Zombie skrev:Det låter i alla fall som ännu en anledning att se upp. Just den där "spelvinsteffekten" lär vara lätt att stanna kvar för, när man för sin egen skull borde bryta upp och söka sig någonstans där man kan få vad man behöver i stället för att hållas på svältkost.

Det lär vara välkänt från till exempel barn med nyckfulla föräldrar, kvinnor med misshandlande män och folk som har med psykopater att göra. Att bli slagen med ena handen och så plötsligt smekt med den andra, liksom.

Nu påstår jag inte alls att din man skulle vara ondsint eller manipulativ. Aspergare är nog det mer sällan än de flesta. Bara att effekten på dig kanske kan bli liknande om du inte ser upp.

Neko-chan skrev:AS är lite irrelevant på de viset

Nefarious skrev:

Neko-chan skrev:AS är lite irrelevant på de viset

Jag tror du menar "irriterande".

fingal12 skrev:Konstigt att dom flesta svarar "dumpa honom, lämna honom". Det är så typiskt, så fort det blir eller är problem i ett förhållande så ska man "dumpa, lämna". Ett förhållande är ett hårt arbete för att fungera, precis som allt annat i livet, t. ex. arbetslivet. Gör ni likadant där, dvs "dumpa, lämna" när det är problem? Nej, ni stannar kvar och kämpar kämpar, tyvärr så ser jag inte skillnaden mellan det ena och andra. Och vad är det som säger att gräset är grönare på andra sidan kullen? Det är något man jättegärna vill tro.

Jag säger istället, kämpa kämpa kämpa. Livet är inte en dans på rosor!

fingal12 skrev:Konstigt att dom flesta svarar "dumpa honom, lämna honom". Det är så typiskt, så fort det blir eller är problem i ett förhållande så ska man "dumpa, lämna". Ett förhållande är ett hårt arbete för att fungera, precis som allt annat i livet

fingal12 skrev:Om man inte vill arbeta med sitt förhållande, då ska man inte ha något heller. Men ok, jag som är ett missfoster, har väl fel som vanligt.Så stick då! Lämna honom! Dumpa honom! För allt är ju bättre bara man slipper anstränga sig eller hur?

kullan skrev:Ja inte skulle jag stanna hos en man som inte gav mig det jag behövde. Det finns ingen kompromiss på det. Sen får var och en tycka som den vill.

nallen skrev:många kloka saker

fartpants skrev:Hej kära ni,

Jag är en NT-kvinna som lever ihop med en AS-man. Vi bor ihop redan (hans initiativ och tjat för detta främst) trots att vi bara varit tillsammans i blott ett halvår.

Jag har läst på en del kring AS och det har hjälp mig väldigt mycket i denna relation, då jag innan jag kunde någonting om diagnosen kunde bli helt galen på min man, nu har jag mer förståelse för honom. Inte alltid dock.

Våran relation har sedan dag ett varit väldigt intensiv, passionerad och full av förälskelse. Det var det som gjorde att jag blev fast i honom, han uppvaktade mig, gav mig massor med kärlek och närhet etc.
Sedan när jag flyttade in officiellt med honom förändrades allting. Intresset försvann. Jag får inte den bekräftelse, närhet och uppskattning jag vande mig med, men också den jag behöver och känner att jag är värd. Man kan säga att vi har blivit ett gift gammalt par efter bara några få ynka månader ihop. I början var jag hans specialintresse, nu har hans ögon gått över på nya specialintressen, som vissa tvprogram och tvspel som han kan sitta i timmar med. Mig och mina behov blir helt ignorerade.

Det som sårar mig är att mina behov inte längre blir tillfredsställda. Jag blir ofta avvisad och får ta initiativ, ibland när jag pussar på honom känns det som att jag pussar på en död fisk och jag tar det väldigt personligt. Andra saker som sårar mig är att att han känns uttråkad med mig i diverse sammanhang tex. sitter och leker med mobilen varje gång vi är ensamma utomhus typ åker buss eller sitter på café, om vi är ensamma när vi är ute samtalar han knappt med mig och ställer jag frågor får jag bara korta svar tillbaka etc...

Men, så fort vänner kommer eller något specialintresse skiner han upp och vaknar till liv och då blir det andra bullar helt plötsligt. Att se detta gör mig så fruktansvärt ledsen, speciellt när jag går runt och känner mig allmänt ratad.

Jag har försökt med alla medel; gråta, skrika, prata lugnt, skriva brev, diskutera på ett vuxet sätt, medla via hans familj etc etc... Inget fungerar, han verkar inte förstå hur jag mår/ vad jag behöver trots att jag inte har kunnat vara mer tydlig nu.
Det enda jag inte har prövat är parterapi, men jag är student och han sjukskriven, så tror inte detta är möjligt av ekonomiska skäl tyvärr.

Jag förstår ju att detta beteende har med hans AS att göra, och man kan inte förändra en AS-man, men betyder det att det är bara att ge upp för min del som NT-kvinna? Kommer jag aldrig att få den kärleken jag behöver, pga min man har AS? Ska jag bara gå vidare?

Om det är värt att stanna kvar och kämpa, finns det något sätt att göra att han kan sätta sig in i mina känslor och behov, om just lite grand?

Han är annars en underbar man jag inte vill mista,
Tack på förhand