Kvasir skrev:och sedan tio år har jag varit utbränd och sjukskriven och orkar knappt någoting. .

Jodå, du orkar skriva mycket och många kloka inlägg på Forumet!

Debbido skrev:

Kvasir skrev:och sedan tio år har jag varit utbränd och sjukskriven och orkar knappt någoting. .

Jodå, du orkar skriva mycket och många kloka inlägg på Forumet!

Tackar. Faktum är att jag har börjat må lite bättre och hjärnan har blivit lite klarare sedan jag fick diagnosen, vilket ungefär sammanfaller med min tid p forumet. Jag har en förhoppning om att det är en positiv trend som kommer hålla i sig. Så är det väl så att när man är sjukskriven så länge och stressnivåerna i kroppen börjar sjunka så får man väldigt mycket tid att reflektera över tillvaron och livet och annat.

Det är f.ö. ömsesidigt. Du skriver också många kloka och tänkvärda inlägg, och inte sällan med en härlig humor och spännande litterär touch som uppskattas.

Debbido skrev:Aspiedrag: socialt rättspatos, trofast och uthållig som vän.
Det har jag pluggat in angående min nya diagnos. Detta gränsar väl till begreppet snäll? Är Aspies snällare än "normalmänniskan"?Jag undrar för själv har jag väldigt svårt för att neka människor hjälp praktiskt, ekonomiskt, känslomässigt.

Under fem års tid hade jag och en annan aspergare "delad vårdnad" av en i stort sett hemlös, lindrigt utvecklingsstörd kille med missbruksproblem.

Vi lärde känna honom i kyrkans dagverksamhet. Inga NT brydde sig om att praktiskt ingripa i killens situation. Men vi två aspergare kunde inte annat/hade liksom inget val. Slump- att det var just två aspergare som ingrep, eller ett mönster?

Så fort någon av min sjukpensionärsvänner är i klistret frågar jag mig vad JAG kan göra för att hjälpa till och sedan rullar det på med en mängd praktiska/teoretiska/byråkratiska arbeten.

Mötte en kille nyss med tydliga Aspiedrag. Han hade lagt ut mängder av pengar, lånat ut, till en eller annan flickvän han haft. Han utstrålade samma goda väsen som min gamla aspergervän.

Vi tycks lätt kunna bli överutnyttjade av omgivningen? Är det så eller är det bara en slump av vi tre aspergare inte kan säga nej till människor eller djur som har det svårt?

Ja, det beror på vad man menar med snäll. Har du läst "Konsten att vara snäll" av Stefan Einhorn. Han menar att det rentav lönar sig att vara snäll.

Annars finns det en biton av mesig, konflikträdd, lättlurad i just ordet "snäll". Alltså inte att man är aktivt god utan att man inte vågar säga nej.

Jag är nog inte snäll i betydelsen god. Däremot har jag velat vara snäll, men jag saknar förmågan att manipulera och förmågan att upptäcka andra människors manipulation. Just därför har jag tyckt att jag blivit både lurad, föraktad och trampad på. Och eftersom jag har så svårt att genomskåda andra människor går jag till andra ytterligheten och tror att alla är ute efter att utnyttja mig.

Jag bryr mig inte längre om att vara "snäll" mot alla. Däremot vill jag gärna göra det som är rätt. Men då det som mitt samvete säger är rätt, inte vad andra säger är rätt.

Jag ger nästan aldrig några pengar i bössor på stan. Jag måste tänka på saken, jag ger inte impulsivt, av "hjärtats godhet". Däremot kan jag s a s rent intellektuellt känna empati för t ex föräldralösa barn på barnhem i fattiga länder och för hemlösa katter och skänka pengar via pg.

Det är ju jättefint det ni två gör mot den hemlöse missbrukarkillen. Samtidigt som jag undrar om inte det är just att ta hand om såna, som våra skattepengar ska gå till. Att personligen hjälpa, det låter rent bibliskt. Som den barmhärtige samariten. Nu har vi ju socialarbetare och kyrkan har diakonin.

Jag personligen är bara snäll mot de som förtjänar det. Och då är jag galet snäll och väldigt uppoffrande, nästan för mycket. Fast det är så jag är helt enkelt.

Elaka människor som här på forumet får onda ögat direkt.

