God morgon allihopa,

Jag lever sedan snart två år tillbaka i ett särbo förhållande med en man med AS.
Periodvis funkar det riktigt bra (som i många relationer) men för tillfället är vi inne i en jobbig period och jag vänder mig hit för stöd, råd och tips.

Det största problemet för tillfället är nog att jag har fruktansvärt svårt för att acceptera hans behov av ensam tid. Jag VILL jättegärna, men jag finner det så jobbigt.
Vi bor som sagt på vars ett håll och har båda barn sedan tidigare relationer. Så vi träffas i princip "bara" varannan helg, fredag - måndag. Då är vi barnlediga båda två.
För tillfället har han mycket att göra på jobbet och han har sagt bokstavligen att : "Jag vill vara ifred ett tag"
Då ska vi varken ses eller höras av på telefon. Jag har frågat om han fortfarande tycker att vi ska vara tillsammans, och det svarar han att han vill.

Ett drag som jag verkligen föll för är ju hans ärlighet, så jag hoppas ju att han menar det han säger.
Finns det något som kan underlätta min förståelse? Han är själv inte speciellt bra på att ge uttryck för hur jag ska bemöta honom, så jag tar tacksamt emot alla tips och funderingar.

Jag vet inte om jag direkt kan hjälpa mig eftersom alla aspies faktiskt är olika men jag kan ju försöka förklara hur jag fungerar.

Jag har extremt behov av ensamtid. Det har jag alltid haft men som yngre tog jag sällan häsnyn till mig själv utan försökte "spela normal" och vara lika social som andra. Det var ett misstag, ett stort misstag. Och det händer fortfarande ibland

När jag tvingar mig att vara social smular jag sönder mig själv. Min inre stress blir så svår att tankeverksamheten sjunker radikalt. Koncentrationen försvinner, minnet suddas ut och jag får värk i hela kroppen. Jag blir sur, grinig, irriterad och förmodligen ganska elak. Jag får svårt att ta in andra människors behov och känslor, blir nog ganska hänsynslös.
Sedan blir jag som ett litet barn. Sårbar, förvirrad och förtvivlad.
Inte bra ...

Du har ändo haft den stora turen att träffa en aspie som faktiskt kan säga att han behöver vara ifred. När jag var yngre kunde jag aldrig det. När mina relationer blev för tighta, när jag inte kunde markera att jag behövde vara ensam blev jag elak i stället. Jag drev bort pojkvänner och fick ju vara ensam, men speciellt sympatiskt var det ju inte. Och inte så roligt för mig heller.

Jag har begränsad energi. Om det är mycket på jobbet, fler och/eller andra arbetsuppgifter tar min dagliga tilldelning, eller hur jag skall uttrycka mig, av energi slut och det finns inget kvar till fritiden. För att kunna ladda mina batterier och orka med jobbet måste jag vara ensam. Och det handlar inte om en halvtimme eller timme, det handlar om all tid efter jobbet. Gärna ett par dygn.

Många "normala" laddar sina batterier med genom att vara social. De går på bio, är ute och dansar eller går någon kul kurs. För mig är det fullständigt otänkbart.
Allt, precis allt som involverar andra människor tar energi. Min enda vila, mitt enda sätt att få energi är att vara ensam, fullständigt ensam och helt säker på att ingen kommer och stör.

Du skall inte se din särbos behov av ensamhet som ett hot, vilket jag kan tänka mig att många ickeaspies kan göra, utan som ett sätt för honom att ladda batterier och må bra.
Se hans behov som en investering i er relation

Försöka vara lika ärlig som honom? Kan du säga till honom att du har så svårt att förstå hans behov men försöker?
Kan du förklara dina behov för honom? Din oro över er relation?

Och nog kan du lita på hans ärlighet. Om han säger att han vill fortsätta er relation så menar han det säkert.

