Möjligheten att en icke-autist kanske förstår ett autistiskt barn lika illa som det omvända, jämfört med om båda är lika, hade jag också velat framhålla om redigeringstiden hade räckt. Eller sämre än det omvända, eftersom man som autist alltid tvingas förhålla sig till och lära sig om enterna på ett sätt som alla enter som inte har direkt med autister att göra "slipper". (Och som kanske inte heller alla enter som jobbar med autister klarar av att ta på rätt sätt, eftersom den som av psykiska skäl är "klient", "brukare" eller vad det nu _ska_ heta alltid är i sådant psykologiskt underläge).

Självklart vet jag att de flesta autistiska föräldrar knyter mycket bättre an till sin egna barn, jämfört med hur de knyter an mot andra människor men det finns säkert undantag och jag misstänker att det tyvärr är de föräldrarna som har svårt att ge barnen den stimulans som de så väl behöver.

Å andra sidan kan jag tänka mig att en del oförstående NT-föräldrar inte heller ger barnen den nödvändiga stimulansen...

Miche skrev:

Parvlon skrev:Dum anledning för att inte sprida sina gener vidare. Det blir sällan sämre utan naturen fungerar så att det blir bättre hela tiden. Sen har många svårigheter pga. uppväxtförhållanden osv. Är inte folk förberedda på vad som kan tänkas hända så blir det givetvis inte bättre än annars.

Miche skrev:Jag tror inte det finns några belägg för att autism är ärftligt.

We know for sure that autism runs in families. Siblings of autistic people are more likely to be autistic, and twins are extremely likely to share autistic traits. This means there is almost certainly a genetic component to autism.

<a href="http://autism.about.com/od/causesofautism/a/genetics.htm[/quote" ujs_linkifier="1">http://autism.about.com/od/causesofautism/a/genetics.htm[/quote</a>]
KAN det vara så att autistiska föräldrar ofta inte ger barnet den otroligt viktiga sociala kontakt som nyfödda behöver för att utveckla de delarna av hjärnan? Att inte möta barnets blick och inte ge barnet den hudkontakt som är nödvändig för utvecklingen tror jag är skadligt.

Det vore intressant att undersöka om barn som tagits inom några dagar från autistiska föräldrar och placerats i kärleksfulla hem där de behandlats som om de vore föräldrarnas egna barn, har samma andel "ärftlighet".

Tror inte att en sån undersökning är rättvis. Är väl så att om det är ens egna barn så ger man den mycket mer eller annorlunda uppmärskamhet än annars. Sen finns det säkert de som extremt gärna vill ha barn och blir överlyckliga när de får tag på ett på ett "onaturligt" sätt, men det kan knappast likställas med normalfallen.

Abbreviation skrev:Surrogatmödraskap är inte lagligt i Sverige.

Det är jag medveten om. Men det är lagligt i andra länder.

Hundralappen skrev:

Rabies skrev:Jo, det är ju bra, men jag vill inte riskera att min autism förs vidare.

Varför inte?

Vet inte om jag kan svara på den frågan utan att uppröra någon. Jag vill inte föra vidare min autism om jag kan undvika det, helt enkelt.

Rabies skrev:Vet inte om jag kan svara på den frågan utan att uppröra någon.

Förståeligt men tråkigt. För varje gång går ju vi andra miste om en chans att bli litet klokare.
(Ingen anklagelse, tvärtom. Jag säger inte heller direkt allt.)

Vad man ska fråga sig är om man är kapabel att ta hand om ett barn arton år framåt. Kan man inte det ska man inte fundera på att skaffa barn.

Arton år räcker inte riktigt till, man måste räkna in gymnasiestudier vilket förlänger tiden med några år till.

Fundera kan man göra ändå, men man kan tänka många gånger extra innan man tar beslutet att inte skaffa dem.

Ja, det är viktigt att vara medveten om att barn är ett livslångt engagemang. Det ekonomiska sträcker sig visserligen bara som längst till när barnet är 21 men man är förälder för livet, med allt vad det innebär. Känner man sig inte redo att totalt vända upp och ner på sitt liv - man kan ju inte i förväg veta vilka behov barnet kommer ha, man kan få ett barn med allvarligt handikapp eller sjukdomar som kräver otroligt mycket - så ska man avvakta med barn.

Jag skulle nog inte kunna ta hand ett barn på ett bra sätt. Därför avstår jag. Dessutom tycker jag att jag är för gammal nu. Jag har fyllt 40 och det är lite sent.

