tahlia skrev:För att återgå till kärnfrågan.

Jag mår allra bäst tillsammans med mina barn. Om jag inte tillbringar tiden med dem (när de är hos sin pappa på deltid) så trivs jag allra bäst ensam.
Hade jag inte haft mina barn hade jag gärna flyttat till en koja mitt ute i ingenstans med öppen spis, vedeldning och inte tillstymmelse till elektricitet. DET är min dröm som ensam.

Jag har inget som helst behov av att prata med eller umgås med andra människor, trots att jag älskar att diskutera. Därav är forum en bra plats för mig.
Jag har ett enormt behov av att umgås med mina barn, att krama dem och att skratta med dem.
Tanken på att umgås med någon annan eller tanken på att låta dem ta på mig är rent ut obehaglig.

Känner igen mig litegrann i det du beskriver.

tycker ruskigt mycket om famlij och vänner. Men ändå väljer jag solitud i hög grad.

Får jag min höga dos ensamhet förblir jag altruistisk och har mer att ge
kommunikationsväg.

Annars riskerar jag att bli lite misantropisk mot min vilja.

Likaså för mig kan ibland tanken av för mycket närvaro vara repellerande. Kontakt i små doser som droppar i ett vakuum.
En person itaget...

weasley skrev:

uniqueNr5 skrev:

Kristofer skrev:Nej det är ytterst personligt. Jag är inte särskilt nöjd med mitt eget sällskap.

.. tråkigt att höra. Av det lilla jag har att gå på verkar du ju vara rätt sympatisk, så om det även gäller iövrigt borde väl det kanske vara något som bidrar till att du kanske är något bättre kompatibel med din omvärld?

Kristofer är synnerligen sympatisk och har ett mycket fördelaktigt utseende. Tyvärr har Kristofer lite för negativa tankar om sej själv samt svårt att ta till sej information om de positiva sidor han har.

Med lite mer glimt i ögat (=positiv självbild) skulle Kristofer vara något brudarna gick en omväg för, i hopp om att få en skymt av "den där snygge killen jag såg på Folkes häromdagen".

Folkes livs! Har du blivit skvatt galen? Butiken som är så dyr att den nästan tar inträde. Pengar växer inte på träd... *skrockar och river sig i skägget*

uniqueNr5 skrev:

Helena skrev:Man gör klokt i att acceptera sitt öde och inte hela tiden vilja byta ut sitt liv. Men ett sannhetens ord är att det hade varit lättare att inte behöva psykiatri och medicin och liknande. Kan hända även en smula roligare. Fast jag tror att man har det intressantare om man måste kämpa lite för sitt leverne...

Som jag är så är det hälsosammast för mig för tiden att vara ganska mycket själv. På ett sätt har jag valt det själv och börjar bli till freds med det. Men det är inte säkert att det skulle vara mitt första val alla gånger...

Andra kan ofta tro att man försöker vara martyr. Men så är det ju inte. Jag ser fram emot den tiden då jag eventuellt kan umgås mer. Dit tänkte jag komma med just...psykiatri och medicin.

Tidigare ville jag också bli lämnad ifred. Ville inte att nån utomstående skulle ha med mitt innersta att göra. Men som tur är så har jag kommit över det och fått massor av hjälp. Lång väg kvar...men MASSOR av hjälp.

Jag älskar ensamhet. Tystnad, stillhet som ett blankt papper att fylla med ideér,skisser,planer,teorem,diagram,...tanken möts av inget hinder..
För mig är ensamhet<=>frihet.

Ja, sorry...jag inser att det låter lite som om jag ska in överallt och "rädda världen"... inte meningen...

Jag tycker också om tystnad och ensamhet. Jag vill bara inte vara "tvungen" att vara ensam. Det är skillnad, för mig iallafall, att tycka om ensamhet och att vara "sjuk" så att man inte har möjlighet att träffa andra...

Jag tycker om människor och så...men jag tycker också om att vara själv. Nu har jag inget val riktigt...och det är den situationen jag menar att jag börjar komma till freds med. Jag har aldrig varit den minglande typen...men det skulle vara trevligt att träffa vänner då och då. Därfär är jag så hyper om att bli bättre...

Helena skrev:Jag tycker också om tystnad och ensamhet. Jag vill bara inte vara "tvungen" att vara ensam. Det är skillnad, för mig iallafall, att tycka om ensamhet och att vara "sjuk" så att man inte har möjlighet att träffa andra...

Precis! Att kunna välja att vara ensam är underbart, att inte kunna välja att ha sällskap är verdervärdigt.

nallen skrev:

Helena skrev:Jag tycker också om tystnad och ensamhet. Jag vill bara inte vara "tvungen" att vara ensam. Det är skillnad, för mig iallafall, att tycka om ensamhet och att vara "sjuk" så att man inte har möjlighet att träffa andra...

