Min självinsikt är sådan att jag mår bäst om jag blir lämnad ifred.
Mår jag dåligt är bästa miljön, en miljö i ensamhet,...
Mår jag bra, bibehåller jag tillståndet bäst om jag blir lämnad ifred.
Psykiatrin är tex (med ett enda undantag), för mig, något som jag anser vara stjälpning snarare än hjälpning.

Till vilken grad är för er en eventuell isolering/ensamhet självvald?

I 9 fall av 10 är den ofrivliig. Kanske beror på att jag inte är så smart sm du, så min hjärna plågar mig själv.

Det där är klurigt i mitt fall, kan jag säga. I brist på folk som delar mitt sätt att tänka så har jag tänkt ensam, hellre än att överge mitt tänkande. Samtidigt törstar jag efter sällskap.

Inom parantes har jag all förståelse för motsägelsefulla människor (som vissa här) ...

Kristofer skrev:I 9 fall av 10 är den ofrivliig. Kanske beror på att jag inte är så smart sm du, så min hjärna plåga mig själv.

I 9,9999999999...fall av 10 är den FRIVILLIG. För mig.

Kristofer skrev:I 9 fall av 10 är den ofrivliig. Kanske beror på att jag inte är så smart sm du, så min hjärna plågar mig själv.

Ok. Din ensamhet ser du som ofrivillig (9 av 10 fall med avseende på dig själv?) Eller gör du någon generell uppskattning hur det kan tänkas vara bland andra aspergare?

Man gör klokt i att acceptera sitt öde och inte hela tiden vilja byta ut sitt liv. Men ett sannhetens ord är att det hade varit lättare att inte behöva psykiatri och medicin och liknande. Kan hända även en smula roligare. Fast jag tror att man har det intressantare om man måste kämpa lite för sitt leverne...

Som jag är så är det hälsosammast för mig för tiden att vara ganska mycket själv. På ett sätt har jag valt det själv och börjar bli till freds med det. Men det är inte säkert att det skulle vara mitt första val alla gånger...

Andra kan ofta tro att man försöker vara martyr. Men så är det ju inte. Jag ser fram emot den tiden då jag eventuellt kan umgås mer. Dit tänkte jag komma med just...psykiatri och medicin.

Tidigare ville jag också bli lämnad ifred. Ville inte att nån utomstående skulle ha med mitt innersta att göra. Men som tur är så har jag kommit över det och fått massor av hjälp. Lång väg kvar...men MASSOR av hjälp.

uniqueNr5 skrev:

Kristofer skrev:I 9 fall av 10 är den ofrivliig. Kanske beror på att jag inte är så smart sm du, så min hjärna plågar mig själv.

Ok. Din ensamhet ser du som ofrivillig (9 av 10 fall med avseende på dig själv?) Eller gör du någon generell uppskattning hur det kan tänkas vara bland andra aspergare?

Nej det är ytterst personligt. Jag är inte särskilt nöjd med mitt eget sällskap.

jonsch skrev:Det där är klurigt i mitt fall, kan jag säga. I brist på folk som delar mitt sätt att tänka så har jag tänkt ensam, hellre än att överge mitt tänkande. Samtidigt törstar jag efter sällskap.

Inom parantes har jag all förståelse för motsägelsefulla människor (som vissa här) ...

En viss kontakt/kommunikation med människor vill jag inte helt utesluta.
Men brukar helst minimera den. Föredrar att studera människor på distans utan att behöva interagera etc. Jag hade nog överlevt hur länge som helst isolerad från social interaktion, skulle rent utav vart rätt så fridfullt och uppfriskande. Brukar ibland dagdrömma om hur det skulle vara att vakna upp i världen och alla människor är... borta! *tystnad*.

Kristofer skrev:

uniqueNr5 skrev:

Kristofer skrev:I 9 fall av 10 är den ofrivliig. Kanske beror på att jag inte är så smart sm du, så min hjärna plågar mig själv.

Ok. Din ensamhet ser du som ofrivillig (9 av 10 fall med avseende på dig själv?) Eller gör du någon generell uppskattning hur det kan tänkas vara bland andra aspergare?

Nej det är ytterst personligt. Jag är inte särskilt nöjd med mitt eget sällskap.

.. tråkigt att höra. Av det lilla jag har att gå på verkar du ju vara rätt sympatisk, så om det även gäller iövrigt borde väl det kanske vara något som bidrar till att du kanske är något bättre kompatibel med din omvärld?

Jag upplever mig inte speciellt kompatibel med omvärlden och paradoxalt nog känns det ibland som att världen misstar mig för att vara kompatibel med den och envisas med att låta mig erfara konsekvenserna av det...
Kanskte lite vagt men jag låter det vara så..