Jag vill bara skriva under allt som Calima sa och det med båda händerna och fötterna. Jag blir elak av att inte få vara ensam (inte bra för mina barn!), men det är bara en självbevarelseinstinkt. "Låt bli mig för helvete!!!!!!!!!..." liksom. Mina ensamhetsbehov är oändliga. Någon NT kan säkert tänka att "nu får jag nog skärpa mig, det kan inte vara bra för något att isolera sig så här!..." men för mig är det absolut nödvändigt. Och jag är absolut inte den lättaste människan att leva med...

Tack för er respons!

Mycket ligger nog tyvärr hos mig själv. När han säger att han vill vara ifred ett tag så känner jag mig bortvald och övergiven. Det känns som om han aldrig ska höra av sig igen, och genast vill jag börja jaga svar på exakt HUR länge han vill vara ifred. Det är så klart orättvist från min sida.
JAg tycker ändå inte att jag kräver speciellt mycket i vår relation, vi träffas ju trots allt bara varannan vecka över helgen.

Men jag ska absolut anstränga mig mer, och låta honom vara. Även om det gör ont.
Jag kommer på mig själv flera gånger om dagen med att fingra på telefonen och vilja ringa eller skicka sms... I bland vill jag bara höra hans röst för en sekund. Men jag får lägga band på mig och hoppas att han vet att jag älskar honom på riktigt

Lilla LO skrev:Det känns som om han aldrig ska höra av sig igen, och genast vill jag börja jaga svar på exakt HUR länge han vill vara ifred. Det är så klart orättvist från min sida.

Jag tycker inte du är orättvis, din reaktion är mänsklig. Ingen vill känna sig bortvald.
Men ... det finns ju en anledning till att vi fått våra diagnoser. I vissa avseenden funkar vi inte som andra.
Han väljer inte bort dig. Han väljer sig själv ett tag för att överhuvudtaget fungera någorlunda ute i "verkligheten".
Om han inte isolerar sig kanske han inte orkar med dig överhuvudtaget.

Prata med honom, förklara att du blir orolig och osäker. Kanske ni kan finna en medelväg som ger honom den egentid han behöver och dig den bekräftelse du behöver. Några korta mess från hans sida kanske kan hjälpa dig? Eller lite kontakt på facebook?

Var kortfattade, koncis och tydlig "Jag skulle uppskatta ..."

Men jag förstår dig också!!! Det måste vara väldigt svårt för dig. Det är faktiskt så att även hos mig ensamhetsbehovet och närhetsbehovet slåss jämt mot varandra. När jag vill vara nära någon, kan det vara väldigt intensivt så att den andra sidan inte orkar med. Jag kunde bli helt hysterisk av att min man inte ville ligga tätt intill mig i sängen (det var innan vi fick barn), kunde ligga och gråta halva natten. Tokigt, va?... De pojkvänner jag hade var nog väldigt trötta på att kramas... Inget är enkelt. Du känner det du känner, dina känslor är viktiga!

Blir varm och glad i hela kroppen över era svar. Ni ska veta att det uppskattas väldigt mycket!

Just den här biten med sms och facebook fungerade väldigt bra förut. Tills han bestämde sig för att stänga sitt facebook konto och sluta svara på sms :/ Så det är inget alternativ längre tyvärr. JAg har också som du säger gett uttryck för min osäkerhet men det orkar han inte ta till sig. När det blir för jobbigt så kan han säga att : "Då skiter jag hellre i det" Då känner jag så klart att jag pressar honom och det är det sista jag vill.

Vår relation inleddes väldigt intensivt, med telefonsamtal, sms, gulliga inlägg på facebook. Så fort vi fick chansen så träffades vi och allt var nästan för bra för att vara sant.
Men i takt med att arbetet med den egna firman tog mer tid så var det "vår" tid som fick stryk. Och jag förstår det fullt ut, men jag kan bli så ledsen när jag tänker tillbaks på hur fint det har varit. Får försöka att inte titta bakåt och gör verkligen allt jag kan för att förstå och för att det ska funka.
Nästa vecka ska jag på anhörigsamtal för oss som lever med någon med AS, och min särbo har gett uttryck för att han tycker att det kan vara en god idé. Han vill inte följa med själv, men jag hoppas att det blir givande.

