Det kommer och går i perioder för mig lite ibland, det känns som att ögonkontakt är något väldigt aktivt, och krav på att något ska sägas eller göras. Som att man har press på sig hela tiden när någon tittar på en, och man kan inte riktigt koppla av.

Jag har tvingat mig att lära mig att se folk i ögonen. Det fungerar numera rätt friktionsfritt.

Jag löser det lätt, tittar inte på andra personen alls. Jag tittar helt och hållet bort men visar att jag är med i konversationen genom gester med huvudet (nick eller skaka) och, naturligtvis, göra inlägg i diskussionen

Den andra personen kanske tycker att det verkar "konstigt" den första stunden, men i min erfarenhet förstår de snart att "this is how he is" och så bryr sig inget mer

Jag använder mig av ögonkontakt bara om jag måste säga något viktigt till en person. amen jag tycker det är obehagligt när någon tittar mig i ögonen då kommer jag av mig, blir tyst,och börjar fundera på vad den som tittar vill ifrån mig- jag blir oftast väldigt skrämd av ögonkontakt. Men jag har också tvingats till att öva upp mig själv i att hantera det utan att "fly därifrån".

MsTibbs skrev:"för man får ju ingen information från munnen det får man från ögonen".

Jag håller med läkaren.
Jag ser alltid folk rakt i ögonen och väjer sällan med blicken. Det känns som om det är enda sättet att förstå vad de egentligen menar. Jag ser det underförstådda, ironi, lögn, skämt och osäkerhet i ögonen. Om jag "bara" lyssnar missförstår jag ofta, eller blir osäker på om jag missat något.
Men är jag fullständigt ointresserad av vad folk vill säga håller jag inte fast blicken.

calima skrev:

MsTibbs skrev:"för man får ju ingen information från munnen det får man från ögonen".

Jag håller med läkaren.
Jag ser alltid folk rakt i ögonen och väjer sällan med blicken. Det känns som om det är enda sättet att förstå vad de egentligen menar. Jag ser det underförstådda, ironi, lögn, skämt och osäkerhet i ögonen. Om jag "bara" lyssnar missförstår jag ofta, eller blir osäker på om jag missat något.
Men är jag fullständigt ointresserad av vad folk vill säga håller jag inte fast blicken.

Jag ser det på hela mimiken och hör på tonläget. Jag tror inte att ögonen själv säger mig något mer än resten. Tittar mest på munnen när någon pratar.

Förmodligen hittar man strategier som passar en bäst.
Och det är ju huvudsaken, att det funkar för en själv

calima skrev:Förmodligen hittar man strategier som passar en bäst.
Och det är ju huvudsaken, att det funkar för en själv

jag tycker det känns obehagligt att behöva titta folk i ögonen. När jag pratar med min nya chef så måste jag tvinga mej att titta i ögonen, man vill helst bara försvinna känns det som.

Jag upplever det mer som att jag innerst inne alltid velat leva, men inte kunnat. Det mesta är alltså tecken på att jag inte mår bra och aldrig har mått bra.

Men det är så obehagligt att göra.. jag orkar bara upprätthålla lång ögonkontakt med min flickvän i princip. Man kan som sagt snappa upp tillräckligt genom att göra små avstickare med blicken och titta folk i/runt ögonen, om man gör det tillräckligt ofta eller vid behov. Tycker åtminstone att det räcker.

Har dock på sistone börjat titta längre stunder på folks ansikten, speciellt i pågående konversation om ämnet är viktigt eller om jag vill visa intresse. Men då faller min blick ledigast på området kring näsan.. inte lika jobbigt som direkt "elektrisk förbindelse" med ögonen.

För mig var det inte naturligt att hålla ögonkontakt när jag växte upp. Dock var jag inte medveten om det förrän jag var ca 15 år gammal så det var egentligen inget problem. Första gången jag började förstå att det var ett problem var när jag var 12 år och blev utskälld av en lärare för något bråk som jag inte minns. Hon skrek då åt mig att se henne i ögonen när hon talade till mig vilket jag tyckte var obehagligt. Nästa gång var i högstadiet när jag var ca 15 år gammal. Jag råkade överhöra några tjejer i klassen som diskuterade mig utan att veta att jag lyssnade. Jag minns en mening de sa ordagrannt trots att det har gått nästa ytterligare 15 år: "...ja och han har aldrig ögonkontakt när man pratar med honom utan han tittar alltid ner i golvet".

Först från den dagen blev jag riktigt medveten om mina problem och kunde börja jobba med det. Problemet är egentligen att det är svårt att tvinga fram ett beteende som inte har varit naturligt tidigare. Ögonkontakt är ju naturligt för de flesta människor, men för mig har det blivit något som jag får "tänka fram". Resultatet kan gå ganska bra ofta, men jag får fundera fram hela tiden hur jag förväntas göra (då det inte kommer naturligt) och det kräver oerhört mycket energi. Detta är en av de anledningarna att jag finner sociala situationer jobbiga. Det var lättare innan jag förstod att det fanns ett problem och jag önskar ofta att jag aldrig hade hört de där tjejerna snacka om mig.

