Jag vill bara dela med mig, att nu efter 3,5 år har jag slutat att ta antidepressiva medel och mår faktiskt bättre!
Jag menar inte att jag är bara glad, men innan hade jag redan befunnit mig i ett tillstånd då jag slutade vilja någonting överhuvudtaget.
Visst behövde jag vila ifrån mig själv och min intensitet men det går inte att stänga av bara svåra och smärtsamma känslor. Man stänger av alla, också de goda, slutligen också livsvilja i mitt fall...
Meningen med det hela var att jag skulle vara en bättre mamma till mina barn. Men till sist blev jag inte det i alla fall. Bättre med en arg och grinig mamma, som bryr sig och kramas och skrattar emellanåt, än en likgiltig och frånvarande sådan.
Jag lever och det gör ont. Men jag lever.

Grattis.

Grattis

Själv kan jag gråta och känna glädje med antidepp men inte lika intensivt som utan, När jag slutar med antidepp mår jag mycket dåligt och klarar inte av att gå ut ens pga ångest och nedstämdhet, så för mig är det tyvärr ett måste för ett någorlunda drägligt liv. Min största önskan är att sluta med alla mediciner men det går inte, jag har för många sår under min uppväxt och med största sannolikhet asperger och adhd och möjligen borderline, men detta får min utredning utvisa när den är klar.

Tack!
Som sagt, jag behövde "timeout" ifrån smärtan, då var det ett måste. Jag trodde faktiskt att jag var tvungen att ta antidepp resten av livet. Sedan gick det utför... Varför Vet faktiskt inte. Men nu känns det i alla fall så att det var dags att komma tillbaka till sig själv. Nu var DET ett måste.

Grattis! Jag har slutat efter åtta års bruk. Lade av för 1,5 år sedan.

Bror Duktig skrev:Grattis! Jag har slutat efter åtta års bruk. Lade av för 1,5 år sedan.

Tack!
Och hur fungerar det för dig? Vad fick dig att lägga av?

Jag slutade för att jag var rädd för långsiktiga biverkningar, och för att jag inte mådde helt bra ändå. Jag kände mig snarare rätt utslätad i känslorna. Och så ville jag satsa på att må bra av mig själv, genom kost och att göra vettiga saker. Försöka styra upp livet lite.

Det var väldigt svårt att sluta, fick trappa ut löjligt sakta p.g.a. kraftiga parestesier (kändes som elchocker genom kroppen). Sedan tog det nog ett år innan jag började må stabilt.

Nu är jag nog rätt så stabil, men har dystymi. Jag hoppas att jag kan jobba vidare och må bättre. Det går inte bakåt i alla fall, snarare myrsteg framåt.

Jag är helt ensam i detta, blev utkastad från psyk när det var som värst. man får inte gå där om man inte äter mediciner, och har man AS ska man vända sig till hab (som inte håller på med sjukdomar).

Bror Duktig skrev:Jag slutade för att jag var rädd för långsiktiga biverkningar, och för att jag inte mådde helt bra ändå. Jag kände mig snarare rätt utslätad i känslorna. Och så ville jag satsa på att må bra av mig själv, genom kost och att göra vettiga saker. Försöka styra upp livet lite.

Det var väldigt svårt att sluta, fick trappa ut löjligt sakta p.g.a. kraftiga parestesier (kändes som elchocker genom kroppen). Sedan tog det nog ett år innan jag började må stabilt.

Nu är jag nog rätt så stabil, men har dystymi. Jag hoppas att jag kan jobba vidare och må bättre. Det går inte bakåt i alla fall, snarare myrsteg framåt.

Jag är helt ensam i detta, blev utkastad från psyk när det var som värst. man får inte gå där om man inte äter mediciner, och har man AS ska man vända sig till hab (som inte håller på med sjukdomar).

