Hjälp en fundersam morsa
26 inlägg
• Sida 2 av 2 • 1, 2
Re: Hjälp en fundersam morsa
Alien skrev:Jag tycker att mycket tyder på AS. Låter som en härlig kille!
Och att han behöver diagnos för att få hjälp. Det som är oroväckande i mina ögon är detta:låg självkänsla. Pratar ofta om sig själv som dålig.
Han har alltså upptäckt att han inte är som "alla andra" och ser sig därför som dålig.
Låg självkänsla kan i och för sig bero på många andra orsaker än as. Man kan inte "förklara bort" det, särskilt inte för en sjuåring eftersom det är för tidigt för att fatta att man inte fattar sociala relationer. Svaret tror jag kan sökas i hemförhållandena. Barn gör inte som föräldrar säger utan de imiterar föräldrarna. Har de låg självkänsla överförs det på barnen. Är hemmet otryggt, med skilsmässor, grälande föräldrar, ekonomiska problem, barnaga osv så sätter det sina spår i barnen.
Re: Hjälp en fundersam morsa
Av vad jag vet så stämmer det du beskriver väldigt bra in på AS,
En liten reflektion som jag gjorde när jag läste ditt inlägg var
att jag önskade att mina föräldrar inte hade "knuffat" ut mig i sociala
situationer (nu säger jag inte att du gör det), effekten blev det motsatta. Tror nu att "social träning" är
av godo men om ens barn är rädd för vatten kanske man inte ska knuffa ut ungen från
tians trampolin, man kanske ska vänja barnet vid vatten genom att låta han
doppa lillfingret i ett glas vatten. Sen kan det ju vara jobbigt om man ligger
allt för nära gränsen av vad man klarar av (att man känner det alltför jobbigt med allt det sociala), sådant kan ju kännas hopplöst och man kanske lätt blir
deppig. Nu är jag ingen person som egentligen ska yttra mig om uppfostran men
hade önskat att mina "päron" hade accepterat min diagnos fullt ut och i stället
för att "knuffa" ut mig uppmuntrat mig till en socialt bra nivå efter mina förutsättningar. Hare´ bra
En liten reflektion som jag gjorde när jag läste ditt inlägg var
att jag önskade att mina föräldrar inte hade "knuffat" ut mig i sociala
situationer (nu säger jag inte att du gör det), effekten blev det motsatta. Tror nu att "social träning" är
av godo men om ens barn är rädd för vatten kanske man inte ska knuffa ut ungen från
tians trampolin, man kanske ska vänja barnet vid vatten genom att låta han
doppa lillfingret i ett glas vatten. Sen kan det ju vara jobbigt om man ligger
allt för nära gränsen av vad man klarar av (att man känner det alltför jobbigt med allt det sociala), sådant kan ju kännas hopplöst och man kanske lätt blir
deppig. Nu är jag ingen person som egentligen ska yttra mig om uppfostran men
hade önskat att mina "päron" hade accepterat min diagnos fullt ut och i stället
för att "knuffa" ut mig uppmuntrat mig till en socialt bra nivå efter mina förutsättningar. Hare´ bra
Återgå till Barn och föräldraskap