StirrigeSune

StirrigeSune skrev:Jag personligen är bara snäll mot de som förtjänar det. Och då är jag galet snäll och väldigt uppoffrande, nästan för mycket. Fast det är så jag är helt enkelt.

Elaka människor som här på forumet får onda ögat direkt.

StirrigeSune

Kanske du kan ge oss en andra chans...?

Det är ju det jag gjort, men om man sumpar sina chanser gång på gång så försvinner min tro på att Aspergare kan vara vettiga. Eller så har de helt enkelt andra problem med som gör de så korkade som de är.

StirrigeSune

SS:

Var har vi varit elaka mot dig?

Kvasir är ett av charmtrollen. Kvasir är i alla fall inte för snäll. Kvasir är nog den som är mest "rädd" för troll. Kanske Kvasir vill vara ensam i den rollen?

Det här med att Aspbergare ska vara för snälla är en myt som Kvasir och hans hjärngäng dödat. Finns det ingen som kan vara trevlig när man ber om tips och råd? Nej, inte ens enda.

Alltid ska det klankas på något. Du har inte behov av det, du snyltar och är snål... Suck.

Så nej. Aspergare är inte för snälla, snarare tvärtom!

StirrigeSune

SS:

Det var väl ingen som var otrevlig? Det var väl så att de som besvarade ditt inlägg hade en annan åsikt än vad du hade?

StirrigeSune skrev:Kvasir är ett av charmtrollen. Kvasir är i alla fall inte för snäll. Kvasir är nog den som är mest "rädd" för troll. Kanske Kvasir vill vara ensam i den rollen?

Har jag varit elak mot dig innan du själv började vräka ur dig okvädningsord?


Ja jag uttryckte misstankar om att du kunde vara ett troll, men jag påstod inte det, och innan det så började jag med att bemöta dig seriöst utan att antyda mina misstankar, eftersom jag brukar börja med att utgå från att folk är seriösa.

Lost, en liten synpunkt bara.

Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger. Varför? Jo, därför att saker har hänt, omständigheter har förändrats. Det har blivit annorlunda.

Ibland kan man dra ett steck över det som varit haver. Ibland är det svårt att göra det. Och ibland går det inte alls.

Detta om att fortsätta som om ingenting hänt.

H*n:
-Kan vi vi inte dra ett streck över det som hänt och gå vidare?
H*n:
-Det skulle vara som att låtsas som om det inte hänt!
H*n:
-Vad begär du av mig då?
H*n:
-Du måste visa (till den (de) det berör) att du verkligen ångrar dig, och göra trovärdigt att det inte sker igen!

Jag tycker om snälla människor. Jag försöker vara snäll. Men det är inte alltid det uppfattas som snällhet. Det där är lite knepigt, för det verkar som om "folk" tycker att snällhet=dumhet. Så, hade jag varit "snäll" enligt deras definition hade jag gladeligen lånat ut allt de bad mej om (och inte brytt mej när de slarvar bort det/har sönder det). Nu gör jag inte det. Det betyder enligt dem att jag inte är snäll.

Det Debbido skriver om att "göra mot andra..." det tycker jag är viktigt. Även om tex jag och rdos har våra meningsskiljaktigheter skulle jag inte tveka att hjälpa till om han behövde något jag kunde bistå med.

Ganesh, var ditt inlägg verkligen riktat till Lost, som inte längre är aktiv, och som så vitt jag kan se inte ens har skrivit i tråden?

På fråga 1 svarar vi:
Ja
På fråga 2 svarar vi:
Oh yeah?
På fråga 3 svarar vi:
Oh yeah?

jo det där stämmer in på mig åsså
i bland skulle man vilja va lite mer markant av sig
men jag vet inte hur det fungerar med att va snäll
är jag snäll är jag det alltid för mycket och skämmer bort mina vänner ibland

så dom får säga att
du nu får ru sluta
men jag vill bara visa min uppskattning för att dom står ut med att va kompis med mig

menar titta på tv hos en polare i går och skratta inte ens
åt komidin vi såg

men sen va det ett program som visa en massa träliga såpor
från 90 talet

med sån skit som varohuset och rederiet
det höll jag på att skratta ihjäl mig på

för det va så jälvla träligt
att titta på så det va derför det blev roligt

och sen va det kul att se hur min polare
så utråkad ut när han såg på denna smörjan

fan måste nog börja plugga umgängeslivs kunskap snart tror jag
för jag har såna konstiga intressen ibland :s

men snäll och skysst är det samma sak :s

ha de gött / The Lord

Debbido skrev:Den andliga vinklingen med flera liv och mogna själar som har större empati är väl inte helt fel?