Men du vet väll att det är vårdcentralen som ska behandla depression förutom dom svåraste fallen med suicidrisk och dom som är svårmedicinerade? Vill man inte äta medicin så är det vårdcentralens bord.

slackern skrev:

Bror Duktig skrev:Jag slutade för att jag var rädd för långsiktiga biverkningar, och för att jag inte mådde helt bra ändå. Jag kände mig snarare rätt utslätad i känslorna. Och så ville jag satsa på att må bra av mig själv, genom kost och att göra vettiga saker. Försöka styra upp livet lite.

Det var väldigt svårt att sluta, fick trappa ut löjligt sakta p.g.a. kraftiga parestesier (kändes som elchocker genom kroppen). Sedan tog det nog ett år innan jag började må stabilt.

Nu är jag nog rätt så stabil, men har dystymi. Jag hoppas att jag kan jobba vidare och må bättre. Det går inte bakåt i alla fall, snarare myrsteg framåt.

Jag är helt ensam i detta, blev utkastad från psyk när det var som värst. man får inte gå där om man inte äter mediciner, och har man AS ska man vända sig till hab (som inte håller på med sjukdomar).

Men du vet väll att det är vårdcentralen som ska behandla depression förutom dom svåraste fallen med suicidrisk och dom som är svårmedicinerade? Vill man inte äta medicin så är det vårdcentralens bord.

Jaja. Det har ju inte så mycket med mig att göra, så vad ville du få fram? VC vill för övrigt inte ha med deprimerade aspergare att göra, speciellt inte om de inte endast har en liten depression.

För du vet väl att vi är många som hamnat mellan stolarna? För svåra för VC, för sjuka för hab, för lite mediciner och suicidrisker och för mycket AS för psyk. Det är något som patientnämnden känner till och oroas mycket av.

För övrigt anser jag att det är tjänstefel att slänga ut patienten under pågående utsättning av medicin, och vägra bemöta det helvete patienten genomlider. Inte lyfta ett finger för att skriva ut lämpligare styrka på tabletter, förrän patienten tar kontakt med verksamhetsansvarig som säger till läkaren. Utan att ha minsta koll över om sjukdomen kommer farandes igen. Att de slänger ut en när utsättningen är klar, är en sak, men innan det är klart, så behöver patienten stöd, samt kan vara i ett mycket riskabelt tillstånd. Vissa patienters journal visar med all önskvärd tydlighet varför övervakning tills utsättningen är över, är särskilt viktig.

Av det du räknar upp (som visar om man ska gå till VC eller psyk), så finns det många mellanvarianter och folk med mer komplexa problem än bara att de befinner sig i en av ändarna på ett depressionsspektrum. Därför ser patientnämnden, SoS och vuxenhab komplext och allvarligt på det här problemet med att folk kastas ut. Särskilda problem har det blivit för folk med två eller fler diagnoser (mest av typen handikapp + sjukdom, handikapp + missbruk eller sjukdom + missbruk). Då ser de budgetstrypta mottagningarna till att uttrycka sitt "har inte rätt kompetens" varpå personen inte hör hemma någonstans plötsligt.

Bror Duktig skrev:Jaja. Det har ju inte så mycket med mig att göra, så vad ville du få fram? VC vill för övrigt inte ha med deprimerade aspergare att göra, speciellt inte om de inte endast har en liten depression.

För du vet väl att vi är många som hamnat mellan stolarna? För svåra för VC, för sjuka för hab, för lite mediciner och suicidrisker och för mycket AS för psyk. Det är något som patientnämnden känner till och oroas mycket av.

För övrigt anser jag att det är tjänstefel att slänga ut patienten under pågående utsättning av medicin, och vägra bemöta det helvete patienten genomlider. Inte lyfta ett finger för att skriva ut lämpligare styrka på tabletter, förrän patienten tar kontakt med verksamhetsansvarig som säger till läkaren. Utan att ha minsta koll över om sjukdomen kommer farandes igen. Att de slänger ut en när utsättningen är klar, är en sak, men innan det är klart, så behöver patienten stöd, samt kan vara i ett mycket riskabelt tillstånd. Vissa patienters journal visar med all önskvärd tydlighet varför övervakning tills utsättningen är över, är särskilt viktig.

