hej alla härliga människor. jag önskar få en del väldigt störande saker utbenade med er som kanske kan mer än mig på vissa områden. jag fick min diagnos för 2 år sen. jag är 33 år gammal. jag vet inte hur länge jag funderat på saker som rör mig själv. såsom;
-vem är jag?
-vad orsakade detta?
-varför har min sociala utveckling typ stått still?
-varför dagdrömmer jag så mycket?
-varför stretar kroppen emot vid jobbiga fysiska saker?
-varför är jag fånge i min egen kropp=?

dessa saker gör mig GALEN! asså jag vet att jag kan så mycket bättre än vad jag gjort i mitt liv! jag är så frustrerad...

låt oss ta det från början: min barndom var ett helvete med en mamma som levde i stor livslögn (om personliga saker) och en frånvarande pappa. jag blev bortlämnad vid 8 månaders ålder till en massa barnmammor av skiftande kvalitet. mina första barndomsminnen är att jag blir misshandlad. sen är mina minnen vaga och det handlar mest om när jag är så djupt inne i mig själv att jag kan slappna av. jag började i tidig ålder föredra ensamhet. jag sket i att gå till skolan. jag blev introvert. hamnade i bråk oftare och oftare. DAGDRÖM DAGDRÖM DAGDRÖM!!! hela mitt liv blev ett skämt. såg det humoristiska i ALLT.

idag är jag som ett stort barn. folk kallar mig jättebejby hela tiden. jag har EXTREMT svårt för fysiska aktiviteter då hela min kropp stretar emot och ger mig nån skum ångest när jag ska vara fysisk aktiv. det roliga är att jag sysslar med den mest extrema sporten på jorden.... hmmmmm kan det vara för att jag utmanar mig sjävl...? hmm JA. nåväl jag är trött att köra med handbromsen i hela tiden. är det nån som känner igen sig i detta? är det någon som vet mer om peter pan syndromet? *nyfiken*

Asperger + svår uppväxt = Peter Pan syndrom?

Hm.... Michael Jackson har döpt sin gård till "Neverland" (Landet Ingenstans). Koppling?

Jag känner igen mig i nästan allt, och skulle också gärna förstå mig själv bättre...

Vi känner alla (i alla fall många) igen påståendet

"Men are from Mars, Women are from Venus"

Av alla platser på jorden, stötte jag i Indien på en T-shirt med texten

"Men are from earth, Women are from earth, deal with it"

Dina frågor är bra. Jag känner igen dom alla. Jag har själv ställt dom. Det finns bara två saker att säga:

1. Prata om det med människor du litar på
2. Deal with it

Ledsen om jag verkar hårdhjärtad, men jag tror det är så.

ord och inga visor. jag inser själv att det är så efter en god natts sömn. det är bara det att jag inbillar mig att jag är så speciell och att mina problem är så speciella att ingen annan har dem. jag tror det är herr narcisist som vill vara så... "ingen är som mig så unik... bla bla bla". folk man litar på.......... hmmm hehe. blir värre...

bejkon1 skrev:det är bara det att jag inbillar mig att jag är så speciell och att mina problem är så speciella att ingen annan har dem. jag tror det är herr narcisist som vill vara så... "ingen är som mig så unik... bla bla bla". folk man litar på.......... hmmm hehe. blir värre...

...tro inte att du är ensam om det heller...

Jag kan bara instämma och hålla med Ensamflickan.
Du är helt klart inte ensam...

bejkon1 skrev:ord och inga visor. jag inser själv att det är så efter en god natts sömn. det är bara det att jag inbillar mig att jag är så speciell och att mina problem är så speciella att ingen annan har dem. jag tror det är herr narcisist som vill vara så... "ingen är som mig så unik... bla bla bla". folk man litar på.......... hmmm hehe. blir värre...

Du är ärlig om det hela... inte alla som är det...

Det ligger nog mycket i just det att först ha ett handikapp och plus det ha en tung ryggsäck. Jag tror det kan föra saker till sin spets ganska ordentligt. Jag tycker mig ana att det finns en hel del människor här på forumet som har problem liknande de du talar om. Många har fått sin diagnos senare i livet och bara det kan vara ett orsak till "Peter-Pan syndrom" (som jag för övrigt inte vet något om). Alltså att leva med detta handikapp utan att veta om det kan leda till en hel hög med trauma. Så gäller alltså trauma + AS = PPS?

Själv börjar jag lite i taget våga lyssna på vad de andra har att säga och prata lite mer själv... Det har gett mig lite mer insikt i allt detta. "Så det är faktiskt sant...? Det finns fler där ute...? Jag som trodde jag var ensam!" Men det är inte helt lätt att handskas med det heller. Hur gör man nu då när ens egen "trygga" värld hamnar på "upp och ner"? Jag trodde hela livet att jag var ensam med mitt. Helt enkelt för att jag höll tyst om mina funderingar och erfarenheter. Nu i vuxen ålder upptäcker jag plötsligt att det finns, kanske inte ett helt hav(?) men i allafall en hel sjö av folk som kommer "right from my back alley". Jag erkänner att jag är en smula stressad och hotad av det. Men det är nog övergående. Lite som att släppa ut en fånge som suttit i finkan i 40 år (nåväl...jag är inte ens 40 än)... Friheten kan ofta bli för överväldigande. Vart tog alla mina 4 väggar vägen?

