Jag är 28 år och först nu har vi förstått att vår pappa har asbergers.
Jag har själv en rörig bakgrund av ätstörningar, depressioner, psykoser och panikångest i 10 års tid. . Min pappa har bidragit mycket till mina emotionella problem. Hans vredesutbrott som inte gick att förutse gjorde att jag och min lillebror levde i konstant rädsla. Hans oförmåga att förstå mina psykiska svårigheter har splittrat oss. Jag behövde hans stöd, förståelse och kärlek. Än idag anser pappa att de där åren bara var trams från min sida.

Idag lever jag ett lyckligt liv och är i harmoni med mig själv. Jag vill att vi ska "laga" vår familj. Bygga upp nya bilder av varandra, släppa det gamla och skapa tillit.

Om vi hade fått reda på att pappa faktiskt har en funktionsnedsättning så hade så många år av sorg och missförstånd kunnat undvikas. Jag kan släppa mycket av min gamla ilska och sorg nu när jag förstår varför pappa har gjort som han gjorde under vår uppväxt. Min pappa har oerhört svårt för detta, att sätta ord på känslor. Han minns konkreta händelser och frågar aldrig sig själv varför människor har agerat som de gjort. Pappa har ingen uppfattning om vad man kan kräva av ett barn. I hans värld är barn mer eller mindre korta men vuxna människor med dåligt språk, han förstår inte att man inte kan ställa samma krav på en 5åring som på en 12åring och en vuxen person. Vi har många situationer bakom oss som skapat rädsla, besvikelser, sorg, ilska och känsla av otillräcklighet. Jag vill att vi ska kunna gå vidare med vårt liv som familj och lämna skiten bakom oss. Min övertygelse är att man måste prata om det gamla. Få verbalisera känslorna för att kunna släppa dom. Tror att pappa också skulle läka och kunna lämna gamla händelser som han hakat upp sig på om vi samtalade. Det finns en kraft i att öppna sina gamla känslomässiga sår, sätta ord på dom och bli lyssnad till och mött med kärlek. Jag vill att pappa ska få berätta om sånt han minns, när jag har sårat honom(som barn), jag vill lyssna till honom, respektera att det är hans sanning han berättar om och ge honom kärlek under tiden. Bakåt i tiden har våra samtal resulterat i att jag har blivit arg och tyckt att han är dum i huvudet som inte vill lyssna o förstå. Idag inser jag att pappa inte har förmågan att ge mig det jag önskat hela min uppväxt och därför får jag inte bli arg på honom. Jag måste sätta mina "krav" på en nivå som han kan uppnå. Det har jag aldrig gjort tidigare och vi har båda blivit sårade.

Hur ska jag hjälpa min pappa genom detta? Trots asbergers så är jag övertygad om att han behöver förstå vår historia på sitt sätt. Få hjälp att sätta ord på det han upplevt och förstå sammanhanget.

Finns det samtalsmetoder/ terapimetoder som kan vara till hjälp?
I personalgrupper arbetar jag med NVC, non-violent-communication. En samtalsmetod som bygger på att visa varandra vad man känner och upplever och acceptera varandras bilder som sanningar. "när du gör så där så känner jag så här" "när du gör så, vad menar du då?" Inte döma eller kritisera varandras agerande, enbart tydliggöra vilken känsloreaktion som agerandet skapar.
Inser att jag måste anpassa mig till pappas nivå för att vi ska lyckas med det jag önskar, laga vår familj.

Mitt inlägg blev långt och förmodligen lite osammanhängande...
Tack till er som tagit er tid att läsa. Jag är tacksam för respons och tankar från er.

Mvh Milla


Moderator: Rättade felstavningen av aspergers i rubriken.

Tack för ett fint 'brev' Milla. Jag kanske inte är rätt person att kommentera din smärta, men... Jag är själv en pappa som har Aspergers syndrom. Har tre ungdomar i 20-årsåldern - Två pojkar och en lillasyster. Jag älskar dem och har alltid gjort det, men tyvärr har de ibland fått utstå underligheter från min sida: Udda idéer, svängningar i humöret och i känslolivet osv, dock aldrig några fysiska våldsamheter. Stundtals har jag under de senaste åren mått riktigt dåligt när jag tänkt på hur jag har betett mig mig gentemot mina barn alltsedan de var små.