Jag är många gånger rädd för att diagnosen ska "ta över" på nåt sätt. Samtidigt som förståelse från min sida är väldigt viktigt så vill jag inte få rollen som "vårdare". Jag kanske uttrycker mig lite klumpigt, men jag hoppas kunna hitta balansen där i mellan.

Det kan bli lite missvisande för dig att läsa våra inlägg, är jag rädd, för att vi är bara vi, och inte kan med säkerhet veta hur din särbo tänker och känner... Jag vill i alla fall understryka bestämt att dina känslor och behov är lika viktiga som hans!

Jo så klart är det individbaserat, det får man inte glömma bort.
Men jag känner igen tankegångarna i många resonemang och det känns på nåt vis som en liten tröst.

Joakoni skrev:dina känslor och behov är lika viktiga som hans

Håller helt med!

Du skall inte utplåna dig själv, anpassa dig fullständigt eller alltid sätta hans behov före dina.

Ni är två i relationen och alla relationer handlar om att ta och ge, att kompromissa. Det gäller alla, AS eller inte.
En neuropsykiatrisk diagnos innebär inte alls att hela omgivningen alltid måste anpassa sig.
Naturligtvis är det jättebra att du är beredd att jobba på att öka din försåelse för honom men han har lika stort ansvar att försöka förstå och kompromissa gentemot dig.

Trots egen AS-diagnos kan jag ibland bli ruskigt irriterad över inställningen att omgivningen alltid, alltid måste förstå och anpassa sig till oss aspies!
För vuxna och nomalbegåvade handlar hela livet om kompromisser och respekt för andra. Det gäller aspies också.

Självklart är det så. Man ska aldrig sänka sig själv på grund av någon annan.

Du kanske kunde be honom skicka lite röst-meddelanden till dig om han orkar det under hans ensamtid? Så att han kan säga att han mår bra och inte har glömt bort dig, eller nått sånt.

Ja det hade varit underbart om han hade velat det. . .
Som sagt så förstår jag att han vill vara ensam och inte träffas, men det här med att inte höras av alls på flera dagar, det känns tufft.

Testa att skriva till varann istället. Då får han tid att läsa och tänka igenom det du skrivit, utan krav på att svara genast.

Jo jag har testat det också. Då kan jag i lugn och ro formulera mig och så. Jag vet att han läser när jag mailar, men han svarar aldrig. Men mitt budskap kanske går fram ändå, jag vet inte . . .
Jag antar att jag måste lära mig att både acceptera och respektera att han vill vara i fred. Stundvis går det bra, men morgon och kväll, då vi alltid brukar ringa varandra, då är det riktigt tufft.

Om du inte uttryckligen skriver att du vill ha svar så är det troligt att han inte förstår att han ska svara.

Många med diagnosen förstår inte automatiskt det du tar för självklart.

Nä där har du så klart en poäng. Fast han gör inte gärna saker man ber honom om, så den blir knivig.

Jag antar att begreppet "Ensamtid" är olika för alla, men hur är det för er?
Är det all fysisk kontakt man vill slippa? Inte träffa någon och så , eller är det precis lika jobbigt eller till och med jobbigare med telefonkontakt?

Det är nog rätt individuellt, men här på forumet är det många som inte klarar av att prata i telefon, fysisk närhet har många svårt för däremot läsa och skriva gillar nog de flesta (annars skulle de inte vara här) men en del tar timeout även från det.

Lilla LO skrev:Nä där har du så klart en poäng. Fast han gör inte gärna saker man ber honom om, så den blir knivig.