Men med stöd, någon att prata med och eventuell rehabilitering så kan även en livstidsfånge komma iallafall lite på benen...

PS jag uppskattar din ärlighet DS

tack Helena. du slog spiken i det jag undrat över så klockrent! för ska jag vara ännu ärligare:

jag blev straffad för en misshandel för några år sen. hamnade på en rättpsykiatrisk avdelning. jag har ALDRIG MÅTT SÅ BRA som när jag var instängd!

du fick mig att förstå att jag instutitionaliserad I MIG SJÄLV! jag vet inte hur många gånger jag sagt till psykologer att "jag sitter inne och jag är vakten" men jag har inte insett nu att jag är trygghetsnarkoman. och trygghet i mitt fall är att sitta inne! där kan ingen röra mig.

peter pan syndrom är att stanna i barndom och blockera ute allt som är vuxet. finns många kända människor som har detta. jerry seinfeld är väl den mest kände. han har sagt detta själv. det finns inte en diagnos med detta namn utan är ett populärbegrepp. det handlar om att bevara ett hopp när allt runtom sviker. jag är obotligt barnslig där jag kan se mig som en framtida superhjälte som får ondska på fall osv. mitt sätt att hantera en sjuk värld. för barn är fan så mycket smartare än vuxna citera mig.

hmmm helena du har gett mig nya infallsvinklar på mina problem och jag känner mig enormt hjälpt av dig. tack så mycket. vi lär ses här framöver. jag har dock 56K modem och surfar på minuttaxa nu. måndag (det är fan imorgon!) kommer mitt nya mobila bredband. börjar tröttna på att ha det i jacket när jag är inom vårdhem då det blir mycket flyttar...

Höör du, glad jag kunde hjälpa . Så nu vet jag vad peter pan syndrom är. Jag tror att tyngd på tyngd på tyngd på tyngd leder människan när till vanvett. Den enda trygghet man kommer åt är den som man hade i sin barndom. För även om man växte upp i otrygga förhållanden så var ens hjärna för liten för att reflektera djupare om det. Man lekte och gjorde sitt fast mamma och pappa skrek.

Man hamnar i en mjuk, luddig psykos av fartfyllda äventyr och lek. Men när dagen är slut och man blir trött och ledsen kan man tryggt krypa in i någons famn (neverland).

AS och hård uppväxt är nog ett av många sätt att bli Peter Pan på.

Ehhh......

I så fall är jag ett tydligt fall av det.

Jag drunknar i nostalgi, får regression, tvingas se i presens, kommer på den värsta kommersiella grejen för att få regressionen ur nostalgin och dödar på så vis regressionen och blir den människa som jag är just nu.

(Vill se ett alternativ till "Disneydags" på TV4, där det första kommer att vara Bonkers, sedan Sonic The Hedgehog och därefter SWAT Kats.)

Le_Manuel_Da_Riot skrev:Ehhh......

I så fall är jag ett tydligt fall av det.

Jag drunknar i nostalgi, får regression, tvingas se i presens, kommer på den värsta kommersiella grejen för att få regressionen ur nostalgin och dödar på så vis regressionen och blir den människa som jag är just nu.

(Vill se ett alternativ till "Disneydags" på TV4, där det första kommer att vara Bonkers, sedan Sonic The Hedgehog och därefter SWAT Kats.)

På min tid handlade disney dags om räddningpatrullen och Gismokvack

Det är skillnad på nostalgi och PPS tror jag. Men du har helt rätt i detta...om man fastnar i nostalgin...i minnena...vägrar leva nu...då har men nog ett litet luddigt moln i huvudet I vissa fall tror jag man kan istället för PPS tala om "svårt fall av förnekelse"...

jag skulle vilja se ett alternativ till "pimp my ride" och det ska heta "pimp my bathroom" med guldsitsar med lackering på toan och en stor uppblåsbar barbara i rent guld i duschen... aiiiiiiiiiiit...

helena du e fett söt. dessutom är du smart... inte illa.

mitt nya projekt är att få min peter pan att landa i verkligheten och omsätta mina storslagna krigsfantasier där jag bekämpar ondska och göra någon nytta där den faktist är välbehövd... I VERKLIGHETEN! då har jag kommit långt.

mitt nya projekt är att få min peter pan att landa i verkligheten och omsätta mina storslagna krigsfantasier där jag bekämpar ondska och göra någon nytta där den faktist är välbehövd... I VERKLIGHETEN! då har jag kommit långt.

Ja, verkligheten kanske inte är så tokig i allafall. Men du är inte ensam om att fajtas med väderkvarnar. Jag tror att det av och till händer ganska många. Sen är det lite skillnad på "hur mycket och hur stora" väderkvarnar det blir. Där kan AS och liknande neuropsykologiska handikapp sätta snurr på det hela lite extra.

Lycka till med badrummet och bredbandet!