Av det du räknar upp (som visar om man ska gå till VC eller psyk), så finns det många mellanvarianter och folk med mer komplexa problem än bara att de befinner sig i en av ändarna på ett depressionsspektrum. Därför ser patientnämnden, SoS och vuxenhab komplext och allvarligt på det här problemet med att folk kastas ut. Särskilda problem har det blivit för folk med två eller fler diagnoser (mest av typen handikapp + sjukdom, handikapp + missbruk eller sjukdom + missbruk). Då ser de budgetstrypta mottagningarna till att uttrycka sitt "har inte rätt kompetens" varpå personen inte hör hemma någonstans plötsligt.

Det är politikerna som bestämmer hur resurser ska fördelas och hur vården ska skötas. Självfallet om man har ADHD och medicinerar med CS och slutar att äta depressions medicin eller att trappa ner på den följer de upp det. Eller om man har någon annan diagnos som måste behandlas utav psykiatrin. När jag slutade med Cymbalta var läkaren hur bra som helst att ha att göra med hon tyckte det till och med var en bra ide att trappa ner på medicinen.

Ett stort grattis, och hoppas att ditt nya mående håller i sig !

Själv slutade jag med skräpmedicinen Efexor/Venlafaxin efter nio år.
Jag slutade pga jag var trött på de sexuella biverkningarna och mitt totalt utslätade känsloliv. Tycker inte heller att de hjälpte speciellt väl mot min dystymi och generaliserade ångest.

Nu har jag varit fri i snart ungefär 1 1/2 år, mitt mående går mer upp och ner nu, men jag känner och mig lite mer levande iaf.

slackern skrev:Det är politikerna som bestämmer hur resurser ska fördelas och hur vården ska skötas. Självfallet om man har ADHD och medicinerar med CS och slutar att äta depressions medicin eller att trappa ner på den följer de upp det. Eller om man har någon annan diagnos som måste behandlas utav psykiatrin. När jag slutade med Cymbalta var läkaren hur bra som helst att ha att göra med hon tyckte det till och med var en bra ide att trappa ner på medicinen.

som sagt, självklart är det inte. Min läkare skrev ut mig samtidigt som jag började trappa ned, med motiveringen att jag inte ville ha medicin. Jag fick "tvinga mig kvar" och fick otroligt nog till en bokning för uppföljning ett halvår(!) senare (min ledsagare som följer med många, tyckte att det var "fantastiskt" att jag lyckades med det). Denna tid togs bort av en psykolog på mottagningen, som inte hade någon aning om vad det handlade om. Hon sade att eftersom hon skrivit ut mig, så går det inte att få tillbaka tiden för uppföljning, utan det var vårdgarantin som gällde, och tillade att jag nog inte hade tillräckligt akuta problem för att få hjälp, återkom när det gått riktigt långt. (Hon hade träffat mig en gång och pratat om att jag tyckte att min bästa tid i livet var när jag köpte min första hund.)

Så som sagt, det är ingalunda självklart det du skriver. Fast nu ser jag att du skriver "om man har ADHD och medicinerar med CS" samtidigt som man trappar ned. Det lämnar ju alla oss andra därhän förstås, även om vi får galopperande depressioner och tvång, eller parestesier som jagar livet ur en.

Jag tror inte för ett ögonblick att politikerna har bestämt att psyk bör skriva ut folk under nedtrappning/utsättning, när personen dessutom har ett helvete med utstättningen. Det tyckte tydligen inte heller den verksamhetschef jag kontaktade, eftersom jag efter den kontakten genast fick ett samtal från läkaren som "gick med på" att skriva ut svagare tabletter så att jag fick en chans att trappa ned på ett rimligt sätt samt gav mig en uppföljningstid och remiss till den psykolog som sedan var den som i realiteten kastade ut mig. Innan dess fick jag hela ansvaret, och stod och fördelade innehållet i kapslar med hjälp av rakblad.

