JO, angående tvångstankar... Dessa är ju vanliga bland folk med våra handikapp.

Tidigare så tänkte jag att tvångstankar är hemskt. Att det är något man måste bli av med. Och det fortast möjligt. Annars kan man inte räknas till det männskliga släktet... Typ...

Sen en gång, när jag var på en terapisession och ämnet kom upp, så sa terapeuten:

"Vi kan arbeta så att du blir av med dina obsessioner och kan leva så normalt som möjligt."

Inget fel i det. Det lät ju vettigt men i samma stund som han sa det så knöt sig min mage. Ta bort mina tvångstankar!? Mina tankar? Men vad finnas kvar då? Mina tvångstankar är ju min livslina just nu. De är mina rutiner.

Avgrunden öppnades framför mig...

Denna session fick mig att tänka till ordentligt. Jag förstår att det finns en viss risk i att vara handikappad... Man kan fastna i det faktum att man är "sjuk" och inte vilja bli "frisk" sen. Men det var inte det som grundade min eftertanke.

När man har ett NPF så möter man ofta just detta resonemang "Att kunna leva så normalt som möjligt". Men nu kommer min fråga... Vad innebär "så normalt som möjligt"? Var går gränsen mellan vad som ska sorteras bort och vad som ska sparas? Är tvångstankarna en del av mig eller är det något som kan sköljas bort?

Jag skulle bli väldigt glad om någon ville dela med sig om sina tankar angående just... tvångstankar.

Hälsningar

Helena

Tvång driver mig. Utan det är jag en stillasittande grönsak.

Ursäkta, men menar ni verkligen tvångstankar? Det ingår i definitionen av tvångstankar att de upplevs väldigt påfrestande och ångestframkallande, och det verkar ju inte gälla för någon av er.
http://www.angest.se/riks/?page_id=6

Doppad i choklad ... mmm.

Skämt åsido, så har jag själv inga tvångstankar och vet inte om/hur man kan "göra sig av med" dessa.

Helena skrev:När man har ett NPF så möter man ofta just detta resonemang "Att kunna leva så normalt som möjligt". Men nu kommer min fråga... Vad innebär "så normalt som möjligt"? Var går gränsen mellan vad som ska sorteras bort och vad som ska sparas? Är tvångstankarna en del av mig eller är det något som kan sköljas bort?

Däremot har jag lite tankar om att vara "normal" som kanske även kan appliceras på tvångstankar. Min uppfattning är att man skall vara rent egoistisk angående vilket "onormalt" beteende man skall försöka arbeta bort. Är det exempelvis ett arbete man gärna vill ha så innebär det kanske att man måste anpassa/sälja sig lite för att få just det jobbet.

Man skall helt enkelt göra det som man själv tjänar på och det är en avvägningsfråga hur mycket man vill jobba bort hos sig själv för att t ex få ett stimulerande och intressant arbete.

Men det är inga enkla avvägningar, jag brottas ständigt med detta och då främst när det gäller just arbete.

Kvasir skrev:Ursäkta, men menar ni verkligen tvångstankar? Det ingår i definitionen av tvångstankar att de upplevs väldigt påfrestande och ångestframkallande, och det verkar ju inte gälla för någon av er.

Ja, det var ju just de det handlade om lixom

Det är väldigt ångestframkallande och besvärligt att brottas med maniska beteenden av olika slag. Min upplevelse hos terapeuten var den att "Finns det verkligen något alternativ...?"

Mycket av min dag går just nu ut på att bolla manier. Jag har svårt att se vad annat jag skulle kunna fylla min dag med som inte ger mig mer oro än jag redan har.

När jag var hos terapeuten så förstod jag plötsligt att det finns ett liv utan tvångstankar och mani. Det skrämde mig. Det var nytt för mig. Att vara rädd för det nya och ovana är inte så underligt, tror jag. Det var därför jag startade den här tråden för att kanske få lite perspektiv på ämnet...

Men det kan hända att det var jag som fomulerade mig illa...

Helena,

Så om jag tolkar dig rätt så mår du dåligt av dina tvångstankar, men är rädd att må ännu sämre om du inte hade dem?

Ja, just... Jag vet liksom inte så mycket annat. Det är som om nån sliter av en täcket när man sover och kastar en i sjön... Hänger du med?

Jo, rent teoretiskt hänger jag med, men rent praktiskt och erfarenhetsmässigt så känns det som man borde vilja slippa något man mår dåligt av. Men visst, jag har väl också upplevt saker jag mår dåligt av och haft en rädsla för alternativen, även om det inte gällt just tvångstankar. Fast då har det nog ofta även handlat om att jag inte vet hur jag ska ta mig ur den situation jag är i, och varit rädd mera för att förändra situationen på ett sätt som den inte blir bättre av.