Nej jag tycker att den ger svar på en väldans massa frågor inte minst rörande Aspergers. Vetenskapliga experiment har förstås inte bekräftat någon andlig tillvaro ännu, men jag tror att det är på gång inom snar framtid.

Jag lämnade min kropp och befann mig i total frid och kärlek, en röst talade med mig om syftet med mitt liv: Att utvecklas i kärlek. Jag hade själv gått med på att välja ett mycket svårt livsöde med stor smärta för att åstadkomma denna empatiökning. Denna story verkar långsökt men inom Nära-döden-litteraturen är den här typen av NDU-upplevelse mycket vanlig (alltså Nära Döden Upplevlese). Finns många sådana böcker på biblioteket.

Kul att du delar med dig utav din NDU.
Har läst många sådana upplevelser på nätet tidigare, riktigt intressant är
det. Här är en länk om någon är intresserad:

Nära döden upplevelser

Att utvecklas i kärlek tycks vara ett vanligt förekommande syfte med våra liv. Jag har faktiskt också fått det "budskapet" men på ett annat sätt.

Det var för några år sedan då jag mådde dåligt och var riktigt trött på allt
och "sände ut" frågan "vad är meningen/varför är jag här?"
Liggandes på rygg tittandes upp i taket så tror jag att jag öppnade upp på något sätt eftersom jag överraskande fick ett svar.
Jag såg ett hjärta framför mig och förstod samtidigt att det var menat att
jag skulle bli mer kärleksfull, att det var något att sträva efter.
Det här med kärlek kändes vid den tiden alldeles för flummigt och abstrakt för mig, jag är ingen känslomänniska utan en analyserande människa så jag kände inget intresse för detta.

Det här upprepades något år senare, när jag återigen var i en djup svacka och inte fattade vitsen med lidandet eller tillvaron. Med denna fråga i skallen
och med en uppgivenhetsinställning så såg jag samma hjärta för min inre syn och med den samtidigt en förståelse för att det här med kärlek faktiskt är
något väsentligt. Men det kändes fortfarande inte som min grej eller som
något jag skulle kunna ta tag i. Orka förändra sig när man mår dåligt.

Vid den här tidpunkten så filosoferade jag mycket över universum och
verkligheten. (Också detta hade jag blivit "meddelad intuitivt" långt
tidigare att jag borde hålla på med, denna gång under en meditation. Plus att jag skulle lägga meditationen på hyllan. Går inte in på det mer här men vill nämna att mina insikter från dessa analyser faktiskt är mig till hjälp nu när jag analyserar empati och relaterat.)

Jag begrep så småningom att jag kunde göra likadant med kärleksbegreppet och alltså med empati, analysera det och analysera mig själv i förhållande till detta för att se vad jag kan förbättra. Bli bättre på att förstå empati rent teoretiskt för att möjligen även bli bättre på det praktiskt genom gjorda insikter och genom observation. Jag tycker jag har kommit en bra bit teoretiskt med detta, men jag kan inte påstå att jag alltid är särskilt kärleksfull eller empatisk däremot för det är jag tyvärr inte. Men jag jobbar på det, och analyserandet tycker jag gör det hela intressant(are). Och utan djupare förståelse för dom här bitarna så skulle jag tycka att det skulle kännas flummigt det här med kärlek. Och flummigheter har jag lite svårt för att ta till mig, hur främmande detta än må låta för somliga. (Då menar jag sådant som är flummigt sett från mitt perspektiv förstås).

Visst är det väl främst insikter som förändrar oss?

Micke

Hoppas att jag inte gick för hårt åt på dig. Jag tycker bara att det är så intressant att diskutera. Men när man berättar om sina egna värderingar och så vet jag att det kan vara känsligt om andra kommer med påpekanden. Jag vet bara inte riktigt när man ska vara tyst och inte Du är inte den enda som tänker som du gör. Jag har mött och pratat med många som tänker lika...