Nu när jag kontaktar hab som psyk hänvisar mig till, säger de att jag behöver kontakta psykiatrin med mina problem. VC ser en person som haft kontakt med psykiatrin i hela sitt liv, och hänvisar till psyk. Psyk säger att om det inkommer en remiss, så kommer de att avvisa den eftersom jag inte äter SSRI.

Och eftersom alla instanser förstås följer lagen och vi knäppisar är dumma nog att ifrågasätta och inte förstår att självklart gör alla rätt, så vet vi ju nu då att det är så politikerna vill att vi med komplexa problem ska behandlas, d.v.s. kastas hårt mellan stolarna.

Fast jag tycker att detta är helt OT i den här tråden. Jag tror att TS vill diskutera sin utsättning och inte vårdens brister vs "vården gör alltid rätt".

snuggelhund skrev:Ett stort grattis, och hoppas att ditt nya mående håller i sig !

Själv slutade jag med skräpmedicinen Efexor/Venlafaxin efter nio år.
Jag slutade pga jag var trött på de sexuella biverkningarna och mitt totalt utslätade känsloliv. Tycker inte heller att de hjälpte speciellt väl mot min dystymi och generaliserade ångest.

Nu har jag varit fri i snart ungefär 1 1/2 år, mitt mående går mer upp och ner nu, men jag känner och mig lite mer levande iaf.

Det är samma effekt som jag fick när jag åt Cymbalta efter ha prövat ett gäng andra lyckopiller. Personligen tycker jag att det förlängde depressionen livet blev ganska så grått och trist.

Det pågår tydligen forskning nu om SSRI ger permanenta skador vad gäller serotoninupptaget efter man slutat med dem, en del hävdar att hjärnan aldrig mer blir densamma som innan man började med SSRI.
Jag har som längst varit utan SSRI i 1,5 år sen stod jag inte ut längre och var tvungen att börja igen.

marcooleo skrev:Det pågår tydligen forskning nu om SSRI ger permanenta skador vad gäller serotoninupptaget efter man slutat med dem, en del hävdar att hjärnan aldrig mer blir densamma som innan man började med SSRI.
Jag har som längst varit utan SSRI i 1,5 år sen stod jag inte ut längre och var tvungen att börja igen.

Det var bl.a. oro för sådant som fick mig att sluta. Men jag är ju ännu inte som förr.

Det som retar mig mest är att jag började p.g.a. lätta problem (lättare än nu) för att medicinen ansågs/anses vara en ofarlig bagatellmedicin. Och sedan fick jag fortsätta på slentrian. jag frågade varje gång om man inte skulle sätta ut medicinen någon gång, och frågade även om det verkligen var bra att äta Stilnoct på maxdos år ut och år in. Svaren var: "äh, jag skriver ut för tre månader till så funderar vi inte på det nu".

Som det är nu, så klarar jag mig ju faktiskt utan SSRI även om jag inte mår perfekt, och om jag hade haft minsta aning om att medicinerna som skrivs ut hur lättvindigt som helst kunde påverka på mig på något annat sätt än läkaren sade, så hade jag aldrig börjat. Enligt läkaren fanns inga som helst problem med något alls. Eventuellt bara lite biverkningar i början, men ALLT sådant gick över, och när man sätter ut, så är allt direkt precis som innan.

En läkare sade till mig att jag skulle vara snäll mot mig själv och unna mig lite SSRI.

Att gå på djupet är det ingen som har gjort eller ens haft som mål. Vad är det för fel att försöka bearbeta roten till det onda?

snuggelhund skrev:Ett stort grattis, och hoppas att ditt nya mående håller i sig !

Själv slutade jag med skräpmedicinen Efexor/Venlafaxin efter nio år.
Jag slutade pga jag var trött på de sexuella biverkningarna och mitt totalt utslätade känsloliv. Tycker inte heller att de hjälpte speciellt väl mot min dystymi och generaliserade ångest.