Jag kände personer som fått handikappade barn som fick bo kvar hemma tills föräldrarna dog, de lyckades inte placera barnet någonstans, vilket de inte heller ville, vilket troligen orsakade ett enormt trauma för "barnet" (omkring 40 år gammal).

Miche skrev:

Rabies skrev:Orsaken har inget med du säger att göra, orsaken är att jag inte vill föra min autism vidare.

Jag tror inte det finns några belägg för att autism är ärftligt.

Vad beror det då på om det inte är ärftligt?

Anledningarna till autism och AS är förmodligen så många att det är meningslöst att en fundera över.
Rabies, om du känner att du kan ta hand om ett barn, förstår jag inte varför du inte vågar ta hand om dit eget barn.
Du kan ju faktiskt få ett barn med autistgener även från någon annans ägg.

Eftersom så många faktorer spelar in tror jag det bästa du kan göra, är att se att du vill bli en god mor och ta hand om ditt eget barn på bästa sätt. Numera har ändock samhället utvecklats sedan du var liten. Dessutom har du troligen betydligt bättre förutsättningar att ta hand om ett lite annorlub´nf´da barn, än vad dina föräldrar hade.

Så Rabies, vill du ha ett barn, tycker jag det skall ha dina egna gener, dessutom krävs det ju ytterligare en genuppsättning för att det skall bli ett barn.

Det finns inga belägg för att autism endast är ärftligt, men däremot flera studier som har visat att det finns gener och gengrupper kopplade till autism samt att familjer med AST i släkten oftare får barn som utvecklar något AST.

Från mitt datorbibliotek:

Bartlett et al. 2005. Three autism candidate genes: a synthesis of human genetic analysis with other disciplines. Int J Dev Neurosci. 2005 Apr-May;23(2-3):221-34.

Bremer et al. 2011. Copy number variation characteristics in subpopulations of patients with autism spectrum disorders. Am J Med Genet B Neuropsychiatr Genet. 2011 Mar;156(2):115-24. doi: 10.1002/ajmg.b.31142. Epub 2010 Dec 8.

Lauritsen, M. & Ewald, H. 2001. The genetics of autism. Acta Psychiatr Scand. 2001 Jun;103(6):411-27.

Jag tror aldrig att man kan bli redo eller få en riktig föreställning om hur det är att ha ansvaret för ett barn förrän man är där. Man kan bara välja att försöka ta den risk som det innebär eller inte.

Bjäbbmonstret skrev:Jag tror aldrig att man kan bli redo eller få en riktig föreställning om hur det är att ha ansvaret för ett barn förrän man är där. Man kan bara välja att försöka ta den risk som det innebär eller inte.

Absolut, men man vet väl om man står på en stabil grund eller ej?

D kan va smart att ha varit barnvakt några ggr iaf..

Miche skrev:

Rabies skrev:Orsaken har inget med du säger att göra, orsaken är att jag inte vill föra min autism vidare.

Jag tror inte det finns några belägg för att autism är ärftligt.

?
Jag föredrar att vara realist googla det är i högsta grad ärftligt, fast nu finns så bra hjälp.
Har familjär erfarenhet av det.

Rabies skrev:Jag har nyligen insett att jag inte tänker föra mina gener vidare. Jag har varit kluven i frågan tidigare, men nu känns det bara som en omöjlighet. Då tänkte jag bara, jaha, adoption då. (Jag planerar alltså inte att skaffa barn inom den närmaste framtiden alls, men jag vill ändå veta att det finns en möjlighet för mig att skaffa barn. Det MÅSTE finnas ett sätt.)

Men.
Adoption är ute ur bilden med tanke på autism, ptsd, psykoser, osv osv... Det faktum att jag numer är kapabel att ta hand om mig själv och andra både ekonomisk och känslomässigt spelar liksom ingen större roll med min bakgrund. Jag har pratat med en kvinna som arbetar med hemutredningar o dylikt inför adoption, och hon sa att chansen att jag ska bli godkänd som adoptivförälder är minimal. Kön är så lång och de har så många att välja på att jag inte skulle få chansen. Besvikelsen var enorm. Och man måste väl gå genom sverige för att få adoptera ett barn eller hur? Man kan inte flytta till ett land med många barn i behov av adoption och gå den vägen istället? Nä det låter inte troligt när jag skriver det...

Dåså. Surrogat kanske? Men jag vill ju inte använda mina ägg... Går det att plantera någon annans ägg i surragatmamman?