Sedan jag fick min diagnos (Asperger plus Bipolär-II) av ett team duktiga psykiatriker och psykologer, har jag kunnat bearbeta mitt handikapp: Hjälp till självhjälp, samtalsterapi och viss medicinering. Allt har blivit mycket, mycket bättre och själv upplever jag att kontakten med barnen har blivit fantastiskt bra jämfört med förr. Men tyvärr... Gjort är gjort och tyvärr går det inte att vrida tillbaka klockan. Ärren finns där hos dem och hos mig. Trots det kämpar jag nu på för att vi alla ska känna oss som en "normal" familj. Någon psykolog sa till mig en gång att "Aspergerare besitter vanligtvis inte empati, däremot sympati". OK, då får jag ta tillvara på det och utveckla en personlig värme gentemot mina nära och kära så gott det går.

Men - det här låter kanske udda - den kärlek och ömhet som jag inte kunde ge mina barn fullt ut då de var små, finns fortfarande kvar inombords. Jag hoppas att jag en dag får barn-barn och kan ge dessa vad inte mina barn fick. Det skulle betyda mycket för mig och friden inombords... "A payback time" som det heter på engelska.

Jag hoppas med hela mitt hjärta att din pappa får eller kommer att få den hjälp han så väl behöver. Till det behöver han (och ni andra i familjen) stöd av duktiga läkare och//eller psykologer. Din pappa måste få självinsikt. Kanske också din pappa behöver pröva fram en medicinering som passar just honom - Människor reagerar så väldigt olika på en och samma kemikalie och psykofarmaka är en ren djungel av t.ex. preparat som ska dämpa svängningar i humöret.

Men rent spontant, tycker jag att det viktigaste för dig Milla, som vill lappa ihop en känslomässig störd familj, är att du själv tar kontakt med en bra psykiatriker // psykolog via er husläkare eller slår en signal till en öppen psykiatrisk mottagning. Det kan hjälpa din pappa och dig att bygga upp alla de känslomässiga relationer som saknas. Det är viktigt att du själv inte stressar sönder dig och 'mals ned' av för mycket självpåtaget ansvar. Det tjänar ingen på.

Ja, det var några spontana och i all hast hopfogade ord. Ditt 'brev' rörde mig djupt. Jag förstår din frustration till 100%. Jag säger som James Bond: "Läget är allvarligt, men inte hopplöst".

Mullemilla skrev:Jag är 28 år och först nu har vi förstått att vår pappa har asbergers.
Jag har själv en rörig bakgrund av ätstörningar, depressioner, psykoser och panikångest i 10 års tid. . Min pappa har bidragit mycket till mina emotionella problem. Hans vredesutbrott som inte gick att förutse gjorde att jag och min lillebror levde i konstant rädsla. Hans oförmåga att förstå mina psykiska svårigheter har splittrat oss. Jag behövde hans stöd, förståelse och kärlek. Än idag anser pappa att de där åren bara var trams från min sida.

Idag lever jag ett lyckligt liv och är i harmoni med mig själv. Jag vill att vi ska "laga" vår familj. Bygga upp nya bilder av varandra, släppa det gamla och skapa tillit.
Om vi hade fått reda på att pappa faktiskt har en funktionsnedsättning så hade så många år av sorg och missförstånd kunnat undvikas. Jag kan släppa mycket av min gamla ilska och sorg nu när jag förstår varför pappa har gjort som han gjorde under vår uppväxt. Min pappa har oerhört svårt för detta, att sätta ord på känslor. Han minns konkreta händelser och frågar aldrig sig själv varför människor har agerat som de gjort. Pappa har ingen uppfattning om vad man kan kräva av ett barn. I hans värld är barn mer eller mindre korta men vuxna människor med dåligt språk, han förstår inte att man inte kan ställa samma krav på en 5åring som på en 12åring och en vuxen person. Vi har många situationer bakom oss som skapat rädsla, besvikelser, sorg, ilska och känsla av otillräcklighet. Jag vill att vi ska kunna gå vidare med vårt liv som familj och lämna skiten bakom oss. Min övertygelse är att man måste prata om det gamla. Få verbalisera känslorna för att kunna släppa dom. Tror att pappa också skulle läka och kunna lämna gamla händelser som han hakat upp sig på om vi samtalade. Det finns en kraft i att öppna sina gamla känslomässiga sår, sätta ord på dom och bli lyssnad till och mött med kärlek. Jag vill att pappa ska få berätta om sånt han minns, när jag har sårat honom(som barn), jag vill lyssna till honom, respektera att det är hans sanning han berättar om och ge honom kärlek under tiden. Bakåt i tiden har våra samtal resulterat i att jag har blivit arg och tyckt att han är dum i huvudet som inte vill lyssna o förstå. Idag inser jag att pappa inte har förmågan att ge mig det jag önskat hela min uppväxt och därför får jag inte bli arg på honom. Jag måste sätta mina "krav" på en nivå som han kan uppnå. Det har jag aldrig gjort tidigare och vi har båda blivit sårade.

