om ens eget barn vill att man ska informera.

Jag har aldrig haft problem med föräldramöten och liknande saker när det handlar om att prata och diskutera saker, jag är bara så men gissar på att adhd spelar in där?
Men eftersom jag inte jobbar och är rätt tydligt annorlunda än alla andra föräldrar så funderar jag på att berätta om min adhd och asperger för personalen, men vet inte om det är till det bättre eller inte?

Nån som kan råda mig till hur jag ska göra?

Jag tycker ochså att det är jobbigt att gå på föräldramöten.Jag gör det men jag hatar varenda minut av det.När jag sedan kommer hem är jag så uppstressad så jag måste ta sömntabletter för att kunna sova.

Jag har berättat för personalen på dagis att jag har diagnoser.Till största delen för att jag fått utökad dagistid.Skulle vara så pinsamt att träffa någon personal ute på byn och de vet att man har barnen på dagis.Här får man bara ha barnen på dagis när man jobbar annars om man inte har särskilt tillstånd.

För min del tycker jag det kädes väldigt bra att berätta om det.Så berätta absolut om du känner för det men om du inte vill så gör det inte.