Det är just så jag känner! Hur i allsindar ska jag kunna gå vidare!!? Det medför en ganska stor risk att man strular till det. Det är ofta svårt att se rationellt på sina egna känslor. Utomstående brukar kunna se mer objektivt på det hela.

Folk frågar ofta "Vad är det värsta som kan hända?". Sanningen är den att det vågar jag inte ens tänka på...

Men ärligt talat, vad tror du skulle kunna hända om du blev av med tvångstankarna? Nu har jag nog ingen egen erfarenhet av sådana, inga allvarliga i alla fall, så jag vet ju inte hur det känns, men är det ångestframkallande och jobbigt så verkar det ju inte trevligt att leva med dem. Ångest är nog den värsta som finns, enligt min erfarenhet, och jag vet inte om det finns något som kan tänkas vara så hemskt att jag skulle föredra ångest istället.

Tja, det är kanske lite pinsamt för min del... Men det slätas över ganska bra med att detta är internet och att jag är ganska anonym.

Jo, jag har ju inget att jämföra med. Jag har haft det så här hela livet. Det sitter i min ryggmärg. Jag vet inget annat. Det var först ganska nyligen som jag insåg att det finns folk som lever annorlunda, som har en annan verklighet än min.

Om någon säger att de ska ta bort min verklighet så får jag dödsångest. Svårt att andas, kramp, black-out... Jag blir liggandes i sängen under kudde och täcke... Det blir som ett utdraget armageddon...

Jag skäms över allt det här och det är därför jag inte träffar folk, går i skola eller jobbar. Det kan hända när som helst. Bland folk är det svårare att kontrollera mina fixidéer... Så det blir lättare att stanna hemma.

Förstå mig rätt nu, jag går utanför min dörr men helst inte. För det har ett så högt pris. Jag säger inte allt det här för att nån ska tycka synd om mig... Det klarar jag mig fint utan Men jag ville gärna prata lite om det här ämnet så att jag får höra hur omvärlden har det. Det är ett steg från min sida att försiktigt börja bryta mina mönster. Att tala om något som detta är annars en 8 på richterskalan.

En vild spekulation bara. Det är ju ganska vanligt med någon form av social fobi hos oss Aspergare. Skulle det kunna vara så att du utöver tvångstankarna även har social fobi, och du undermedvetet känner att tvångstankarna ger en trygghet i form av en ursäkt för att slippa utsätta dig för sociala situationer? Dvs. du upplever tvångstankarna som mindre jobbiga än den sociala fobin, och därför föredrar att leva med tvångstankarna.

He he, vet du...allt är möjligt i det här läget. Jag har liksom inte riktigt koll på läget. Såna här saker har ju olika grad av styrka beroende på hur man annars mår. Tidvis kan man vara "ganska" fri. Man har lite mer svängrum, oftast om man inte pressas eller stressas. Andra tider är mycket värre. Då kan man inte ens handla eller ens vara inloggad på nätet. Socialfobi är en del av hela min handikappsbild. Ibland tror jag att jag drog en jackpott i DNA-säcken. Den sociala biten är bara en del av hela kakan. Även den styrs av mina tvångstankar.

Det är lite tråkigt ibland. För jag tycker väldigt mycket om människor, man jag kan bara inte ha med dem att göra. Som sagt, jag är glad att detta är internet. Att vara anonym hjälper till en del... Snällt att du tar dig tid!

Men då är ju i alla fall den sociala fobin ett allvarligt handikapp för dig, så den borde ju i alla fall vara något du vill bli av med, eller?

Jo, egentligen. Men det är ganska smärtsamt... När man håller sig för sig själv så blir man inte "tränad". Man utsätts liksom inte för friktion. Så man blir överdrivet känslig. Så de första stegen är mardrömslika. Jag missförstår det mesta folk säger och klarar knappt inte nypa kritik. Ett exempel... När du skrev det där om att vi antagligen inte hade tvångstankar, så höll jag på att börja gråta. Jag tänkte stänga av datorn och aldrig prova igen. Men sen tänkte jag "Det är säkert som vanligt jag som bara missförstår. Personen menade kanske inget illa."

Bara ett exempel alltså, och inget megapersonligt. Det gäller allt och alla... Det är inga direkt smickrande drag, och därför håller jag mig oftast för mig själv. Inte för att vara svår utan för att jag helt enkelt inte hanterar situationen.

Jag ber väldigt mycket om ursäkt i efterhand. Jag hade naturligtvis ingen aning om att du skulle tolka mig så som du gjorde. Nu var det ju dessutom uppenbarligen så att jag hade missförstått dig, eftersom jag inte riktigt kunde tänka mig att man kunde vilja ha kvar sina tvångstankar om man mår dåligt av dem.

