Hur berätta för barnen?

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: Alien, atoms

Hur berätta för barnen?

Inläggav indra76 » 2011-10-10 21:02:29

Har scannat igenom en del trådar, men hittar ingen som handlar om detta, annars får någon gärna hänvisa mig!

Jag har asperger, borderline, är bipolär och lider antagligen även av GAD. Som man kan förstå så är detta inget som jag kan dölja i min vardag, utan mitt dåliga humör, min ångest och ratslöshet går såklart ut över barnen.

Jag får ångest (och därmed väldigt kort stubin) så fort jag har/känner att har mycket att göra (t.ex. laga middag och sedan sätta på en tvätt), när vi ska iväg någonstans (till tjejernas ridning, på något kalas (hata!), ibland när vi ska ha "soffmys" och det känns som jag blir påtvingad en massa närhet som jag inte alltid orkar med.

Jag har även väldigt svårt att orka vara närvarande, är alltid sysselsatt med annat, om barnen vill något så är det mycket "jag ska bara tvätta/diska/dammsuga/etc." innan jag har tid.

Kontentan är att jag vill berätta för mina äldsta tjejer (8 och 10 år gamla) om mina diagnoser. Inte exakt vad de heter, men hur det påverkar mig och mitt agerande. Men hur göra, vad säga? Antar att det finns andra som antingen går med samma funderingar, eller som redan berättat!?

Jag tar tacksamt emot alla kloka ord som jag kan få!
indra76
 
Inlägg: 371
Anslöt: 2010-04-27
Ort: Åkersberga

Re: Hur berätta för barnen?

Inläggav slackern » 2011-10-10 21:42:36

Klart att du ska berätta för barnen att du lider utav psykisk ohälsa och att dina humörsvängningar beror på det och att du får hjälp utav en läkare med mediciner om du nu medicinerar. Kan ju faktiskt vara skönt för barnen att veta att du har sökt hjälp för dina besvär och att de får en förklaring till varför du har kort stubin och att det absolut inte är deras fel att du inte tål stress och andra saker.

Själv har jag en son som är i ungefär samma ålder som dina flickor han är 8 1/2 nu och han vet att jag medicinerar och har en samtalskontakt som jag brukar prata med. Jag tycker det är lika bra att vara öppen med mitt barn och förklara varför jag har så pass låg stresstolerans och förklara att det är aldrig hans fel om jag blir irriterad. Jag har själv vuxit upp med en stresskänslig mamma och kan förstå hur jävla jobbigt det kan vara att ha en labil förälder som inte pratar om saker utan sopar det under mattan. Låtsas som allt är bra bara för att håla en fasad utåt.
slackern
 
Inlägg: 44146
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Re: Hur berätta för barnen?

Inläggav indra76 » 2011-10-10 21:59:57

Jag är nog rädd för att de ska se mig bara som en sjukdom, att varje gång jag blir arg, ledsen, frustrerad, etc. så är det bara pga mina problem. Men ibland är ju andra arga och sura "helt naturligt"... Jag kan inte själv se den gränsen, när jag har "rätt" att bli arg och när det är en överreaktion. Men jag är väl orolig att inte bli tagen på allvar, att mina utbrott alltid är irrelevanta eftersom jag är sjuk.

Jag är även rädd för att de ska inse att jag mår som mest dåligt hemma och när vi gör familjesaker, alla sociala aktivitetar tycker jag ju är jobbiga. Detta kan ju få dem att få dåligt samvete och må dåligt att de själva stressar mig.

Men jag kan inte ändra den jag är förstås, visst äter jag medicin och går i terapi, men de problem som är knuten till mina aspergerproblem (ångest, stress) kommer jag ju få leva med även framöver.

Jag tror dock att det är bra att prata om allt, även det som är jobbigt, så jag VILL berätta, men det är svårt att veta hur och vad man ska säga... men å andra sidan så är det väl inget man bara pratar om EN gång, så man kanske får flera chanser att nyansera bilden.
indra76
 
Inlägg: 371
Anslöt: 2010-04-27
Ort: Åkersberga

Re: Hur berätta för barnen?

Inläggav slackern » 2011-10-10 22:24:14

Jo det verkar vara som en vettig strategi att portionera ut det stegvis. Jag vet inte om du bor i STHLMS regionen men jag gick en stödsamtalsgrupp med föräldrar och barn där föräldrarna lider utav psykisk ohälsa. För det mesta så pratade vi föräldrar för sej och barnen för sej och vi hade handledning utav personal som ledde samtalen samma sak för barnen. Och ibland träffades vi gemensamt.