Helena skrev:Man gör klokt i att acceptera sitt öde och inte hela tiden vilja byta ut sitt liv. Men ett sannhetens ord är att det hade varit lättare att inte behöva psykiatri och medicin och liknande. Kan hända även en smula roligare. Fast jag tror att man har det intressantare om man måste kämpa lite för sitt leverne...

Som jag är så är det hälsosammast för mig för tiden att vara ganska mycket själv. På ett sätt har jag valt det själv och börjar bli till freds med det. Men det är inte säkert att det skulle vara mitt första val alla gånger...

Andra kan ofta tro att man försöker vara martyr. Men så är det ju inte. Jag ser fram emot den tiden då jag eventuellt kan umgås mer. Dit tänkte jag komma med just...psykiatri och medicin.

Tidigare ville jag också bli lämnad ifred. Ville inte att nån utomstående skulle ha med mitt innersta att göra. Men som tur är så har jag kommit över det och fått massor av hjälp. Lång väg kvar...men MASSOR av hjälp.

Jag älskar ensamhet. Tystnad, stillhet som ett blankt papper att fylla med ideér,skisser,planer,teorem,diagram,...tanken möts av inget hinder..
För mig är ensamhet<=>frihet.

uniqueNr5 skrev:Jag hade nog överlevt hur länge som helst isolerad från social interaktion, skulle rent utav vart rätt så fridfullt och uppfriskande. Brukar ibland dagdrömma om hur det skulle vara att vakna upp i världen och alla människor är... borta! *tystnad*.

Du borde göra en episk mastodontfilm om matematikern som stannar kvar när resten flyr den snart svällande Solen, mm?
Med mastodontintäkterna i fickan skulle du kanske kunna vara ifred sen... *ser för min inre blick uniqueNr5 drömma om detta*

jonsch skrev:Du borde göra en episk mastodontfilm om matematikern som stannar kvar när resten flyr den snart svällande Solen, mm?
Med mastodontintäkterna i fickan skulle du kanske kunna vara ifred sen...

Jag ser filmen framför mig. Matematikern som stänger in sig helt ensam i 20 år och sedan till slut sliter upp dörren och skriker "Heureka, jag har bevisat Riemannhypotesen", bara för att upptäcka att det inte längre finns några andra människor att berätta det för.

jonsch skrev:

uniqueNr5 skrev:Jag hade nog överlevt hur länge som helst isolerad från social interaktion, skulle rent utav vart rätt så fridfullt och uppfriskande. Brukar ibland dagdrömma om hur det skulle vara att vakna upp i världen och alla människor är... borta! *tystnad*.

Du borde göra en episk mastodontfilm om matematikern som stannar kvar när resten flyr den snart svällande Solen, mm?
Med mastodontintäkterna i fickan skulle du kanske kunna vara ifred sen... *ser för min inre blick uniqueNr5 drömma om detta*

Jo, någon sa ju att M.J. verkade ha A.S. han får ju verkligen vara ifred ... Gjorde inte han någon låt som hette "Leave me alone", förresten?

uniqueNr5 skrev:

Kristofer skrev:Nej det är ytterst personligt. Jag är inte särskilt nöjd med mitt eget sällskap.

.. tråkigt att höra. Av det lilla jag har att gå på verkar du ju vara rätt sympatisk, så om det även gäller iövrigt borde väl det kanske vara något som bidrar till att du kanske är något bättre kompatibel med din omvärld?

Tackar för ditt engagemang.

Det är inte så att jag inte kan vara ensam och jag har inte heller några problem med att t.ex. jobba ensam. Men t.ex. en lördagskväll (dvs. mer renodlade fritidstillfällen) är ensamhet något ofrivilligt för mig. Dock har jag inte på senaste tiden varit speciellt ensam, snarare tvärtom tror jag.

Kvasir skrev:

jonsch skrev:Du borde göra en episk mastodontfilm om matematikern som stannar kvar när resten flyr den snart svällande Solen, mm?
Med mastodontintäkterna i fickan skulle du kanske kunna vara ifred sen...

Jag ser filmen framför mig. Matematikern som stänger in sig helt ensam i 20 år och sedan till slut sliter upp dörren och skriker "Heureka, jag har bevisat Riemannhypotesen", bara för att upptäcka att det inte längre finns några andra människor att berätta det för.