Precis! Att kunna välja att vara ensam är underbart, att inte kunna välja att ha sällskap är verdervärdigt.

Precis tillbaka! Vilekt är just varför jag vill bli tillfreds med min situation så att jag inte behöver må vedervärdigt. Men jag kan ju fortfarande vilja bli "friskare" även om jag är tillfreds. Jag menar att jag inte vill bråka mot mitt tillstånd men jobba på att bli så "frisk" jag kan bli. Även om jag i mitt friskaste tillstånd fortfarande bara kan träffa en vän i veckan. Eller två. Eller en/två i månaden. Nå väl... Vad är en bal på slottet...?

Svd har/har haft en serie om eremitliv:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/artikel_796305.svd

Som denna kvinna som lever i en grotta under sommarmånaderna:

–Jag kan inte slappna av till hundra procent med människor i min närhet. Jag känner mig aldrig ensam i grottan. I sta’n däremot, bland alla människor, känner jag mig alltid ensam.

Jag bryr mig inte så mycket om vad folk tycker. Mina barn är stora nu så jag tror de klarar sig utan mamma ett tag. Jag älskar dem över allt annat och de verkar för det mesta respektera mig som jag är. Helst skulle jag vilja leva mitt ensamma rofyllda grottliv ännu mer än jag gör idag. Jag har svårt att ge av mig själv och sprida kärlek om jag inte får dra mig undan och samla kraft.

Givetvis har en av "eremiterna" AS:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/artikel_801555.svd

Ibland tänker jag att det vore nästan bättre om jag vore utvecklingsstörd. Om man inte tänkte så mycket. Jag har ju lika stora krav på livet som vanliga människor. Det svåra med att ha Aspergers syndrom är att det inte syns på en, vi har ungefär samma iq som andra. Folk märker det först på ens sätt att prata och vara.

nallen skrev:Att kunna välja att vara ensam är underbart, att inte kunna välja att ha sällskap är verdervärdigt.

Så sant.

Den påtvingade ensamheten kan ge demoner i huvet. Fy satan.

weasley skrev:

uniqueNr5 skrev:

Kristofer skrev:Nej det är ytterst personligt. Jag är inte särskilt nöjd med mitt eget sällskap.

.. tråkigt att höra. Av det lilla jag har att gå på verkar du ju vara rätt sympatisk, så om det även gäller iövrigt borde väl det kanske vara något som bidrar till att du kanske är något bättre kompatibel med din omvärld?

Kristofer är synnerligen sympatisk och har ett mycket fördelaktigt utseende. Tyvärr har Kristofer lite för negativa tankar om sej själv samt svårt att ta till sej information om de positiva sidor han har.

Med lite mer glimt i ögat (=positiv självbild) skulle Kristofer vara något brudarna gick en omväg för, i hopp om att få en skymt av "den där snygge killen jag såg på Folkes häromdagen".

Instämmer i det där med fördelaktigt utseende efter att ha sett bild. Mer kan jag inte säga eftersom jag inte träffat honom (än).

Håller med Helena, nallen och weasley om skillnaden mellan självvald och påtvingad ensamhet.

Jag har ett väldigt stort behov av ensamhet och att få vara ifred med mina intressen eller bara slippa omvärlden, men samtidigt har jag även ett socialt behov. Förr, innan jag började ta antidepressiva, så led jag ofta fruktansvärt av den påtvingade ensamheten, som brukade bero dels på brist på vänner (sådana som jag tyckte var meningsfullt att umgås med) och även social osäkerhet och liknande faktorer. Den plågade mig ofta så mycket att jag hade svårt att utnyttja ensamheten till de saker jag samtidigt ville vara ensam för att göra.

Sedan jag blev någorlunda fri från depressioner och ångest så har jag ganska sällan problem med den påtvingade ensamheten. Dock har andra saker ändrats ungefär samtidigt. Jag har blivit mycket bättre på det sociala och lättare att umgås med människor och i alla fall bättre, om än inte bra, på att ta kontakt, och också fått ett lite större kontaktnät av trevliga personer. Samtidigt har jag varit utbränd de senaste 10 åren och därför faktistk inte heller orkat umgås så mycket med folk som jag vill. Det är förstås en slags påtvingad ensamhet också, av sjukdomsskäl, men den plågar mig inte så mycket eftersom jag ju känner att jag inte orkar så mycket umgänge som jag vill. De enda gånger jag mår dåligt av ensamhet numera är nog faktiskt när min förbannade ljudkänslighet gör att jag får akut ångest av störande grannar.