Nu ser inte jag heller mina problem som psykisk ohälsa utan en funktionsnedsättning. Men jag tror ändå det bästa är att vara rak och ärlig mot sina barn.

Här har du en länk till barnkraft jag pratade om kanske ni har det i din kommun med.

http://www.stockholm.se/barnkraft
slackern
 
Inlägg: 44146
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Re: Hur berätta för barnen?

Inläggav Tiblan » 2011-10-11 6:32:05

Har inte barn själv men tror det är viktigt att tala om det för dom för att dom ska kunna hjälpa till och underlätta. Håller med "slackern" om att det är en funktionsnedsättning och jag tycker det är det ordet du ska använda till dina barn.

Kanske kan dom börja hjälpa till hemma för att underlätta situationen. Om du får mer gjort för att dom hjälper till blir ju du lugnare och dom är ju troligtvis dom första att märka att du är lugnare. När du är lugnare får ju dom samtidigt mer tid med sin lilla mamma.
Tiblan
 
Inlägg: 950
Anslöt: 2009-08-13

Re: Hur berätta för barnen?

Inläggav calima » 2011-10-11 8:20:09

Svår balansgång...

Jag har nyligen fått min diagnos men har naturligtvis haft problemen hela livet, de senaste 17 åren ensam med två ungar.

Min stressnivå skiftar. Ibland tål jag ingenting, ibland vad som helst. Jag har alltid kunnat ha en mängd "bollar i luften" så länge jag får vara ifred. Blir jag störd kan allt rasa.

När ungarna var små förklarade jag att jag inte funkar som andra. Berättade att jag ibland blir fort arg men att det inte var deras fel. Många gånger sade jag till dem att jag var trött och ville fixa iordning allt ensam. När de blev äldre delegerade jag arbetsuppgifter så de hade något att göra och jag fick vara ifred med mina sysslor. Det var speciellt viktigt när vi skulle ha exv fredagsmys. Jag förklarade att jag ville ha allt klart innan vi satte oss för att mysa.

När jag kom hem från jobbet brukade jag säga att jag behövde vara ifred en halvtimme, att jag inte vill höra ljud. Det fungerade fint. Jag förklarade att jag tydligen bara orkade med ett visst antal ljud under dagen och behövde vila både öron och hjärna :-) Ungar förstår mycket mer än man tror.

Kortfattat kan man väl säga att jag sade att jag inte funkar som andra, att jag behöver mer tystnad än andra. Jag delegerade för att underlätta för mig själv och få dem att känna sig behövda.
Jag förklarade att jag fort bli arg men det inte var deras fel, bad om ursäkt när jag varit alltför orättvis och förklarade varför ännu en gång.
Närhet var inte några större problem när det gällde ungarna. Jag kramar ofta och gärna men har svårare för att bli kramad.

Om jag vetat att jag hade asperger hade jag förmodligen inte sagt det förrän de var äldre än 10 år. Även om jag fått diagnosen när de var små hade jag troligen gjort och förklarat som jag gjorde. Alla människor är olika och jag funkar inte som de flesta andra.

Jag hade nog inte sagt att jag lidit av psykisk ohälsa. Ungar pratar med andra och det kan slå tillbaka. Jag hade inte velat att mina ungar fick höra av andra barn att deras mor var ett "psykfall". Och jag hade inte velat säga att de var "hemligt", man skall inte belasta barn med familjehmligheter.
Dessutom pratas och skrivs det så mycket om psykisk ohälsa, många gånger väldigt onyanserat, och det hade nog kunnat vara jobbigt för ungarna.
I tidningarna kopplas ofta psykiskt sjuk ihop med våld på olika sätt. Varenda mördare och våldsverkare får genomgå psykologiska tester och det hade nog skapat en hel del ångest och undran hos mina ungar.
Men jag hade kunnat säga att jag har problem med exv ilska och får hjälp av en läkare, och att det finns medicin som kan hjälpa när man inte mår så bra. Men just "psykisk ohälsa" eller "psykisk" "depression" och andra begrepp hade jag nog undvikit. Orden är för värdeladdade och fördomarna finns kvar.

indra76 skrev:Jag är även rädd för att de ska inse att jag mår som mest dåligt hemma och när vi gör familjesaker, alla sociala aktivitetar tycker jag ju är jobbiga. Detta kan ju få dem att få dåligt samvete och må dåligt att de själva stressar mig.