Det hade varit underbart att bara vara helt ensam och njuta av att veta. och slippa helvetet med peer review av ett prestigefyllt problem "ALLA" vill ha äran av att lösa. Vad skönt det hade vart att slippa det men ändå känna känslan av Heureka och att få njuta av detta i sällskapet av sin bäste vän ensamheten . Se bara på Perelmann som slängde in handuken efter att ha löst Poincare Conjecture och plockar nu svamp och spelar violin, han vet...

uniqueNr5 skrev: Det hade varit underbart att bara vara helt ensam och njuta av att veta. och slippa helvetet med peer review av ett prestigefyllt problem "ALLA" vill ha äran av att lösa. Vad skönt det hade vart att slippa det men ändå känna känslan av Heureka och att få njuta av detta i sällskapet av sin bäste vän ensamheten . Se bara på Perelmann som slängde in handuken efter att ha löst Poincare Conjecture och plockar nu svamp och spelar violin, han vet...

Det finns en historia (skröna?) om Gödel. På äldre dar låste han in sig och vägrade träffa en endaste människa, förutom sin fru. En dag kommer en ung logiker och knackar på dörren och vill tala med Herr Gödel. Frun nekar förstås, och förklarar att Herr Gödel inte tar emot någon besökare. Efter en stunds diskussion tränger sig till slut den unge mannen förbi frun, rusar in i Gödels arbetsrum och lägger fram ett papper med ett bevis framför Gödel. Denne säger inte ett ord utan läser beviset. Sedan går han fram till ett arkivskåp och börjar rota en stund, tills han hittar det papper han söker, och bryter så slutligen tystnaden med: "Ja, det är precis likadant som mitt eget bevis" (som han alltså aldrig hade publicerat).

Jag har även ett svagt minne av att ha hört att det skulle ha gällt det s.k. interpolationslemmat i logiken.

Kvasir skrev:

uniqueNr5 skrev: Det hade varit underbart att bara vara helt ensam och njuta av att veta. och slippa helvetet med peer review av ett prestigefyllt problem "ALLA" vill ha äran av att lösa. Vad skönt det hade vart att slippa det men ändå känna känslan av Heureka och att få njuta av detta i sällskapet av sin bäste vän ensamheten . Se bara på Perelmann som slängde in handuken efter att ha löst Poincare Conjecture och plockar nu svamp och spelar violin, han vet...

Det finns en historia (skröna?) om Gödel. På äldre dar låste han in sig och vägrade träffa en endaste människa, förutom sin fru. En dag kommer en ung logiker och knackar på dörren och vill tala med Herr Gödel. Frun nekar förstås, och förklarar att Herr Gödel inte tar emot någon besökare. Efter en stunds diskussion tränger sig till slut den unge mannen förbi frun, rusar in i Gödels arbetsrum och lägger fram ett papper med ett bevis framför Gödel. Denne säger inte ett ord utan läser beviset. Sedan går han fram till ett arkivskåp och börjar rota en stund, tills han hittar det papper han söker, och bryter så slutligen tystnaden med: "Ja, det är precis likadant som mitt eget bevis" (som han alltså aldrig hade publicerat).

Jag har även ett svagt minne av att ha hört att det skulle ha gällt det s.k. interpolationslemmat i logiken.

Cool anekdot. Gödel förekommer förövrigt bland hypotetiska aspergare i M. Fitzgeralds böcker. Det får mig att grubbla lite över "mörkerteorem"...
Alltså solida vetenskapliga resultat som aldrig publicerats eller ens peer-reviewats av erkända och eventuellt okända upphovs-männ/kvinnor.
"Ramanujan's lost notebook" är ett exempel på opublicerade resultat, som numera kommit i dagens ljus tack vare att han gjort ett så stort namn för sig. Ett annat exempel är ett Arkimedes bevis där han använde infinitesimal kalkyl. Da Vinci, verkade (vad jag vet, rätta mig gärna) så hemlighetsfull att han höll det mesta av sina upptäckter inkl. åderförkalkning helt för sig själv.
och sedan de som vi inte ens känner till...

Status och erkännande kan vara distraherande och vilseledande. Om man drivs av något oberoende av detta kommer man ha en renare upptäckarglöd.

Det finns ju också någon ryss som isolerade sig i någon liten håla i Sydamerika i 10 år och tänkte ut en helt egen informationsteori. Jag har glömt vad han heter dock.

uniqueNr5 skrev:

Kristofer skrev:Nej det är ytterst personligt. Jag är inte särskilt nöjd med mitt eget sällskap.

.. tråkigt att höra. Av det lilla jag har att gå på verkar du ju vara rätt sympatisk, så om det även gäller iövrigt borde väl det kanske vara något som bidrar till att du kanske är något bättre kompatibel med din omvärld?

Kristofer är synnerligen sympatisk och har ett mycket fördelaktigt utseende. Tyvärr har Kristofer lite för negativa tankar om sej själv samt svårt att ta till sej information om de positiva sidor han har.

