Miche, och andra, har rätt.

En Kvinnojour är ett bättre alternativ. Om det skulle trassla med soc har du folk från jouren som kan ge dig hjälp och stöd.

Hur kan du ha varit ihop med honom i fem år och sedan komma på att han är självisk, kall, saknar empati och sympati? Om du läser på lite om asperger kanske du kan förstå att hans kylighet och oförmåga att trösta beror på handikappet, men inte är hans verkliga jag.

De e klart att jag fattar det. Och de e inte så lätt att lämna nån bara så där. Inte för mej iallafall. Jag vet att detta är pågrund av hans as. Men jag är också en människa. Me känslor. Jag kan inte stänga av . Jag tar åt mej när han skiter i mej o sin son. Jag har rätt att känna det jag känner. Han är inte lätt att leva med. Men bara för att han har ap så betyder det inte att han kan bete sig hur som helst . När jag va gravid kallade han mej för fitta o hora för att han vatt arg på mej. Jag skiter i att han har aspergers i såna lägen.

Nej, det är inte alls klart att du förstår det - aspergare är ibland jätteobegripliga. Är han deprimerad och har för inte så länge sedan fått aspergerdiagnos så har han en del att jobba på med sig själv, vilket han själv verkar vara medveten om för annars skulle han väl inte genomgått en utredning? Verkar inte som han har något jobb heller? Det låter som en ganska tuff situation. Kanske är han ondsint och elak ändå...

Minmanochvi skrev:När jag va gravid kallade han mej för fitta o hora för att han vatt arg på mej. Jag skiter i att han har aspergers i såna lägen.

Är du ofta gravid?

Att nån man känner, speciellt den man delat säng med, påstår att de är gravida borde röra upp en del känslor. Särskilt om man tror att man varit skyddad, kan jag tänka mig. Det verkar ju ha "gått över" så då måste han nästan ha ändrat på den inställningen.

Beteendet som din man kan jag aldrig tänka mig är något typiskt för en man med Asperger. Snarare tvärtom. Jag har fått den uppfattningen att män med Asperger brukar ta hand om sin familj rätt bra med vissa undantag. Det kan finnas smådetaljer som kanske inte är bra men får man veta problemen brukar det lösa sig. Så han måste ha nåt annat i kombinationen med Asperegen.

Innan vår son kom till livet så försökte vi bli me barn i flera år. Så nää vi använda inte skydd.
Alla människor få ta ansvar för sig själva och för sina handlingar. Bara för att han har Aspergers betyder det inte att han får bete sig hur som helst . Han har ett val som han själv har tagit att vara elak. Han e ju psykisktsjuk . Dom som e psykiskt sjuka vet inte va dom göra i visas lägen. Min man är inte psykiskt sjuk. Han e full medveten om vad har gör osv. O han få ta ansvar för sitt.

Man väljer inte att ha Aspergers Syndrom. Hade han kunnat göra dessa val du nämner hade han inte fått diagnosen ju. Han är inte psykiskt sjuk han har ett funktionshinder/handikapp om vi nu pratar om Asperger. Även om han är medveten om vad han gör så kanske han inte kan låta bli.

Många gör det dom gör på grund av vad omgivningen gör mot dom. Omgivningen behöver inte vara du.

Så va ska jag göra? Bara sitta o ta smällarna?
Jag förstår inte hur de e o ha Aspergers. Snälla informera mej gärna.
Men jag kommer nog att lämna han nu. Jag orkar inte mera. Han tar inte hand om sin son heller

Minmanochvi skrev:Alla människor få ta ansvar för sig själva och för sina handlingar. Bara för att han har Aspergers betyder det inte att han får bete sig hur som helst

Det tycker jag är helt riktigt!

Och jag anser också att det inte har någon betydelse om en person har asperger eller inte. Ingen har rätt att kränka andra människor.

Om han inte vill gå i någon form av terapi, om han inte vill försöka lösa era problem och om han fortsätter att vara medvetet elak tycker jag inte alls det är fel att lämna honom.

Det finns så många olika typer av Aspergare så det är tyvärr väldigt svårt att ge ett enkelt svar, det är inte heller omöjligt att det kan finnas andra diagnoser som påverkar honom så negativt.

Jag tycker att du ska ta kontakt med kvinnojouren i första hand, förhoppningsvis har de plats så du kan komma dit relativt snart, i bästa fall ger det din man en rejäl tankeställare och ni kan få igång en dialog, i annat fall så är risken att han inte inser sitt och ert gemensamma barns bästa.