Det är väl det största problemet?
Ungar får lätt dåligt samvete och tror att allt är deras fel. Man kan nog aldrig påpeka för många gånger att det inte är deras fel, att "felet" sitter i ens eget huvud.
Jag brukade förklara för mina ungar att jag tyckte det var jobbigt med mycket folk, och poängtera att det gällde mig, förklarade att de flesta människor tycker det är kul med mycket folk och olika aktiviteter.
Under ungarnas hela uppväxt har de sysslat med idrott i olika former. Jag skjutsade dit dem, de fick sina "sociala behov" tillgodosedda och jag tog en promenad med hunden. Funkade perfekt.

Så länge jag kan minnas har jag sagt att jag varit annorlunda och de har alltid accepterat det. Jag har poängterat att de flesta inte är som jag och att de inte behöver vara det heller.

Jag tror inte jag gjort/sagt på något annat sätt om jag haft en diagnos.
calima
 
Inlägg: 1217
Anslöt: 2011-07-24

Re: Hur berätta för barnen?

Inläggav Miche » 2011-10-11 9:53:40

@calima, tack för ett otroligt bra skrivet inlägg. Jag tar det till mitt hjärta för framtida bruk (om det är ok med dig)!

Jag önskar att jag hade vetat det jag vet idag om mig själv redan när barnen var mindre och att jag hade dina förmågor att hantera det så smart!
Miche
 
Inlägg: 28797
Anslöt: 2009-01-08
Ort: Karlholmsbruk

Re: Hur berätta för barnen?

Inläggav calima » 2011-10-11 10:04:42

@Miche: Helt ok, ta vad du vill ha :-) Och Tack!
calima
 
Inlägg: 1217
Anslöt: 2011-07-24

Re: Hur berätta för barnen?

Inläggav Pink78 » 2011-10-31 16:17:22

Jag har nyss fått reda på att jag har Asberger och Adhd. Har berättat det för äldste pojken som är tolv år.

Jag förklarade som det var bara rakt upp och ner.Min son som är sju år har Autism och jag har förklarat mycket för pojken som är tolv år hur det fungerar och att jag på många vis fungerar likadant. Att jag blir väldigt trött av både ljud och synintryck. Att jag lätt blir arg och exploderar och att det då inte är hans eller de två andra barnens fel. Har inte berättat det för de två mindre barnen sju och tre år.Detta på grund av att jag tror de är för små än för att förstå.

Varje gång jag har blivit arg har jag dock förklarat vad det beror på och att det inte varit deras fel utan att det kan bero på andra saker. Till exempel att jag är väldigt trött

Tror att det får vara upp till var och en om man vill berätta eller inte. För min del tyckte jag det var viktigt för att inte barnen skulle känna att någonting var deras fel och att inte förstå varför jag reagerar som jag gör.
Pink78
 
Inlägg: 106
Anslöt: 2011-10-25
Ort: Jämtland

Re: Hur berätta för barnen?

Inläggav indra76 » 2011-11-14 8:20:32

Jag har berättat för barnen nu. Men istället för att gå in på bipolär, borderline, ångest, så sa jag att jag har Asperger (även om jag bara har "starka drag"). Jag tror att dessa problem är grunden till de övriga diagnoserna, så det känns mest rätt att lägga fram det så. Plus att inom den diagnosen så finns ju mina svagheter; låg stressnivå, jobbigt när det är stökigt, ojämnt humör, etc.

Äldsta sonen har högfungerande autism, så de vet lite vad det är. På ett sätt känner jag mig som en hycklare som ljuger, men samtidigt skönt att kunna både inför mig själv och barnen lite ge mina problem ett "ansikte" som går att förstå.

De tog det bra, speciellt min 8-åring ställde en del frågor och var nyfiken. Känns som en lite sten föll från hjärtat och att det framöver kommer bli lite lättare att hantera jobbiga situationer, nu när jag kan vara mer öppen med att det inte är dem det är fel på, det är mig (känns som en klassisk "line" :wink: )
indra76
 
Inlägg: 371
Anslöt: 2010-04-27
Ort: Åkersberga

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in