Debbido och Micke

Mycket intressant!
Särskilt när man får höra det från vakna och intelligenta människor som inte gör sig dummare än de är för att kunna ta till sig något andligt de är så av förtvivlan drivna att tro på!* (Och rent personligt matnyttigare för en sådan som mig, åtminstone, som är av förtvivlan driven mot [vad det nu än kan visa sig vara eller inte vara], men inte kan eller vill eller tror det kan vara meningen att jag ska göra mig dummare än jag är.)

*[EDIT] (och som, får jag en känsla av, nog har en inre kompass som visar åt rätt håll redan till att börja med - inte en som är svajig trots försöken att smälla i sig guruns (osv.) lära...)

Helena skrev:Micke

Hoppas att jag inte gick för hårt åt på dig.

Nej då. Är inte säker på om jag rätt förstod ditt inlägg tidigare dock men det kan bero på mig. Däremot så kommenterade du inte mitt svar på din fråga (som jag kanske missförstod).

Men när man berättar om sina egna värderingar och så vet jag att det kan vara känsligt om andra kommer med påpekanden. Jag vet bara inte riktigt när man ska vara tyst och inte

På ett diskussionsforum så tycker jag inte att man skall vara tyst. Är man
känslig för vad andra tycker så får man väl hålla inne med sina värderingar.
Jag är iaf inte här för att predika. Tvärtom så är jag införstådd i att mina
ibland självsäkra uttalanden om djupa saker kan provocera, men jag tycker att ett diskussionsforum är rätt plats att sticka ut hakan på. Så när jag har skrivit något så behöver du i vart fall inte känna att du behöver vara tyst.
Är man bara konstruktiv i sin kritik istället för t ex direkt nedlåtande så
borde det aldrig vara någon fara på ett diskussionsforum. Det borde inte vara det iaf.
Tråkigare är väl om man inte får någon respons överhuvudtaget.

Men tack för omtanken.

Zombie,
kul att du uppskattade inlägget/inläggen.
Man blir lite nyfiken på vad det är du är/känner dig driven mot.

Micke skrev:

Helena skrev:Micke

Hoppas att jag inte gick för hårt åt på dig.

Nej då. Är inte säker på om jag rätt förstod ditt inlägg tidigare dock men det kan bero på mig. Däremot så kommenterade du inte mitt svar på din fråga (som jag kanske missförstod).

Men när man berättar om sina egna värderingar och så vet jag att det kan vara känsligt om andra kommer med påpekanden. Jag vet bara inte riktigt när man ska vara tyst och inte

På ett diskussionsforum så tycker jag inte att man skall vara tyst. Är man
känslig för vad andra tycker så får man väl hålla inne med sina värderingar.
Jag är iaf inte här för att predika. Tvärtom så är jag införstådd i att mina
ibland självsäkra uttalanden om djupa saker kan provocera, men jag tycker att ett diskussionsforum är rätt plats att sticka ut hakan på. Så när jag har skrivit något så behöver du i vart fall inte känna att du behöver vara tyst.
Är man bara konstruktiv i sin kritik istället för t ex direkt nedlåtande så
borde det aldrig vara någon fara på ett diskussionsforum. Det borde inte vara det iaf.
Tråkigare är väl om man inte får någon respons överhuvudtaget.

Men tack för omtanken.

Zombie,
kul att du uppskattade inlägget/inläggen.
Man blir lite nyfiken på vad det är du är/känner dig driven mot.

Konstigt! Jag var helt säker på att jag svarade. För jag minns vad jag svarade också. Men missade att skicka det bara och sen glömde att kolla om det kom fram. Typiskt. Men jag skrev nått i den här stilen: Jo, det lät bra. Nu förstår jag bättre hur du tänker osv...

Jag är så snurrig Dags att gå och kojsa antagligen...

Micke skrev:
Att utvecklas i kärlek tycks vara ett vanligt förekommande syfte med våra liv. Jag har faktiskt också fått det "budskapet" men på ett annat sätt.

... så såg jag samma hjärta för min inre syn och med den samtidigt en förståelse för att det här med kärlek faktiskt är
något väsentligt.

Jag tror vi har kommit fram till att vi aspergare kan vara "för snälla" i bemärkelsen för godtrogna eller rädda för att förlora en vän och därför för generösa. Att vi sedan kan bli rosenrasande i en annan situation är en annan sak. Jesus var ju också väldigt snäll mod de fattiga och fly förbannad på fariséerna. Kanske hade Jesus AS? Var ju inte vanlig direkt. Han var definitivt "för snäll" med Svensson-mått mätt, men med helt andra måttenheter, de andliga, var har helt lagom snäll.