Med lite mer glimt i ögat (=positiv självbild) skulle Kristofer vara något brudarna gick en omväg för, i hopp om att få en skymt av "den där snygge killen jag såg på Folkes häromdagen".

weasley skrev:

uniqueNr5 skrev:

Kristofer skrev:Nej det är ytterst personligt. Jag är inte särskilt nöjd med mitt eget sällskap.

.. tråkigt att höra. Av det lilla jag har att gå på verkar du ju vara rätt sympatisk, så om det även gäller iövrigt borde väl det kanske vara något som bidrar till att du kanske är något bättre kompatibel med din omvärld?

Kristofer är synnerligen sympatisk och har ett mycket fördelaktigt utseende. Tyvärr har Kristofer lite för negativa tankar om sej själv samt svårt att ta till sej information om de positiva sidor han har.

Med lite mer glimt i ögat (=positiv självbild) skulle Kristofer vara något brudarna gick en omväg för, i hopp om att få en skymt av "den där snygge killen jag såg på Folkes häromdagen".

Hörde du det Kristofer! Låter som du redan börjar få mer sällskap än ditt eget att glädjas av *skojjar lite*

I Bertrand Russells "Västerlandets Filosofi" (heter den det) är kapitlen om Spinoza och Leibniz grannar. En skojig detalj är när Bertie beskriver hus Leibniz sparade sina bästa grejor i byrålådor. Under det att han publicerade strunt som kunde underhålla hans berömmelse!

weasley skrev:

uniqueNr5 skrev:

Kristofer skrev:Nej det är ytterst personligt. Jag är inte särskilt nöjd med mitt eget sällskap.

.. tråkigt att höra. Av det lilla jag har att gå på verkar du ju vara rätt sympatisk, så om det även gäller iövrigt borde väl det kanske vara något som bidrar till att du kanske är något bättre kompatibel med din omvärld?

Kristofer är synnerligen sympatisk och har ett mycket fördelaktigt utseende. Tyvärr har Kristofer lite för negativa tankar om sej själv samt svårt att ta till sej information om de positiva sidor han har.

Med lite mer glimt i ögat (=positiv självbild) skulle Kristofer vara något brudarna gick en omväg för, i hopp om att få en skymt av "den där snygge killen jag såg på Folkes häromdagen".

Snälla Weasley, se till att K håller sig borta från västkusten. Det finns redan för många begåvade, trevliga, stiliga unga män här. Vi vill inte ha fler.

För att återgå till kärnfrågan.

Jag mår allra bäst tillsammans med mina barn. Om jag inte tillbringar tiden med dem (när de är hos sin pappa på deltid) så trivs jag allra bäst ensam.
Hade jag inte haft mina barn hade jag gärna flyttat till en koja mitt ute i ingenstans med öppen spis, vedeldning och inte tillstymmelse till elektricitet. DET är min dröm som ensam.

Jag har inget som helst behov av att prata med eller umgås med andra människor, trots att jag älskar att diskutera. Därav är forum en bra plats för mig.
Jag har ett enormt behov av att umgås med mina barn, att krama dem och att skratta med dem.
Tanken på att umgås med någon annan eller tanken på att låta dem ta på mig är rent ut obehaglig.

uniqueNr5 skrev:

weasley skrev:

uniqueNr5 skrev:[quote="Kristofer"]Nej det är ytterst personligt. Jag är inte särskilt nöjd med mitt eget sällskap.

.. tråkigt att höra. Av det lilla jag har att gå på verkar du ju vara rätt sympatisk, så om det även gäller iövrigt borde väl det kanske vara något som bidrar till att du kanske är något bättre kompatibel med din omvärld?

Kristofer är synnerligen sympatisk och har ett mycket fördelaktigt utseende. Tyvärr har Kristofer lite för negativa tankar om sej själv samt svårt att ta till sej information om de positiva sidor han har.

Med lite mer glimt i ögat (=positiv självbild) skulle Kristofer vara något brudarna gick en omväg för, i hopp om att få en skymt av "den där snygge killen jag såg på Folkes häromdagen".

Hörde du det Kristofer! Låter som du redan börjar få mer sällskap än ditt eget att glädjas av *skojjar lite*[/quote]

stjälv så skulle jag säga att egen lägenhet är det mest optimalaste när man har tagit studenten och är så dära 19-20 år..
Gruppboende och behandlingshem för att för att försöka kompensera sitt vuxenliv med och sin stjälv-ständighten i från föräldrarna gör sig icke-välkommen på detta forum..
privat liv och stjälv-ständighten är viktigt när man har gått ut gymnasiet
eller fyllt 19-20 år..
För att fylla dessa behov som folket vill ha så tycker jag att det är fel att öppnna upp gruppboenden osv för att tillmötes gå folkets krav på boende former,frihet..
istället så bode man se till att fixa mera hyres-lägenheter för folk i 19-20 års åldern..