Det där med social fobi är knepigt, och många av oss har väl eller har haft sådan i varierande grad. Det ligger förstås nära tillhands att säga att man nog ändå måste kämpa på och utsätta sig för sociala situationer för att lära sig, även om det går långsamt. Å andra sidan är det förstås många gånger oerhört traumatiskt, och i ditt fall verkar det ju vara ganska allvarlig social fobi. Så handlar det väl också om hur man upplever sin ensamhet, om man känner den som trygg och behaglig, eller om man trots allt saknar social kontakt fast man har svårt för sådan. Det är svåra frågor som inte har några lätta eller självklara svar.

Får du någon hjälp i form av ångestdämpande mediciner, eller någon form av terapi mot social fobi? Finns det någon form av gruppträffar för Aspergare där du bor, kanske i LSS regi?

Jag menade inte att peka ut dig på något sätt...

Jo, jag får nog både det ena och det andra. Mediciner och terapi alltså.

Om att vara ensam...tja... Jag är ju människa. Visst vill jag ha närhet av olika slag med andra människor. Men just nu så går det inte alls. Istället för att stressa situationen och försöka bli "bra" på rekordtid, så arbetar jag på att acceptera situationen. Ibland gör det lite för ont och då drar jag på mig min fantomendräkt och säger något i stil med "Äh! Vem bryr sig! Kontakt är väl inte så noga. Jag älskar att vara själv. Det är det bästa jag vet! Jag behöver inte nån!!!!"

Fast jag måste erkänna att jag tycker nog om att vara ensam på riktigt...fast inte hela tiden... Men jag litar på mina mediciner o sånt. Jag blir nog bättre. Inte nu...men sen...

Helena skrev:Jag menade inte att peka ut dig på något sätt...

Nej då, jag tog det inte så heller, men det hade ju varit väldigt tråkig om du hade gjort som du tänkte. Det blir så lätt missförstånd när människor mår dåligt.

Om att vara ensam...tja... Jag är ju människa. Visst vill jag ha närhet av olika slag med andra människor. Men just nu så går det inte alls. Istället för att stressa situationen och försöka bli "bra" på rekordtid, så arbetar jag på att acceptera situationen. Ibland gör det lite för ont och då drar jag på mig min fantomendräkt och säger något i stil med "Äh! Vem bryr sig! Kontakt är väl inte så noga. Jag älskar att vara själv. Det är det bästa jag vet! Jag behöver inte nån!!!!"

Fast jag måste erkänna att jag tycker nog om att vara ensam på riktigt...fast inte hela tiden... Men jag litar på mina mediciner o sånt. Jag blir nog bättre. Inte nu...men sen...

Låter lite som det är, eller var, för mig (fast förmodligen mycket värre i ditt fall). Jag har alltid haft ett stort behov av att få vara ensam, men samtidigt har jag ett social behov också. Det gör att ensamheten kan vara skön när jag har valt den själv, men fruktansvärt när den blir påtvingad. Jag har väl dock blivit mycket bättre på den punkten, och lider inte så mycket av att vara ensam längre. Det beror nog på en kombination av antidepressiv medicin och att jag blev utbränd och under lång tid knappt orkade umgås med någon alls. Så har jag förstås med åren också blivit bättre på att hantera sociala situationer, och det blir förhoppningsvis du också med tiden. Det är bara synd att det ska ta så stor del av ens liv att börja förstå hur det fungerar att halva livet har hunnit passera innan man börjar förstå det.

Jo, sant... Jag tror man lär sig mycket av att vara i den situationen man har fått. Man blir starkare och friare. Även om det yttre rasar lite så har man kanske det inre i ordning sen. Då kan man ju njuta ännu mer när man sen kommer i balans. När man väl mår bättre så vill man nog vara där och då och inte sörja över spilld mjölk...

Skäms bara lite...nu har jag väl skrämt bort varenda kotte som kanske skulle ha pratat med mig. Men om nån sen pratar med mig ändå...så behöver jag ju inte låtsas nånting...

Helena skrev:Jo, sant... Jag tror man lär sig mycket av att vara i den situationen man har fått. Man blir starkare och friare. Även om det yttre rasar lite så har man kanske det inre i ordning sen. Då kan man ju njuta ännu mer när man sen kommer i balans. När man väl mår bättre så vill man nog vara där och då och inte sörja över spilld mjölk...

Jo, om man inte mår alltför dåligt av ensamheten så kan det förstås kanske ibland vara bättre att hålla sig i den och berbeta sina problem, om det nu var så du menade. Men det gäller väl då i första hand om det finns sådana problem att berbeta som inte är direkt relaterade till sociala situationer och liknande utan kan bearbetas separat.

