Jag har förstört alla mina förhållande pga hur jag är.
Mitt sätt jag har och hur jag bara totalt verkar helt ointresserad av
andra människor. Även de jag påstår mig älska. Älska, vet jag ens vad det betyder?
Jag formulerar mig uselt, men jag har dyslexi och gick genom hela grundskolan i en bubbla.
Jag levde där i och brydde mig bara om de inne i bubblan och där fanns bara jag, och nu finns det bara jag med där i.

Jag är gift har barn och jobb och nu sabbar jag allt igen. Som en parasit sätter jag mig på allt och förstör. Som en vit flugsvamp går jag in som ett nerv gift. Synd om min stackars man han förstår inte att jag river sönder honom helt. Jag tror tyvärr inte att jag kan göra något åt det, jag kommer förlora. Den han älskar finns inte! Eller? Jag är bara så så trött...

Du finns. Annars skulle du inte kunna skriva inlägget.

Även när man är mentalt slutkörd så finns man, men man orkar inte "vara sig själv" kanske.
Älskar din man dej accepterar han det.

Jag känner igen mig i det du skriver. När jag är mentalt utbränd brukar jag ha samma tankar om mig själv (minst en gång om året).

Jag brukar känna mig som satan ungefär. Som ett gift. Nåt som ingen människa borde ha att göra med.

Du kan inte veta om det är ditt fel endast, om "du" nu "förstör". Sanningen är ofta enormt komplex.

Var som du är i nuet. Gör så gott du kan. Då har du gjort allt du kunnat. Vad som sen händer det är utanför varje människas kontroll tyvärr.

Hej!

Visst, varje människa har ett val att göra och är egentligen ansvarig för sina egna handlingar. Men har man gjort så gott man kan, så räcker det. Då kan man inte begära mera. Är man slutkörd, så kan man känna det som om man är en parasit som bara förstör, eftersom man inte orkar någonting. Men det går över. Förr eller senare går det över. Barn förstår mer än man tror. Och har du en förstående partner, så går ni starkare genom detta.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag lever också i en bubbla där bara jag finns. Ibland kommer andra in till mig och det känns bra. Vi behöver närhet men jag behöver mycket utrymme.
Jag tror du känner dig instängd. Tala med din man om det.
Hoppas det löser sig.

Prata med din man. Om det känns svårt att bara börja snacka rakt ut - skriv ner hur du känner och tänker. Du kunde formulera dig här, så det borde gå.

Ditt inlägg tyder inte på att någon annan har kritiserat dig för att vara besvärlig, det verkar vara din egen upplevelse. Det kanske är så att du överdriver, kanske är du lite trasslig men inte alls så hemsk som du tror att andra tycker.
Men jag kanske missuppfattar, du kanske har hamnat i konflikt med din man eller någon annan.

Hur som helst så bör du nog berätta hur du känner. Om ni inte kan lösa det så kanske ni kan vända er till en sån där familjeterapeut. Eller om du går till en egen terapeut. Sånt är ju så vanligt idag och borde gå att få hjälp med kontakter om man har en diagnos.

Du är inget gift. det är enkelt att tänka så, men man ska komma ihåg att det inte behöver vara personen det är fel på, det kan vara fel omständigheter och förutsättningar som leder till att man beter sig på ett sätt man inte önskar.
Själv är jag arbetslös och sysslolös vilket leder till att jag inte gör någonting alls med min tid, eftersom jag är så kass på att organisera min vardag själv utan rutiner och press. I en annan situation, hoppas jag i alla fall, skulle jag kanske blomma ut och engagera mig och åstadkomma något här i livet.