Nu har jag varit fri i snart ungefär 1 1/2 år, mitt mående går mer upp och ner nu, men jag känner och mig lite mer levande iaf.

Tack!
Jo, det är ungefär som jag skulle ha beskrivit det. Funderar också över om jag lider av dystymi.

Jag funderar över om jag har fått dystymin framkallad/förstärkt av att ha gått på SSRI så länge.

Men det finns ändå lite man kan göra själv för att må så bra som möjligt. T.ex. på något sätt se till att ha någon aktivitet som ger något. Man kan behöva som tvinga sig till det i början eller för att komma igång, men man märker om det fungerar, ifall man mår bra medan man gör aktiviteten och känner sig nöjd efteråt.

En del mår bättre av att ta minst en timmes promenad varje dag.

Man kan vara noga med kosten. Se till att minska på skräpmat och se till att äta mycket av råvaror med riktigt bra näring i.

Få ordning på ev. dålig sömn är också en bra sak.

Om jag skulle förklara varför jag behövde SSRI överhuvudtaget, så är jag inte alls säker om det var depression. Det var ett namn jag kunde använda mig av för att få vård. Men egentligen var jag bara överbelastad av att inte få vara ifred (småbarnsperioden), överväldigad av mina dåliga val (förhållandet) i kombination med de svårigheter jag alltid har haft. Det finns liksom en spänning i kroppen/själen som yttrar sig i tvångssyndromet, och en extrem ilska som får mig att explodera eller kanske snarare implodera, så att jag känner för att skada mig, så smärtsamt det kan vara. Väldigt svårt att förklara. Samma spänningen bidrar till sexlusten å andra sidan

Det känns liksom som överspänning, så att jag får "kortslutning" till sist. Förut brukade jag bita mig och slå mig själv, banka huvudet i väggen. Och den där jävla oavslutande rad med tvångshandlingar som ej går att avbryta. Och det är inte ångest som styr dem utan... ja, vad fan är det??!...
Finns någon här som upplever något liknande? SSRI fick mig att glömma bort det.

Jag vet inte. Jag har tvångsbenägenhet, men det kan ju skilja mycket på typer av tvångsgrejer. Jag hamnar i fixeringar och tvång när jag mår dåligt eller känner att jag tappar kontroll i livet.

Fluoxetin har faktiskt hjälpt mot tvånget, men eftersom jag faktiskt kunde leva med det här utan allt för stora problem tills jag blev 30, så borde jag ju kunna lära mig att hantera det här utan medicin. Visserligen har jag haft anorexi halva livet. Det tillhör mina kontroll- och tvångsgrejer, men med ökade insikter så kanske jag kan styra upp så att jag skaffar något att ha kontroll över och som fungerar som stöd, utan att det blir farligt.

Hellre ett visst tvång (kontrollerat så att det inte blir farligt och för sjukt) än att behöva hjärnmanipulerande mediciner resten av livet.

Att fastna i fixeringar och tvång är en del av mig. Och alla egenskaper brukar ha en framsida och en baksida. Så jag ska försöka plocka fram framsidorna. T.ex. kan jag ju kontrollera min mat så att jag bara äter det som är nyttigt (på riktigt, inget sjukligt ortorexiaktigt) för min hälsa på alla plan. Då kan jag låta kontrollbehov eller fixeringar över det, få flöda lite (kontrollerat). Ja, det kanske låter flummigt, och det känns svårt att förklara då jag nyss börjat tänka i de här banorna. Men i stort sett: se till att få fixeringar och tvångsgrejer att flöda ut över saker som ger något bra ändå. (Hoppas det går att förstå något så jag inte bara framstår som en idiot )