De gamla helgonen gav bort allt de ägde, halvsvalt, bodde i kalla kloster, fick reumatism och dog unga. Katolska kyrkan helgonförklarade dessa idealistiska/besatta personer i stället för att snäll-dum-förklara. Rätt eller fel?

Om vi är för snälla beror alltså på vad just vår kultur bestämt är "för snällt". Just nu är det inne att bara lyfta lite chickt på benet och kliva över den avsvimmade missbrukaren på gatan, UTAN att ringa ambulans, DÅ ligger man helt rätt i tiden,(till skillnad från missbrukaren) cool

Jag tycker som Einhorn i sin bok "konsten att vara snäll" att det är just snälla vi ska va. Insikten om att det social skyddsnäten kollapsat kan vi få genom några veckors idogt TV-tittande, Uppdrag Granskning etc. Återstår: välgörenhetsarbete. Take it or leave it baby!

Micke och jag anar att dessa lidanden som AS m fl syndrom kan medföra faktiskt kanske inte är en slump, lika lite som Universums tillkomst, utan att det kanske faktiskt finns en TANKE bakom, en universell tanke. Om man tror så behöver man inte nödvändigtvis vara flummig, naiv och dum/snäll (även om det hjälper!), man kanske bara försöker förhöja sina KASAM-poäng (mening-sammanhang). En hög poäng ger bättre välbefinnande! I´m just trying to outsmart myself!

Jag har haft liknande upplevelser som Du haft Micke, fast mer dramatiska. Var i ett reumatiskt skov, invalidiserad, brinnande av värk, feber, vårdkö, döende, galen av smärta. Då ropade jag: VARFÖR så högt att ingen i Universum kunde missa det. DÅ small TV:n till. Den startade sig själv. Chockad rusade jag in i rummet för att stänga av, men kunde inte. I rutan såg jag en indisk guru som log så milt och kärleksfullt att jag blev paralyserad och stod kvar och lyssnade till det han sa: "Jesus was really wright when he said; LOVE CONQUERS ALL!" (=Jesus hade rätt när han sa att kärleken övervinner allt)

Vad betyder det? Jag jobbar fortfarande på att finna svaret...

Kanske hade Jesus AS, ja? Om han nu fanns, som en person, inte alltför olik gestalten i evangelierna, och allt det där. Eller i varje fall en massa andra gamla predikanter, helgon, asketer?
Skulle kanske kunna förklara en del av både längtan och kompromisslösheten, det totala men också rigida och kompromisslösa i läran, den ofta tabuöverskridande hjälpsamheten mot andra människor men också den självcentrerade förståelselösheten i kraven på dem, den idealistiska kärleken sida vid sida med obarmhärtigheten mot stackars tempelmånglare (småfolk som måste leva de också!) och fikonträd, hätskheten mot det rätt progressiva farisépartiet...

[Fasen att jag minns mina tidigare liv så dåligt - hur var det nu igen när jag var Jesus? Allt sedan dess är ju inte mitt fel, men en del skulle jag ju ha gjort bättre idag... (eller var det ett för magstarkt skämt t.o.m. för det här forumet? Inte bara ett skämt - se ett inlägg jag gjorde i "Bristande empati?" om att leva sig in i andra...)]
-------------------------------------------------------------------------------------
Kort, delvist och provisoriskt svar på Mickes fråga tredje inlägget ovan (men mycket text OT)

Jag längtar efter att det här orättvisa helvetet bland monster på två ben ska ha en vettig mening trots allt. Och allra helst en med inte bara neutral balans, utan kärlek, i slutändan. Mot överväldigande vetenskapliga odds. Och den vetenskapliga metoden är ett välbeprövat kunskapsverktyg, det bästa vi har. Många "andligt engagerade" jag har träffat har helt enkelt avfärdat den saken utan att vara det minsta insatta. T.o.m. en del som har varit forskare själva har klarat det genom någon sorts Jekyll-och-Hyde-uppdelning av sig själva. (Med mera som har minskat deras trovärdighet hos mig - personlig omognad bland annat, mycket ofta. Jag kan förstå om de har behövt sina guruer just därför; men jag skulle väl annars ha rekommenderat litet psykoterapier, rejäla vänner och annat istället.)