När jag är förbannad så reagerar jag så här på främlingar som vågar se mig i ögonen... för mig betyder det strid och jag blir ännu mer förbannad än förbannad!




Creepy eller hur hehehe

Men ärligt, vad tusan ska man hålla på att glo in i folks ögon för? Det fattar inte jag.

kullan skrev:Men ärligt, vad tusan ska man hålla på att glo in i folks ögon för?

Det är ganska normalt hos NT-människor att man har ögonkontakt, inte minst när man pratar med varandra, men även i andra situationer, så som då man försöker ragga eller söka kontakt på annat sätt!

För att mycket kommunikation förmedlas via ögonen.
Man visar att man är intresserad, uppmärksam och vänligt inställd till personen som pratar.

Det talas om "start och stopp- signaler" i ickeverbal kommunikation. Ögonen förmedlar intresse, likgiltighet, ilska, förvåning, irritation osv.
Via ögonkontakt får man signaler om hur personen uppfattar det man säger. Och man kan visa vad man själv tycker om vad som sägs.
Om jag stirrar en person i ögonen och samtidigt drar ihop ögonbrynen behöver jag inte säga att personen jag pratar med irriterar mig. Tittar jag åt ett annat håll, flackar med blicken misstänker den som pratar att jag inte bryr mig om vad som sägs.

Man kan faktiskt kommentera en hel del av vad som sägs utan att öppna munnen enbart genom att använda ögon och ansikte.
Själv tycker jag det är ganska praktiskt.

Har inga problem med att se folk i ögonen.
Kan nog bli lite stirrig i stället.Har inte riktigt begrepp om hur länge man ska titta det kan jag tycka är svårt.

Kan te sig olika. Vissa dagar kan det vara skitjobbigt andra dagar flyter det bara på. Det är ju problematiskt när man upplever obehag när andra kollar på en och då blir det ju inte lättare att fixera vid deras ögon .

Jag var och köpte skor igår, och var i 2 olika affärer bägge med fräscha expediter Jag kände ändå obehag att konstant fokusera blicken vid deras ögon, blir att jag får titta bort lite emellanåt för att vila ögonen från ansträngningen.

Jag gillar ju inte heller att man uppfattas oärlig om man flackar med blicken, det gör jag ju automatiskt i nya situationer eller i ett socialt möte där jag är osäker. Det är väl bara på jobbintervjuer jag varit "kall" och haft konstant ögonkontakt.

Det kommer bli en ständig kamp livet ut att vara ögonsocial

Jag skulle nog inte kolla på ngns mun eller fixera blicken vid näsan, det märker den andra personen (tror jag), och då kan det bli ännu mer komplicerat...

Det skiljer ju på att fokusera på ögonen och att möta en persons blick.
När jag pratar med en person, tycker jag själv om att möta personens blick, annars känns det lite som om den jag pratar med är helt ointresserad av vad jag säger.

Om man sedan går in på att fokusera på ögonen...det gör jag enbart med min fru då och då..passion och romantik...

Jag har också fått höra av andra att jag har en "stirrande blick". Min blick kan vara väldigt stel. Men det har uppskattas när man är på möte och pratar med någon, då ska man ju lyssna och ha ögonkontakt. Men ibland är det som att jag "fastnar med blicken".

Jag skäms och det är skälet till att jag tittar bort. ... eller klara inte att hantera känslorna. Ångest, skuld, förakt, olika former av aggressioner od.

Ju närmare jag är ngn rent fysiskt desto jobbigare att möta blicken. Tänker hela tiden på det när jag har ögonkontakt med ngn, så det känns inte helt naturligt. När någon kollega kommer och pratar med mig tittar jag upp då och då för att inte verka alltför konstig (nog för att de vet att jag är det redan ).

Dock är det ibland lättare att bemöta blicken från ngn som är helt obekant, som i affären när man betalar.

Generellt beror det förstås också på dagsformen, vissa dagar går jag mest med blicken i marken och vill inte möta någons blick. När jag är stressad tittar jag inte ngn i ögonen, inte ens barnen mäktar jag med att möta.

Ögonkontakt. Ack. Jag har blivit dumpad efter dejter för att jag inte verkar ha självsäkerhet/självförtroende. När jag har frågat den andra parten vad som gett henne det intrycket, har jag fått höra att jag flackat mycket med blicken. Men det handlar ju om att jag har tittat undan lite ibland för att hon inte ska tycka att jag stirrar. Ägnat en massa koncentration åt att ögonkontakten skulle bli lagom, och så var det inte bra ändå.

Vad jag vill ha sagt är: Kroppsspråk borde förbjudas!!!

Tallerger skrev:Ögonkontakt. Ack. Jag har blivit dumpad efter dejter för att jag inte verkar ha självsäkerhet/självförtroende. När jag har frågat den andra parten vad som gett henne det intrycket, har jag fått höra att jag flackat mycket med blicken. Men det handlar ju om att jag har tittat undan lite ibland för att hon inte ska tycka att jag stirrar. Ägnat en massa koncentration åt att ögonkontakten skulle bli lagom, och så var det inte bra ändå.

Vad jag vill ha sagt är: Kroppsspråk borde förbjudas!!!

Dejta aspergare?...