Bror Duktig skrev:Att fastna i fixeringar och tvång är en del av mig. Och alla egenskaper brukar ha en framsida och en baksida. Så jag ska försöka plocka fram framsidorna. T.ex. kan jag ju kontrollera min mat så att jag bara äter det som är nyttigt (på riktigt, inget sjukligt ortorexiaktigt) för min hälsa på alla plan. Då kan jag låta kontrollbehov eller fixeringar över det, få flöda lite (kontrollerat). Ja, det kanske låter flummigt, och det känns svårt att förklara då jag nyss börjat tänka i de här banorna. Men i stort sett: se till att få fixeringar och tvångsgrejer att flöda ut över saker som ger något bra ändå. (Hoppas det går att förstå något så jag inte bara framstår som en idiot )

Ingen fara med det Jag tror mig i alla fall förstå utan problem vad du menar. Tack för ditt svar!

Joakoni skrev:Det känns liksom som överspänning, så att jag får "kortslutning" till sist. Förut brukade jag bita mig och slå mig själv, banka huvudet i väggen. Och den där jävla oavslutande rad med tvångshandlingar som ej går att avbryta. Och det är inte ångest som styr dem utan... ja, vad fan är det??!...
Finns någon här som upplever något liknande? SSRI fick mig att glömma bort det.

Helvete, det jag har är TICKS! Nu har jag läst på lite, det har inget med tankegångarna att göra, klart att hjärnan försöker förklara varifrån tvånget kommer, men upplevelsen är KROPPSLIG!
36 år!... Vad arg jag blir! GRR!...

jag har också tics (är diagnosticerad med tourettes syndrom), som kan vara mer eller mindre "komplexa". hur artar det sig för dig?

egentligen, det enda som hjälper (mig) är att ticsa så den där "måste-känslan" försvinner, men om det handlar om saker som kan skada en själv kanske man får hitta på något annat som tillfredsställer på samma sätt.

jag har bla massa konstiga läten för mig, känslan sitter liksom i och kring halsen så jag måste göra harklande, nästan kräkliknande ljud och grimasera med hela ansiktet och spänna och greja för att det ska försvinna.
mina halstics låter således lite som en katt som kräks, just nu.
men det varierar över tid, har haft något som mer liknar skallet från en mycket liten hund också. vilket genererade lustiga reaktioner fråm omgivningen - ett "...prosit?" och förvirrade blickar har varit rätt vanligt.

OT, hur stavas det egentligen?... "Tics" lyser ju rött, men används överallt...

Det är väldigt svårt att förklara, eftersom det är så ologiskt... Jag biter och slår mig själv (har inte hänt på några år) mest av en frustration över att "måste-känslan" INTE försvinner trots upprepade handlingar. Det är liksom "Sluta för helvete!!!!!" - kulmen i det hela, att vända det mot sig själv, det ger en viss lindring.

Det kan vara allt egentligen och det varierar i perioder. Det kan vara att vidröra vissa saker en massa gånder, att spotta, att titta bakåt när jag går (och hålla andan tills det inte känns rätt), att hålla handflatorna "stängda", att hoppa till, att blinka och skrynkla ansiktet och alla möjliga tokiga kroppsrörelser, att vrida upp vattenkranen "max" innan jag stänger av den, och allt, allt som kan hända innan jag tar mig från punkt A till punkt B.

Och när jag försöker bli av med en sak jag gör, så dyker det upp tre andra i stället för att kompensera, innan jag ens hinner märka av det. Det kan vara så jobbigt, så jobbigt!... Och visst skulle det passa in på tvångssyndrom med den skillnaden att det är ingen TVÅNGSTANKE som ligger bakom, fast min förvirrade hjärna försöker förklara det jag gör på ett eller annat sätt. Det enda verkliga är den där jävla nervknuten som min kropp förvandlas till...

Verbala tics hade också förekommit fast för det mesta i barndomen. Det kunde vara ganska oartikulerade läten, men också bokstäver och ord fast inte uttalade på ett "korrekt" sätt, som om vägran var själva grejen på något sätt... Fast det var definitivt ett "kropps-tvång".