Skäms bara lite...nu har jag väl skrämt bort varenda kotte som kanske skulle ha pratat med mig. Men om nån sen pratar med mig ändå...så behöver jag ju inte låtsas nånting...

Det tror jag inte är någon fara. Det är nog tvärtom bra att du har berättat lite om hur du känner och fungerar, så vi vet det i andra sammanhang där det kan tänkas spela roll. Så vidgar det ju alltid vyerna lite att höra om andras problem och situation. Jag tycker diskussionen har varit intressant för mig också, (kanske borde ha skrivit "också" inom parentes, för jag vet ju inte om den har varit intressant för dig. ).

Det tror jag inte är någon fara. Det är nog tvärtom bra att du har berättat lite om hur du känner och fungerar, så vi vet det i andra sammanhang där det kan tänkas spela roll.

Tack! Jag tror jag behövde höra det där. Det var intressant men jag måste erkänna att jag är lite illamående. Och det har, som du säkert vid det här laget har förstått, inget med dig att göra...he, he...

Nä, jag mår illa just för att jag har brutit mina "regler"... Rubbat mina trygghetsramar. Jag brukar inte ge mig in i disskussioner just för att jag är rädd att bli hånad. Ett par inlägg per ämne tops. Ju mer jag säger, dessto mer ångest. Fånigt kanske men tyvärr min situation för tiden.

Jag har "tvångstankar"enstaka ggr. Ett exempel är vid shooping; om jag velar mellan att köpa eller inte händer det att tvånget av "ska ha" blir så starkt att jag köper oavsett behov eller ej annars släpper inte tanken utan förföljer mig. Tur är är det aldrig dyra grejer, men onödiga dock). Som väl är händer det bara enstaka ggr.
Har funderat på om det har med AS. att göra eller inte ,men de är absolut inte lika kraftfulla som de som har sjukdomen tvångstankar, men ändå en typ av tvång onekligen.

Har hört att tvångstankar hos dem med AS. och sjukdomen tvångstankar inte är samma sak. Någon som vet skillnaden?

Kvasir skrev:Ursäkta, men menar ni verkligen tvångstankar? Det ingår i definitionen av tvångstankar att de upplevs väldigt påfrestande och ångestframkallande, och det verkar ju inte gälla för någon av er.
http://www.angest.se/riks/?page_id=6

Vet inte vad man ska kalla det jag har, inte ocd.

Men relativt många påfrestande tankar och rutiner. Eller så är det normalt att tvätta händerna efter varenda aktivitet, tex efter varje datorsession, efter att ha klappat hunden, efter att ha varit ute, efter att hemska tanke, vidrört posten och brevlådan som brevbäraren rört vid och så vidare kanske gissningsvis 30 gånger per dag utöver toalettbesök.

Jag vet en sak, när jag byter ut och förkastar tvångsmässiga tankar och rutiner kommer där nya för att ta de gamlas plats. Ibland på gott, ibland på ont. Renligheten är bra tycker jag. Men att knappt kunna gå i trappan pga återkommande tankar om att ramla och slå ut tänderna, det är ju förargligt.

Nervsystemet överbelastas och tanken på de krossade tänderna mynnar ut i tics. Och trappan måste man ju gå i flera gånger dagligen. Om jag inte skriker och tickar loss så kommer tänderna att krossas, så känns det.

Om jag håller inne ticsen fortsätter tandkrossartankarna med att jag helt sonika kommer att falla ned i asfalten. Och det är ju överflödigt, för sedan ute vid bilen vidtar nya tankar, då kommer jag att krossa tänderna mot bildörren, så jag måste först öppna försiktigt, vända ansiktet bort, glida in i bilen och först efter det, så vågar jag titta på bildörren.

Ja, så här fortsätter det i all oändlighet, ska inte ta upp detaljerna med hur jag tror att mina tankar kan styra händelseförlopp, det blir för långt .

I exemplen ovan skulle man ju kunna säga som så, behåll renligheten, men försök arbeta bort tandkrossartankarna. Jo, visst, men vad kommer istället för tandkrossartankar om jag tar bort det? . Normalitet? Beats me.

Helena, jag hoppas att min kommentar om doppad i choklad inte var alltför malplacerad, det var mer tänkt som "Hej, roligt att du är tillbaks". Jag har inte sett dig skriva här på ett tag och tyckte du skrev intelligenta och insiktsfulla inlägg som jag gärna läste.

Jag vet inte hur applicerbara mina funderingar om att vara "normal" egentligen var men kan man inte bena upp tvångstankar i "dessa vill jag verkligen bli av med", "dessa kan jag hantera" och "dessa kan vara positiva och håller igång mig(som srm skrev). Eller är alla tvångstankar bara negativa och ångestframkallande?