Kom precis på en sak, kan någon annans ägg bli "planterade" i mig? Så att jag kan föda ett barn som inte har mina gener alls?

Jaja. Tacksam för svar!! Google har inte varit till någon hjälp ( ) så nu räknar jag med er

Gunilla Gerland gjorde något liknande.

nano skrev:

Rabies skrev:Orsaken har inget med du säger att göra, orsaken är att jag inte vill föra min autism vidare.

Jag tänker faktiskt på liknande sätt.

Miche skrev:

Rabies skrev:Orsaken har inget med du säger att göra, orsaken är att jag inte vill föra min autism vidare.

Jag tror inte det finns några belägg för att autism är ärftligt.

Enligt en föreläsning med en läkare så sade hon att man brukar säga att det är en 25-50 procentg risk att autismen förs vidare.
En annan intressant sak hon sade var att i början av barnets hjärntillväxt efter att barnet är fött så är den sanbbare än för normalpopulationen.
Min undran var då om takten avbryts för att matsmältningssystemet inte klarar att förse kropp och hjärna samtidigt med tillräckligt med byggstenar för att fortsätta på den snabba takten.
Tyvärr ställde jag aldrig frågan.

Lotta Abrahamsson sa i en föreläsning att det var 90 % ärftlighet!!

Jag tror på den forskning som säger att autism är ärftlig, och jag ser ju hur min egen släkt ser ut ...

Jag förstår inte varför man skulle avstå från barn, varför man inte vill föra autismen vidare?
I första hand är man ju en person, en människa som i varierande grad har autistiska drag. Ingen autist är ju den andra lik, det finns ju olika grader i "helvetet" , och den sociala miljön kan förstärka/mildra problematiken.

Jag är övertygad om att man kan ge ett autistiskt barn en bra, fin och stabil uppväxt. Problemet är väl snarast om en person/förälder med "svår" autism kan göra det utan stöd?
Jag har AS/HFA och ett av mina barn har HFA, jag hävdar bestämt att jag är en av de få här i världen som förstår min son fullkomligt och vet exakt vad han behöver för att fungera optimalt.
Det har egentligen inte varit några speciella problem under hans uppväxt och det tror jag beror på att jag fick barn väldigt sent, jag var 36 när han föddes. Eftersom han kom ganska sent i mitt liv hade jag haft åtskilliga år på mig att "lära mig" omvärlden och lära känna mig själv.

Min sons psykiater och hans kontakter på habiliteringen säger alla att han i princip har tur med en mor som förstår honom så bra som jag faktiskt gör och som kan ge tips om olika strategier i tillvaron som gör livet enklare.
De säger också att jobbigast har de familjer där båda föräldrarna är utåtriktade, sociala NT'are och barnet är AS och introvert. De föräldrarna har väldigt svårt att förstå sitt barn och barnet kan fara illa.

När det gäller äggdonation i Sverige bekostar samhället det enbart om paret fysiskt inte kan få barn eller om det gäller ett lesbiskt par.
Det finns kliniker utomlands som hjälper utan restriktioner men det är dyrt, mycket dyrt.

Jag har säkert suttit på ett dussin föreläsningar där de visat olika DNA-strängar och hur lika avvikelser har kunnat spåras för att vara helt övertygad om att det finns en hög ärftlighetsgrad.
Att skaffa barn med någon som också har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning verkar vara det säkraste sättet för att garantera att barnet också får någon diagnos. Det behöver inte vara inom autismspektrum, det kan lika gärna vara ADHD, OCD eller personlighetsstörningar.
Det är inte heller så att 1 + 1 blir 2 i detta fallet, utan snarare 3…

Risken för att barnet man har utreds lär vara högre hos redan utredda människor om de anser sig ha fått en hjälp de behövt också och kanske ännu viktigare om man behöver hjälp med barnet. Ett "helfungerande" par lär inte behöva lika mycket hjälp med en unge som "halvfungerande". 1+1 är alltid 2.

I det här fallet så var det en liknelse för att om bägge föräldrarna har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning så är risken större att barnen får det också samt någon annan form av komorbiditet.

Om du är ett par där bägge har diagnos så tycker jag väl inte att det ska hindra dem från att skaffa barn, det mesta är ändå hanterbart. Men om du planerar att vara ensam förälder, ja det är tufft även om barnet inte har en funktionsnedsättning, då kanske man inte ska välja en donator som också har diagnos.