Jag går och klipper mig 1-2 ggr per år, skulle gå oftare om jag hittade en som klipper bra. Klippte mig själv senast jag tvättade håret över badkaret - blötte igenom och klippte topparna bara. Har mellanlångt hår, lite längre än till axlarna.

Brukar sitta tyst och det är nog aldrig nån frisör som försökt prata, annars kan man ju sitta och kolla i en tidning eller bok om man inte vill prata.

Jag går aldrig till frisören.

Vill inte spendera de pengarna och sen klarar jag inte av att se mig själv i speglar som jag inte är van vid sen tidigare, (jag måste gradvis vänja mig vid mitt utseende i en ny spegel)

Jag har en frisör jag går till som jag känner mig säker och komfortabel hos, han gör jobbet snabbt och pratar ej mer än de nödvändigaste (är det så här du vill ha det? Vill du ha det lite kortare eller längre?) och tar bara 100kr för en klippning. Jag är lite sån att jag hittar en frisör i staden som jag trivs med sen byter jag ej under den tiden jag lever där.

Jag klipper mig ungefär varannan månad nu för tiden, mycket bättre än när jag inte klippte mig på ett helt år.

Min frisör var på semester, så jag klippte mig i tisdags hos hans närmaste grannsalong. De tog 420 kr. för 10 minuters klippning, vilket blir 2 100 kr./h. Det blir aldrig mer den salongen.

Lakrits skrev:Min frisör var på semester, så jag klippte mig i tisdags hos hans närmaste grannsalong. De tog 420 kr. för 10 minuters klippning, vilket blir 2 100 kr./h. Det blir aldrig mer den salongen.

Jag betalade drygt hälften hos min vanliga frisör för några veckor sedan. Far och son jobbar ihop, de är trevliga och jag gillar att sitta och prata lite med dem och att höra dem och andra prata med varandra. Det får mig att känna mig som att jag "hör till" lite mer än annars. Sonen har dessutom barn ungefär jämngamla med mina i samma skola.

Små sociala öar i samhället som funkar bra för mig. Men jag går naturligtvis aldrig någon annanstans än dit.

Jag brukar bara toppa håret, då räcker det med att mamma eller jag själv klipper. Någon enstaka gång vill jag byta frisyr och då går jag till en frisör. Men det är jobbigt för de flesta frisörer är så pratiga även om jag är tyst. Sen gillar jag inte att se min spegelbild. Dessutom är det så dyrt! Över 400 kr för en klippning är inte alls rimligt

jag gillar inte att klippa mig alls och har aldrig varit hos frisören, utom någon enstaka gång som barn då jag fick topparna klippta samtidigt som mamma satt med permanentspolar.
i tonåren (sent 90-tal) hade jag undercut (och alla regnbågens färger!) en period men själva överhåret har jag inte klippt sen... '96 kanske? och då var det mamma som tjatade sig till att få toppa lite. jag tycker inte det ser slitet ut och gillar när det är ojämnt och lite vilt.
luggen har jag själv klippt några ångestfyllda gånger varav den första efter att en kompis hetsat mig i en halvtimme medan jag stod och hyperventilerade med saxen i handen.
tror jag är lite vidskeplig med håret

Minns inte men slutade gå till Frisör nån gång på 1970talet.

Jag klipper mig själv. Jävligt svårt med luggen men det går höhöhö.

Men vaf-n orka med frisörskor som pressar pattarna mot ryggen på en. Teasers...

carolina skrev: Men det är jobbigt för de flesta frisörer är så pratiga även om jag är tyst. (

När man inte svarar på deras småprat som förväntat accepterar d d och sätter på radion så den ekar i hela salongen. För heelt tyst, nej d går ju inte.. D e jobbigt. Men ännu jobbigare att be dom stänga av..Så, jag vet, jag väljer lidandet (är ljudkänslig m tinnitus mm).

treeman skrev:Men vaf-n orka med frisörskor som pressar pattarna mot ryggen på en. Teasers...

Yes, j gjorde d! M a o upplös jag frissan om att jag gärna sitter tyst och inte känner mig obekväm med att inte småprata - som svar på frågan om jag ville ha en tidning att läsa i : D va inga problem. Ja sa också nej tack t tidningen o att "jag njuter bara av att bli ompysslad", i detta fall hårklippt.

Få kan klippa mitt hår. Så jag gör det själv. Det har en lite speciell kvalitet, som hästtagel nästan. Så det brukar se illa ut när frisörerna ska klippa in volym i håret. Blir som en stor svamp ovanpå huvudet och så lite fjöshår kvar i nacken. Frisörer är bäst på medelfina hår. Alltså klassiskt skandinaviskt med ganska tunna hårstrån.

Är inte "rädd" för frisören men känner ett motstånd till att gå dit - mycket för att jag aldrig blir nöjd (fast jag ger 1000 instruktioner).

Ett tips är att förklara för frisören hur man vill ha det och sedan be dem berätta exakt hur de tänkt göra, visa med fingrarna var de tänkt klippa. Om det låter bra säger man "toppen, gör så!" och om det inte låter bra kan man försöka förklara igen eller helt enkelt gå till en annan frisör.

Jag har fått håret klippt av frisörer 2-4 gånger i mitt liv. Fy fan. De vet inte vad de sysslar med, anser jag.

Jag klipper håret själv! Dock så har jag inte klippt mitt hår på väldigt länge. Jag ska ha jättelångt hår, så jag låter bli att klippa det.

Jag klipper ibland pannluggen med blandade resultat. Borde gå till frisören oftare än jag gör, men jag har ju ändå långt hår och i bra kvalitet, tjockt och blankt, så det behövs inte så ofta som när jag hade kort hår.

Jag går hos samma frisör. Med min kontaktperson. Känns tryggt och då har frisören någon att prata med

Att gå till frisör är bland det värsta jag vet!
Jag ryser av lätt beröring och småpetande, mår fysiskt illa. Att de nödvändigt skall småprata är ok, men när de kommer åt nacken har jag mest lust att springa därifrån.

Mit hår är långt, rakt och tack och lov starkt. Jag behöver inte klippa speciellt ofta.
Att ha en frisyr som kräver regelbundna frisörbesök är helt uteslutet.

Är hos frisören 2, max 3ggr per år och klipper mig då ganska kort och väntar till det är långt innan jag klipper mig igen. Funkar hos alla frisörer då jag vill ha en ganska enkel kort frisyr.

Jag hatar att klippa mig - bara tanken av att en okänd människa kommer och håller på med mitt hår gör att jag inte tar tillfälle att gå dit - kör rakapparat istället.

Tidigare var kort hår en konsekvens, men nu har jag blivit så nöjd med det att det har blivit en del av min stil.

Har ett ohyfsat hår. I min ålder borde håret ha fallit av till största delen, men dom jäkla hårstråna är precis lika envetna som jag är. Jag har förlikat mig med att jag måste se något sånär presentabel ut. Vill inte frysa om skullten.
När spegeln säger att du ser för djävlig ut, brukar jag boka en tid de närmaste månaderna.

Har en så bra frisör så jag är inte orolig. Sjukt duktig

Tycker att själva situationen är jobbig; att gå till frisören och känna sig tvingad att småprata. Jag borde klippa mig oftare då mitt hår växer med ljusets hastighet, men det är ändå inte extremt sällan. Det blir ett par gånger om året.