Hur ska jag hjälpa min pappa genom detta? Trots asbergers så är jag övertygad om att han behöver förstå vår historia på sitt sätt. Få hjälp att sätta ord på det han upplevt och förstå sammanhanget.

Finns det samtalsmetoder/ terapimetoder som kan vara till hjälp?
I personalgrupper arbetar jag med NVC, non-violent-communication. En samtalsmetod som bygger på att visa varandra vad man känner och upplever och acceptera varandras bilder som sanningar. "när du gör så där så känner jag så här" "när du gör så, vad menar du då?" Inte döma eller kritisera varandras agerande, enbart tydliggöra vilken känsloreaktion som agerandet skapar.
Inser att jag måste anpassa mig till pappas nivå för att vi ska lyckas med det jag önskar, laga vår familj.

Mitt inlägg blev långt och förmodligen lite osammanhängande...
Tack till er som tagit er tid att läsa. Jag är tacksam för respons och tankar från er.

Mvh Milla

Hej!

Mitt förhållande till min far är att jag är en vän till honom och betraktar inte pappa som pappa utan en vän.
Han SADE EN GÅNG KALLA MIG INTE PAPPA KALLA MIN VÄN, KOMPIS.
Han har aspie liksom jag.
Kan det vara något att se din far som vän?
Jag berättade lite i taget hur jag uppfattade honom som barn , då blev han förstås ledsen och insåg.
Vi är 4 syskon.
Idag ska jag hälsa på honom med mitt Ex för vår dotters räkning.
Han har ALZHEIMERS , 3 år sedan jag hälsade på honom då han hör dåligt skriver vi i ett block.
Han skev både fyndigt och roligt, hur han är nu återstår att se.


Min far var i högsta grad oansvarig när vi växte upp.
Rödvinsvänster, charmig, envis kvinnojägare i stora mått , don Juan, ofta full, oansvarigt beteende so m i värsta fall kunde ha dödat oss.
ofta SADE HAN UPP BEKANTSKAPEN MED SINA VÄNNER.

Körde bil rattfull och mycket mer.


Pappa som liknar mig mycket är ensam varg och flörtar med hemtjänsten. Han har en rejäl portion humor och alla vi barn gillar honom och hans humor, även han är förlåten.
Han är ju som jag i stora drag och i det stora hela kommer vi överens, vi är ju båda udda kufar.
Jag ska hälsa på honom oftare och ta del av hans humor och andra lustigheter!
Han ser dåligt, hör dåligt, är halvsenil, skojfrisk, charmig och en retsticka!

Mvh:Mikael

Mullemilla. Terapi som du nog syftar på (?) är inte något som passar alla och framför allt inte något som kan tvingas på någon. Att "läka" något förutsätter en oerhörd motivation och vilja från de inblandade. Annars kanske man helt enkelt måste gå vidare ändå och släppa ambitionerna.

Som tre pers redan skrivit eller antytt så är överseende och fredslutning med rätt stor sannolikhet ett mer rimligt mål att nå, än vad något slags tillfedsställande analys av föräldraskapet är.

Själv vill jag egentligen analysera och rannsaka allting som mänskor gör men, det går liksom väldigt sällan.

Båda sidor måste ha samma rasande iver att gå till botten med sakerna, tror jag med stor övertygelse. Annars får man nog ingenting egentligt utrett, precis som Bjäbbmonstret skrev.

Är det du själv som vill få fler perspektiv på din fars sätt att vara genom åren, så kanske du kan få hjälp av någon terapeut med att få din far att öppna sig, vad vet jag. Det är hur som helst vad jag skulle råda dig att nöja dig med, för att kunna bli snarare glad än besviken av terapi. Men som sagt, vad vet jag.

Min tro är att det enda man alltid kan lära sig av barndomar under bristande föräldraskap är att det inte är som dem som man bör bädda för barn.

Mullemilla skrev:Min övertygelse är att man måste prata om det gamla. Få verbalisera känslorna för att kunna släppa dom

Förutsättningen är att alla inblandade har samma inställning. I annat fall kan det gå fullständigt åt helsike, enbart riva upp gamla sår och skapa nya problem.

Mullemilla skrev:Min pappa har oerhört svårt för detta, att sätta ord på känslor

Frågan är kanske om han kan "prata om det gamla"? Och vill?

Min erfarenhet är att om man inte kan verbalisera känslor och problem ökar frustrationen när man känner sig "tvingad". Visst kan det ibland med djupgående terapi gå att lösa men risken finns att det tar år och är mycket plågsamt. Det finns risker med alla typer av terapi och man vet aldrig från början var man hamnar.
Dessutom är min erfarenhet av aspies att väldigt många tycker det är jobbigt med en massa ord och prat och ältande. Det är här och nu som gäller.