Likväl är ju vetenskapen också tids- och kulturföränderlig och kan inte mäta vad den inte har utvecklat verktyg för, vare sig nu detta omätbara finns eller ej (vilket man isåfall kunde tänka sig skulle vara det första att mäta). Och så finns då denna faktor x, som genom hela historien har frambragt vittnesbörd om så kallade övernaturliga ting av både existentiell och mera vardaglig natur - sådana som du och Debbido vittnar om. Jag har också haft några få vaga aningar - men inte mer än att jag finner mig hängande mellan världarna. (Och sedan återstår ju ändå frågan hur ens tolkning av vad man upplevde förhåller sig till vad som faktiskt hände, eller ens var det hände).

Det här är inte PK att ta på allvar. (Haha, nu fick jag också använda det uttrycket!) Jag riskerar mitt intellektuella rykte genom att skriva det här.

Uppkommer detta "övernaturliga" i våra egna hjärnor, av rädsla för döden, som rationalisering av annars obegripliga faror (den största fasan av alla: att inte begripa vad som kan tänkas hända en)? Möjligt. Men de förment vetenskapliga avfärdanden som finns håller inte, vad jag vet, för de tvärsäkert materialistiska slutsatser som gärna publiceras. De är (i de delarna) fackgranskade trosutsagor, eller slås upp så. Alla som har något att säga till om är mycket rädda för att den materialistiska världsbilden ska visa sprickor.
Givetvis är det inte så att några vetenskapliga bevis för telepati, uturkroppenupplevelser, korrekta medieuppgifter från döda eller annat sådant dessutom skulle utgöra bevis för att vi överlever döden, eller än mindre för en kärleksfull världsordning. Det finns inga automatiskt postulerbara samband i det vi (som "allmängiltig" kunskap, erfarenhetsmässig eller vetenskaplig) inte vet.

Men vad som vore trevligare och mindre trevligt kan man ju ha starka känslor om. Längta kan inte jag låta bli. Kanske också för att jag inte hittills har fått vad jag kan kalla ett liv - och jag är en levnadsglad människa. Jag vill ha en chans till. Och var djävligt rädd för att dö redan innan jag visste något om klimatkollapsen.
Och de historiska indicierna för faktor x är som sagt starkare än vad som vanligen låts påskina i vår kultur. (Undflyende är den lik förbannat.)

De gamla vanliga religionerna - jag hoppas det framgår av ovanstående varför jag inte riktigt kan köpa någon av dem.

Det här är inte PK att ta på allvar. (Haha, nu fick jag också använda det uttrycket!) Jag riskerar mitt intellektuella rykte genom att skriva det här.

Det har du helt rätt i. Att det inte är politiskt korrekt att tala på det här sättet om dessa ting... Och ja, faktum kvarstår. Det är stor risk att man förlorar sitt intellektuella rykte om ger sig i kast med diskusioner som dessa. Om sådant som saknar vetenskaplig bevisning. Men vad är det som man egentligen är så rädd för? Jo, att andra ska vända en ryggen. Om de vänder en ryggen...vad säger det om situationen? Inte att man är dum i huvudet. Endast att vägar går isär p.g.a/tack vare meningsskiljaktigheter/religiösa olikheter.

Jag vill möta varje människa för vad den är. Personlighet, religion, yrke, nationalitet...vilket som. Möta människan för den individ den är. Ibland knyts band. Ibland inte. Men jag vill inte med den makt jag har, alltså min åsikt, få någon annan att känna sig mindre än mig. Kan hända vi tror på olika saker men ska det hindra oss från att talas vid? Nascism och kommunism är exempel på vad som kan hända om man inte låter folk beblanda sig med andra.

Vi är med all rätt rädda för att tala vår mening/tro/övertygelse. Vi har yttrandefrihet på papper men hur länge har den egentligen varit i kraft? Vi har många avskräckande exempel i vår historia och samtid där folk mister livet för ett enda fel ord. Ingen direkt grogrund för den egentliga yttrande friheten.

Varför ska man tala? I fel land på fel tid mister jag livet. Hur vet jag vilket land som är det rätta? Storebror verkar ha ögon överallt. Internet, media, mobilkamera... Det är inte bara paranoida som lider av paranoia.