Jag antar att begreppet "Ensamtid" är olika för alla, men hur är det för er?
Är det all fysisk kontakt man vill slippa? Inte träffa någon och så , eller är det precis lika jobbigt eller till och med jobbigare med telefonkontakt?

För mig så är det nog lika jobbigt att prata i telefon som att ses IRL om jag vill ha ensamtid. Prata på MSN skulle jag dock gärna göra varje dag, känner jag då att jag behöver gå och lägga mig ner nån timme så kan jag bara säga det över MSN och sen gå ifrån datorn isåfall.

Lilla LO skrev:Jag antar att begreppet "Ensamtid" är olika för alla, men hur är det för er?
Är det all fysisk kontakt man vill slippa? Inte träffa någon och så , eller är det precis lika jobbigt eller till och med jobbigare med telefonkontakt?

Jag är kanske extrem men min ultimata "ensamtid" beyder total isolation. Jag vill varken se, känna, höra eller ens ha minsta lilla tanke på folk överhuvudtaget. Jag vill ha världen för mig själv liksom
Min ensamtid ägnar jag inte år fysisk vila som att ligga och vila,
halvsova, läsa eller liknande. Jag städar, sorterar papper, tar långa skogspromenader och numer (har hus igen!) jobbar jag i min trädgård. Jag njuter av tystnad och frånvaro av andra människor rörelser. Jag fylls av energi och i bästa fall får jag ett lyckorus.

Men ... jag har genom åren lärt mig att höra av mig till folk som bryr sig om hur jag mår. Jag försöker ta hänsyn och visa dem respekt på samma sätt de respekterar mig och mina egenheter, så gott de kan. Jag vill inte oroa dem jag tycker om.
Men det blir inga långa samtal. Vanligtvis några rader på mobil eller via nätet.

För min del så skriver jag hellre än pratar, fast ibland vill ja "bara vara". Även om jag ser framemot att höra av någon, så kan det vara jobbigt med att det förväntas ett svar. Ibland behöver jag vara i ett tillstånd som jag kallar för "tystnaden" då jag klipper av tillförsel av alla sorters intryck (det gäller också ansträngning från min sida) och bara är och hämtar mig och vilar, tills jag är redo för att vara med folk och intryck igen. Det tar vanligtvis någon - några veckor, helt omöjligt nu när jag har barn och familjeförpliktelser. Och då var jag inte deprimerad som många trodde. Men det var kanske lite OT...

calima skrev:Men ... jag har genom åren lärt mig att höra av mig till folk som bryr sig om hur jag mår. Jag försöker ta hänsyn och visa dem respekt på samma sätt de respekterar mig och mina egenheter, så gott de kan. Jag vill inte oroa dem jag tycker om.
Men det blir inga långa samtal. Vanligtvis några rader på mobil eller via nätet.

Ja, precis.

Joakoni skrev:så kan det vara jobbigt med att det förväntas ett svar.

Så är jag också. Lösningen för mig är att initativet ligger hos mig. Jag hör av mig och talar om att allt är ok och brukar samtidigt fråga om någon fullständig katastrof inträffat som jag bör informeras om. Det är det sällan ...

Joakoni skrev:Och då var jag inte deprimerad som många trodde. Men det var kanske lite OT...

Ok, lite OT men intressant. Mitt största problem genom åren har varit att i pricip alla utgått från att jag varit deprimerad när jag isolerat mig. Och det är jobbigt, minst sagt.

calima skrev:Ok, lite OT men intressant. Mitt största problem genom åren har varit att i pricip alla utgått från att jag varit deprimerad när jag isolerat mig. Och det är jobbigt, minst sagt.

Det har jag till och med börjat fundera på själv (innan jag hört talas om AS), för "varför skulle man göra så här annars?..."
Jag har däremot varit deprimerad på riktigt, då jag var tvungen att försöka uppfylla det "normala" samhällets krav.