Det behöver väl inte vara antingen eller. Även om någon har en sjukdom eller handikapp som orsak och som eventuellt gör att personen inte kan bete sig annorlunda, så betyder inte det att de närmaste måste acceptera allting.

Viss förståelse kanske man bör ha, men att bli kallad fitta, eller att en person vägrar hjälpa till med sitt eget barn, är över gränsen för de flesta (sedan beror det såklart på hela situationen, vad som händer i alla andra situationer och vad personen tar ansvar för i andra sammanhang).

Är han medveten alls om sitt handlande, och säger sådant som att han önskar att han klarade det bättre eller att han ångrar sitt handlande i olika situationer? Om inte, så kanske du har en person med mycket dålig självinsikt, och sådana är inte roliga att ha att göra med, oavsett handikapp, sjukdom eller "helt normal".

Tyvärr så funkar det inte att bara säga "jag har XX, och det får du acceptera" eller "du måste acceptera mig som jag är och jag tänker inte anpassa mig över huvud taget" utan det måste vara en kombination där man både anpassar sig, och accepterar den andra. Att acceptera den andre, kan ju vara en form av anpassning, och det måste vara ömsesidigt om det ska fungera i längden.

Att bara ge och ge och ge kommer att vara destruktivt.

Eventuellt kan du kanske berätta hur du känner och ställa ett ultimatum: Han måste gå in på riktigt för att få det att fungera, om ni ska kunna fortsätta tillsammans. Kanske parterapi på habiliteringen där de kan AS.

Om du är rädd på riktigt, och innerst inne kanske inte ens vill ha honom, så kanske du bör ta dig ur förhållandet. Du måste inte stanna.

Många kvinnor är för bra på att acceptera eller "låta gå" för länge. Gör inte det. Ställ krav eller lämna. Acceptera brister verkar du ju redan kunna och har gjort till för stor grad kanske. Nu ser jag ju bara din sida av saken, så du får själv ta ansvar för att du tänker efter hur du själv beter dig. Är du rak, säger du ifrån direkt, accepterar du småsaker som kanske inte spelar så stor roll o.s.v. (retoriska frågor, du behöver inte svara).

Jag har AS själv, och min man har väl lite drag, men klarar sig helt ok och skulle aldrig komma på tanken att låta utreda sig eftersom det inte finns några behov av det (har jobb, har inga psykiatriska problem o.s.v.). Jag vet själv att det är lätt att utgå från egna behov, känna sig kränkt själv, störd o.s.v. och att det kan säkert kopplas till AS (det är ju liksom inget att låtsas som att det inte finns, att en sida av AS är att ha svårt att ta andra perspektiv - det ingår liksom). Då måste man bli medveten om detta, visa för de man älskar att man försöker, eller att man är ledsen om man sårar dem. Om man aldrig gör det, utan menar att man har rätt och inte alls behöver ändra sig, så blir man en jävligt jobbig person som folk inte orkar vara med. Och de som står en nära, kan behöva tänka på att vara raka och direkta i sin kommunikation, inte tro att den andra "nog fattar" (det gör inte ens många utan AS om man inget säger).

Ett alternativ kan ju vara att vara särbos istället. Då kan han gå hemma hos sig och må dåligt de dagar han gör det och komma och hälsa på dig och er son när han mår bra. Periodvis kanske ni inte ses så ofta men i gengäld har du lugn och ro, och periodvis kanske ni ses väldigt ofta.

Tiblan skrev:Ett alternativ kan ju vara att vara särbos istället. Då kan han gå hemma hos sig och må dåligt de dagar han gör det och komma och hälsa på dig och er son när han mår bra. Periodvis kanske ni inte ses så ofta men i gengäld har du lugn och ro, och periodvis kanske ni ses väldigt ofta.

Ja, det är faktiskt ett alternativ som kan vara bra. Har man tur, kan man skaffa sig lägenheter i samma hus.

Men A och O anser jag vara att man är rak mot varandra, och att båda har tillräckligt med insikter om sig själva (kanske kan likställas med en viktig vuxenegenskap). Har man inte detta, så fungerar nog inte mycket, om man vill ha ut något av förhållandet.

Igår sa han att han aldrig kommer att ändra sig så jag o våran son får leva me hans skit.
Jag har läst igenom det jag har skrivit o ser att jag skriver många fel. Min svenska är inte helt perfekt så de blir lite fel! Jag gör mitt bästa så jag hoppas att ni förstår ändå.
Han vill inte allt ta ansvar för sina handlingar utan han ta allting på mej.
Fan jag gör allt här hemma. Han bara klagar o klagar. Han kanske inte är lycklig me oss, kanske därför han e elak.