Jag hoppas ändå att man vågar vara stark i sin tro och fortsätta vara snäll mot sig själv och andra. Hur opopulärt det än är.

Debbido skrev:Jag tror vi har kommit fram till att vi aspergare kan vara "för snälla" i bemärkelsen för godtrogna eller rädda för att förlora en vän och därför för generösa.

Det låter rimligt. Ofta är det nog så iaf.

Kanske hade Jesus AS? Var ju inte vanlig direkt. Han var definitivt "för snäll" med Svensson-mått mätt, men med helt andra måttenheter, de andliga, var har helt lagom snäll.

När det gäller Jesus så köper jag (föga överraskande) Martinus version, nämligen att Jesus själ (Kristus) var tillhörande ett högre naturrike än det vi tillhör (vi skulle då tillhöra djurriket fast vara på gränsen till det riktiga människoriket).
Att han fick i uppdrag/åtog sig uppdraget att inkarnera fysiskt för att ge oss den vägledning som vi behövde och som hade efterfrågats.
Tveksamt om Jesus skulle levat upp till AS-kriterierna.
Jag tror inte att han hade problem med ögonkontakt t ex eller med att förstå det sociala spelet även om han själv troligen inte sysslade med det. Huvudkriterierna för Aspergers har jag dock inte i huvudet så jag kan inte riktigt ta ställning dock...

De gamla helgonen gav bort allt de ägde, halvsvalt, bodde i kalla kloster, fick reumatism och dog unga. Katolska kyrkan helgonförklarade dessa idealistiska/besatta personer i stället för att snäll-dum-förklara. Rätt eller fel?

Jag tror inte det var ovanligt förr att "aspergare" sökte sig till kloster.
De gamla helgonen är jag för dåligt insatt i för att våga säga något om.
Men kanske skulle dom ha aspergerförklarats istället?

Om vi är för snälla beror alltså på vad just vår kultur bestämt är "för snällt".

Så är det nog.
Eller så avgör man efter egen måttstock. Själv tycker jag nog att jag vore för snäll om jag samtidigt vore dum mot mig själv. Ingen solklar definition dock.
Ska fundera mer på detta. Själv föredrar jag termen hänsynstagande. Att det är bra att försöka ta så stor hänsyn som möjligt till så många
aspekter/individer(inklusive sig själv) som möjligt. Problemet är att man
ofta inte känner till alla involverade aspekter, och då blir det ju svårt att
ta hänsyn till dem. Delvis därför som jag drivs av att bättre försöka förstå dom grundläggande aspekterna i tillvaron, annars kan det ju lättare bli fel även om man har goda intentioner.

Micke och jag anar att dessa lidanden som AS m fl syndrom kan medföra faktiskt kanske inte är en slump, lika lite som Universums tillkomst, utan att det kanske faktiskt finns en TANKE bakom, en universell tanke.

Man kan naturligtvis invända med att det kan ha varit evolutionärt
gynnsamt att kunna se mening med lidande och att tro på högre tillvaroplan som en ren tröst.
Just att förstå vitsen med lidande har varit svårt för mig.
Detta har dock ändrats en aning på senare tid genom studiet utav Martinus kosmologi. Här sätts nämligen lidandet in i ett större sammanhang, ett sammanhang vars detaljer får vad jag tycker en fullgod förklaring.
Inte så att jag tycker om lidandet men det tycks tyvärr vara en nödvändig aspekt där vi nu befinner oss för att vi skall utvecklas i rätt riktning.

Jag har haft liknande upplevelser som Du haft Micke, fast mer dramatiska. Var i ett reumatiskt skov, invalidiserad, brinnande av värk, feber, vårdkö, döende, galen av smärta. Då ropade jag: VARFÖR så högt att ingen i Universum kunde missa det. DÅ small TV:n till. Den startade sig själv. Chockad rusade jag in i rummet för att stänga av, men kunde inte. I rutan såg jag en indisk guru som log så milt och kärleksfullt att jag blev paralyserad och stod kvar och lyssnade till det han sa: "Jesus was really wright when he said; LOVE CONQUERS ALL!" (=Jesus hade rätt när han sa att kärleken övervinner allt)

Det var ett mäktigt tecken måste jag säga!
(Men usch vilken jobbig sits du måste varit i ).