Som jag ser det är det viktigast att du kommit till insikt, fått förståelse för din far, förlåtit honom och nu lever i harmoni.

Ibland är det bara att "börja om", att släppa det förflutna och se framåt. Att bygga upp en annan typ av relation baserad på direkt ärlighet kan fungera.
Att i framtiden alltid vara tydlig och tala om vad man känner, hur man uppfattar saker och direkt berätta vad som känns fel är alltid bra.

Jag håller med om att det ofta är bra att prata igenom det förflutna och reda ut missförstånd, men det funkar inte med alla människor.
Det kan helt enkelt kosta betydligt mer än det smakar.

Kloka ord Mikael, Bjäbbmonstret, jonsch och Calima. Försök att "klippa" ihop dessa, Mullemilla, så får Du - tror jag personligen - en bra how-to-act handledning. Hoppas att Du får ytterligare tankar & tips i den här tråden som kan hjälpa Dig.

Tack så hemskt mycket för era tankar!

Jag behöver kanske tänka om.. Jag vet så väl att det behövs genuin vilja från alla inblandade om man ska bearbeta gamla saker.

Att "läka" något förutsätter en oerhörd motivation och vilja från de inblandade. Annars kanske man helt enkelt måste gå vidare ändå och släppa ambitionerna.

Behövde bli påmind om detta.

Mikael: Jag ska anamma ditt tänkande! Min pappa kommer aldrig bli det jag önskar och själv bli som förälder. Jag skulle nog må bra av att se pappa som min vän. Pappa har många fina sidor, underbara sidor. En tokig och underhållande gammal sjöman med fler historier att berätta än de flesta! Han sprider ljus och glädje som solen själv när han är glad. Den dagen jag köper hus kommer han hjälpa till. Kan riktigt se honom sitta parkerad i en trädgårdsstol med en öl i handen. Utnämnt sig själv till allsmäktig arbetsledare och se till att saker och ting blir gjorda! . Precision, tempo och arbetsmoral, som på den gamla goda sjötiden .


Pappa är snart 70. Han vill inte få självinsikt Han vill inte rota i gammal skit.
Det kommer nog att skapa mer sorg och besvikelse om jag försöker tvinga på honom detta.
Innan jag hittade hit så såg jag det inte på det sättet. För mig är samtal, empati och känslor så självklara delar. Jag såg inte att jag försöker "tvinga" på honom något, jag såg bara min egen sida av att vilja laga vår familj. Men det är mitt sätt att laga, analysera, samtala, förstå och förlåta. Det är inte pappas sätt. Hör mig säga att jag vill lägga ribban på hans nivå. Då kan jag inte välja att lägga ribban på känslobaserade samtal.

Dessutom är min erfarenhet av aspies att väldigt många tycker det är jobbigt med en massa ord och prat och ältande. Det är här och nu som gäller.

Det bästa vi kan göra nu är att ta tillvara på den tiden vi har kvar tillsammans. Göra praktiska saker tillsammans, skapa nya minnen att glädjas åt.

Ibland är det bara att "börja om", att släppa det förflutna och se framåt. Att bygga upp en annan typ av relation baserad på direkt ärlighet kan fungera.
Att i framtiden alltid vara tydlig och tala om vad man känner, hur man uppfattar saker och direkt berätta vad som känns fel är alltid bra.

Som jag ser det är det viktigast att du kommit till insikt, fått förståelse för din far, förlåtit honom och nu lever i harmoni.

Det är viktigt att du själv inte stressar sönder dig och 'mals ned' av för mycket självpåtaget ansvar. Det tjänar ingen på.

Mycket av vårt "gå vidare" bygger på att jag släpper mina egna gamla bilder.Förlåter och släpper.
Idag som vuxen kan jag se orsaken till mina år av psykiska problem. Har genom åren lagt så mycket skuld och skam på mig själv för det och pappa har bekräftat de känslorna genom att se mig som misslyckad. Nu ser jag att pappa har skapat mycket av tidigare skit. Det räcker faktiskt att jag själv ser och förstår det Jag kommer aldrig att få pappas förståelse eller bekräftelse på den punkten. Jag släpper skuld och skam jag lagt på mig själv, jag behöver inte pappa till det.Inser att detta har varit en stor del i min vilja och önskan att "laga".



Vill att ni ska veta att era ord har gjort mycket för mig!
Sköt om er!

Milla

Mullemilla skrev:Det bästa vi kan göra nu är att ta tillvara på den tiden vi har kvar tillsammans. Göra praktiska saker tillsammans, skapa nya minnen att glädjas åt.

Det tror jag är det allra bästa! Låt era sista år tillsammans präglas av glädje.

Sköt om er och tag väl vara på varandra!
/C.

Calima, tack för dina fina ord.