Det känns lite som om jag behöver gå på nån föreläsning om Aspergers . Så jag kan få en bättre förståelse och hantera han o hans demoner på ett anat sätt.
Finns det en sån föreläsning i Sthlm? Och när är dom?

Tänk bara på att det är inte meningen att du bara "ska förstå och förstå och förstå" och att han kan göra lite hur som helst med uttalad eller outtalad förskyllan på AS.

Man har som sagt inte rätt att bete sig hur som helst och är undantagen utveckling och anpassning bara för att man har AS.

Eftersom vi här bara vet din sida av saken, så kan det förstås vara så att råden inte blir perfekta.

Som sagt så har jag själv AS, men om jag hade en man som beter sig som du beskriver, och som rakt ut säger att han inte tänker ändra sig, och som inte engagerar sig i parterapi och inte vill ens försöka se problemen och lösa dem, så skulle jag inte se att det fanns en framtid med den personen.

Det går inte att skylla allt på AS och man behöver inte acceptera vad som helst från en person med AS.

Minmanochvi skrev:När jag va gravid kallade han mej för fitta o hora

Jag funderar på om Tourettes syndrom kan vara inblandat i hans diagnos.

Eftersom han inte är villig att göra något åt situationen så tycker jag att du ska lämna honom.

Minmanochvi skrev:Igår sa han att han aldrig kommer att ändra sig så jag o våran son får leva me hans skit.

Är du beredd att acceptera det? Är det rätt mot ditt barn?

Bror Duktig skrev:Det går inte att skylla allt på AS och man behöver inte acceptera vad som helst från en person med AS.

Precis min åsikt!

Jag har själv AS och anser att båda parter i en relation har ansvar för hur det fungerar. Att båda måste ta hänsyn, anpassa sig och jobba för att alla skall må bra i familjen.

Att aspies har relations- och socialproblematik är visst allmänt vedertaget. Men en vuxen normalbegåvad människa inser att man måste jobba lite för att fungera med andra.

Att din man väljer att inte ta någon hänsyn till er har inget med hans diagnos att göra. Att han väljer att inte ändra sig har enbart med vissen personlighet att göra.
En vuxen normalbegåvad människa väljer att försöka lösa problem som finns.

Håller med Calima. Ungefär som jag menade, fast jag alltid snärjer in mig med massor av ord och analyser

För en vecka sedan hade har skivor till massa tjejer på sin mail o frågat o dom ville ha trekant me han? O till ett ex där han frågade om hur det gick me hennes pippande?
När jag frågade varför han hade gjort så svarade han: varför inte

Detta gör han inte för att han har Aspergers . han e elak!!!
Han e ett jävla svin

Jag kommer aldrig att kunna lita på han när det kommer till våran son. De e nästan som om jag inte vill att han ska få träffa han överhuvudtaget.
Bebisen behöver en pappa som fungerar normalt. Inte nån som inte bryr sig eller e elak mot hans mamma. Min son kommer ju börja må dåligt om det inte förändras

Ta kontakt med kvinnojouren. Om det är som du säger, så har det inte med AS att göra. En människa är komplex, och AS innebär inte frisedel till fula beteenden, eller att man inte kan ha ansvar för vad man gör.

Kvinnojouren kan säkert hjälpa dig bättre med detaljer för just din situation än vi här. Jag (och flera med mig verkar det som) kan bara hålla med om att det du beskriver inte alls låter bra, och inte som något man behöver acceptera.

Minmanochvi skrev:Igår sa han att han aldrig kommer att ändra sig så jag o våran son får leva me hans skit.
--.
Det känns lite som om jag behöver gå på nån föreläsning om Aspergers . Så jag kan få en bättre förståelse och hantera han o hans demoner på ett anat sätt.
Finns det en sån föreläsning i Sthlm? Och när är dom?

Är det för att han inte vill el för att (tror att han) inte kan ändra på sig?

Det är nog bra att du lär dig så mycket som möjligt om AS. Han är ju fortfarande ditt barns far, så du måste ha kontakt med honom även om du flyttar ifrån honom. Eftersom AS är ärftligt så kan även ditt barn visa drag av AS senare.

På Autismforum ordnas föreläsningar:
Autismforums öppna föredrag

Likaså på Aspergercenter:
Tre föreläsningar för dig som är anhörig

Jag tänker aldrig vilja leva så! Att vi MÅSTE acceptera hans skit. Aldrig!!
Han e elak o jag fattar inte varför jag inte ha lämnat han tidigare för.
Jag drar mej för att ringa kvinnojouren. Men jag inser att de e ett måste. Han har förstört så mycket o han inser inte hur mycket.